Meriter

2. Magnus Emil Dahlander, den föregåendes kusins son, f. 2 aug. 1862 i Bispbergsgården i Säters stadsförsamling. Föräldrar: apotekaren Axel Esaias Dahlander och Emelie Augusta Nordfeldt. Elev vid B. K. Rodhes skola i Göteborg vt. 1872—ht. 1874, vid nya elementarskolan i Stockholm vt. 1875—vt. 1879, vid södra realläroverket därstädes ht. 1879 och vid Karolinska h. allmänna läroverket i Örebro vt. 1880; avlade mogenhetsexamen vid sistnämnda läroverk 23 maj 1883; elev vid tekniska högskolan 13 sept. 1883—vt. 1884 och e. elev därstädes 16 sept. 1886—vt. 1888; elev vid Det tekniske selskabs skole och hos professor Martin Nyrop i Köpenhamn 1884—86; har företagit upprepade utländska studieresor, bl. a. till Norge 1893, till Danmark 1904 och till Tyskland, Holland, Belgien, England och Frankrike 1906 samt deltagit i arkitektkongresser i Helsingfors och London 1906 och Rom 1911. Överflyttade till Brooklyn 1888; en av stiftarna av Svenska ingenjörsföreningen i Förenta staterna och dess förste generalsekreterare 1889—91; började egen arkitektverksamhet i Brooklyn 1890; ordförande i Svenska ingenjörsklubben i New York 1891; ledamot av styrelsen för Svenska emigrant- och hjälpföreningen därstädes samt av styrelsen för Föreningen för byggande av svenskt sjukhus därstädes; stiftare av och ordförande i Svenska artistklubben därstädes 1891; återkom till Sverige 1896; medverkade vid 1897 års Stockholmsutställning; överflyttade till Örebro 1898; stiftare av Örebro ingenjörsklubb och dess v. ordförande 1898—1907; stadsarkitekt i Örebro 1899—23 nov. 1914; ledamot av styrelsen för Svenska kakelfabriken 12 aug. 1901—1904; ordförande i styrelsen för och arkitekt vid Hagaby egnahemskoloni invid Örebro 1902— 24 aug. 1906; ledamot av styrelserna för Örebro läns fornminnesförening 1903—10 och för Föreningen Örebro länsmuseum 12 maj 1906—1910 och av styrelsen för Föreningen Örebro läns museum 17 febr. 1911—1915 (sekreterare och verkställande ledamot 1911— 19 febr. 1915); ledamot av styrelsen för Örebro läns slöjdförening 1909—15; arkitekt för 21: a allmänna svenska lantbruksmötet i Örebro och för industri- och slöjdutställningen därstädes 1911; stiftare av Föreningen Örebro forntid och framtid 5 mars 1911 och sekreterare i densamma; ledamot av Svenska konstnärernas förening 1914 (ordförande 1915—17); arkitekt i arméns kasernbyggnadsnämnd 23 apr. 1914 samt föreståndare för dess rit- och byggnadsbyrå 1 juli 1914—30 sept. 1917 (erhöll avsked 18 maj 1917); överflyttade till Säter 1917; skapare och ordnare av Säters hembygdsmuseum 1918; stiftare av och ledamot i styrelsen för Säters hembygdsförening 1 juni 1918 (sekreterare och ledamot av museinämn-den från 1918); ledamot av byggnadsnämnden i Säter från 30 dec. 1918 (ordförande från 1919); ledamot av Dalarnas hembygdsförbunds nämnd från 1919; länsarkitekt i Kopparbergs län 15 nov. 1920 med tillträde 1 dec. 1920 samt tillika länsarkitekt i Västmanlands och Gävleborgs län 28 nov. 1922 (jmfr K. brev 30 juni 1920 och 3 nov. 1922); ledamot av kommittén för högtidlighållandet år 1920 av 300-årsminnet av Säters grundläggning och tillika sammankallande ledamot av arbetsutskottet; ägare av Säters hembygdsmuseum från 1 juni till 30 dec. 1929, då detsamma skänktes till Säter. Erhöll Vitterhets-, Historie- och Antikvitetsakademiens antikvariska prismedalj 1907; RVO 1911.

Biografi

Gift 1) 20 okt. 1888 med Naémi P:son Werner, f. 7 sept. 1865 i Vintrosa, d. 11 sept. 1913, dotter till handlanden Olof Pettersson och Anna Maja Nilsdotter; 2) 7 aug. 1915 med Vilhelmina (Minnie) Westerberg, f. 14 febr. 1882, dotter till grosshandlaren Oskar Nikolaus Westerberg i Hälsingborg och Augusta Elisabet Amalia Lundström.

Sedan D. avslutat sina egentliga arkitektstudier vid tekniska högskolan i Stockholm och i Köpenhamn, reste han till Förenta staterna. Vistelsen där kom att sträcka sig över hela åtta år. I Brooklyn utförde han under denna tid förutom ett större antal bostads- och affärshus bl. a. ett kapell vid Shephardkyrkan (1892) och S:t Andrew's memorial presbyterian chapel (1893). 1893 mottog han en hedrande kallelse till slottsarkitektbefattningen hos drottningen av Korea, men resan omintetgjordes av det kinesiskjapanska kriget. Under sin vistelse i Amerika nedlade D. ett energiskt och framgångsrikt arbete på att organisera och utveckla de svenska ingenjörs- och konstnärsföreningarna i Förenta staterna och verkade även på annat sätt för att främja sina landsmäns angelägenheter. Återkommen till hemlandet 1896 slog han sig inom kort ned i Örebro. Efter ett par års enskild praktik erhöll han där (1899) den nyinrättade stadsarkitektbefattningen, vilken i detta starkt växande samhälle ställde stora krav på innehavarens duglighet. Många av de offentliga och enskilda byggnader, som sätta sin prägel på det moderna Örebro, ha D. till upphovsman. Hans första större arbete var den omfattande ombyggnaden och restaureringen av Karolinska läroverket, påbörjad 1899 och avslutad 1909 med gymnastikhuset och biblioteksbyggnaden. Tillsammans med arkitekterna Ludvig Peterson och Ture Stenberg uppgjorde D. ritningarna till tekniska elementarläroverkets nya hus (1901), en ståtlig byggnad i engelsk renässans med sengotiska inslag i det monumentala mittpartiet. Av hans övriga arbeten i Örebro må framhållas läroverket för flickor (1902), epidemisjukhuset (1903), restaureringarna av Örebro slotts borggårdsfasader (1906) och rådhuset, där han bl. a. inredde en ny plenisal för stadsfullmäktige i anslutning till byggnadens ursprungliga stil (nygotik), vidare byggnad för renhållningsverket, Örebro stads . sanatorium samt det ståtliga och originella post- och telegrafhuset (1913). Under sin Örebrotid gav D. dessutom ritningar till Kullens fyr (1898), Vagn-och maskinfabriken i Falun (1900), Örebro läns sanatorium och andra sjukhus, flera folk- och småskolebyggnader, en mängd större och mindre bostadshus, bl. a. lektor Bergmans villa i Örebro (1902), samt Hackvads kyrka och kyrkan för Ånsta, Längbro och Eker vid Karlslund (1901), särskilt den sistnämnda en mycket tilltalande, fantasifull kombination av medeltida och moderna stilelement. Bland hans kyrkorestaureringar märkas sådana i Edsberg, Glanshammar och Karlskoga i Örebro län.

År 1914 lämnade D. stadsarkitektbefattningen i Örebro, sedan han kallats till arkitekt i arméns kasernbyggnadsnämnd. I denna egenskap har han utarbetat de nya kaserntyperna i Växjö, Eksjö, Strängnäs, Linköping och Kristianstad. Sedan kasernbyggandet avbrutits 1917, bosatte han sig i sin födelsestad Säter men togs snart åter i anspråk för det allmännas tjänst som länsarkitekt i Kopparbergs län och sedermera även i Västmanlands och Gävleborgs län. Vid sidan av sina många allmänna ämbetsuppgifter i denna egenskap har D. ombesörjt flera kyrkorestaureringar, såsom i Mockfjärd och Gagnef (1924), Amsberg och Ludvika (1925), Säter (1928) och Äppelbo (1930) samt utfört ritningar till kommunalhus i Grangärde (jämte E. Werner) och nybyggnad till lantmäterikontor i Falun (1929), varjämte han utarbetat hushållningssällskapets och hembygdsförbundets i Dalarna typritningar för ortsbetonade egna hem.

Såväl i Örebro som på sin nya verksamhetsplats har D. utfört ett mycket betydande och framgångsrikt arbete för bevarande och utforskande av orternas kulturhistoriska minnen och monument och därvid lagt i dagen stor förmåga att samla ortsbefolkningens intresse för gemensamt arbete. I fackpressen har han publicerat en mängd uppsatser i arkitektur, tekniska och kulturhistoriska ämnen. Av denna art äro även artiklarna »Några anteckningar om äldre träbyggnadskonst i Örebro län» i Meddelanden från Örebro läns fornminnesförening, 3 (1905) och »Byn, dess vara eller icke vara» (1922). Vidare har D. i »Sverige. Geografisk, topografisk, statistisk beskrivning;» behandlat Örebro (1915) samt tillsammans T. Nordström utgivit »Örebro slotts byggnadshistoria (1908).

Författare

Gustaf Valby.

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källa: Personliga meddelanden.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Magnus E. Dahlander, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15784, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gustaf Valby.), hämtad 2024-04-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15784
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Magnus E. Dahlander, urn:sbl:15784, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gustaf Valby.), hämtad 2024-04-24.