Meriter

Dagström (Dageström), Olof Johansson, f. omkr. 1678 i Gåsinge församling i Södermanland, d. mellan 1755 och 1771. Son till bonden Johan Olofsson. Gick i Strängnäs, skola; volontär vid livdragonregementet 1699; var korpral vid kapten T. Funcks kompani vid generalmönstringen 5 sept. 1700; fältväbel; löjtnant vid Haglösa kompani av södra skånska kavalleriregementet 24 mars 1705; transporterad till livkompaniet 21 dec. 1705; ryttmästare 20 febr. 1708; följde Karl XII till Bender; återkom till regementet i Sverige 6 aug. 1713; tjänstgjorde som se-kundryttmästare vid livkompaniet; erhöll Sallerups kompani vid samma regemente 27 febr. 1714; representant för krigsbefälet vid riksdagen 1713—14; utvisad apr. 1715; vistades i Lybeck 1715—18; bevistade den kejserliga arméns fälttåg mot turkarna 1718 och anställdes i hertigens av Bevern tjänst; hemkom juni 1719; adlad 2 mars 1720; erhöll avsked 23 mars 1720 och förnyat avsked med överstelöjtnants titel 15 juli 1723; dömd till livstids fängelse 9 nov. 1729; förvarades på Malmöhus fästning.

Gift 6 mars 1715 med Kristina Beata Adlersten, f. 8 aug. 1691, d. 11 apr. 1754, landshövdingen Göran Adlersten och Maria Ehrenberg.

Biografi

D:s adelsbrev innehåller en lång lista på krigshändelser, vari han med utmärkelse deltagit, däribland slagen vid Narva, Düna, Klissov och Poltava. Efter Poltava följde han Karl XII till Turkiet men återvände efter kalabaliken utan tillstånd hem. Vid riksdagen 1714, vilken han bevistade som ombud för krigsbefälet, skall han enligt egen uppgift ha tillhållit en finsk adelsman det orätta i ett förslag att kränka en från konungen ankommen skrivelse, men då »svarade alle samtelige på riddarhuset, att de ej kände någon Dagström». Trots den lojalitet, varmed han sålunda skulle ha trotsat en fientlig opinion, blev han vid konungens hemkomst utvisad ur riket. En uppgift, att utomlandsvistelsen skulle ha förorsakats av en duell, vari han dödat sin motståndare, är uppenbart oriktig; duellen i fråga, i vilken kornetten Lorens Bellin dödades, ägde rum redan 1706 i Polen. Enligt vad både D. och hans hustru meddelat, var förvisningen ett straff för att han olovligen avvikit från Turkiet. Under åren 1715—18 vistades D. i Lybeck, där de första tecknen till en sinnessjukdom enligt uppgift yppat sig. Sedan flera försök att få återvända hem strandat, gick han i kejserlig krigstjänst och kom sedermera till Braunschweig. Där erhöll han av Georg I: s sändebud Fabrice underrättelse om konungens död vid Fredrikshald. Denna händelse öppnade vägen hem för honom. Någon tjänst fick han visserligen ej, men han hugnades med adelskap (1720) och överstelöjtnants titel (1723).

Efter återkomsten till Sverige slog sig D. ned på hustruns fädernegård Gärsnäs i Östra Herrestads socken i Skåne, där han mer och mer isolerade sig. Ehuru han var livligt politiskt intresserad, begagnade han sig ej av sin nyvunna riksdagsmannarätt. Förhållandet till hustrun försämrades, särskilt sedan hon i juni 1720 nedkommit med ett dödfött barn, och hans sinnestillstånd tedde sig snart betänkligt för omgivningen. Under inflytande av pietistiska anförvanter på hustruns sida (svågern V. Lindenstedt ansågs som en av J. K. Dippels anhängare, och Gärsnäs betraktades såsom en hemort för konventiklar) vanns även D. för pie-tismen. Sin omvändelse daterade han till nyårsdagen 1725; i nov. samma år började han arbeta på en översättning av Franckes botpredikningar. Samtidigt tilltogo hans besynnerligheter: han lät sitt skägg växa ovårdat, det berättas om självmordsförsök, i okt. 1726 vägrade han ungefär en vecka att intaga någon föda. I regel drog han sig undan från omvärlden; när han trädde i beröring med denna, lade han stundom i dagen ett så koleriskt temperament, att uppträden blevo följden. De religiösa skrifter, som han efterlämnat (böner, brev o. dyl.), förete dock knappast några spår av sinnessjukdom men jäva icke intrycket, att man har att göra med en religiöst exalterad människa.

Efter hand började D: s tankar alltmer monomant syssla med det rådande regeringssystemet, tronföljden i Sverige och dylikt. Orsaken härtill angav han själv vara direkt gudomlig ingivelse. Han sade också, att ånger över att i Turkiet ha svikit Karl XII nödgade honom att söka gottgöra sitt brott genom att verka för den döde konungens rättmätige arvinge, hertig Karl Fredrik av Holstein. D: s politiska åsikter kommo således att gå tämligen parallellt med det holsteinska partiets, men de voro på ett för en person med hans läggning naturligt sätt tillspetsade in absurdum. Ryktet att A. Sicre mördat Karl XII och att han av Ulrika Eleonora erhållit »drickspengar» för den underrättelse, han bringat henne från Fredrikshald, samt uppgifter, som D. mottagit av Fabrice och söm enligt hans mening tydde på ett lönnmord, blevo för honom till bevis, att Fredrik och Ulrika Eleonora genom Sicre låtit lönnmörda Karl. Fredrik I var, menade han, en usurpator, Sveriges laglige konung var hertigen av Holstein, »Karl XIII». Arvid Horn, som understött usurpatorn, var en förrädare; ständerna, som ävenledes ställt sig på Fredriks sida, voro medbrottsliga, således även prästerskapet, som D. särskilt riktade sin förbittring mot.

För att råda bot på allt det onda, som sålunda triumferade i Sverige, igångsatte D. ett vidlyftigt skriftställararbete. En stor skrift på 106 foliosidor kan betecknas som hans huvudarbete, ett antal mindre skrifter voro antingen utdrag ur eller koncentrat av denna. Bland dem märktes även ett manifest till Sveriges krigsmakt. D:s skrifter ha förstörts (se nedan), men av utdrag och referat att döma voro de i sanning »högst förgripliga». De ovan relaterade tankarna uttalades öppet och i osminkade ordalag: Fredrik var Ahab, Ulrika Eleonora var Isebel, prästeståndet, consistorium regni, kallades den babyloniska skökan.

Sin stora skrift fick D. färdig 6 febr. 1728 och överlämnade den nästa dag till landshövdingen i Kristianstad S. von Hylten. Endast med största olust mottog denne skriften; själv förklarade han senare, att han icke tog någon närmare kännedom om den. Säkert är att han lät den ligga. Men D. fortsatte sin verksamhet. På Gärsnäs uttalade han öppet sina tankar, och han började ytterligare sprida sina skrifter: kyrkoherden i Stockholm, sedermera biskop H. Schröder och överstelöjtnant Sten Coyet hugnades båda med dylika. Den senare anmälde saken för Hylten, som redan tidigare erhållit underrättelse om D: s fortsatta verksamhet på Gärsnäs och nu (4 apr.) såg sig tvungen att översända D:s skrift till K. M:t. Den 9 maj föredrogs ärendet i rådets justitieavdelning. Förhandlingarna här äro icke utan ett visst intresse: Fredrik själv infann sig i rådskammaren, och Sicre's vid denna tidpunkt tillärnade avresa, vilken väl knappast får anses vara helt utan samband med D:s skrift, fick uppskjutas (Bolin). Kort därefter avsände rådet, som väl fruktade en sammansvärjning, i strid med Hyltens råd att låta saken dö i tysthet, order till denne att bemäktiga sig nidskrivarens person, under det att landshövdingen över Malmöhus län J. Cronman beordrades att företaga en undersökning på Gärsnäs.

Under tiden ser det ut, som om D. börjat vackla. Han anhöll 13 maj om pass för resa till utlandet samt förhörde sig hos några fiskare om möjligheten att bli förd över till Bornholm. Senare sade han visserligen, att han ämnat bege sig till Kiel för att där låta trycka sina skrifter, men en annan gång uppgav han såsom orsak till sin påtänkta resa, att hans skrifter blivit illa upptagna inom landet. Hylten vägrade emellertid att på egen hand lämna D. det begärda passet och översände hans anhållan till Stockholm. Kort därpå ankommo orderna därifrån, D. arresterades 23 maj, och rann-sakningen hölls 22 maj—6 juni på Gärsnäs. Sedan denna av- slutats, fördes D. till Jönköping, därifrån 26 aug. till Kristianstad, där en särskild kommission tillsattes för att handlägga målet.

Såväl rannsakningsprotokollen på Gärsnäs och kommissionens protokoll som rapporter från de officerare och fångknektar, som bevakade D., ge en ganska god inblick i hans personlighet. Även om han kanske ett ögonblick tvekat om sin mission, äro efter häktningen alla tvivelsmål hos honom skingrade. Från fångvagnen talade han till de kringstående om det usla tillståndet i landet och om konung Karl XIII, och även från fängelset i Kristianstad talade han till de utanför varande genom fönstret, varför man fick spika för detsamma. Med benhård konsekvens försvarade han sina teser: utan tvekan, ja, med glädje, erkände han sig som författare till sina skrifter och förklarade, att det varit hans avsikt att sprida sina satser så långt som möjligt. Men han hade intet brott gjort, endast följt Guds ingivelse och handlat i överensstämmelse med den ed, han svurit Sveriges laglige konung. Domstolen, »den s. k. kommissionen», var lika olaglig som »den s. k. konungen». »Vivat konung Carolus XIII!» När fråga var om adiafora, talade han klokt och redigt; när man ansatte honom med frågor rörande intima äktenskapliga förhållanden, vägrade han att ingå i svaromål och slog bort dem. En magister, som stundom besökte honom och samtalade med honom i teologiska frågor, fann honom blanda kloka och sköna uttalanden med förvirrade. I de politiska samtal, varom fängelserapporterna bära vittne, förfäktade han ofta sina meningar med en viss skicklighet och konsekvens men uttalade samtidigt satser, vilka — liksom själva hans tilltag — ådagalägga, att han levde i en värld, där fantasiskapelser blivit till realiteter. Den hätskhet, han lade i dagen mot sin hustru, som han menade hade förrått honom, visar — liksom samstämmiga uttalanden av samtida läkare (bl. a. Dippel, H. Roslin, K. Stobæus) och andra —, att han överskridit den alltid svårfixerbara gränsen mellan det själsligt normala och det abnorma.

Trots att åklagaren erkände detta, yrkade han på dödsstraff, men så långt gick icke kommissionen. Den fann, att »delirium me-lancolicum finnes hos Dagström», vilket »betygas utom av hans förvirrade morgonböner och andra utlåtelser, varom vittnen berättat, av hans stadigt förställda ansikte, häftiga åtbörder, underliga löje, faseliga ögon och förskräckeliga tal», och fastställde 9 nov. hans straff till livstids fängelse, varjämte hans skrifter skulle offentligen brännas av bödeln. Det sistnämnda, som verkställdes 13 mars 1730 å Kristianstads torg, är förklaringen till att alla hans politiska skrifter saknas i akterna. Även andra i målet inblandade personer blevo sakfällda. Coyet, Lindenstedt och D: s hustru frikändes visserligen, men köpmannen J. Hoffmeister i Kristianstad och borgmästaren N. Brinck i Simrishamn fingo mindre straff, under det att landshövding Hylten ådömdes höga böter och suspenderades från sitt ämbete för sitt dröjsmål med den Dagströmska skriftens insändande. Samtliga blevo 1731 genom ständernas ingripande och konungens beslut benådade.

D. själv insattes 11 dec. 1728 på Malmöhus fästning. Den 3 mars 1730 anslog K. M:t tjugufyra öre smt om dagen till hans uppehälle samt fastställde bestämmelser för hans bevakning: denna var sträng, och han fick endast mottaga besök av sin hustru och tyske pastorn. Ehuru förbjuden att innehava skrivmaterialier, kom han över dylika och lyckades mot slutet av 1731 smuggla ut en förgriplig skrift ur fängelset. Detta hindrade emellertid icke K. M:t att 1734 bifalla en ansökan av hans hustru, att han med' vakt skulle få gå ned på slottsgården och någon gång även på de inre vallarna samt därjämte, när han så önskade, besöka tyska kyrkan i Malmö. Bestämmelserna utfärdades först endast på prov men blevo konstanta. Hans friheter utökades 8 jan. 1746 av K. M:t därhän, att han under bevakning fick bo ute i staden. Sålunda förblev han i halv frihet intill 1750, då han åter började författa förgripliga skrifter och återigen införpassades i strängt häkte. Mildringar i detta infördes dock år 1755, då han av Adolf Fredrik beviljades rätt att varje dag gå ned i staden: Hans senare öden äro obekanta. Rörande hans dödsår råder ovisshet. Säkert är blott, att han avlidit före 1771.

D:s hustru ärvde tillsammans med sina tre systrar Gärsnäs i Östra Herrestads socken i Skåne. Hon' ärvde likaledes Gyllebo i Östra Vemmerlövs socken, där hon efter gamla borgens brand på 1730-talet lät uppföra den s. k. gammelgården, en enkel manbyggnad i korsvirke.

Författare

Sture Bolin.

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor: Rådsprot. 1728, riksregistr., biographica, militaria: placeringskommissionens meritförteckn., kommissionens över D. 1728 prot., utslagshandl.: högmålsbrott, utskottshandl. 1731, vol. n:o 4, samt riksens ständers skr. t. K. M:t i justitieärenden 23 mars 1731, allt i RA; krigskoll. brevbok 1714, generalmönsterrullor samt biographica, krigsarkivet; arvskifte efter fru D., bouppteckningar, Göta hovrätts arkiv; Malmöhus läns landskanslis arkiv: inkomna skrivelser, konceptbok, Kristianstads läns landskanslis arkiv: inkomna skrivelser, konceptbok, protokoll, landsarkivet i Lund; P. O. Liljewalchs saml. ang. Karl XII:s banesår, LB. — Karol. krigares dagböcker, utg. af A. Quennerstedt, 5—6 (1909—12); Sv. riksdagsakter, Ser. 2, 3: 1 (1917), s. 62—65. — S.Bolin, Kring Karl XII:s död (Scandia, 1930); S. Cavallin, Lunds stifts herdaminne, 1 (1854), s. 139, & 4 (1857), s. 136; A. Hahr, Gärsnäs (Sv. slott och herresäten vid 1900-talets början, Skåne, 1909); A. Lewenhaupt, Karl XIl:s officerare,! (1920); G. Ljunggren, Skånska herregårdar (1852—63): Gärsnäs; C. G. Plåten, K. Skånska dragonregementets historia, 1—2 (1901—11); G. Upmark, Gyllebo (Sv. slott och herresäten vid 1900-talets början, Ny följd, Skåne, 1920—23).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Olof J Dagström, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15767, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sture Bolin.), hämtad 2024-04-23.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15767
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Olof J Dagström, urn:sbl:15767, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sture Bolin.), hämtad 2024-04-23.