Hinrich Crohnenstern (Cronstierna)

Född:1602 – Lettland (i Riga)
Död:1678-05-05 – Lettland (i Riga)

Generalkrigskommissarie, Överkonsistoriepresident


Band 09 (1931), sida 329

Meriter

Hinrich Crohnenstern (Cronstierna), före adlandet Struberg eller von Strusberger, friherre till Kroneburg och herre till Jungferhof, f. 1602 i Riga, d. 5 maj 1678 därstädes. Föräldrar: rådsherren i Riga Mårten Struberg och Katarina Weidemeier. Inträdde i svensk tjänst 1633; fältkommissarie i Lifland 22 aug. 1635; adlad 5 aug. 1637; kommissarie i Lifland 22 aug. 1643; generalkommissarie därstädes 11 dec. 1647; lantråd 1650; friherre 12 juli 1653; generalkrigskommissarie i Lifland 22 juni 1655; bevistade riksdagen i Stockholm 1660; president i överkonsistorium i Lifland 13 apr. 1676 (förnyad fullmakt 26 juli 1677); överste för lifländska adelsfanan 12 nov. 1676.

Gift med Ursula Probsting från Kurland.

Biografi

C. ägnade sig i Riga åt en omfattande enskild affärsrörelse, som framför allt synes ha gällt spannmålsbranschen — säd var ju en av Östersjöprovinsernas främsta exportartiklar. Med kronan trädde han som svensk kommissarie i Lifland — från 1655 generalkrigskommissarie — i förbindelser, som äro i hög grad belysande för 1600-talets statsfinansiella förvirring. Hans ämbete innebar främst ansvaret för intendenturen vid garnisonen i Riga och övriga svenska trupper, som voro stationerade i Lifland. Under en följd av år måste han gång på gång personligen träda emellan med stora förskott i pengar eller in natura. Första gången, han lämnat en försträckning i större stil, synes ha varit år 1638, då han utom med kontanter understödde garnisonen i Riga med 300 läster säd, varjämte han levererade ett större parti råg till Stralsund för de svenska truppernas räkning. Hans förskott uppgick till ett värde av närmare 40,000 rdr. Sedan växte fordringarna stadigt för varje år. År 1645 pretenderade han över 100,000 rdr, det mesta förskjutet under de två närmast föregående åren, då på grund av den minskade sjöfarten under det danska kriget licenten i Riga gick tillbaka. Jämväl under den följande tiden visade den lifländska staten ständig brist. För att garnisonens sold skulle kunna utbetalas, måste C. gång efter annan träda emellan. Så småningom lär det ha blivit en vana hos de värvade soldaterna i Riga att i stora skaror tåga upp till slottet för att av C. utkräva sina resterande löner. År 1655 hade dennes fordran också stigit till närmare 200,000 rdr. Även senare gav han kronan försträckningar men fick efter hand själv att kämpa med stora ekonomiska svårigheter, då han anlitat sin egen kredit för att kunna lämna lån och staten visade sig oförmögen att fullgöra sina förbindelser.

Till en början erhöll C. betydande summor. i återbetalning och stimulerades säkerligen därigenom till att taga större risker. Men med tiden gick det sämre: ständigt nya löften om skuldens avbetalning följdes av ständigt svikna förhoppningar. År 1649 hade C. erhållit en assignation på 50,000 rdr av satisfaktionsmedlen i Tyskland, men denna utföll lika litet som senare anvisningar bl. a. på licenten i Riga och på 1,000 skeppund av kopparräntan i riket. En möjlighet att göra sig betald fanns visserligen, nämligen att mottaga gods för fordringarna. Av denna begagnade sig 'också C, i det han 17 nov. 1651 av kronan förvärvade ansenliga domäner i Norra Kexholms län mot skuldfordringar å 95,989 rdr. Men för en affärsman i stor stil kunde fastigheter icke ersätta kontanter. När C. år 1655 fick order att söka uppbringa pengar på kronans domäner i Lifland — ett uppdrag, som kastar sin särskilda belysning över den ungefär samtidigt i Sverige igångsatta reduktionen — avvisade han också hela företaget som hopplöst: »Auf landgüter aber geld zuwegzubringen haben wir noch nicht effectuiert, gestalt sich niemand findet, der sich hierin mit uns einlassen wollte» (brev till M. G. De la Gardie 10 mars 1655).

Att C: s stora förskott närmast tillkommo som affärsspekulation är självklart. Man får säkerligen icke fästa någon större vikt vid hans upprepade försäkringar, att han icke haft någon fördel på sina levererade varor utan avstått dessa till inköpspris. Det bör emellertid anmärkas, att hans förskott till mycket stor del gjordes i reda pengar, liksom det förtjänar uppmärksammas, att hans skuldfordran senare efter prövning av en så kritisk myndighet som likvidationskommissionen erkändes som fullgod valuta. C:s stora kreditgivning kan heller icke frånkännas ett visst drag av oegcnnytta. Det synes ha legat honom särskilt om hjärtat, att de gemena soldaterna icke skulle lida någon nöd. Om sina insatser har han — säkerligen med stor rätt — kunnat förklara, att »keiner in Livland vor mir gewesen oder nach kommen wird, der durch seinem ansehnlichen credit so grosse verstreckung geleistet».

C. uppehöll en livlig kontakt med Sverige. Han kom ju i nära beröring med de framstående svenskar, som under olika tider voro placerade som generalguvernörer i Riga. På detta sätt förvärvade han inflytelserika förbindelser och förstod tydligen även konsten att göra sig behaglig för sina mäktiga vänner. Vid Jakob De la Gardies död år 1652 bringade han denne en tacksam erinran: »einen solchen herrn, der in die 28 jahre mein gnädiger höher patron gewesen». Sonen Magnus Gabriel avlade efter sin utnämning till generalguvernör år 1649 endast ett kort besök i provinsen, men C. synes i hög grad ha vunnit hans förtroende och skriver från den tiden synnerligen flitigt till honom. Sina förbindelser sökte C. naturligtvis begagna för att vinna gehör för sina pretentioner bos kronan. Bästa hjälpen fick han av M. G. De la Gardie. Det var på dennes intervention, de stora Kexholmsgodsen 1651 upplätos åt C, liksom det väl närmast var honom, C. hade att tacka för sitt friherreskap två år senare. Under åren 1666—1675 arrenderade C. av honom grevskapet Pernau och under en del av denna tid även de Hapsalska godsen. I samband härmed synes De la Gardie ha övertagit en del av C: s kronofordringar. När De la Gardie som generalguvernör väntades till Riga, satte C. i gång med stora reparationer av slottet. Han lovade den nye slottsherren »gute und lustige ackomoditäten», väl säker att här träffa honom på en känslig punkt. Senare hjälpte han honom med spannmålsförsäljning, han skickade utvalda exemplar ur sin fruktträdgård, och det kunde även inträffa, att han tog sig an en polsk musikant för att erbjuda honom åt De la Gardie: »weil Sie ein liebhaber von dengleichen artisten sind». Genom sin sakkunskap i spannmålsbranschen kunde C. göra den svenska högaristokratien goda tjänster, då det gällde realiserandet av deras lifländska förläningars avkastning. Axel Oxenstierna erbjöd han sin assistens i ett dylikt ärende, vilket tacksamt accepterades. Per Brahes bevågenhet sökte han vinna genom presenter av ansenliga partier havre och erhöll i gengäld löfte om bistånd i sina ekonomiska angelägenheter. Herman Wrangel synes C. ha stått särskilt nära under dennes korta generalguvernörstid i Riga. C. erinrar härom flera gånger i sina brev till sonen Karl Gustav. Han säger sig av ingen i Sverige eller Lifland ha blivit bevisad större nåd. C. hade också troget stått vid hans sida under hans sjukdom och död. I ett brev av 23 juni 1664 lovar han även att göra Karl Gustav Wrangel goda tjänster, när denne kommer att tillträda det ståtliga godset Rappin. Sigrid Bielke, maka till Gustav Horn — även han en tid lifländsk generalguvernör — var C. behjälplig, när det gällde att efter Horns död ordna om en del av dennes kvarlämnade egendom. Om C. alltså visade sig som en tjänstvillig homme d'affaires, togo å andra sidan både M. G. De la Gardie och K. G. Wrangel sig välvilligt an hans söner.

Trots sina goda förbindelser lyckades C. icke få sina stora fordringar på ett tillfredsställande sätt reglerade. Så småningom synes hans ekonomiska ställning ha blivit verkligt prekär. De medel, han upplånat för sin kreditgivning, löpte enligt vad han uppgiver med 10 á 12 0/0 ränta. När kronan mankerade även med själva räntebetalningarna, växte C: s skulder i allt snabbare takt. Kreditorerna blevo också alltmera påträngande. I början av 1670-talet övergingo de till kraftåtgärder. Hovrätten i Dorpat beviljade 26 febr. 1670 exekution i C:s lifländska gods. C. vände sig till regeringen i Stockholm och anropade även i särskilda skrivelser M. G. De la Gardie och Per Brahe att intervenera. Samma år (29 dec. 1672) skriver han till den nyutnämnde riksskattmästaren Sten Bielke, att han tagits så djupt av sina ekonomiska motgångar, »dass ich nichts mehr als bloss den schatten eines menschen an mir trage». K. M:t tillmötesgick C. så tillvida, som generalguvernören ålades att i första hand hänvisa kredi-torerna till C:s gods i Kexholms län, så framt de icke hade speciell förskrivning i de lifländska godsen. Vid C:s död var det mesta av hans fasta egendom imitterat till kreditorerna, ehuru han till det. sista synes ha fått sitta kvar på godsen och årligen av revenyerna betalat räntorna på sina skulder. Som ett försök att trots krigstidens svårigheter i någon mån hålla C. skadeslös får det väl betraktas, att den några och sjuttioårige mannen i sin brydsamma belägenhet hugnades med en presidents- och en överstebefattning.

Utom av ekonomiska bekymmer förmörkades C: s ålderdom även genom familjetvister. Redan långt tidigare hade han haft stora bekymmer av sin ene svärson, sedermera översten E. V. Meck, som endast nitton år gammal år 1650 gift sig med hans dotter Katarina. Äktenskapet tycks ha utfallit olyckligt. Året efter giftermålet fick den unge maken »större lust att resa i främmande land än leva ihop med hustrun», som det heter i en processakt från 1665 (i en tvist inför Svea hovrätt mellan sonen och svärfadern). Han for till Italien och var borta i en lång följd av år. Efter hemkomsten uppsökte han utblottad svärfadern i Lubeck och begärde av denne en mindre penningsumma för att kunna ge sig av till armén på Själland. C. skall då enligt Mecks beskrivning ha blivit alldeles utom sig, överöst svärsonen med de skymfligaste tillmålen, förföljt honom till hustruns kammare och över huvud »sich ganz rasend mit gebärden und worten angestellt». På C:s sena ålderdom tillkom en ny familjetvist. Sina omfattande affärer hade C. på gamla dagar överlåtit åt sonen Henrik. Detta ogillades emellertid i hög grad av dennes broder, överste Mårten C., som t. o. m. ansåg sig böra gå till kungs med sina klagomål (i en supplik av 24 apr. 1677). Han ansåg sina egna intressen tillbakasatta och fruktade, att brodern icke redovisade sin förvaltning på det sätt, som rättvisan krävde och fadern själv skulle äskat, »där han eljest vore av den kroppsens disposition, som nu, Gud bättre, den höga ålderdomen honom betagit.» Efter C:s död drabbades familjen av en ny olycka: reduktionen. C. hade under sitt liv donationsvis icke erhållit några mera betydande domäner av svenska kronan men genom olika köp både från kronan och enskilda förvärvat omfattande jordegendomar. Det mesta blev nu indraget. Förlusten bör ju ha känts mindre bitter med tanke på att större delen redan praktiskt taget gått förlorad till C:s kreditorer. Man anar dock ett led i förbindelsen mellan reduktionen och den senare lifländska oppositionen, när man längre fram finner. Henrik Cronstierna inblandad i de Patkullska intrigerna. Han dömdes förlustig sitt lantrådsämbete men benådades av konungen 13 dec. 1694.

Författare

A. munthe.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

C: s egna papper ha, enligt vad arvingarna uppgåvo i en förklaring till likvidationskommissionen, förlorats vid tvenne eldsvådor. Ett stort antal skrivelser från C. — framför allt en stor samling till M. G. De la Gardie — äro emellertid bevarade i riksarkivet, och för kännedom om C: s jordförvärv och övriga ekonomiska transaktioner finnes ett rikt material i kammararkivet.

Tryckta arbeten

 

Källor och litteratur

Källor: Biographica, skrivelser från C, Svea hovrätts liber causarum 116:2 n:o 17, Livonica, revisionsakter, allt i RA; kammarkollegiets, likvidationskommissionens o. reduktionsmyndigheternas arkiv, köpegodsakt n:o 498, likvidationer, riksens ständers kommissionsakt n: o 411, allt i kammararkivet. — Sv. riksrådets protokoll, 11, 1645—1646 (1906); Sveriges riddersk. och adels riksdagsprotokoll 1627—1714, 4:1,8 (1871, 1886); Rikskansl. Axel Oxenstiernas skrifter och brefvexling, II: 8 (1897). — H. von Hagemeister, Materialien zu einer Geschichte der Landgüter Livlands, 1 (1836); G. Witt- rock, Karl XI: s förmyndares finanspolitik, 1—2 (1914—17).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Hinrich Crohnenstern (Cronstierna), http://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15666, Svenskt biografiskt lexikon (art av A. munthe.), hämtad 2014-08-29.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15666
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Hinrich Crohnenstern (Cronstierna), urn:sbl:15666, Svenskt biografiskt lexikon (art av A. munthe.), hämtad 2014-08-29.

Rättelser och tillägg

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel.
Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se