Meriter

Dahlman, Karl (Carl) Eskils (s)on, d. före juli 1761. Föräldrar: Eskil Persson Dahlman och Anna Eriksdotter. Student i Uppsala 18 mars 1728; disp. 15 dec. 1735 (Dissertatio mechanica de pede horario-; pres. S. Klingenstierna). Docent i lanthushållningen vid Uppsala universitet 18 febr. 1745; ekonomie lektor vid schäferiskolan å Höjentorp 21 maj 1748 (med instruktion av 19 dec. 1751); rymde till Norge hösten 1752 men. återvände följande år; erhöll avsked från lektorsbefattningen 26 maj 1753; anträdde med offentligt imderstöd en utländsk studieresa hösten 1754; ingick 1756 kontrakt med hovslagaren Karl Roth om upprättande av en »hästboteskola» i Stockholm, som dock ej synes ha kommit till stånd; av Collegium medicum förordnad att handhava vården av insiuknade kreatur under en boskapssjuka i Uppland 1759.  Om D: s ungdom och första studietid sakna vi så gott som alla uppgifter. Hans fader var hosatt i Roslagsbro till 1705 och återvände dit 1712; åtminstone på 1720-talet innehade han, enligt vad de tyvvärr mycket defekta mantalslängderna utvisa, en rätt betydande gård, Norrsund (1 1/2 mantal). Efter sjuåriga studier i Uppsala disputerade D. år 1735 pro exercitio under den berömde matematikern och fysikern Samuel Klingenstierna.

Biografi

Avhandlingen är tillägnad kornetten vid livregementet Karl Fredrik von Walden, vilken tillsammans med sina syskon ägde det lilla säteriet Kyrk-Väsby i Almunge och säges i två år ha bevisat D. den största välvilja. I övrigt lämna inga dedikationer eller lyckönskningsverser upplysningar om respondentens bekantskapskrets och levnadsförhållanden. Efter exercitiedisputationen synes D. ha fortsatt att studera naturvetenskap utan att dock nå fram till magistergraden. Samtidigt ägnade han enligt egen uppgift sin »yttersta flit» åt att insamla faktiska eller enligt dåtida terminologi »historiska» kunskaper om jordbrukets ståndpunkt och metoder i olika orter. Redan nu måste en å jordbruket med dess binäringar tillämpad naturvetenskap ha blivit hans huvudintresse. Bland naturvetenskapliga auktoriteter tillerkänner han i sina senare skrifter städse ett av de främsta rummen åt Linné. Då denne först 1741 blev professor i Uppsala, är det emellertid ovisst, om D. trätt i personligt lärjungeförhållande till honom. Redan före Linnés utnämning ansåg han sig nämligen mogen för en akademisk lärarbefattning. Vid riksdagen 1738—39 hade ständerna tagit initiativet till inrättandet av en professur i ekonomi vid universitetet i Uppsala. Helt naturligt fann D. sig dragen till detta ämne. Han ingav först en ansökan om docentur däri och anmälde sig sedan som sökande till professuren (nyåret 1741). Till innehavare av platsen var emellertid den sedermera så bekante Anders Berch designerad. Sedan denne i sept. 1741 utnämnts till befattningen, skyndade D. att uppvakta honom för att utverka tillstånd att som hans docent privatim föreläsa jordbruksekonomi. Men Berchs professur hade förlagts till den juridiska fakulteten, och han betraktade det som sin huvuduppgift att befrämja ämbetsmannabildningen genom att kombinera rättsvetenskapen och ekonomien med varandra. D. åter hade aldrig studerat juridik och kunde sålunda ej anses meriterad för en lärarbefattning i Berchs fakultet. På sina framställningar fick han därför också endast undvikande svar. Men han tappade likväl ej modet utan vände sig till kanslern, hattchefen Karl Gyllenborg, och denne gav honom trots fakultetens och konsistoriets bestämda avstyrkande 1745 det åstundade »venia docendi»; som villkor uppställdes, att han efter varje termin skulle trycka sina föreläsningar, och därtill förband han sig även genom formlig revers (5 mars 1745).

D: s egendomliga akademiska karriär har sin förklaring i den jordbruksvänliga strömning, som omkring 1740 bröt in i svensk politik och till en början modifierade intressets ensidiga inriktning på handel och industri för att till slut slå över i den motsatta ytterligheten. Bakgrunden till denna märkliga åsiktskantring ut- göres av jordbrukets begynnande rationalisering särskilt i Västeuropa, de härmed parallella så småningom framträdande teorier, som ute i Europa förebådade fysiokratismen, och i Sverige särskilt den nyorganiserade statistikens talande vittnesbörd om spannmålsimportens betydelse för handelsbalansen. I själva verket var marken väl förberedd, då Teodor Ankarcrona 1744 genom sitt berömda jordbruksvänliga presidietal i Vetenskapsakademien väckte striden om de olika näringarnas företräden. Till dem, som redan förut energiskt ställt sig på jordbrukets sida, hörde D. I företalet till sin första tryckta jordbruksskrift, »Swenska red-dejan» (1743), förklarar han dristigt, »att lanthushållningen, näst Guds ords lära, är snart sagt den endesta vetenskap i ett rike, som grundar all timelig välfärd». »Swenska red-dejan» kan i viss mån betraktas som ett specimen för D: s ivrigt eftersträvade docentur. Den åtföljdes inom kort av »Karl Dahlmans, Eskilsons, Swenska landhus-hålning» (1745). Efter endast ett år kom så första häftet av »Swenska hushålds-rön» (1746), som otvivelaktigt återspeglar D: s undervisning. I en tillägnan till Karl Gustav Tessin ställdes också i utsikt, att »Rönen» skulle »årligen teckna, i den nådiga skygd, den de sig nu levat in i, alster av åtskillig art...» Den sista skriften under denna period var en avhandling om humlegårds-, skogs- och ängsskötsel (1748). Redan i sina tidigare skrifter har D. funnit den form, som han sedan ej övergav. Han redogör för det samtida bruket, citerar flitigt såväl klassiska skribenter, särskilt Columella, som nyare författare och söker till slut med åberopande av naturvetenskapernas rön anvisa ändamålsenliga förbättringar. Principiellt sett stannar han dock i det hela inom den gamla ramen och kan knappast ha haft någon större betydelse för jordbrukets nu sakta börjande omläggning till rationellare driftsformer. Historikern åter kan väl i hans böcker finna upplysningar av värde om äldre sedvänjor och brukningssätt, men i detta avseende kan han ingalunda mäta sig med t. ex. en Anders Barchaeus. I ungdomsskrifterna präglas D: s stil och ordval av en patriotisk göticism, som röjer litterär ambition och syftar till poetisk lyftning men alltför lätt slår över i bombasm och förkonstling. Med åren blir hans uttryckssätt enklare och naturligare. Den största förtjänst, man kan tillerkänna D:s skrifter, är säkerligen den ärliga entusiasm och ljusa framtidstro, som bär upp dem. Hans begåvning var dock ganska begränsad, och även hans bråda iver att omsätta sitt vetande i praktik stängde honom från verklig vetenskaplighet.

Varken D: s egenskaper eller hans ämnesval gåvo honom sålunda rätt att hoppas på någon framtid vid akademien. En lärostol anpassad efter hans studiemetod tillskapades ju först långt senare genom den Borgströmianska professuren. Och även denna kunde räddas undan dilettantismens näraliggande faror endast genom att åt det teoretiska studiet skänka en övervikt, som var alldeles främmande för den unga jordbruksentusiasmens syften. För D. öppnade sig emellertid en annan bana, där hans intentioner vida bättre borde ha kunnat komma till sin rätt än vid universitetet. På 1730-talet hade Jonas Alström(er) på kungsgården Höjentorp i Skaraborgs län inrättat en schäferiskola. Som namnet antyder var dennas uppgift att utbilda de nytillskapade provinsialschäfrarna, vilka skulle verka för fåravelns befrämjande och även i övrigt vara pionjärer för de nya ekonomiska strävandena. Undervisningen var till en början rent praktisk. De tre lärarna, mästerschäfern, tobaksplantören och trädgårdsmästaren, vilkas befattningar ange läroplanen, saknade alla vetenskaplig underbyggnad. Alström fann emellertid en grundligare teoretisk utbildning påkallad och utverkade därför i maj 1748 hos kommerskollegiet, att en ekonomie lektorsbefattning upprättades vid anstalten för D.; dennes lön, som ursprungligen föreslagits till 600 dir smt, fastställdes samtidigt enligt manufakturkontorets yrkande till 500 dir smt om året.

Det lider intet tvivel om att den nye lektorn med verklig entusiasm grep sig an med sin uppgift. På alla läroplanens områden sökte han göra sina naturvetenskapliga insikter fruktbärande, såsom även framgår av hans nedan behandlade författarskap. Men han ådagalade också andra egenskaper, som knappast lämpade sig för en lärare. Förhållandena vid skolan synas ej i allo ha varit tillfredsställande. År 1749 utbröt ett formligt myteri bland eleverna, som därvid bl. a. visade en utpräglad ringaktning för de äldre lärarna. Under utredningen av detta pinsamma ärende fann man snart indicier, som tydde på, att D. stått bakom eller 'åtminstone uppmuntrat elevernas missnöje. Misstanken leddes aldrig fullt i bevis men förefaller ej osannolik. D. hade mycket snart efter sin ankomst till skolan framträtt med vittutseende reformplaner. Det var ostridigt, att han sett ned på sina olärde medlärare och ingalunda sökt dölja detta. Hans undervisning öppnade enligt hans version ögonen på lärjungarna, så att dessa av sig själva funno, »det mästerschäfern, trädgårdsmästaren och tobaksplantören voro i sina vetenskaper bönhåsar». Anders Nordencrantz, som fick målet till föredragning, förnekade ej, att missförhållanden funnits, men fann det framför allt ådagalagt, att D. var »en ganska kitslig man och en sådan, som sätter så mycket värde på naturalhistorien, i sig själv en vacker och nyttig vetenskap, att han tror, att den, som däruti någon kunskap äger, icke kan få rum därmed i en liten kammare» — antagligen en hänsyftning på något av D. framfört klagomål över bostadsförhållandena vid Höjentorp, som även antydes i andra källor. Målet drog ut på tiden, ej minst genom D:s undanflykter och invändningar. Först den 4 maj 1751 kunde kollegiet fatta sitt beslut. Dess önskan var tydligen att jämka till rätta. D. slapp straff men fick en allvarlig skrapa, som han (13 maj) upptog ganska ödmjukt. Men då kollegiet därjämte (15 maj) fordrade, att han skulle göra Alström avbön, började han med nya invändningar och underställde sin sak konungens prövning.

För att förebygga ytterligare misshälligheter utfärdade kollegiet därpå en utförlig instruktion för D. (19 dec. 1751). Hovsamheten hjälpte dock föga. Den 27 jan. 1752 måste kollegiet ge D. en förnyad skrapa för olovlig permission, den 29 apr. fick han böta 40 dir smt för olämpligt skrivsätt i en inlaga rörande instruktionens rätta förstånd, och på hösten 1752 rymde han till Norge, sedan K. M:t (19 aug.) ålagt honom att göra Alströmer sin avbön. Själv uppgav han, att det skett »av räddhåga för svår medfart av Kongl. Maj: ts och riksens commercie collegio». Han begärde först lejd för att inställa sig men fann till sist bäst att komma ändå, sedan K. M:t (17 febr. 1753) förklarat lejd obehövlig. Den 13 apr. 1753 gjorde han också Jonas Alströmer sin avbön. Men det var nu för sent att jämka till rätta. Kollegiet avslog (26 maj) D:s anhållan om att utfå innestående lön och beviljade samtidigt en av honom ingiven avskedsansökan »som vederbörlig näpst för Dahlmans förut vista tredsko, bortrymmande och såmedelst viste vårdslöshet vid dess innehavde syssla». Därmed försvinner D. ur kollegiets protokoll. I dess akter har en oförnuftig gallring utplånat nästan varje spår av hans nit och hans strider. Detta är i hög grad att beklaga. Ty om än mannens bild framstår ganska klar redan i protokollens notiser, är det säkerligen en oersättlig källa till vårt äldsta lantbruksläroverks inre historia, som gått förlorad.

Det vittnar starkt om D: s intresse för sitt ämne, att han trots de vidrigheter han råkat in i fortsatte sin produktion. På våren 1750, mitt under processen, släppte han ut två nya häften »Hushålls-rön», som framgått ur hans »försök» och undervisning på Höjentorp. Samtidigt annonserade han en skrift om »Svenska hushållsblomsters» eller »villa örters» ekonomiska nytta-, som dock aldrig torde ha utkommit. Men år 1752 följde en annan liten traktat, och 1754 kunde han till collegium medicum i handskrift ingiva ett arbete om hästars sjukdomar. Kollegiet fann skriften förtjänstfull och tillstyrkte (26 juni), att D. skulle erhålla 1,000 dlr kmt för att hos namnkunniga hästbotare insamla uppgifter om deras kurer. Trots att den Alströmerska historien drogs upp i rådet och föranledde uppskov (22 juli), fick D. till sist ett betydande understöd av allmänna medel. I dec. 1754 vistades han utrikes, och sedermera reste han i Sverige för att lära känna praxis hos erfarna jordbrukare och naturläkare. År 1756 var boken så färdig, att den kunde censureras. Granskningen utfördes på kollegiets vägnar av assessorerna J. Bergstral och J. A. Darelius, vilka intygade, att den var »med mycken flit och kunskap sammanskreven och för varje lanthushållare ganska nyttig och lämpelig». Av trycket utkom den tre år senare under titeln »Swenska häste-botaren». Bland D: s flitigt åberopade litterära källor intages första rummet av den romerske författaren Vegetius, som han sätter mycket högt. Men boken bygger också på D: s egna rön och erhåller genom uppgifter om bland tidens jordbrukare gängse kurer ett otvivelaktigt kulturhistoriskt intresse. I ett vemodigt företal låter D. sina läsare veta, att han trätt fram ur sitt »tysta intet» utan hopp om ära och belöning, »under ett tidsfördriv, för att roa mina trötta sinnen». Efter företalet har han avtryckt några lyckönskningsrim av kyrkoherden i Sandhem Brynolf Kymell, enligt herdaminnet »en from och enfaldig man, bekant för sin poesi». Men eljest ger han inga upplysningar om sina förhållanden.

Den pessimistiska tonen är lätt förklarlig. Alla D: s försök att vinna en fast utkomst och en tryggad ställning hade slagit fel efter brytningen med Alströmer. Hans hopp hade varit att få omsätta de kunskaper, han dokumenterade genom sin bok om hästsjukdomarna, i praktisk verksamhet och undervisning. Frågan om husdjursvårdens ordnande togs vid riksdagen 1755—56 upp av kammar-, ekonomi- och kommersdeputationens förordningsutskott. Collegium medicum, som fick utforma riktlinjerna, föreslog en verklig veterinäranstalt med D. som lärare, utskottet och deputationen ställde sig välvilliga, men ärendet blev aldrig slutbehandlat. Tanken upptogs i stället av hovslagaren Karl Roth, som ville upprätta en-»hästboteskola» på egen bekostnad och försäkrade sig om D: s biträde såsom lärare och djurläkare. Men då anslag erfordrades till dennes lön, förföll frågan. Ej heller hade D. någon glädje av att kollegiet (7 jan. 1757) ville ge honom direktörs namn och heder med n: o 40. på rangskalan för att han skulle »uppmuntras och fredas för ringare folks försmädelser». Då frågan om veterinärunder- visningen ånyo upptogs vid riksdagen 1761, meddelade det mot D... alltid välvilliga kollegiet, att denne »till det allmännas saknad med döden avgått». Trots de fantastiska drag och den självöverskattning, som hämmade D: s verksamhet, kan detta erkännande ej anses oförtjänt. Hans uppoffrande nit för den sak, han sedan ungdomen omfattat, är obestridligt. Och både på lantbruksundervisningens och veterinärväsendets område har han föregripit, vad en senare tid förverkligat. — Ett brev från D. till Abr. Bäck 1756 finnes i Uppsala universitetsbibliotek.

Författare

B. BOËTHIUS.

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Swenska red-dejan eller wälöfwade hushållerskan, huru den må skiöta och wårda den boskap och de foglar, som hon är auswarig före; styra sina inne-sysslor, och draga omsorg för lin och hampa, kål och krydder. ... I stället för andra delen til herr Erid Salanders gårdsfogde instruction, vti möjeligaste korthet sammanfattad af K. D. ... Sthm & Upps. 1743. 226 s. (Anon.) Ny uppl, jämte ett därmed sammantr.'Bihang til Swenska reddejan'. Västerås 1772. (8), 216 s.; 16 s. [Till bägge uppl. av 'red-dejan' slöt sig även 'en för alla menniskior' wäl inrättad sundhets-bok' (1: a uppl. Sthm 1743. (11), 81, (2) s. Ny uppl. Västerås 1772. (12), 82, (2) s.), som dock icke synes haft D. till förf. — Den i red-dejans titel omnämnda gårdsfogdeinstruktionen utkom i flera uppl, första gången år 1727.] ¦— Karl Dahlmans, Eskilsons, Swenska landt-hushålning. D. 1. Om landthushålningen i gemen. D. 2. Om landts-byggnaden. Sthm & Upps. 1745. 10 bl, 212 s.; 2 bl, 222, (2) s, 5 bl. — Karl Dahlman Eskilsons . . . Swenska hushålds-rön, sam-manskrefne och öfwerlämnade til widare undersök åt en hwar, som af ömsint hierta blöder för Sweriges almänna och enskylta wälfärd. [D. 1.] Sthm 1746. 127, (2) s. [Vanligen förekommer av denna del endast s. 1—36, vilka synas ha utgivits som en enhet för sig och av vilka jämväl en ny uppl, med samma sidantal men med avvikande stavning i såväl titel som text, utkom s. å.; D. 2—3 se nedan.] —¦ Karl Dahlmans Eskilssons ... Inledning til swenska humlegårds-, skogs- och ängs-skötselen. Sthm 1748. 134 s. — Karl Dahlman Eskilssons . . . Swenska hushålls-rön. D. 2. Angående de försök uti åker-, äng-och skog-skötsel, som gjorde blifwit på Högentorp år 1749, hwaraf en hwar kan finna, huruwida insigten uti naturkunnigheten kan gagna och wara oum-gängelig för en landtman wid utöfningen och handalaget i altsammans. Sthm 1750. 106, (2) s. 4- 2 bl, adresserade 'til Kongl. swenska wetenskaps academien'. — Karl Dahlman Eslcilsons... Swenska hushålls-rön. D. 3. Angående fänadens, såsom kors, oxars, kalfwars och fårs gemensamma och särskildta antingen in- eller utwärtes sjukdomar til deras namn, tecken, orsaker, bot- och förwarings medel . . . Sthm 1750. 94, (2) s. Ny uppl. Sthm 1760. 94, (2) s. — Carl Dahlmans Eskilsons Afhandling om åkerbruket, första stycket.* Sthm & Upps. 1752. (1), 110 s. — Berättelse öfwer fårsjukan i Långhundra härad och Stockholms län år 1756. Sthm 1756. 4: o 2 bl. — Karl Dahlman Eskilssons ... Swenska häste-botare, grundad så wäl å äldre och senare tiders förfarna hästebotares rön och försök, som uppå egen förfarcn-het... Sthm 1759. 8 bl, 148, (7) s.

Källor och litteratur

Källor: D: s tryckta skrifter; mantalslängder för Roslagsbro socken, kammararkivet; Roslags-Bro sockens husförhörslängd, Uppsala landsarkiv. — akademiska konsistoriet i Uppsala till universitetskanslern 6 febr. 1741 och 2 mars 1744, kommerskollegiets prot, prot.-utdrag och ingående diarier, K. M:ts utslag 20 mars 1751, 19 aug. 1752 och 17 febr. 1753 (justitie-revisionens registr. och prot.), collegium medicum till K. M:t 26 juni 1754, allt i RA. — G. Benzelstjernas Censorsjournal 1737—1746, utg. af L. Bygden & E. Lewenhaupt (1884—85). — J. A. Almquist, Kommerskollegium (1912 15); Cl. Annerstedt, Upsala universitets historia, 3: 1 (1913), s. 174—175, 3:2 (1914), s. 115—116; O. E. A. Hjelt, Svenska och finska medicinalverkets historia 1663—1812, 2 (1892). — Se i övrigt: ang. frågan om en veterinärinrättning vid riksdagen 1755—56, kammar-, ekonomi- och kommersedeputa-tionens prot. 21 sept. 1756 (p. 1023) samt dess förordningsutskotts prot. 17 sept. 1756 (p. 478), akt n:o 26 och bet. n:o 54 (utskottshandl. 1755—56, n: o 36, 46, 47).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Karl E. Dahlman, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15822, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. BOËTHIUS.), hämtad 2024-04-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15822
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Karl E. Dahlman, urn:sbl:15822, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. BOËTHIUS.), hämtad 2024-04-18.