Meriter

1. Gustaf Robert Dahlander, f. 7 juni 1834 i Göteborg, d. 27 sept. 1903 i Stockholm. Föräldrar: handlanden och fabrikören Jonas Dahlander och Elisabet Klinteberg. Elev vid Ekmans privatskola 1 juli 1841—8 aug. 1848, vid Chalmersska slöjdskolan 12 aug. 1848—1850 och vid skeppsbyggeriinstitutet i Karlskrona 1850— 4 okt. 1852; inskriven vid h. artilleriläroverket å Marieberg "apr. 1853; avlade civilingenjörsexamen därstädes 24 maj 1856; företog ett stort antal studieresor, bl. a. till världsutställningen i London 1862, som Letterstedtsk stipendiat till Frankrike m. fl. länder apr. 1865—apr. 1866, till världsutställningen i Paris 1867 samt med offentligt understöd 1873 och 1877, det förstnämnda året för att studera den tekniska elementarundervisningen i Tyskland och Belgien (K. brev 2 maj 1873). Lärare (från omorganisationen 26 sept. 1862 lektor) vid Chalmersska slöjdskolan 19 sept. 1856 först i allmän fysik, därpå med ändrad undervisningsskyldighet enligt beslut 8 okt. 1856 och 1 sept. 1868; tillika bibliotekarie därstädes 1857; lärare vid navigationsskolan i Göteborg 2 nov. 1857-—21 okt. 1870; redigerade mekanik- och fysikavdelningen i Tidskrift för teknologi (och tillämpad naturlära) 1859—61 och 1863—66 samt mekanik- och fysikavdelningen i Teknisk tidskrift 1867; ledamot av Göteborgs stadsfullmäktige 28 dec. 1866—17 nov. 1870 och var därunder bl. a. ledamot av byggnadskommittén för vattenledningen från Delsjön till Göteborg 3 jan. 1867—22 sept. 1870, av hälsovårdsnämnden 22- juni 1868—17 nov. 1870 och av första kommittén för fördelningen av Renströmska fonden 16 dec. 1869; professor vid teknologiska institutet (från 1877 tekniska högskolan) 21 okt. 1870, till en början i allmän- och tillämpad fysik, från 1899 i tillämpad fysik samt från 1901 i elektroteknik; lärare i fysik vid krigshögskolan 18 apr. 1872 —1874; sekreterare i kommittén rörande den tekniska undervisningen 7 juni 1872 och tillika ledamot av kommittén 28 nov. 1873—19 nov. 1876; ledamot av direktionen för Gaslysnings-a.-b. i Stockholm 1875—84 och av Stockholms gasverks styrelse 1885 —91 (ordförande 1890—91), av kommittén angående ett museum för konstindustri och slöjd 9 mars—3 dec. 1877 och av kommittén angående undervisningsplaner för tekniska afton- och söndagsskolor 31 aug.—20 okt. 1877 samt av hälsovårdsnämnden i Stockholm 1878—85 (v. ordförande 1884); ordförande i Sabbatsbergs sjukhusstyrelse 5 febr. 1878—31 dec. 1889; prisdomare vid den första elektricitetsutställningen i Paris 1881; ordförande i Stockholms arbetareinstitut 7 sept.—11 dec. 1881; ledamot av styrelsen för Stockholms allmänna telefon-ä.-b. 30 mars 1883— 25 maj 1891; ordförande i styrelsen för tekniska skolan i Stockholm 6 sept. 1883—23 maj 1902; ledamot av styrelsen för tekniska högskolan 9 okt. 1885; föreståndare för tekniska högskolan 19 sept. 1890; ledamot av kommittén angående utvidgning och omorganisation av tekniska högskolan 19 sept. 1890—15 dec. 1891; erhöll avsked med pension från professuren och föreståndarebefattningen vid tekniska högskolan 30 maj 1902. LVVS 1860;. LVA 1873; RNO 1877; hedersledamot av Svenska slöjdföreningen 1890; KVO2kl 1891; fil. hedersdoktor i Uppsala 6 sept. 1893; KVO1kl 1897; KNO1kl 1902; innehade dessutom utländsk orden.

Gift 28 maj 1867 med Anna Augusta Carlsten, f. 5 juni 1846, d. 30 maj 1907, dotter till fabrikören och bankdirektören i Linköping Klas Johan Carlsten och Zippora Karolina Sevén.   

Biografi

D. ägnade sig efter sina vid ovanligt unga år avslutade studier åt undervisningen och ett vetenskapligt skriftställarskäp, som med åren kom att omfatta både bemärkta, i skilda tidskrifter publicerade specialundersökningar och flera länge använda läroböcker i olika tekniska ämnen. Han har även äran av att jämte A. V. Ewert ha gjort en beaktansvärd insats i den periodiska fackpressens tidigare historia genom Tidskrift för teknologi och tilllämpad naturlära samt dess fortsättningar (1859 o. följ.). Då han 1870 utnämndes till professor i allmän och tillämpad fysik vid teknologiska institutet i Stockholm eller tekniska högskolan, som det snart hette, hade han länge ansetts som en av Chalmerska slöjdskolans främsta lärarkrafter, och även i Stockholm gjorde sig hans gedigna undervisningsgåvor gällande. Hans från början alltför vidsträckta ämne uppdelades med tiden under hans medverkan på olika lärarbefattningar. Det var framför allt elektroteknikens snabba utveckling, som sprängde den gamla ramen. D. hade städse uppmärksamheten riktad på nödvändigheten av att den svenska undervisningen just på detta område följde med sin tid. Men de materiella resursernas torftighet och tvånget att samtidigt tillgodose övriga delar av professurens ämne lade hinder i vägen. Ett förslag att på en gång taga steget fullt ut och inrätta en särskild elektroteknisk fackskola föll vid 1894 års riksdag, och undervisningen i det viktiga ämnet kunde under 1890-talet endast steg för steg utvidgas. Tack vare särskilt D: s målmedvetna strävanden hade man emellertid i realiteten kommit ganska nära målet, då, alltjämt på grund av hans initiativ, hans egen lärostol kort före håns avgång ombil-dades till en professur i elektroteknik med en därtill knuten elektroteknisk fackskola (1901). En annan utvidgning av högskolans verksamhet, som väsentligen tillkom på D:s initiativ och som var föremål för hans särskilda intresse, var dess materialprovningsanstalt (1896), föregångaren till statens provningsanstalt.

Det har om D. sagts, att han i alla tider skall stå »som en av förgrundsgestalterna i tekniska högskolans historia». Omdömet motiveras framför allt av hans insatser för den tekniska undervisningens organisation. Redan tidigt hade han börjat studera denna fråga. Efter sin första större utländska resa publicerade han en utredning »Om den tekniska undervisningen i några af Europas länder» (1866), och med tiden blev han den främste kännaren och auktoriteten på området. Viktiga spörsmål stodo också på dagordningen. År 1872 väckte A. E. Nordenskiöld en motion, att de högre praktiska läroanstalterna i riket — alltså teknologiska institutet, krigshögskolan, skogsinstitutet, farmaceutiska institutet och lantmäteriundervisningen — skulle sammanslås till en enda teknisk högskola. Den storslagna tanken vann sådana sympatier, att riksdagen anvisade medel till en utredning. I den kommitté, som för ändamålet tillsattes, blev D. sekreterare och snart även ledamot. Ur hans skickliga penna flöt också dess betänkande, vilket karakteriserats som »utan all fråga det förnämsta arbete, som ditintills ägnats den högre tekniska undervisningen i vårt land» (Henriques). Betänkandet avgavs redan i slutet av år 1873. Det blev icke grundvalen för den radikala omgestaltning av den tekniska undervisningen, som Nordenskiöld drömt om och som även kommittén till väsentlig del tillstyrkt. Men i stället beteckna dess olika reformförslag i flera fall utgångspunkterna för den senare utvecklingen. Ett avgörande steg framåt togs genom K. brevet 12 maj 1876, som genomförde viktiga förbättringar av undervisningen och tillika förvandlade teknologiska institutet till teknisk högskola. Samtidigt tillkom också en ny fackskola, för arkitekter. Även utarbetandet av de nya stadgar för högskolan, som erfordrades på grund av 1876 års reform, uppdrogs åt 1872 års kommitté. I denna torde D., som ensam representerade högskolans lärare, ha utövat ett avgörande inflytande vid den betydelsefulla frågans behandling. Bl. a. kämpade han med framgång för uppställandet av inträdesfordringar, som garanterade »den allmänna och tekniska bildning, man äger rätt att av en ingenjör fordra» — ett krav, som han även senare skulle bidraga till att upprätthålla.

Den 1876—77 genomförda nyorganisationen av tekniska högskolan visade sig snart otillräcklig. Det var det städse stigande antalet inträdessökande, som åter gjorde reformfrågan aktuell och föranledde lärarkollegiet att 1889 tillsätta en utvidgningskommitté. D. blev ej ledamot av denna, men han ingav inom kort ett »Förslag till allmänna grunder vid ifrågasatt utvidgning av tekniska högskolan», vilket tillerkänts ett särskilt intresse, enär D. däruti företecknat de linjer, »enligt vilka utvecklingen borde och även i framtiden skulle komma att gå». Då hans åsikter ej vare sig hos kommitterade eller i kollegiet vunno fullt beaktande, utvecklade han dem ytterligare i ett till styrelsen i dec. 1889 avgivet »särskilt yttrande». Anmärkningsvärda äro framför allt D:s yrkanden, att högskolan skulle sättas i stånd att mottaga alla kompetenta elever, som där sökte inträde, ett krav, som han motiverade med teknikens oberäkneliga utvecklingsmöjligheter och de ständigt nya verksamhetsfält, som öppnade sig.

Inom kort fick D. tillfälle att på ett mera auktoritativt sätt framföra sina åsikter. Efter att i fem år ha tillhört högskolans styrelse kallades han nämligen 1890 till dess föreståndare, och samma dag överlämnades frågan om dess reorganisation till en stor kunglig kommitté, i vilken han fick plats. Dess förslag avgavs i dec. 1891. Det innebar intet mindre än en fullständig och mycket genomgripande nyorganisation, som tillgodosåg ej blott utvidgningskravet utan även behovet av undervisningens modernisering; en viktig detalj däri utgjorde det ovan berörda kravet på inrättandet av en elektroteknisk fackskola. Ehuru kommitténs förslag lyckligt passerade den förberedande granskningen, förkastades det såsom alltför vittutseende av 1894 års riksdag. Behovet av en omorganisation hade emellertid även i riksdagen erkänts, och D. inslog därför på de partiella reformernas väg. Redan 1894 kunde han framlägga ett »förenklat omorganisationsförslag». Detta, som i allt väsentligt var hans personliga verk, ledde verkligen ut ur den hotande stagnationen. Dess främsta frukt blev en nybyggnad. för kemiska och mineralogiska institutionerna, som år 1898 kunde tagas i bruk. Det dröjde emellertid ej länge, innan .utvidgningsfrågan åter gjorde sig påmint. År 1899 måste ej mindre än 36 procent av de kompetenta inträdessökandena avvisas. Med anledning härav skaffade sig D. ett. uppdrag av kollegiet att utarbeta ett nytt utvidgnings- och omorganisationsförslag. I detta, som efter ett år i tryck förelades kollegiet, föreslog han en ökning av elevantalet med inemot 50 procent. Den ombyggnadsplan, som utgjorde en förutsättning, härför, ansågs emellertid vara alltför snävt tilltagen och syntes särskilt sakna nödig elasticitet för framtiden. Ännu skarpare kritik väckte det, att D., tydligtvis likaledes för att undvika avskräckande kostnader, föreslagit förändringar i vissa lärares tjänstgöringsskyldighet, som förmenades beröva deras verksamhet dess vetenskapliga karaktär. D. möttes därför av en opposition inom kollegiet, vars skärpa personligen djupt förstämde honom. Slutet blev, att hans förslag Jades till handlingarna och utvidgningsfrågan tills vidare fick vila.

En följd äv de många utvidgningarna av högskolans verksamhet var, att 1877 års stadgar måste omarbetas. Ärendet uppdrogs 1898 av lärarkollegiet åt en kommitté, bestående av D. såsom högskolans föreståndare samt föreståndarna för fackskolorna. Inom denna framträdde emellertid djupgående meningsskiljaktigheter, som ej kunde utjämnas. De kommitterade sågo sig till sist nödsakade att till lärarkollegiet utan eget förord överlämna såväl ett av D. utarbetat förslag som ett från detta starkt avvikande motförslag. Även inom kollegiet stodo de olika åsikterna skarpt mot varandra. Särskilt bröto sig meningarna i fråga om inträdesfördringarna. Medan vissa, lärare ville öppna högskolans dörrar på vid gavel för ynglingar,. som tidigt kommit ut i det praktiska livet, höllo andra hårt på den genom en fullständig läroverkskurs vunna allmän- bildningen. Det blev till slut D., som fann lösningen. Enligt hans förslag skulle i allmänhet för inträde fordras examensbetyg, som gjorde de dittills brukliga inträdesprövningarna överflödiga, men samtidigt borde högskolan i viss utsträckning mottaga extra elever med väl vitsordad, längre tid fortsätt praktisk verksamhet. Sedan diskussionen om stadgeförslaget avslutats, uppdrogs det åt en ny kommitté att slutredigera detta. Dess förslag antogs av kollegiet och lades efter vissa förbättringar i högskolans styrelse, vilka företrädesvis voro D:s verk, till grund för den sltitliga utformningen av stadgarna. Den 28 juni 1901 utfärdade K. M:t de nya stadgarna för högskolan. Bland viktiga nyheter märkes, jämte den länge eftersträvade elektrotekniska fackskolan, jämväl en fackskola för skeppsbyggnadskonst, även denna förberedd genom en föregående successiv utvidgning av undervisningen i ämnet. 1894 års förenklade omorganisationsförslag och 1901 års stadgar, i vilkas utarbetande D. tagit en så verksam del, anses som de viktigaste bland hans många insatser för utvecklandet av högskolans organisation. Kort efter antagandet av stadgeförslaget trädde han vid redan överskriden pensionsålder tillbaka från föreståndarskapet och sin professur.

Även i de lägre tekniska undervisningsanstalternas historia har D. anspråk på att hågkommas. Den 1872 tillsatta kommitté, där han som sekreterare och ledamot gjorde sina första lärospån i arbetet på tekniska högskolans nyorganisation, erhöll snart i uppdrag att reformera även den lägre tekniska undervisningen. År 1874 avgav den ett allmänt betänkande, år 1875 därjämte en specialutredning rörande slöjdskolan i Stockholm, vars utveckling under B. Cronstrand och Alf Björkman (se dessa) trots ett betydande uppsving ej ansågs i allo tillfredsställande. Till följd av kommitténs förslag omdanades undervisningsanstalten 1878 till den bekanta tekniska skolan i Stockholm, vilken mera planmässigt inordnades i det allmänna skolsystemet. D. deltog därpå även i utarbetandet av nya undervisningsplaner för skolan och följde sedermera som ordförande i styrelsen (1883—1902) dess verksamhet under ett skede, som utmärktes av en kraftig utveckling i olika avseenden.

De krävande uppgifter, som tillföllo D. i undervisningens tjänst, lämnade honom ej tid till eget praktiskt ingenjörsarbete. I båda de städer, dit hans verksamhet var förlagd, Göteborg och Stockholm, gjorde han emellertid betydelsefulla insatser på det praktiska området. I Göteborg bidrog han sålunda väsentligt till ordnandet av det kommunala vattenledningsverket, och i Stockholm inlade han stora förtjänster om utvecklingen av belysnings- och telefon väsendet. År 1877 firade tekniska högskolan sin femtioårsfest, som kombinerats med det första teknologmötet. Vid detta tillfälle framträdde D. som huvudtalare med ett uppmärksammat föredrag om »Sambandet mellan tekniken och den rena vetenskapen». Den växelverkan mellan forskning och tillämpning, som han här krävde, utgjorde också riktpunkten för hans arbete som lärare och organisatör. Vid hans avgång från föreståndarskapet för tekniska högskolan betonades det, att den anda, vari han sålunda lett. verksamheten, burit frukt även i undervisningens kvalitativa resultat. Särskilt framhölls det, att de svenska ingenjörerna i sitt hemland bestodo konkurrensen utifrån, medan de samtidigt framgångsrikt upptogo tävlan i främmande länder och världsdelar. Som stilist åtnjöt D. högt anseende. Framställningen i hans läroböcker prisas som enkel och tydlig, uppställningen som praktisk. Alldeles särskilt framträdde hans formella begåvning i offentliga utredningar och utlåtanden. Som talare och föreläsare ägde han däremot mindre naturliga förutsättningar. Sina lärjungar omfattade han med en »med rättrådighet förenad hjärtegodhet», vilken dock måhända ej alltid bröt fram genom den något kärva ytan. Ett annat vittnesbörd om den känsliga personlighet, D. under vardagens mödor dolde för utomstående, utgör hans anonyma dramatiska författarskap.

Författare

B. BOËTHIUS.

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Om arean af den oändligt lilla triangel, som inneslutes mellan en kurvas tvenne consecutiva normaler och motsvarande bågelement (VA Öfversigt, Arg. 14, 1857, s. 269—271). — Om felfördelningen vid bestämmande af en punkts läge i rymden (ibid., s. 405—409). — Bidrag till läran om geometriska betydelsen af felfördelning efter minsta qvadratmetoden (ibid., Årg. 15, 1858, s. 49—54). — Om en egenskap hos ellipsoidens kon-jugerade diametralplan (ibid., s. 207—208). — Den minsta qvaåratmethoden, särdeles med afseende å dess användande inom fysiken. Gtbg 1858. 67, (l)s. — Ett problem beträffande vissa klasser af andra gradens ytor (VA Öfversigt, Årg. 16, 1859, s. 387—390). — On a new species of figures of equilibrium for revolving fluids, the particles of which attract one another according to Newton's theory (Philos. magazine, Vol. 20, 1860, s. 119—124). — On a theorem relating to the attraction of the ellipse (ibid., s. 125—126). — On the form assumed by a fluid shell revolving freely within a hollow spheroid (ibid., s. 427—430). — Zur Theorie der Beugungserscheinungen (Annalen d. Physik u. Chemie, Bd 110, 1860, s. 647—654). —¦ Öfversigt af fysikens nyaste framsteg (Tidskr. f. teknologi, 1860, Bd 1, s. 280—292; Bd 2, s. 103—115, 279—291; 1861, Bd 1, s. 108—120; Bd 2, s. 150—161). — Felfördelningen efter minsta qvadratmethoden vid bestämmande af en punkts sannolika läge uppå ett plan eller i rymden (VA Öfversigt, Arg. 18, 1861, s. 63—66). — On the equilibrium of a fluid mass revolving freely within a hollow spheroid about an axis which is not its axis of symmetry (Philos. magazine, Vol. 21, 1861, s. 198—202). —¦ Ueber eine Methode, das Barometer und einige andere physikalische Instrumente durch Elektricität selbstregistrirend zu machen (Annalen d. Physik u. Chemie, Bd 112, 1861, s. 123—124). — Ueber den Ein-fluss den die Unebenheiten der Erdoberfläche und des Meeresbodens auf dié Veränderung der Niveau des Meeres ausuben (ibid., Bd 117, 1862, s. 148— 161). — Elektriskt vakt-kontrollur (Tidskr. f. teknologi, 1863, Bd 1, s. 37— 39). — Om konstruktionen af kugghjul (ibid., Bd 2, s. 155—160). — Om härledningen af ångmaskinens theori från den mekaniska värmetheorien (ibid., s. 208—227, 321—329). — Om en klass funktioner, hvilka ega flera egenskaper analoga med determinanternas (VA Öfversigt, Årg. 20, 1863, s. 295— 304). — Om en bestämning af värmeenheténs mekaniska eqvivalent (ibid. Arg. 21, 1864, s. 169—171). — Om den mekaniska effekt, som utöfvas af mättad vattenånga under dess expansion (ibid, Årg. 22, 1865, s. 197—206, pl. 17; även i utdrag i Tidskr. f. teknologi, 1866, Bd 1, s. 340—348). — Om några nyare verktygsmaskiner för bearbetning af jern och trä (Tidskr. f. teknologi, 1866, Bd 2, s. 129—139). — Zur Theorie einer rotirenden Flüssigkeit deren Molecüle sich gegenseitig anziehen (Annalen d. Physik u. Chcmie, Bd 129, 1866, s. 443—450). — Om den tekniska undervisningen i några af Europas länder. Gtbg 1866. (7), 152 s. — Prestons filhuggningsmaskiner (Tekn. tidskr. f. industriens idkare och vänner, 1867, s. 1—4). — Om bestämningen af centralaxeln och den ögonblickliga rotationsaxeln vid en kropps rörelse (VA öfversigt, Årg. 24, 1867, s. 601—604). — Geometrisk theori för accelerationen vid en plan figurs förflyttning i dess plan (ibid, Årg. 25, 1868, s. 79—94, pl. 1). — Lärobok i mekaniken. Gtbg 1869. XI, 432 s. — Theoremer, beträffande ellipsoidens attraktion (Göteb. VVS Handl, Bd 10, 1870, s. 1—7).— Om gasers ledning i rör (Ingeniörs-fören. förhandl, Årg. 5, 1870, s. 112—117).

— Om några tillämpningar i dynamiken af de geometriska rörelselagarne (VA Öfversigt, Årg. 27, 1870, s. 49—56). — Några undersökningar beträffande den mekaniska värmetheorien (ibid, s. 457—469, 941—951). — Inledning till maskinläran. En framställning af de vetenskapliga grunderna för maskiners konstruktion. Afd. 1*. Läran om kraftmaskiner. Gtbg 1870. VII, 468, (2) s, 13 pl. 2: a uppl, utg. under medverkan af flera fackmän. Gtbg 1878. VIII, 398, (2) s, 13 pl. — Några ord om den grafiska statiken (Ingeniörs-fören. förhandl, Årg. 6, 1871, s. 84—87). — Försök till bestämmande af utvidgningskoefficienten hos metalltrådar vid olika grad af spänning (VA Öfversigt, Årg. 28, 1871, s. 703—713). — Program för undervisningen i allmän fysik vid Kongl. Teknologiska institutet, läseåret .1872—73. Sthm 1872. 4 s. — Program för undervisningen i tillämpad fysik vid Kongl. Teknologiska institutet, läseåret 1872—73. Sthm 1872. 4 s. — Tillämpad värmelära. Anteckningar om värmets användande inom tekniken. Sthm 1873. VI, 426 s. 2: a, omarb. uppl. Sthm 1883. VIII, 414 s. 3:e, omarb. uppl. Sthm 1900. VI, 438 s.

— Allmänna' satser, beträffande den geometriska betydelsen af den mekaniska värmeteoriens eqvationer (VA Öfversigt, Arg. 31, 1874, N:o 6, s. 3—11). — Några egenskaper hos de adiabatiska och isotermiska kurvorna jemte relationer mellan olika slag af specifikt värme i den mekaniska värmeteorien (ibid, N:o 7, s. 3—15). — Öfversigt af den tekniska fysikens nyaste framsteg (Ingeniörs-fören. förhandl. Arg. 10, 1875, s. 14—19, 126—129, pl. 6: fig. 1—5). -— Försök öfver kroppars afsvalning i vätskor (VA Öfversigt, Årg. 33, 1876, N:o 9, s. 29—57). — Ueber die geometrische Darstellung der Zustands-veränderung eines Körpers durch die Wärme nach der mechanischen Wärme-theorie (Zeitschr. f. Mathem. u. Physik, Jahrg. 21, 1876, s. 287—294). — Undersökningar å Teknologiska institutets fysikaliska laboratorium. 1—2 (Tekn. tidskr. Arg. 6, 1876, s. 81—82, 106—108; även sep. Sthm 1876. 10 s.). — Några betraktelser öfver sambandet mellan tekniken och den rena vetenskapen. (Tekn. tidskr, Årg. 7, 1877, s. 97—101). — Åtgärder vidtagna i några af Europas länder för konstindustriens befrämjande. Reseberättelse. Sthm 1877. 4: o 34 s. (Bil. till Betänkande ang. ett museum för konstindustri och slöjd, Sthm 1877; tills, med F. Dardel). — Problem och öfningar i fysik för undervisningens behof och till ledning vid fysikens tillämpningar. Sthm [1878—] 1879. (6), 283, (1) s. — Om de magneto- och dynamo-elektriska maskinerna samt deras användande för elektrisk belysning (Ingeniörs-fören. förhandl, Årg. 14, 1879, s. 179—190, pl. 32). — Om tekniska arbetareskolor (Pedag. tidskr, Årg. 15, 1879, s. 238—244). — Sjökonungen. Sorgespel i fem akter. Sthm 1879. 111 s. (Anon.) — En carolin. Skådespel i fem akter. Sthm 1880. 129 s. (Anon.) — Om gasformiga brännmaterialier (Ingeniörs-fören. förhandl, Årg. 16, 1881, s. 81'—90). — Meddelanden från elektricitetsutställningen i Paris. 1—2 (ibid, Årg. 17, 1882, s. 16—17, 146—149, pl. 5, 21)._— Om kropparnes inre arbete enligt den mekaniska värmeteorien (VA Öfversigt, Årg. 39, 1882, N:o 4, s. 25—33). —Om den elektriska potentialen och Iaddningskapaciteten hos ett system af flera ledare (ibid, N:o 9, s. 9—20). — Elektriciteten och dess förnämsta tekniska tillämpningar med särskild hänsyn till de nyaste uppfinningarne. Sthm 1882. VIII, 312 s. [Härtill senare ett supplement med titel:] Elektricitetens nyaste framsteg på teknikens område. Sthm 1888. VII, 272 s. [Samarbetat med huvudverket i en senare uppl. av-detta:] Elektriciteten... 2: a omarb. o. utvidg. uppl. Sthm [1890—] 1893. XI, (1), 807 s. [Härtill senare ett nytt supplement:] Elektriciteten. Nyaste uppfinningar och forskningar. Sthm [1899—]1901. (1), 296 s. — Om en egenskap hos den elektriska potentialen (VA Öfversigt, Arg. 41, 1884, N:o 9, s. 5—10). — Om de nyaste framstegen i kraftöfverföring medelst elektriciteten (Ingeniörs-fören. förhandl., Årg. 21, 1886, s. 9—\5). ¦—¦ Om sambandet mellan utvidgningskoefficienten och spänstighetskoefficienten vid olika temperaturer (VA Öfversigt, Årg. 43, 1886, s. 213—216). — Lärobok i fysik for högre läroverk och för sjelfstudium. Sthm [1883—]1886. XI, (1), 892 s. 2: a omarb. uppl., utg. af Pehr af Bjerkén. Sthm [1901—]1902. VIII, 902 s! — Om den elektriska belysningeris användande' vid jernbantåg (Ingeniörs-fören. förhandl., Årg. 22, 1887, s. 65—67). —¦ Om beräkningen af den elektromotoriska kraften hos dynamo-maskiner med likrigtad ström (ibid.', Arg. 24, 1889, s. 3—13). — Om beräkningen af konstruktionselementen till dynamomaskiner med likrigtad ström (ibid., s. 60—64). — Sur la representation géoihétrique des quantités que Pon considére dans la théorie mécanique de la chaleur (Journal de physique, T. 8, 1889, s. 323—330). — Elektriciteten såsom vågrörelse (Tekn. tidskr., Årg. 20, 1890, s. 76—79). — Erik Edlund. Lefnadsteckning föredragen [i K. Vetenskapsakademien] den 31 mars 1891 (VA Lefnadsteckningar, Bd 3, 1886—94, s. 281—305). — D. har därjämte i stor-utsträckning deltagit i utarbetandet av offentliga utredningar och utlåtanden inom sitt fack (se texten). — Ett antal av de av D. i VA Öfversigt och Ingeniörs-fören. förhandl. publicerade undersökningarna äro även återgivna i franska eller tyska tidskrifter: Annales de chimie, Annalen d. Physik u. Chemie, Fortschritte d. Physik etc.

Utgivit: Tidskrift för teknologi och tillämpad naturlära. Gtbg 1859— 1861. (Tills, med A. W. Ewert.) [Fortsatt under växlande titlar:] Tidskrift för teknologi. Gtbg 1863—1864. — Svenska slöjdföreningens handlingar och Tidskrift för teknologi. Gtbg 1865—1866. — Teknisk tidskrift för industriens idkare och vänner. Gtbg 1867. (Även dessa fortsättningar, utg. i fören. med A. W. Ewert.) — A. Pl. Fock's Lärobok i fysiken för högre läroverk och sjelfstudium. 3:e, omarb. uppl. Sthm [1873—]1875, VIII, 686, (1) s.

Källor och litteratur

Källor: Civ.-dep. handl. 21 okt. 1870 (meritförteckn.) och 30 maj' 1902, RA; Tekn. tidskr. 1902 och 1903; Stockholms belysning (1903); G. Bodman, Chalmers tekniska institut. Matrikel 1829—1929 (1929); I. Bolin, Stockholms arbetareinstitut 50 år 1880—1930 (1930); G. W. von Francken, Matrikel öfver Stockholms stadsfullmäktige samt medlemmar af stadens centrala förvaltningar (1906); P. Henriques, Skildringar ur Kungl. tekniska högskolans historia, 1—2 (1917:—27); Inbjudningsskrift till filosofie doktorspromotionen i Upsala d. 6 sept. 1893 (1893); A. Wijkander, Chalmerska institutet 1829—1904, 1 (1907).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Gustaf Robert Dahlander, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15783, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. BOËTHIUS.), hämtad 2024-04-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15783
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Gustaf Robert Dahlander, urn:sbl:15783, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. BOËTHIUS.), hämtad 2024-04-24.