Meriter

6. Johan Oscar Ekman, son till E. 4, f. 16 dec. 1812 i Göteborg (Domkyrkoförs.), d. 14 maj 1907 i Stockholm (Engelbrekt). Studier i lektor Wadströms privatskola till 1829; kontorist hos grosshandlare J. F. Silvander i Göteborg 1829, delägare i firman, först anonymt, officiellt 1833; rysk vice konsul i Göteborg 1834–hösten 1859; disponent för firman D. Carnegie & Co. 1845, ombildade firman till a.-b. 1860, delägare däri och dess disponent s. å.; Amerikas förenta staters v. konsul i Göteborg och tf. konsul 1857; medstiftare av Skandinaviska kredit a.-b. i Göteborg nov. 1863, styr.-ordf. 1864–96; stadsfullmäktig i Göteborg 1865–85; led. av riksdagens andra kammare 1879–81, av första kammaren 1882–87; ordf. i Svenska nykterhetssällskapet 1880–93. Led. av talrika bolagsstyrelser. Donator. RNO 1864; KVO1kl 1869; KNO1kl 1886; KmstkNO 1889; HLVVS 1892; innehade även utländska ordnar. Ägde olika hus i Göteborg och Stockholm samt Stora Torp i Örgryte sn vid Göteborg, Gubbero 1850–61, samt (Säby, från 1881 kallat) Bjärka-Säby i Vists och Vårdnäs sn:ar (Ög.) 1868–1900 och Stavsäter (Vists sn) 1887–89.

G. 1) 11 maj 1848 på Marielund i Funbo sn (Upps.) m. friherrinnan Louise Carolina von Düben, f. 22 aug. 1822 på Marielund, f 23 sept. 1861 på Stora Torp, dotter av godsägaren friherre Joachim Ulric von Düben och friherrinnan Antoinette Eleonora Sture; 2) 15 maj 1872 i Stockholm m. Maria Amelie Albinia Lavonius, se E. 7.

Biografi

Då E:s fader, doktor J. J. E. (E. 4), avled 1814 var Oscar E. knappt två år och brodern Emil (E. 8) föddes postumt. Den unga änkan gav genom sitt omgifte 1816 med ryske generalkonsuln i Göteborg Conrad Friedrich Lang (f. 1775, d. 1850) de båda faderlösa små ett nytt och gott hem. Lang, som tillhörde en gammal köpmanssläkt i Lübeck, var en utmärkt människa och för gossarna E. »fullt likställd med en verklig fader», såsom Emil E. vittnat. Familjen ökades med två halvsyskon, av vilken brodern Fritz Lang senare blev en känd Göteborgsläkare. Genom sin ställning som rysk generalkonsul kom Lang i beröring med de ledande både i Stockholm och S:t Petersburg och i hans hem mötte barnen talrika utlänningar, samtidigt som de talade tyska med styvfadern. De fingo därför tidigt för dem praktiskt nyttiga kunskaper i moderna språk; klassisk utbildning erhöllo de icke. Lang inköpte 1828 det vid Göteborg belägna Gubbero, som sedan skulle övergå i familjen E:s ägo. Då Lang var utlänning skedde köpet i Oscar E:s namn. Till gården hörde då en tobaksfabrik och den sextonårige E. blev således hastigt fabriksägare och affärsintressent. Detta kom att bli avgörande för E., som nu bestämdes för den kommersiella banan, slutade sin skolgång 1829 och fick börja praktisera på sin mors kusins grosshandlare J. Fr. Silvanders kontor; den sistnämnde hade hand om försäljning av Gubbero-fabrikens tillverkningar. Lang lät medvetet ynglingarna utbilda sig också genom resor. När Oscar E. blivit myndig, blev han, som redan förut haft andel i Silvanders firma, officiellt delägare där. Vid sidan av tobakshandeln drev firman även importaffärer inom andra branscher. Såväl för firman som för Gubberofabriken reste E. dels till de årliga marknaderna i Örebro, Kristinehamn, o. s. v., dels till andra delar av landet. Samtidigt hjälpte han Lang med konsulatgöromålen och blev därför rysk vice konsul 1834. I Göteborg umgingos Langs bl. a. med ungdomar ur de engelska och tyska köpmansfamiljerna där, t. ex. Fritz Milow och skotten David Carnegie d. y. Sistnämnda bekantskap blev avgörande för E:s bana. Redan vid 1700-talets mitt grundades en firma Carnegie (se art. i bd 7, s. 604) i Göteborg. David Carnegie d. ä. var dess chef under 1800-talets början, och 1830 anställdes hans brorson och senare måg den nämnde David d. y. i firman samt blev 1836 delägare däri. När R. A. Lorents stora rörsockerbruk och porterbryggeri vid Klippan i Majorna efter hans död såldes på auktion, köptes det av Carnegie d. y. och en annan skotte, W. Robertson (d. 1850). Deras medhjälpare J. Norman, som varit Lorents kompanjon, dog 1845. Då hade Carnegie 1841 återflyttat till Skottland och även Robertson. De måste därför söka en ny ledare för sin industri, som nu gick under det gamla firmanamnet D. Carnegie & Co. Det blev Oscar E., som s. å. lämnade Silvanders firma och blev chef å Carnegies kontor mot en årslön av 5 000 rdr. Kontoret låg i det förnämliga hus, Södra Hamngatan 11, som sedan kom att kallas Carnegieska huset och dit E. även fick flytta sitt hem 1849; han ägde huset 1862–1901. Hans chefspost var ansvarsfull i inånga hänseenden. Firman hade bl. a. en hel liten flotta som från Havanna, Brasilien och Java hämtade rörsockret. Oscar E. som affärsman begynte nu sin mannaålders huvudgärning, som också kom att lägga grunden till hans förmögenhet. Orsaken till, att firman Carnegie redan då hade stor ekonomisk framgång, var i fråga om porterfabrikationen den ökade popularitet portern som dryck fick, först i Göteborg, sedan även på andra håll. Främst berodde framgången dock på sockerindustriens utveckling. Firman Carnegies och därmed Oscar E:s roll kan emellertid här endast förstås mot bakgrunden av den allmänna situationen och dess förändringar. Sålunda utnyttjade Carnegies i hög grad 1836 års sockerpolitik genom sitt privilegium 1840 på åtta år att utföra sockerkokning under vacuum. Genom ett riksdagsbeslut 1842 höjdes därtill den i 1836 års tulltaxa beräknade tullrestitutionen så, att den för firmans vidkommande fick karaktär av exportpremie. Såväl sockerexport som inhemsk konsumtion gingo därvid så raskt i höjden, att firmans produktion från 1837 till 1848 steg från 2,07 till 5,i6 millioner skålpund och dess andel i den inhemska sötvaruförsäljningen från omkr. 10 till 30 %. Det var således just vid denna utmärkt gynnsamma tidpunkt, som E. 1845 inträdde som ledare av detta framstående och framåtgående affärsföretag, som på några få år flerdubblade sitt kapital. Samtidigt avvecklade Carnegies 1848 sin trävarurörelse och.koncentrerade sig på sockerbruket och porterbryggeriet. – E. låg för döden i början av 1847 men repade sig.

År 1836 hade frågan om betsockerodlings införande i Sverige på allvar upptagits och småningom utbredde sig detta odlingssätt, varvid rörsockerimporten självfallet gick tillbaka. Den inhemska betsockerproduktionens kraftiga utveckling under 1850-talet var av revolutionerande betydelse. Samtidigt ställde den Carnegie & Co. på hårda prov. Det är tydligt, att då Carnegie själv vistades i Skottland, Oscar E. däremot i Göteborg och härigenom även närmare Skåne, där den nya utvecklingen främst satte in, E. utan tvivel själv har spelat den centrala rollen, även om viktigare avgöranden väl under 1840- och 50-talen fallit under samråd med eller efter direktiv av Carnegie, som år efter år fortfor att besöka Sverige. Läget 1848, då Carnegies privilegium formellt gick ut, var det, att dess bruk tack vare sin moderna tekniska utrustning alltjämt besatt ett praktiskt monopol. Men fältet låg fritt för andra initiativ. Just 1848 stupade ekonomiskt generallöjtnanten frih. Bror Cederströms på Säbyholm betsockerbruk i Landskrona, och han fick begära sig i konkurs. Landskronabruket inköptes av H. J. Mattsson i Göteborg i medveten avsikt att gå Carnegies in på livet. Mattsson ombyggde helt och moderniserade sitt företag, men även andra konkurrenter satte in, överproduktion och kris hotade. Carnegies införde nu systematisk konkurrens med prissänkning och ett verkligt sockerkrig rasade. Stockholmsbruken inbjödo 1853 Carnegies att ordna en priskartell, men misslyckades. Mattsson bildade 1851 med sin svärson Justus Tranchell och sin svärdotters far Frans Henric Kockum d. ä. firman H. J. Mattsson & Co. för övertagande av Landskronabruket; Tranchell blev firmans chef. Kockum och Tranchell rådgjorde om utsikterna för en konkurrenskraftig skånsk betsockerfabrikation och R. Stjernswärd på Vittskövle, som i Böhmen studerat betsockret, uppskrämde enligt egen uppgift Oscar E. mot företagen i Skåne. Skånska sockerfabriksaktiebolaget bildades 1853, med bl. a. Mattsson, Kockum och Tranchell som intressenter, och började 1854 sin verksamhet med Tranchell som organisatör. Bolaget kom emellertid med då rådande kreditsystem i stora svårigheter 1857 efter en rad utländska fallissemang (jfr C. Lundins skildring) och stod vid årets slut i illikvid ställning. E. var fullt orienterad om bolagets försämrade läge och på Göteborgs börs spredos rykten om det skånska företagets förestående insolvens. Samtidigt sänkte Carnegies sitt raffinadpris, som under slutet av 1857 var 58 1/2 öre skålpundet, till 46 öre i maj 1858. Den dramatiska striden var dock ej slut, ty Tranchell införde motsvarande prissänkning, skaffade kredit i London och gjorde infall på Göteborgsraffinadörernas eget område. Medan Tranchells londonförhandlingar pågingo, framställde emellertid E. jämte det Franckeska sockerbolaget förslag att sluta sockerkriget med ett kartellavtal för samtliga raffinadörer. Tranchell, som misstänkte att förslaget var en trevare för att pröva hans bolags hållfasthet, vågade först sedan londonkrediten uppnåtts ansluta sig och i oktober fingo kartellförhandlingarna positivt resultat. Redan i maj 1859 bröts kartellen av Tantobruket i Stockholm, men det skånska bolaget prolongerade kartellavtalet med Carnegies, varvid dock betsockertillverkningen lämnades utanför. Orsaken härtill var från Carnegies sida, att firman och fd. Franckes, numera Rosendals fabriks a.-b., planerade betsockerfabrikation i Östergötland.

Under dessa påfrestande år hade Oscar E: s skarpa intelligens och lugna köpmansblick samt hans oerhörda arbetskraft varit av avgörande betydelse för Carnegiefirmans ställningstagande och utveckling. Betydelsefulla organisations- och personaländringar skedde 1858–61. Sannolikt redan från 1858 hade Oscar E. högsta ledningen av firman. År 1860 ombildade han den till aktiebolag och blev själv delägare däri samt fortsatte som disponent. Till direktörer under E. utsågos hans bror kommendörkapten Emil E. (E. 8) och Eskil Fåhraeus, av vilka den senare 1871 efterträddes av Henning Frisell. Oscar E. hade mist synen på sitt ena öga och det andra var angripet; detta var en av orsakerna till, att han behövde avkopplas från handläggningen av detaljer. E. överlät samtidigt 1861 det vid styvfaderns, död 1850 inköpta Gubbero till brodern Emil; härom och om deras närmare samarbete se nedan s. 89 f.

Det var således i betydligt stärkt chefsställning som E. fick möta 1860- och 1870-talets utveckling inom sockerindustrien, men det skulle föra för långt att gå närmare in härpå. Ibland begingos missgrepp, som då Carnegies 1869 deltog i det redan 1874 stupade Halmstads sockerfabriks a.-b.; även i andra avseenden var 1870-talet ekonomiskt prövande. Med 1880-talet började emellertid sockrets högkonjunktur. Samtidigt är det tydligt, att E., som sedan länge hade en rad andra intressen att bevaka, nu börjar låta ledningen glida över till bolagets tekniske chef från 1880, hans brorson och Emil E:s son, den framstående och driftige ingenjören Gustaf E., även om Oscar E. själv fullt förstod vikten av övergång till betsockerraffinad och av en allmän industrisammanslutning på området. En viss tvekan förelåg hos Oscar och Emil E. inför utvecklingen från patriarkaliskt system till modern stordrift, men Gustaf E. genomförde småningom denna övergång. Familjen E:s andel i Carnegiebolagets vidare utveckling fram till Oscar E:s död 1907 behandlas därför bäst i biografi (E. 13). Blott må nämnas, att David Carnegie 1886 lät fira 50-årsjubileet av sitt tillträde som firmans chef med bl. a. stora donationer. Den mest bemärkta av dessa var den, som Carnegie efter E:s. tillrådan (E. var i sin tur inspirerad av Sigfrid Wieselgren) gav som grundval för inrättande av en filosofisk fakultet vid en blivande Göteborgs högskola; beloppet var en halv miljon kr. Ännu större donationer gjorde Carnegie i det vid hans död 1890 efterlämnade testamentet. Sin tacksamhet mot sin gamle vän, medarbetare och rådgivare Oscar E. visade Carnegie genom att i testamentet bestämma, att ett större antal av hans aktier i bolaget vid hans bortgång skulle avstås att pro rata fördelas bland de kvarvarande aktieägarna. E:s förmögenhet, som redan genom delägarskapet i firman 1860 väsentligt ökats, fick härigenom 1890 en ytterligare tillväxt, som av E. själv betecknats som den. väsentligaste faktorn till hans förmögenhetsökning. Härtill hade emellertid också bidragit de stora och kloka andra aktieplaceringar, som E. gjort.

Personligen hade Oscar E:s öden redan i början av 1860-talet haft sin tragik. Hans första hustru (sedan 1848) Louise von Düben avled nämligen 1861. Till hennes minne stiftade E. »Louise Ekmans född von Düben donationsfond till behövande sjuke». Det dröjde 11 år, innan han trädde i nytt gifte 1872 med änkefru Maria Linder, född Lavonius, för eftervärlden känd som konsulinnan Maria E. (E. 7). Från 1858 bodde E. i Stockholm under ett par år, men vid första hustruns död återflyttade han till Göteborg tills vidare.

Det var E:s skickliga ledning av det stora Carnegiebolaget, som förskaffade honom anseende som Göteborgs då främsta finansiella auktoritet. Hans ekonomiska intressen också på olika andra håll växte emellertid med åren och särskilt kom E. att spela en uppmärksammad roll inom bankväsendet. År 1831 hade i Sverige börjat uppkomma ett system av fristående, till en början och ännu länge sedelutgivande banker. Särskild betydelse kom A. O. Wallenberg att få genom stiftandet av Stockholms enskilda bank 1856. Emellertid funnos ännu icke banker i form av aktiebolag och stämningen var emot dylika slag av banker. Först vid 1862–63 års riksdag kom här ett omslag och regeringen förklarade sig beredd att likställa aktiebanker med andra aktiebolag enligt 1848 års lag. Dylika banker behövdes från flera synpunkter, bl. a. var de snabbt växande storstädernas behov av kreditanstalter otillräckligt tillgodosett. Den första aktiebank, som uppstod, och vid vars bildande E. kom att spela en huvudroll, var Skandinaviska kreditaktiebolaget (numera Skandinaviska banken).

Planen hade från början varit att skapa ett stort samnordiskt kreditinstitut i Köpenhamn och förslaget utgick 1863 från dansken C. F. Tietgen, direktör för Privatbanken där och en av det dåtida Nordens största affärsbegåvningar. Vid ett nationalekonomiskt möte i Göteborg våren 1863 deltogo ej blott de ledande Göteborgsköpmännen utan också framstående andra bank- och affärsmän från de nordiska länderna. Tietgen framlade här inom en trängre krets av mötesdeltagare, bl. a. Oscar E., Oscar Dickson, Olof Wijk, C. Fr. Wærn och A. O. Wallenberg, sina av skandinavistiska tankegångar påverkade planer. Wallenberg ogillade emellertid i en väsentlig punkt Tietgens förslag och framhöll, att det i stället borde bli en bank med huvudsäte i Göteborg. Stiftande sammanträde hölls 24 okt. s. å. i Göteborg; i interimsstyrelsen insattes bl. a. E. och Wallenberg. K. M:ts bifallande resolution utfärdades 6 nov. I bolagsordningen sköts bankirrörelsen i förgrunden men därjämte skulle banken icke minst vara en emissionsbank. När aktieteckningen skulle ske, mötte Tietgen, som önskade göra denna beroende av vissa politiska och finansiella förutsättningar, nytt motstånd från svensk sida. Wallenberg gillade här ej Tietgens planer, önskade över huvud ej, att utlandet intresserades i banken i allför hög grad, och Oscar E. var av samma åsikt samt ogillade även de opportunitets- och spekulationstendenser, som framträtt. Samtidigt förlamades Tietgens handlingskraft av dansk-tyska kriget. Wallenberg och E. drevo sin vilja igenom och när Skandinaviska kredit a.-b. den 1 april 1864 började sin verksamhet, karakteristiskt nog med lokal i E: s hus (Södra Hamngatan 11, Göteborg), var det en i det närmaste svensk bank. Medan E. nu blev styrelsens ordförande, utsågs Theodor Mannheimer till bankens direktör.

Skandinaviska kreditaktiebolagets tillkomst är en av 1860-talets mest betydande händelser på bankväsendets område. Tietgen var upphovsman, Wallenberg den som främst gav företaget en svensk karaktär, »men själen i det hela var utan tvivel Ekman». Han utgjorde under brytningstiden »den enande, sammanhållande kraften genom sin personlighet, sitt inflytande och framför allt genom sitt varma intresse». Redan kort efter det banken börjat sin rörelse, förklarade styrelsen, att den ansåg Stockholm »vara det egentliga fältet, åtminstone för introducerande av emissioner». E. reste därför i början av 1865 till Stockholm och organiserade kontoret där; Wallenberg avgick nu ur styrelsen, då han icke kunde vara styrelseledamot i en bank, när han var bankdirektör på samma plats. I 32 år kvarstod E. som bankstyrelsens ordförande. Hans inflytande som sådan var mycket stort. Det heter i bankens minnesskrift 1914, att »Mannheimer, så självständig han än var, gjorde gärna ingenting av vikt utan Ekmans råd och gillande». Vid sin avgång 1896 utsågs E. till bankstyrelsens hedersordförande och förblev detta till sin död. Bland andra affärsföretag, som igångsattes under E:s medverkan, må nämnas den stora Bergslagsbanan, varigenom förbindelse skapades mellan Göteborg och Falun, då landets största enskilda järnväg; den öppnades för trafik åren 1875–79.

Innan Carnegiefirman omorganiserats 1860–61 ansåg E. sig ha föga tid för offentliga värv, men sedan hans arbetsbörda lättats genom underdirektörerna, indrogs han i det kommunala livet i Göteborg. I stadsfullmäktige (1865–85) inriktade sig E. på att bekämpa dryckenskap och lindra bostadsnöden. Han blev ordf. i den på S. A. Hedlunds initiativ 1864 tillsatta kommittén för att utreda orsakerna till pauperismen och föreslå åtgärder för dess hämmande. Kommittén framlade betänkanden dels om nytt sätt att ordna brännvinsutskänkningen, dels om inrättande av arbetarbostäder. Förbunden i nära vänskap med Peter Wieselgren band E. sitt namn vid »Göteborgssystemet», som ut- övades genom det 1865 bildade utskänkningsaktiebolaget i Göteborg. Bolaget, som ej räknade med vinst, övertog brännvinsutskänkningen för att neutralisera det enskilda krögarintresset. E. förstod även bostadsfrågans sociala betydelse och hans första motion i stadsfullmäktige gällde anskaffande av tomtplatser för arbetarbostäder. Carnegie och han hade personligen ordnat utmärkta bostadsförhållanden för arbetarna vid Carnegieverken, bl. a. inom det efter E. uppkallade Oscarsdal. På E:s initiativ tillkom i Göteborg 1872 också Arbetarbostads a.-b. för att avhjälpa bostadsnöden.

E. gick den vanliga vägen från kommunal verksamhet till politisk, ehuru den senare låg mindre för honom. I Andra kammaren satt han blott 1879–81, i Första 1882–87. Någon ledande politiker och partiman blev E. aldrig. I motsats till kusinerna Janne (E. 10) och Carl E. (E. 11) var Oscar konservativ, icke entusiastisk ens för representationsreformen. Han såg i bondeståndet samhällets stöd; i tullfrågan var han protektionist. Däremot var han, ledd av sin kristna anda, ivrig vän av humanitära reformer och verksam för folkuppfostran och nykterhet. Märkligt nog ställde han sig icke ovillig mot kvinnans politiska rösträtt, därför att han ansåg, att den skulle befordra sund konservatism. Strax före stora tullstriden avsade sig emellertid E. riksdagsmandatet.

Som helt ung hade E. funderat på att bli lantbrukare. Intresset för jorden släppte honom aldrig. I stället för det 1850 övertagna och 1861 till Emil E. överlämnade Gubbero, hade Oscar skaffat sig ett annat eget sommarhem, nämligen Stora Torp (i Örgryte sn) vid Göteborg, vilken gård inköpts av D. Carniegie d. ä. och med hans dotter Susen gått till David d. y. E. bosatte sig där 1853 och inköpte den efter några år; den blev hans käraste sommaruppehåll. Först 1864 började E. att placera större kapital i jord och år 1868 inköpte han jämte överhovstallmästaren frih. F. Braunerhjelm av kammarherre S. Sparre det forna, stora Cederhielmska söder om Linköping belägna godset Säby (Ög.), vars namn 1881 ändrades till Bjärka-Säby. E. svarade för 2/3 av köpesumman och Braunerhjelm för 1/3; vid dennes död 1870 övertog E. även hans andel. I sitt första gifte hade E. två barn, Louise E., först gift Löwen men mest känd från sitt andra gifte som friherrinnan Falkenberg (se Falkenberg), livligt besjälad av samma filantropiska intressen som fadern, samt sonen Conrad E. (f. 1851, t 1875). Genom båda sina giften samt broderns och dotterns giften var E. på många olika håll nära förbunden med besutten högaristokrati och har även velat fästa sin släktgrens namn vid ett större jordkomplex. Bjärka-Säby var i första hand ämnat att en gång bli Conrad E:s egendom, så mycket mer som denne bl. a. intresserade sig livligt för hästaveln. Genom ett olyckligt fall från hästen och följder därav avled emellertid Conrad, endast 24-årig. Oscar E. tillköpte Stavsäter (Vists sn) 1887 och Hedingstorp (Grebo sn) 1899. Under E:s tid sköttes gårdarna åt honom av den framstående jordbrukaren Ivar Insulander. Slottet ombyggdes 1894–98. I stället för Conrad E. blev det sonen i andra giftet, Oscar E. d. y. (f. 1873), som fick övertaga först Stavsäter 1899 och sedan hela Säbykomplexet 1900; han har ytterligare utvidgat denna släkten E:s största familjedomän (jfr ovan s. 57). Oscar d. y:s helsyster friherrinnan Alba Maria Langenskiöld, född E. (f. 1874), har liksom han, framträtt som mecenat.

Det är emellertid i det allmänna medvetandet varken som industri-eller bankledare eller som jorddrott E. gjort sitt namn mest bekant utan som en av Sveriges mest storslagna donatorer. Redan vid första hustruns död visade han sin på djup religiös grund vilande filantropiska inriktning. E. uppnådde ju den höga åldern av 94 år och under sina senare årtionden var det framför allt den vittomfattande, noga genomtänkta donations- och understödsverksamheten, som satte sin prägel på hans levnad. Hans första maka, Louise v. Düben, hade haft samma sinnelag men E. var då ännu ej i den förmögenhetsställning, att han kunde mera framträda. Närmast före och under äktenskapet med Maria Lavonius kom E. emellertid att göra givandet till en livsfunktion och arbetsuppgift. Här har redan antytts, att det var E. som stod bakom Carnegies donationsverksamhet. Det är givetvis omöjligt att här uppräkna ens alla de institutioner, som E. offentligt gav till, än mindre de enskilda, som han anonymt och i tysthet understödde. Med några uppgifter skola dock exemplifieras de ändamål, som mest lågo honom om hjärtat. En stor insats gjorde sålunda E., vid Henning Hamiltons och Sigfrid Wieselgrens sida, i Svenska nykterhetssällskapet, där han bekostade det utredningsarbete, som låg till grund för nykterhetsreformerna 1883 och 1885, inköpte tidningen Arbetarens vän och möjliggjorde sällskapets fortbestånd och ombildning, med utvidgat program, till Svenska sällskapet för nykterhet och folkuppfostran. Han understödde överhuvud frikostigt skolor och folkhögskolor, särskilt Tärna, hushållskurser och skolköksverksamhet och gav Fredrika Bremerförbundet möjlighet att upprätta husmodersskola vid Rimforsa. Likaså gav han till arbetsstugorna, särskilt i Norrbotten. På initiativ av Cecilia Milow stiftade han med sin maka den bekanta Kungsholms ungdomsklubb i Stockholm och tänkte på dess pojkar in i det sista. Han donerade även till Augustanasynoden i Amerika.

Utan att ha så livliga litterära intressen som brodern Emil E. var även Oscar E. starkt intresserad av att hjälpa kulturinstitutioner, särskilt i Göteborg. Det har redan nämnts (ovan s. 78), att Sigfrid Wieselgren – son till E:s gamle vän Peter Wieselgren och själv från 1879 kamrat till E. i riksdagen – lyckats få Oscar E. verksam för de tidigare planerna på att upprätta en högskola i Göteborg. E. utverkade i första hand 1886 David Carnegie d. y.s stora donation. Sedan blev emellertid E. själv personligt intresserad och visade detta genom en rad storartade donationer alltifrån 1888 till Högskolan. Småningom och inalles gav E. bortåt en miljon kr., därav 450 000 till uppförande av Högskolans byggnad i Göteborg. Hans av Adolf Jonson skulpterade bildstod i Högskolans vestibul står där med rätta. Även till universiteten i Uppsala och Lund, till Vetenskapsakademien och Vitterhetssamhället i Göteborg lämnade han donationer, samtidigt som han stödde enskilda forskare såsom Pontus Wikner och Sven Hedin. I övrigt kunna nämnas gåvor till Göteborgs stadsbibliotek, Nationalmuseum, Nordiska museet, Fjellstedtska skolan i Uppsala, Arbetarinstitutet i Stockholm m. fl. bildningsanstalter. Han främjade odlingen av medicinalväxter och anlade för detta Esperanzaträdgården i Landskrona, ivrade också för försvaret genom gåvor till skytterörelsen, härens manskapsbibliotek, härens och flottans sjukvård. Livligt understödde E. givetvis kyrkobyggen. Vid Carnegies arbetarstad Oscarsdal uppfördes S:ta Birgittas kapell, han gav mark till S:t Paulikyrkan i Göteborg, bidrag även till andra Göteborgskyrkobyggen, till Örgryte kyrkor, till byggandet av svensk kyrka i Köpenhamn och till restaurering av Vadstena klosterkyrka. Det vid Lützen den 6 nov. 1907 invigda Gustav Adolfskapellet bekostades helt av E. och hans maka. Även till pensionsinrättningar, sjömanshem, diakoniverksamhet och Sophiahemmet lämnade han donationer, liksom han inköpte Storliens högfjällssanatorium för att göra det till en svensk kurort. För att motarbeta emigration och främja emigranters återflyttning gåvo hans arvingar enligt hans önskan 400 000 kr. som grundfond till en stiftelse. Han förordnade också på dödsbädden om upprättande av en fond för understödsverksamhet och arvingarna avsatte en million kr. till »Oscar och Maria Ekmans donationsfond».

Oscar E. var en djupt imponerande personlighet. Sällsynt skicklig som affärsman var han en representant för den sunde, kloke, välbalanserade och solide, gammaldags patriarkaliske köpmannen, som verkade på lång sikt utan att därför försumma tillfällena och som vågade taga ansvar. I Skandinaviska kredit a.-b:s minnesskrift heter det om E., »att han gick i land med allt genom sin överlägsna begåvning och genom sin till vana tagna regel att aldrig, förspilla tid och kraft på detaljarbeten». Icke sällan hör man Oscar E:s arbetssätt skildras så, att »han satt stilla och dirigerade»; uttalandet visar hans utpräglade ledaregenskaper. Han var alltid ytterst noga med att undersöka arten av de företag eller ändamål, till vilka man begärde hans medverkan eller understöd. Den starka religiositeten präglade hela hans person och liv, psalmboken var en av hans käraste böcker och han var alltid en bönens man. Vid sidan av hans personlighets dominerande allvar fanns emellertid också en otvivelaktig humor, såsom då han, anspelande på sina många olika vistelseorter, sade: »Jag är född litet här och litet där.» Han var road av utlandsresor. E. besatt stor människokännedom och psykologisk blick och kunde, utan att av naturen vara tilltalad av sällskapsliv, vinna människor. Inom alla kretsar var han högt uppburen och vördad. – E :s arkiv finnes, ehuru ännu icke helt ordnat, på Bjärka-Säby. Brev från E. finnas i Göteborgs stadsbibliotek, bl. a. 10 st. till P. Wieselgren 1859–75 och 22 till J. Vising 1901–06. Hans brev till brodern Emil E. 1848–75 finnas hos Ekmanska släktföreningen.

Författare

Bengt Hildebrand.

Tryckta arbeten

Tal och uppsatser (O. Malmström, Oscar Ekman 1812–1907, Sthm 1922, s. 607–619). – [Utdrag ur brev och självbiografiska anteckningar] (ibid., passim). – Dessutom anföranden i Första och Andra kammarens protokoll samt i Göteborgs stadsfullmäktiges protokoll.

Källor och litteratur

Källor: Engelbrekts förs:» i Stockholm dödhok 1907. — Handlingar rörande donationer i Göteborg, 1–2, 5–6 (1900–01, 1916–23). – G. Bodman & A. TJddenberg, Carnegieska porterbruket 1813–1938 (1938) ; J. Viktor Johansson, Göteborgs högskola och stadsbibliotek (Svenska stadsmonografier. Göteborg, 1948) ; M. Lagerberg, Göteborgare, 2 (1914); C. Lundin, En gammal stockholmares minnen, 2 (1905), s. 91–95; O. Mannström, Oscar Ekman 1812–1907. En minnesbok (1922); Cecilia Milow, Våra pojkar. Kungsholms ungdomsklubbs historia (1927) ; P. Pehrsson, Gustaf Adolfs minnesvård vid Lützen (Julbok, utg. av E. Stave, 2,1907); G. Retzius, Biografiska anteckningar och minnen, 1 (1933); H. Rosman, Bjärka-Säby och dess ägare, 3 (1927) ; Skandinaviska kreditaktiebolaget 1864–1914 (1914); E. Sylwan & Gustaf Olsson, Den svenska betsockerindustrien, 1. Eöre Svenska sockerfabriks aktiebolagets bildande 1907 (1932); O. Sylwan, översikt av Göteborgs högskolas uppkomst och dess utveckling 1891–1916 (Göteborgs högskolas årsskrift, 22, 1916) ; Hj. Wallqvist, Bostadsförhållandena för de mindre bemedlade i Göteborg (1891) ; C. Weibull, Göteborgs högskola. Dess förhistoria och uppkomst (Göteborgs högskola 1891–1941, 1, 1941); S. Wieselgren, Till Göteborgssystemets utvecklingshistoria (1907); J. Vising, Minnesbilder 11938): se även litt. under E. 7, E. 8 och E. 13.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johan Oscar Ekman, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15873, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2024-04-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15873
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johan Oscar Ekman, urn:sbl:15873, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2024-04-18.