Meriter

3. Jon Sigurd Curman, de båda föregåendes son, f. 29 apr. 1879 i Stockholm. Elev vid Östermalms h. allmänna läroverk ht. 1889 och vid h. latinläroverket å Norrmalm i Stockholm ht. 1893; avlade mogenhetsexamen vid sistnämnda läroverk 17 maj 1897; student i Uppsala ht. 1897; fil; kand. 15 sept. 1900; elev i tredje gruppen av tekniska afton- och söndagsskolan i Stockholm läroåret 1900 —01; tillfällig elev vid tekniska högskolan 19 sept. 1901—15 juni 1903; fil. lic. 15 dec. 1908; disp. 28 maj 1912; fil. doktor 31 maj 1912; har företagit ett stort, antal studieresor, dels inom Sverige från år 1902, dels till utlandet, däribland till Danmark, Tyskland, Österrike och Italien 1903—05 samt till Berlin maj—juni 1906. Amanuens i överintendentsämbetet 31 dec. 1907; tjänstgörande arkitekt hos samma ämbete 24 maj 1910; suppleant i styrelsen för Lysekils nya badhus a.-b. 1910—16 och ledamot av samma styrelse 2 sept. 1916—28 febr. 1925; biträdande lärare i svensk arkitekturhistoria vid konsthögskolan 1910—12 och professor i samma ämne därstädes 18 juli 1912—vt. 1918; ordförande i textilkonserverings-föreningen Pietas från 1913; sekreterare hos de sakkunniga angående omorganisation av överintendentsämbetet 29 okt. 1913-— 1 nov. 1915; ledamot av kommittén rörande omorganisation av fornminnesvården i riket 21 nov. 1913—28 apr. 1921; ordförande i Svenska teknologföreningens avdelning för husbyggnadskonst 1915 —17; en av sakkunniga angående fastställande av ritningar till glasmålningar i Strängnäs domkyrkas korfönster 14 nov. 1916— 31 dec. 1922; suppleant i styrelsen för Stockholms badhus a.-b. 3 mars 1917—1926 och ledamot av samma styrelse från 26 febr. 1926; byggnadsråd och chef för byggnadsstyrelsens kulturhistoriska byrå 13 nov. 1917; ledamot och kassaförvaltare i styrelsen för K. F. Lundströms stiftelse från 1918; ledamot av rådet till skydd för Stockholms skönhet (Skönhetsrådet) 17 dec. 1918—1929 (ordförande 17 jan. 1927—1929) och av nämnden för Helgeandsholmens ordnande 30 juli 1919—febr. 1922; ledamot av Stockholms högskolas styrelse (vald av Svenska akademien) 15 dec. 1921—1926; riksantikvarie 11 maj 1923; en av sakkunniga för granskning av förslag till Åbo domkyrkas restaurering 1923; ledamot av styrelsen för
Svenska sällskapet för antropologi och geografi 1924—25^[1]; ordförande i Skandinaviska museiförbundets svenska avdelning från 1925; ledamot av stadsmuseikommittén i Stockholm från 17 sept. 1925 och av Nordiska museets' nämnd från 10 mars 1926; ledamot av kommittén för uppresande i huvudstaden av ett åt fosterlandet ägnat monument (nationalmonument) från 10 apr. 1928. RNO 1917; LHA 1923 (sekreterare 1923); LFrKA 1923; LLHS 1923; KV02kl 1923; LIVA 1924; LVA 1925; KFinlVR02kl 1925; LSkS 1926; KN02kl 1927; KNO1kl 1930^[2].

Gift 1) 5 juli 1903—3 juli 1929 med Signhild Gödecke, f. 27 juni 1876, dotter till seminarierektorn i Växjö Peter August Gödecke; 2) 12 aug. 1929 med Elsa Fredrika Broman, f. 1 febr. 1883, dotter till majoren Karl Filip Vilhelm Broman.

Biografi

C. ägnade sina första akademiska studier åt matematik, fysik och kemi men övergick efter avlagd fil. kandidatexamen till konsthistorien och inriktade tidigt sitt intresse på arkitekturhistorien. Det var till att börja med främst åt medeltiden, han ägnade sig, och han har ingående studerat både dess kyrkliga och profana byggnadskonst såväl i Sverige som utrikes under fleråriga studieresor. Hans gradualavhandling behandlar ett centralt ämne i den medeltida arkitekturhistorien, nämligen Cistercienserordens byggnadskonst. Senare har han gjort betydelsefulla undersökningar även inom nyare tidens arkitekturhistoria. Särskilt bör därvid nämnas hans översikt över den gustavianska tidens och 1800:talets byggnadskonst i samlingsverket »Svensk konsthistoria», utgiven av Axel L. Romdahl och J. Roosval. Den är den första samlade framställningen av detta betydelsefulla skedes arkitektur.

Tyngdpunkten i C: s verksamhet ligger emellertid inom restaureringskonstens och kulturminnesvårdens områden. Den svenska kulturminnesvården befann sig vid senaste sekelskiftet på en allt annat än tillfredsställande nivå, och kulturminnesmärkenas betydelse var beklagligt förbisedd av såväl de statliga myndigheterna som av den stora allmänheten. Mellan riksantikvarieämbetet och överintendentsämbetet, som alltsedan 1700-talet handlagt alla ärenden rörande restaurering av kyrkliga byggnader, rådde under Helgo Zettervalls överintendentstid en viss spänning, beroende på att den förra myndigheten ogillade den senares ovetenskapliga restaureringsprinciper men ofta nödgades finna sig i att dess synpunkter ignorerades. Dessa förhållanden förbättrades visserligen omkring sekelskiftet, sedan I. G. Clason 1904 blivit förste intendent i överintendentsämbetet och fått hand om de kyrkliga byggnadsärendena. Det är i mycket Clasons förtjänst, att vården av våra historiska byggnader förts in på sunda banor. Vanligen lyckades man nu rädda de medeltida historiska byggnaderna och föremålen såtillvida, att de icke utan vidare revos ned eller slogos sönder: Men såväl de restaurerande arkitekterna som prästerskapet och den stora allmänheten hade i regel mycket liten förståelse för de ömtåliga konstverken och togo föga hänsyn till dem. De fornminnesvårdande myndigheternas. representanter behandlade å sin sida ej sällan de historiska föremålen som vetenskapliga preparat, och för deras konstnärliga värde hade man i allmänhet mindre intresse och sinne.

Den unga generationen vid sekelskiftet, till vilken C, hörde, såg på de historiska monumenten med andra ögon. Blicken skärptes särskilt för de konstnärliga värdena, och man reste kraftig opposition mot det gängse sättet att restaurera. Oppositionen riktade sig i första hand mot de restaurerande arkitekterna, men som opponenterna icke ägde tillräckliga tekniska kunskaper, blev insatsen till att börja med huvudsakligen av negativ art. C. insåg, att det först och främst gällde att reformera arkitektundervisningen och åstadkomma, att de arkitekter, som ledde restaureringsarbeten, fingo bättre historiska kunskaper, så att de skulle inse monumentens värde och sitt eget ansvar. Han beslöt därför att själv skaffa sig arkitektutbildning och styrktes i denna sin avsikt av Clason, som vid den tiden ännu var professor i arkitektur vid tekniska högskolan. Sedan C. i sept. 1900 avlagt fil. kandidatexamen, började han samma år sina arkitektstudier i tekniska afton-och söndagsskolan i Stockholm. Efter ett års förberedande studier blev han 1901 antagen som tillfällig elev vid tekniska högskolan och följde undervisningen i dess två högsta årskurser till 1903. Därefter fullföljde han både sina konsthistoriska och tekniska studier under så gott som oavbrutna utländska studieresor åren 1903—06, bl. a. hos professor Paul Clemen i Bonn, varefter han 1908 avlade fil. lic.-examen. Redan året förut hade han på förslag av sin forne lärare, professor I. G. Clason, vilken som redan nämnts var föredragande av bl. a. restaureringsärenden i överintendentsämbetet och som insåg nödvändigheten av speciell konsthistorisk sakkunskap vid sådana ärendens behandling, anställts som amanuens i detta ämbetsverk. I verkligheten betydde detta, att han blev ämbetets speciellt sakkunnige i restaureringsfrågor. Genom Clasons vidsynthet vid detta val har han gjort den svenska kulturminnesvården en ovärderlig tjänst. 1910 kallades C. till lärare i svensk arkitekturhistoria vid konsthögskolan, och 1912 förändrades denna, befattning till en professur i svensk arkitekturhistoria och restaureringskonst. C. blev professurens förste innehavare och kvarstod i denna befattning till 1918. Under sin åttaåriga lärarverksamhet bibringade han en stab av arkitekter historiska synpunkter och. restaureringsteknik. Det innebär ingen överdrift att påstå, att C. är den främste banbrytaren för den moderna restaureringskonsten i Sverige och dessutom en av dess främste praktiske utövare.

C: s första mera betydande praktiska insats i den svenska restaureringskonsten gällde Strängnäs domkyrka, vars märkliga unggotiska kalkmålningar konserverades under hans ledning åren 1907—10. I enlighet med den unga generationens principer ville han behandla de delvis ganska svårt skadade och fragmentariska målningarna så, att deras värde som historiska dokument icke skulle förminskas, men dock på sådant sätt att de skulle komma att utgöra en prydnad för rummet och återgiva detta så mycket som möjligt av medeltida karaktär och stämning. Problemet löstes så, att de kompletteringar av ornamentalt slag, som voro nödvändiga för totalintrycket, utfördes i en annan målningsteknik än de gamla målningarnas. Genom detta förfaringssätt ernåddes ett gott arkitektoniskt helhetsintryck, men forskaren kan icke dess mindre vid en närmare granskning utan svårighet genast se, vad i målningen som är original och vad som är rekonstruktion. Efter dessa principer konserveras numera alla historiska monumentalmålningar i vårt land.

Efter detta första arbete har C. utfört ett mycket stort antal restaureringar av såväl kyrkliga som profana byggnader. Bland dessa böra särskilt nämnas Edebo och Eds kyrkor i Uppland, Vreta kloster, Värnhems kloster och Nyköpings stadskyrka samt ruinerna av Nyköpingshus. På sin femtioårsdag uppvaktades C. med en subskriberad festskrift »Ædes sacræse antiquæ» med bilder från av honom restaurerade kyrkor.

Det var emellertid icke endast byggnaderna, som voro i behov av bättre och sakkunnig vård. De lösa föremålen i kyrkorna, textilierna, de medeltida skulpturerna och i stort sett alla äldre historiska föremål voro utsatta för den mest upprörande vanvård, mot vilken myndigheterna i stor utsträckning stodo maktlösa på grund av brist på förståelse från prästerskapets sida och saknaden av skolade krafter, som kunde övervaka, att gällande föreskrifter efterlevdes. Här fordrades, att allmänheten och kyrkans ansvariga ämbetsmän upplystes om föremålens historiska och konstnärliga värde och sina egna plikter. Tillsammans med Johnny Roosval och Karl R. af Ugglas ordnade C. 1910 en stor utställning av kyrklig konst i Strängnäs. Den blev en verklig succés och bidrog i allra högsta grad till att höja intresset för de tidigare föraktade och vanvårdade kyrkliga konstföremålen och för kyrklig konst över huvud. Då en allmännare spridd kunskap om föremålen utgör det säkraste skyddet för de kyrkliga kulturminnena, organiserade C. ungefär samtidigt tillsammans med Roosval det stora inventariseringsverket »Sveriges kyrkor, konst- och kulturhistoriskt inventarium», av vilket hittills ett trettiotal häften utkommit, författade av olika forskare men redigerade av C. och Roosval.

Då arbetet med sin breda läggning endast kan fortskrida tämligen långsamt, har C. tillsammans med ett antal andra intresserade personer organiserat den s. k. »snabbinventeringen» av kyrkornas bestånd av äldre kulturföremål. Genom utsända forskare ha förteckningar upprättats över föremålsbeståndet i landets samtliga kyrkor, och med ledning av dessa förteckningar ha de värdefulla historiska föremålen genom domkapitlens eller riksantikvariens försorg uppförts på kyrkornas inventarieförteckningar, varigenom vederbörande pastor blivit ansvarig för föremålens bevarande och skötsel.

Från det C. anställdes i överintendentsämbetet, fungerade han som ämbetsverkets expert i restaurerings- och kulturminnesvårdsfrågor. Då 1913 en kunglig kommitté tillsattes för utarbetande av förslag till omorganisation av överintendentsämbetet, utsågs C. till kommitténs sekreterare. Samma år tillsatte K. M:t även en kommitté med uppdrag att avgiva utlåtande och förslag till omorganisation av fornminnesvården i riket, i vilken C. blev medlem. I båda dessa kommittéer var han en av de ledande krafterna, och de förslag till kulturminnesvårdens ordnande, som de båda kommittéerna avgåvo och som ömsesidigt kompletterade varandra, bära i mycket stor utsträckning hans prägel. I överintendentsämbetet, som efter omorganisationen erhöll namnet byggnadsstyrelsen, inrättades i överensstämmelse med kommitténs förslag en särskild kulturhistorisk byrå, till vars förste chef C. kallades år 1917. I detta ämbete kvarstod han till år 1923, då han utnämndes till riksantikvarie. I båda dessa ämbeten har han omordnat den svenska kulturminnesvården. Han har å ena sidan givit den en fast, överskådlig och ämbetsmannamässig organisation och å andra sidan sökt att i så stor utsträckning som möjligt decentralisera densamma för att därigenom öka intresset och ansvarskänslan ute i bygderna. Slutligen har han utarbetat ett förslag till omorganisation av statens historiska museum och till ordnande av museets byggnadsfråga, som förelagts 1929 års riksdag och i princip godkänts.

C:s stora arbetsförmåga och organisationstalang har vid sidan av hans ämbetsgärning tagits i anspråk för en hel mängd viktiga förtroendeuppdrag. Han har bl. a. varit ordförande i Svenska teknologföreningens avdelning för husbyggnadskonst åren 1915—17. Den lokala kulturminnesvården i Stockholm har också haft förmånen att i stor utsträckning få begagna sig av hans sakkunskap, ej minst tack vare hans långvariga ledamotskap (1918—29) i rådet till skydd för Stockholms skönhet. Att detta utan att äga några maktmedel lyckats i så stor utsträckning som verkligen skett höja kulturminnesvården i Stockholm, som länge varit i hög grad efterbliven, är till stor del hans förtjänst.

Författare

Martin Olsson.

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källa: Eckl.-dep. handl. 18 juli 1912 (meritförteckn.)

Gjorda rättelser och tillägg

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
J Sigurd Curman, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15743, Svenskt biografiskt lexikon (art av Martin Olsson.), hämtad 2024-04-23.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15743
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
J Sigurd Curman, urn:sbl:15743, Svenskt biografiskt lexikon (art av Martin Olsson.), hämtad 2024-04-23.