Meriter

Dal, Nils Hufwedsson (Nicolaus Hugonis), f. enligt osäker uppgift 19 jan. 1690 (döpt 22 jan. 1690) i Borås, d. 1740 i Stockholm. Föräldrar: rådmannen Hufvud Nilsson och Maria Andersdotter Kämpe. Inskriven i Skara skola 1697; erhöll avgångsbetyg från gymnasiet därstädes 30 apr. 1707; student i Uppsala 18 sept. 1707 (inskriven i Västgöta nation 8 sept. 1707); disp. 16 nov. 1710 (Margaretas, Nicolai filia?, abbatissae Vadstenensis de S. Birgitta chronicon ex. codd. mss. erutum, versione & notis illustratum; pres. E. Benzelius). Informator hos generalmajoren M. Palmqvist 1714—16 och hos hovmarskalken G. Rålamb 1716 samt för Karl Adlerfelt; e. lärare för de kungliga pagerna 1717; auskul-tant i antikvitetsarkivet 1717—hösten 1729; företog en studieresa till Köpenhamn 1722 och England 1723 (erhöll pass mars 1722); enligt O. Kolmodins »Matrikel öfver Vestgöta nation i Uppsala» (UB, sign. U. 901a) »kommissarie i Stockholm», en uppgift, som icke påträffats annorstädes.

Biografi

Tidigt faderlös lärde D. »sina kristendomsstycken» i stadsskolan i sin hemstad och genomgick därefter trivialskolan och gymnasiet i Skara, varefter han i sept. 1707 inskrevs som student vid universitetet i Uppsala. Under sin studietid fann han en vän och gynnare i Erik Benzelius; genom dennes förmedling fick han tillfälle att arbeta på universitetsbiblioteket, där han var Benzelius behjälplig med varjehanda arbeten, med »gamla manuskripters genomläsande och avskrivande» och med kollationering av åtskilliga handskrifter såsom förarbete till dennes katalog över bibliotekets klassiska handskrifter. Sitt första examensprov avlade D. redan 1710, då han var respondent vid en av Benzelius utgiven dissertation, innehållande en edition med översättning och kommentar av Margareta Clausdotters krönika om Birgittas släkt. Förutom historiska idkade D. även antikvariska och juridiska studier. Då pesten i slutet av år 1710 började hemsöka Uppsala och verksamheten vid universitetet upphörde, begav sig D. hem till Borås, där han stannade ett år, sysselsatt med att samla material till en beskrivning över sin hemstad, vilken han tänkte använda som gradualdisputation. Han fullföljde dock aldrig denna avsikt. På grund av medellöshet måste han 1714 lämna Uppsala och söka sin utkomst som informator hos enskilda. Såsom lärare för generalmajor Magnus Palmqvists äldste son fick D. på våren 1715 medfölja till Bohuslän, dit generalen kommenderats för att deltaga i organisationen av försvaret mot ett väntat danskt anfall från Norge. På lediga stunder sysselsatte sig D. under vistelsen i Uddevalla med att skaffa sig avskrifter av privilegierna för städerna i Bohuslän och upplägga en samling av norska förnamn. Under loppet av följande år erhöll han en liknande anställning hos hovmarskalken Gustav Bålamb, i vilkens stora bibliotek och omfattande handskriftsamling han bedrev fruktbärande studier i vårt lands historia och antikviteter; under ferierna ordnade han en mängd koncept och utdrag, som härrörde från hovmarskalkens fader, riksrådet Klas Rålamb. Sedermera var D. också informator för Karl Adlerfelt, son till den vid Poltava stupade Gustav Adlerfelt.

I dec. 1716 yppade sig utsikter för D. att få återvända till Uppsala, avsluta sina studier och även få en något säkrare anställning. Benzelius föreslog honom nämligen till amanuens vid universitetsbiblioteket och till erhållande av ett ledigt arvode. Emellertid anmälde sig även andra sökande, bland dem studenten Arvid Arrhenius, en son till professor Jakob Arrhenius, och för denne fick D. vika under den motiveringen, att ingen av de sökande kunde ha bättre utsikt att på den lilla lönen uppehålla sig vid universitetet än Arrhenius, som hade sina föräldrars understöd att lita till. Genom hovmarskalken Rålambs förmedling blev D., troligen 1717, anställd som lärare för de adliga gossar, som vid hovet uppfostrades till pager. Då hans namn icke återfinnes i slottsräkenskaperna för dessa år, torde man kunna skänka vitsord åt D: s egen uppgift, som ger vid handen, att han »såsom Kungl. Maj: ts pagers informator extraordinarius njuter kosten fri» och att denna hans anställning, som räckte inemot fem år, varit av en mera underordnad natur än hittills antagits. En liten ekonomisk uppmuntran erhöll D., då han av universitetsmyndigheterna i Uppsala såsom en av de första tilldelades ett Stieglers stipendium. Detta var visserligen icke stort, blott 400 dir kmt per år, men steg successivt, allteftersom stipendiaterna uppflyttades i en högre klass. I den högsta eller första utgick det årligen med 1,100 dir kmt men med skyldighet för stipendiaten att göra en utrikes studieresa. I följd därav vistades D. under våren och hösten 1722 i Köpenhamn, där han gjorde bekantskap med Frederik Rostgaard och Arne Magnusson, vilkas stora bokskatter han genomgick för Benzelius' räkning. Under våren och sommaren 1723 uppehöll han sig i England huvudsakligen för språkstudier men begagnade också tillfället att se sig om i offentliga och enskilda bibliotek, emedan, som han uttryckte sig, »Englands språk och antikviteter hava mycket affinité med the gamble svenske handlingarne».

Tidigt intresserad av arkeologiska och antikvariska spörsmål, blev D. 1717 auskultant i antikvitetsarkivet, där han i många år arbetade utan någon som helst ersättning. Under en kortare tid var han chefens, J. F. Peringskiölds, privata biträde och avlönades av denne. Han ordnade då den äldre Peringskiölds  ritningar och »ogement vidlöftigt anlagde arbeten över de importanteste riksens rariteter». På sin underordnade plats utförde han också annat nyttigt arbete: han gjorde en ny uppställning av arkivets bibliotek, förbättrade dess inventarium, ordnade och registrerade alla dess »traktater, lösa papper, projekter, brev, instruktioner, missiver, personalstater, arbetsförteckningar» samt fullföljde den av Joh. Hadorph påbörjade samlingen av »acta publica». Någon fast anställning erhöll han aldrig, vartill skall hava bidragit hans stora benägenhet att »musis pocula anteferre». På grund härav skall han också hava fått det något elaka tillnamnet »Huvudlös». Förgäves begärde D. i sept. 1720 hos kanslikollegium att erhålla translatorstjänsten i antikvitetsarkivet, på vilken E. J. Biörner kort förut erhållit fullmakt, icke aktande för rov att i sin inlaga framhålla dennes ringa meriter för platsen. I sept. 1719 hade han supplicerat om att få tjänsten, men att han icke sökte den, då den var ledig, uppger han ha berott på »blygsamhet och opasslighet». Det enda resultatet av denna något egendomliga begäran blev en anmodan från K. M: t tilL kanslikollegium 25 nov. 1720 »att vid någon honom anständig öppning» uppföra honom på förslag och överlämna detta till regeringen. Med stöd av denna rekommendation anmälde han sig i sept. 1723 som sökande till lediga rektorat vid gymnasierna i Skara och Göteborg, men trots kanslikollegiums förord fick han icke någon av platserna. Efter den yngre Peringskiölds död i mars 1725 gjorde han sig räkning på assessorstjänsten i arkivet, under förutsättning att Nils Keder skulle bli uppflyttad till chef, men härav blev intet, då Keder på grund av sin ålder avböjde och J. Helin erhöll tjänsten. Även sedan D. på hösten 1729 definitivt lämnat antikvitetsarkivet, sökte han vid flera tillfällen mera underordnade befattningar i arkivet såsom kanslist- och e. o. translators-befattningarna men blev alltjämt förbigången. Jämväl hans förhoppningar på borgmästaretjänsten i Norrtälje (1729), akademisekreterare! jänsten i Uppsala (1729) och bibliotekarietjänsten vid K. biblioteket (1732) blevo grymt besvikna.

Nådde D. på ämbetsmannabanan aldrig någon ställning, som hans betygade stora flit och »lyckliga ingenium» berättigade honom till, har han dock gjort en bestående insats genom sina egna arbeten, sina översättningar och sina samlingar, vilka giva honom en plats i vår lärdomshistoria. Trots att han hela sitt liv levde i ekonomisk misär, hyste han dock en aldrig slocknande och alltid brinnande kärlek till vetenskapen, böcker och »lärda mödor». De små anslag, som han genom sina upprepade böneskrifter lyckades erhålla, offrade han med glädje för att få se sina opus tryckta. Å andra sidan måste han åtaga sig arbeten, som just ej roade honom men gåvo honom bröd för dagen. Icke utan ironi betygar han, att hans skrifter tillkommit »stundom pro honore, stundom pro pane». Sin bokkunskap och sin kärlek till böcker lade han särskilt ådaga som en av Benzelius' litterära korrespondenter i huvudstaden. Han var dennes mellanhand vid bok- och manuskriptförvärv samt kompletteringar, vare sig de gällde universitetsbiblioteket eller Benzelius' egna samlingar, på auktioner, hos bokförarna eller vid byte med den tidens mera bemärkta boksamlare såsom hovmarskalken Rålamb, kammarrådet K. H. Wattrang, översten A. F. Bassewitz, arkivsekreteraren Elias Palmskiöld, m. fl. Titt och ofta gav han Benzelius underrättelse om väntade eller nyutkomna, in-och utländska mera remarkabla böcker, främst sådana som rörde vårt lands historia och antikviteter, och meddelade honom i övrigt alla litterära notiser, som han kunde uppsnappa. I Stockholm, Köpenhamn och London kollationerade D. för Benzelius' tillämnade urkundseditioner handskrifter av Ericus Olai och Adam av Bremen och var honom även på annat sätt behjälplig vid hans texteditioner.

Såsom lärare för hovmarskalken Rålambs son och de kungliga pagerna uppgjorde D. för lärjungarnas bättre undervisande åtskilliga systematiska och synkronistiska tabeller över flera olika ämnen och ämnesgrupper såsom nordisk historia, allmän historia i samband med kyrkans, biblisk historia m. fl. Åtskilliga av dessa tabellariska översikter, dem D. anför i sina inlagor, äro tryckta i stora patentblad, andra föreligga blott i handskrift. Sitt intresse för den praktiska pedagogiken visade D. ävenledes genom sin 1721 författade och 1725 anonymt utgivna skrift »Betänkjande om en ung herres information». Här pläderar han för en mera praktisk-pedagogisk metod än som i allmänhet kom till användning vid undervisningen. Han tillråder den som önskade förvärva språkriktighet och god stil att »läsa recesserne och vänja sig vid korteligen deras innehåll att extradera»; han rekommenderar läsning av »journaler, ephemerides och acta eruditorum från alla orter, i anledning varav de bästa böcker utses och inköpas»; därjämte ger han anvisning på läroböcker i skilda ämnen, särskilt ihågkommande svenska författare. Till den studerande svenska ungdomens tjänst översatte D. 1730 Cornelius Nepos' »De vita excellentium imperatorum», med säkerhet den första svenska »drill», som svenska skolpojkar haft till sitt förfogande vid läsningen av »Korva-Nisse». Denna försvenskning har länge tillskrivits Joh. Bäckström, som undertecknat företalet, men genom ett D: s brev till Benzelius av dec. 1730 kan det definitivt fastslås, att Bäckström endast är förläggare eller utgivare men D. den verklige översättaren. Måhända återgår också en av samme Bäckström 1744 utgiven edition av Cornelius Nepos med latinsk och svensk parallelltext på D: s förarbeten till en likartad upplaga. D. översatte också till skolpojkars tjänst och utgav 1738 Plutarchus' »Rådslag om barnatuchtan», vilken text enligt 1693 års skolordning skulle användas vid undervisningen i grekiska. I detta sammanhang kan det vara lämpligt att erinra om D: s kanske icke så lyckliga överflyttning till svenska av Francis Bacons »Sermonés fideles» (latinsk edition av Bacons »Essays»), innehållande allehanda kloka levnadsfilosofiska och pedagogiska regler. Under titeln »Lord Verulams Uprichtiga utlåtelser angående sedor, regering och hushåll eller kärnan af alt» utkom den under tiden sept. 1726—mars 1727 med vanligen ett ark i veckan, utan tvivel ett första trevande försök till yttre efterbildning av de då i England moderna moraliska veckoskrifterna. Även tvenne andra mindre skrifter av Bacon översatte D. till svenska och utgav av trycket (1729, 1736).

D: s mest betydande arbeten äro de, som falla inom historiens område. De samlingar till en beskrivning över Borås, som han gjort 1711, utökade och bearbetade han ytterligare samt publicerade dem 1719 under titeln: »Then vti the nordiska riken för sin köphandel välbekante Boeråås stad». Arbetet hade ursprungligen skrivits på latin, men dess översättning till svenska och tryckning möjliggjordes genom sammanskott av några författarens vänner bland borgerskapet i hans födelsestad. D. har där bl. a. upptecknat åtskilliga lokala traditioner och beskrivit då ännu verserande gamla seder och bruk samt givit en ganska livfull skildring av »västgötaknallarna» och deras köpenskap. Häri ligger förvisso bokens största värde, men den har dessutom utförliga hänvisningar till använda källor. Att D. i vissa ordförklaringar och i sin allmän-historiska uppfattning icke helt frigjort sig från Rudbeckianismen, torde icke förvåna, fastän han tillhörde de Benzeliska kretsarna, vilka mer och mer började företräda en kritisk uppfattning. En sådan kommer påtagligare till synes i D: s »Speeimen biographicum» (1724). Denna skrift, till vilken han erhöll ett statsunderstöd på 300 dir kmt, som influtit genom försäljning av vissa utomlands försålda »antikvitets-verk», innehåller korta biografier över Johan Hadorph, Elias Brenner och några islänningar, som arbetade för antikvitetskollegiums räkning. Verket är en källskrift av bestående värde, grundat som det är på huvudsakligen autentiska dokument, som D. samlat under sitt arbete i antikvitetsarkivet, och på muntliga meddelanden, dem han erhållit av närstående eller nära vänner till de skildrade personerna, varigenom uppgifter, som icke återfinnas annorstädes, och många personliga smådrag blivit bevarade. Med en andra, aldrig fullbordad del av »Speeimen biographicum», som skulle behandla Georg Stiernhielm och Laurentius Bureus, syss- lade D. ivrigt under flera år. Åtskilliga förarbeten till levnadsbeskrivningen över den förre, bestående av fragmentariska utdrag och anteckningar, äro bevarade. Till denna planerade fortsättning lät han förfärdiga kopparstick över Stiernhielm och Burens. Då de äro signerade med hans initialer fastän i något ovanlig formulering (»Accurante N. D. H. f. = Nicolaus Dal, Huvedi filius»), kan han möjligen tänkas ha försökt sig på gravstickelns svåra konst eller kanske biträtt vid deras förfärdigande. Däremot har han icke, såsom nyligen uppgivits, stuckit bilden av en »västgötaknalle» i »Boerosia», ty den härrör från kopparstickaren Claude Haton. D. har också under titeln »Swenska folkets äro-minne» översatt och utgivit Johannes Schefferus' »Memorabilium Sueticse gentis exemplorum liber singularis», innehållande skildringar av märkvärdiga händelser och berömda gärningar, hämtade ur svenska historien, samt under titeln »Swenske och göthiske gamla handlingar» Johannes Loccenius' historiskt-antikvariska arbete »Antiqvitatum Sveo-Gothicarmn libri tres». Till den förstnämnda översättningen fogade han en resonerande förteckning över de viktigaste dittills utgivna skrifterna i svensk historia, vilken han sedermera lät separat trycka i latinsk översättning; den senare utökades med några handlingar rörande antikvitetskollegium och dess verksamhet samt en ganska ofullständig sammanställning av böcker och skrifter rörande vår historia, genom vilka Loccenius' arbete kunde »rättas och förökas». Slutligen kan nämnas, att D. utgivit ett supplement till stora rimkrönikan, avsett att fylla en lucka i Hadorphs bekanta edition, vilket D. under sin vistelse i Köpenhamn avskrivit ur Cod. AM. 899.

Vid 1723 års riksdag framställde borgerskapet en önskan om att en samling av kungl. stadgar, förordningar, brev och resolutioner angående »politien och ekonomien» måtte utarbetas och befordras till trycket i likhet med Schmedemans år 1706 utkomna samling om justitie- och exekutionsärenden. På sommaren 1725 träffade kanslikollegium en överenskommelse med D. om arbetets' utförande. I följd därav uppgjorde denne förslag till verket men ansåg sig på grund av uppgiftens vidlyftighet böra begränsa densamma till »städernes och borgerskapets enskylte ärender». D. grep sig med kraft an arbetet, och i mars 1726 kunde han avlämna en förteckning på sådana stadgar, »som kunna lämpas till köp- och skipmåla-balkarnes förklaring», vilken förteckning ännu finnes i behåll, samt dessutom ett större samlingsprov på andra författningar rörande samma sak. Därefter synes D: s arbete ha avstannat, möjligen på grund av uppkomna differenser om arvodet eller »inlöpande difficulteter» om metoden eller annat. När så riksdagen 1727 ansåg, att förordningar angående commercien borde medtagas, torde detta ha varit en giltig anledning för kanslikollegium att anställa en närmare undersökning, hur långt D. kommit. Resultatet blev, att uppdraget lämnades åt A. A. von Stiernman, emedan det »gick mäkta långsamt till för denne Dal». Av K. G. Warmholtz, och efter honom av andra, uppgives, att D. skulle ha fått befallning att arbeta på den av flera påbörjade men aldrig slutförda textbeskrivningen till Suecia-verket och att en instruktion för honom utfärdats i ämnet. Någon dylik har åtminstone icke anträffats och omnämnes heller aldrig av D. Däremot finnes i behåll ett av D. uppsatt förslag, huru en dylik beskrivning borde och skulle kunna utföras. Förhållandet var nämligen, att riksdagen 1723 bestämt, att inkomsten av försäljningen av Sueciaverket skulle användas till avbetalning på riksskulden. I följd därav hade riksens ständers kontor för avsikt att låta utarbeta en kort beskrivning till verket. Benzelius föreslog D. härtill, och med honom förde också kontoret på hösten 1726 underhandlingar, vilka dock icke ledde till något resultat på grund av hans »fordrade dryga arvode». Kontorsdeputationen fann emellertid i dec. 1726 beskrivningen obehövlig, då den icke skulle befordra avsättningen av verket. Förgäves erbjöd sig D., då han 1732 sökte bibliotekariebefattningen vid K. biblioteket, att författa beskrivningen vid sidan av den sökta tjänsten, ett anbud, som enligt hans mening borde i hög grad befordra hans utnämning till platsen. Även några år senare (1738) försökte han genom att begära ett mindre arvode få sig uppdraget anförtrott men utan resultat.

Under sitt arbete i antikvitetsarkivet sysslade D. ivrigt även med tidens modevetenskap, de isländska sagorna, av vilka han avkopierade och översatte flera. Åtskilligt resultat av denna hans verksamhet, sannolikt utan större värde, är i behåll i våra bibliotek. En av hans sagoöversättningar har fått en viss herostratisk ryktbarhet i den lärda världen och förtjänar därför ett närmare omnämnande. D. berättar, att han under sin vistelse i Köpenhamn av en isländsk student, Porleikur Jonson, inköpte några isländska manuskript, bl. a. ett som innehöll »Krembres saga Gautakonungs ok Åka Sviakonungs». Denna saga, som han ej funnit omnämnd i den dittillsvarande litteraturen, avskrev han och sände originalet jämte andra isländska manuskript på ett fartyg hem till samlaren P. Salan, som försträckt honom penningar till deras inköp. Vid Gotland förliste emellertid fartyget, och originalmanuskripten gingo förlorade. Sedermera gjorde D. en svensk översättning av sin egen avskrift av originalet. Redan Sven Lagerbring, som hos den kände Rudbeckianen Gustav Bonde haft tillfälle att taga kännedom om sagan och dess innehåll, ställde sig tvivlande till dess autenticitet och höll före, att »hela denna historien är sammanhafsad af Dalen till att bestyrka den högstangelägna satsen, att cimbrerna gått ut ifrån Swerje och intet från Jutland». Denna hans uppfattning delades också av Jakob Langebek, som ansåg, att hela Krembre-sagan bar alla tecken på att vara en sendiktad fabel och »et slags offentlig bedrageri, hvorpaa denne hos visse antiqvitetsmagere ikke er den förste pröve». L. Bygden, som senast underkastat Krembre-sagan en kritisk granskning, synes vilja tillskriva D. författarskapet till den svenska texten och anser det ej heller uteslutet, att han kunnat verkställa en översättning till isländska, särskilt om han därvid haft hjälp av den i antikvitetsarkivet arbetande isländaren Thorvalder Brochman. Möjligheten är väl ändock ej utesluten, att D. i god tro inköpt manuskriptet i Köpenhamn. Ett sådant antagande synes också kunna finna stöd i D: s eget i företalet till den »svenska översättningen» uttalade tvivelsmål på sagans autenticitet, då både »synchronismus och stylen» syntes honom misstänkta — såvida icke denna misstro endast tillkommit för att avleda alla misstankar från D. själv. Vem som nu än är författare eller översättare, är det i varje fall fastslaget, att Kembre-sagan är en mystifikation eller ett litterärt falsifikat.

Författare

Samuel E. Bring.

Arkivuppgifter

Handskrifter till D: s arbeten finnas i K. biblioteket och Uppsala universitetsbibliotek. Brev från D. finnas i olika ämbetsverks arkiv i riksarkivet samt i Uppsala universitetsbibliotek och Linköpings stifts- och landsbibliotek.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Upmuntring och anönskan, tå Hans Hög-Furstl. Durch-leuchtighet herr Fridriik, arf-printz til Heszen-Cassel &c, . . ., begaf sig från Stockholm åt norrska gränszen den 13. oct. åhr 1718. Ifrån eN Dal Hörd. Sthm [1718]. Fol. 2 bl. (Pseud.) — Conspectus maximarum conversionum imperii Sveo-Gothici. Ex historia arctoa Paulini (Oernhielmii et Loccenii). Sthm u. å. [trol. 1718]. Patentfol. (Tillägn. 'Nobilissimis aula; regia; pueris'.) — Inledning til kyrkio-historian öfwer Nya testamentet. Hennes Kongl. May: ts pager til under-wisning upsatt effter sal. probstens Erlandi Dryselii indelning. Sthm 1718. Patentfol. (smnsatt av 4 bl.). — Synopsis historia? ecclésiasticae. Vetus testamentum. Novum testamentum. Sthm 1718. Patentfol. (smnsatt av 4 bl.). (Anon.) [Även i sv. övers, i något utvidg. form under titel:] Sammanhang af historien om Gudz församling. Gamla testamentet. Nya testamentet. U. o. o. å. Patentfol. (smnsatt av 4 bl.). [Med E. Benzelius d. ä:s bild nedtill till höger.] (Anon.) — Speculum Scondia?, quo exhibentur, regnorum aquilonalium reges, ethnici et christiani. Sthm 1718. Patentfol. 1 bl. — Boérosiä, urbs per regna septemtrionis merca-tura nobilis. Then vti the nordiska riken för sin köp-handel wälbekante Boeråås stad, beskrifwen. Sthm 1719. Lit. 8: o 4 bl., 112 s., 2 pl. (Omtr. i: Boerosia af Nils Hufwedsson Dahl och Boråsiade af Olov Rudbeck, utg. av Ada Damm, Borås 1920, s. 7—65.) — Specimen biographicum de antiquariis Svecia?, in quo Johannis Hadorphii, Eliae Brenneri & Islandorum curas enarrantur. Sthm 1724. 4: o 4, 56 bl., 2 portr. [Till biografien över Hadorph trycktes senare ett särskilt titelblad av S. L. Gahm Persson: Vita & memoria Johannis Hador- phii, regii secretarii & antiquarii celeberrimi, conscripta a Nicolao Dal. .. anno mdccxxiv. (UB, hdskr. U. 211.)] — Betänkjande om en ung herres information. Sthm 1725. 4: o 8 bl. (Anon.) — Ad D. Erici Benzelii, regni Svedas quondam archiepiscopi, breviarium historias ecclesiasticas Veteris & No vi testamenti, cura doctoris Erici Benzelii filii . . . tertia vice editum, paragoge, per Nonneminem Horum Discipulum. U. o. [1734]. Lit. 8: o 16 s. (Pseud.) (Omtr. jämte 'supplementa'i den av A. H. Stamberg ombesörjda uppl. av E. Benzelius, Breviarium historias ecclesiasticas Veteris & Novi testamenti, Västerås 1802; 12: o 94 s., därav D:s skrift s. 1 —15.) — In Joannis Schefferi Argentoratensis Memorabilia sveticas gentis exempla isagoge. [Sthm 1734.] Lit. 8: o 16 s. (Undert.: N. D. H. F.) — Sago-blomster try-bladigt, hwar-uti sig lifligt framskiuta idrotter, äfwentyr och afbilder, efter Englandz drottning Elisabet, samt Roms drottar, Julius Caesar och Augustus. Likformigt Baconi héderswer.ck, i latialisk teckning, med swenska färgor afmålat af N. H. D. Sthm 1739. 4: o 24 s. (Sign.) — Konung Krembres i Giötaland och konung Augis i Uppsala saga. [Med en inledning och en efterskrift] meddelad af L. Bygden (Samlaren, Årg. 23, 1902, s. 83—107; Årg. 24, 1903, s. 154—155). [Sagan anger sig vara 'ifrån isländskan öfversatt af N. H. D.', men detta är säkerligen en mystifikation; ang. författarskapet se Bygdens utredning.] — Dessutom begravningsverser över systern Elisabeth Dahl, g. m. kyrkoherden Stephanus Helstadius (1707), studeranden Petrus Hedenström (1707) och kyrkoherden Samuel Elfving (1722) samt bröllopsverser för Jonas Eländer och Greta Tranhemia (1714), kyrkoherden Samuel Elfving och Catharina Meurman (1718) samt fil. mag. Sacharias Westbeck och Apollonia Kohlbeck (1723). — Enligt egen uppgift skall D. också ha utgivit Stephanii Colloquia i 8: o, som dock ej nu kunnat anträffas.

Översatt: [Fr. Bacon], Lord Verulams Vprichtiga utlåtelser, angående sedor, regering och hushåll, eller kärnan af alt. Sthm 1726[—27]. 4: o 121 bl. (Företalet undert. N. H. D.) — [J.  Loccenius], Swenske och göthiske gamla handlingar. Sthm 1728. Lit. 8: o 8, 24 bl., 358, (33) s. (Anon.) — [Fr. Bacon], Lord Verulams Påminnelser wid förefallande måhl, i anledning af utsökta wissa kärnspråk utur konung Salomos böcker. Sthm 1729. 4: o 16 s. (Tillägnan undert. N. H.D.) — Cornelius Nepos, Om the grekiska och andra förfreffeliga hjeltars lefwerne och bedrifter, then swenska studerande ungdomen och them som äro älskare af historien til tjenst och nytto, på swensko öfwer-satt... Sthm 1730. 7 bl., 177, (9) s., 1 pl. (Anon.) — J. G. Rudling, Det i flor stående Stockholm eller korteligen författad beskrifning öfwer den nu för tiden widtberömda kongl. swenska residence-, hufwud- och handels-staden Stockholm, alt ifrån dess begynnelse in til närwarande tid, utaf åtskilliga tro-wärdiga historie-böcker och gamla monumenter . . . sammandragen... Sthm 1731. 4 bl., 366, (34) s. (Anon.; antagl. översatt fr. förf:s tyska manuskript.) — Thö. Mun, Englands benefit and advantage by forraign trade plainly demonstrated. Englands fördel och winning genom utländska handelen utförligen förklarad. I swenska språket öfwersatt utaf N. H. D. Sthm 1732. 4: o 4 bl., 102, (!) s. (Sign.; sista bladet upptar en av D. uppgjord förteckning över några hans i tryck utg. arbeten.) — [J. Schefferus], Swenska folkets äro-minne. Sthm 1733. 8 bl., 288 s. (Inledn. undert. N. H. D.) — Riddarens .Francis Bacons betraktelser. 1. Om spådomar. 2. Om all tings förwandling. 3. Huru en må tiltaga i thet goda. Sthm 1736. 4: o 8 bl. (Anon.) — Plutarchi från Chasronea Rådslag om barna-tuchtan; i swenskan satt af N. H. D. (Även grekisk titel.) Sthm 1738. Lit. 8: o 38, (1) s. (Sign.)

Utgivit: Supplement til then gambla och widlyfftige rijm-krönikan. [Rubr.] U. o. [1726]. 4: o 1 bl. (Anon.; infästat i ett ex. av Hadorphs Twå gambla swenska rijm-krönikor, KB.)

Källor och litteratur

Källor: Rådsprot. i inrikes civila ärenden, kanslikollegiets prot. och dess skr. t. K. M: t 24 sept. 1720, brev från D. till kanslikollegium 1720— 1733 (skrivelser från författare, översättare och utgivare, i kanslikollegii arkiv), biographica, riksens ständers kontorsdeputations relation 1726 och prot. 1726, allt i RA; slottsräkenskaperna, slottsarkivet; större akad. konsistoriets i Uppsala prot. och därtill hörande acta, Uppsala univ. arkiv; biographica (sign. X. 241), UB; Handl. rör. E. Dahlberghs Suecia antiqua (sign. M12:4, KB); brev från D. till Erik Benzelius d. y, Linköpings stiftsbibi. — J. Lange- bek, Breve, udg. af H. R0rdam (1895). — J. Apelblad, Anonyrr.i et pseudo-nymi Svecia? (handskr., sign. U. 233, UB); L. Bygden, Konung Krerabres i Giötaland och konung Augis i Uppsala saga (Samlaren, 1902—03); Ada ¦Damm, [Inledning till] Boerosia, af Nils Hufwudsson Dahl och Boråsiade af Olov Rudbeck (1920); V. Gcdel, Fornnorsk-isländsk litteratur i Sverige, 1 (1897); dens. Katalog öfver K. bibliotekets fornisländska och fornnorska handskrifter (1897—1900); A. G. Hollander, Om Borås stad och skolväsende i äldre och närvarande tid (1863); S. LagerBring, Skrifter och bref, utg. af L. WeibuII (1907); G. Schauman, Studier i frihetstidens nationalekon, litteratur (1910); H. W[ieselgren], Taflor från krigs- och olycksåren efter Carl XII:s död (Hist. tidskr, 1893); E. Wrangel, Frihetstidens odlings- historia (1895).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Nils H:son Dal, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15837, Svenskt biografiskt lexikon (art av Samuel E. Bring.), hämtad 2024-04-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15837
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Nils H:son Dal, urn:sbl:15837, Svenskt biografiskt lexikon (art av Samuel E. Bring.), hämtad 2024-04-24.