Meriter

Bång, Petrus Erici, f. 18 sept. 1633 i Norrbo socken, d. 25 juni 1696 i Viborg. Föräldrar: komministern i Norrbo Ericus Erici oclx Katarina Nilsdotter. Elev från sex års ålder i Strängnäs skola och därpå i dess gymnasium; student i Uppsala 17 nov. 1649; informator för överste Erik Silfversparres söner 1651—57; vistades med dessa i Pommern 1652—55, därunder vid Greifswalds akademi från 1654; återvände till Uppsala 1656; disp. 5 dec. 1657 (Philosophicaj theses; pres. O. Unonius); avlade teologisk examen 9 mars 1658; prästvigd i Uppsala 5 apr. 1658; disp. 18 maj 1658 (De con-sultatione; pres. P. Erici Ljungh); huspredikant hos greve Erik Stenbock 1658; informator hos pastor primarius E. Emporagrius i Stockholm 1658—våren 1660; disp. 11 okt. 1659 i Stockholms gymnasium (De justitia civili); disp. i Uppsala maj 1661 (De conversione hominis ad Deum; pres. L. Stigzelius); fil. magister 13 juni 1661. Notarie i teologiska fakulteten i Uppsala 1662; disp. 4 okt. 1662 (Disputatio theologica de prsedestinatione hominis ad salutem; pres. J. Edenius) och belönades måhända för detta lärdomsprov med teol. kandidats titel 1662; teol. adjunkt i Uppsala 4 nov. 1662; företog 1663—64 med uppbärande av ådjunktslönen en studieresa genom Danmark, Tyskland och Holland, varunder han besökte universiteten i Köpenhamn, Jena, Heidelberg, Ulm, Wittenberg, Helmstedt, Leipzig, Altdorf, Tübingen, Strassburg, Leiden och Delft; tredje teol. professor i Åbo samt kyrkoherde, i Lundo 13 dec. 1664 (tillträdde 12 dec; 1665); andre teol. professor och kyrkoherde i S: t Marie (Räntämäki) 1667; bevistade riksdagarna 1668, 1675 och 1686; ledamot av den vid riksdagen 1668 tillsatta bankokommissionen; universitetets rektor juni 1670—juni 1671; kyrkoherde i Nådendal 1676 men nödgades avträda denna församling till följd av K. brev 3 apr. 1676; superintendent i Narva 8 maj 1678 (tillträdde 1679); ledamot av bankokommissionen 7 jan. —16 maj 1681; biskop i Viborg 9 mars 1681 (invigd till ämbetet 24 febr. 1682); ledamot av kommissionen rörande den Cartesianskä filosofien- vid Uppsala akademi mars 1689; bevistade biskopsmötet 1695. Teol. doktor 21. juni 1666. "

Gift 1) 3 sept. 1668 med Katarina Leijel, d. 1675, dotter till brukspatronen och handelsmännen i Stockholm Jakob Leijel; 2). 2 okt. 1681 med Magdalena Eriksdotter, dotter till handelsmannen i Stockholm Erik Hansson.

Biografi

B. besatt en omfattande ocH mångsidig lärdom i tidens stil. Bland de svenska teologerna vördade han L. Stigzelius som »eminentissimus prseceptor et promotor meus in asternum suspiciendus», ooh under sin utlandsresa hade han trätt i personlig beröring med åtskilliga av samtidens berömdaste teologer, bl. a. både ortodoxiens främste målsman Abr. Calovius och den pietistiska riktningens grundläggare F. Spener. Alldeles utan inflytande på honom synes den senare icke ha varit, men i sin dogmatiska åskådning är han från början till slut en osviklig målsman för ortodoxien. Betecknande är, att syftet med hans utländska resa var icke blott att fördjupa sina studier »in theologicis, orientaliska språk och philologicis» utan också att »in polemicis och uppkomne stridigheter och differehtier uti religionen en närmare kunskap inhämta». Men med sin strängt ortodoxa uppfattning förenade han en obestridlig originalitet, som visserligen esomoftast förledde honom till kuriösa antaganden och kombinationer men också kom honom att ibland ådagalägga en överraskande fördomsfrihet. Det rykte om teologisk stridslystnad, som kommit att vidlåda hans namn, är icke alldeles obefogat. Det har sin egentliga grund i den tvist, vari han knappt ett halvt år efter sitt tillträde till professuren i Åbo råkade med elocjuentieprofessorn M. Miltopaeus med anledning av några uttryck i sin teologiska gradualdisputation om kyrkan och dess lärare, vilka den senare angrep vid själva disputationsakten och betecknade som förmätna. Det blev en akademisk träta i tidens stil, men den skulle  knappt väckt sådant uppseende, som den gjorde, om icke Miltopseus begått oförsiktigheten att draga in den akademiska ungdomen däri. B. beskyllde Miltopseus att »förföra ungdomen med filosofi och onyttigt bedrägeri» och att »errera in articulis fidei», under det Miltopseus betecknade den B: ska tesen om kyrkan »så absurd, att den icke utan anstöt kunde varken höras eller läsas» och vädjade till studenterna, som också i ett par »attester» togo Miltopseus i försvar och intygade, att B:s beskyllningar voro ogrundade. Studenternas opinionsyttring blev naturligtvis bestraffad — dock endast med »skarpt tilltal» av rektor —, och prokansler och konsistorium bemödade sig under flera månader (maj—aug. 1666) att åstadkomma förlikning. Uppträdena under striden mellan Johannes Terserus och Enevald Svenonius levde ännu i friskt minne, och biskop Johannes Gezelius d. ä. befarade, att »om detta skall gå till doms, så blir här ett farligt väsende». Miltopseus företrädde obestridligen en friare åskådning, och striden har historiskt intresse såsom vittnesbörd om en vaknande opposition mot ortodoxiens tvång på det vetenskapliga arbetet; men småaktigheten var lika stor på båda sidor. Äntligen lugnade sig sinnena, och på konsistoriets förmaning bekvämade sig parterna att »upphäva alla personalia convicia» och »räckte var annan hand» 11 aug. 1666. I en skrivelse till prokanslern och konsistoriet 7 sept. avblåste därpå kanslern, Per Brahe, striden, och den synes icke ha lämnat efter sig någon bitterhet eller eljest haft några direkta efterverkningar.

B:s ungdomshopp var att få stanna kvar i Uppsala, »vilken ort han i sitt sinne alla andra föredrog», men han blev en nitisk arbetare för Finlands kulturliv. Som universitetslärare åtnjöt han stort anseende. Om hans nit vittna de talrika av honom författade disputationer, som ventilerades under hans presidium och som han samlade till större arbeten. B: s författarverksamhet rörde sig inom så gott som alla teologiens grenar. Hans exegetiska huvudverk är en kommentar till Ebréerbrevet i sexton disputationer, som 1671 utgåvos som ett sammanhängande helt. Bland hans dogmatiska arbeten är hans verk om sakramenten (tolv disputationer, samlade 1680) det viktigaste. Båda vittna om vidsträckt beläsenhet men också om en ängslig dogmatisk bundenhet, liksom man i dem möter ortodoxiens skolastiska bevisföring. Sin största ryktbarhet har B. dock vunnit som kyrkohistoriker — genom sitt arbete »Priscorum SveoGothorum ecclesia seu historia ecclesiastica de priscis Sveo-Gothicse terrse colonis», utgiven i tjuguen disputation er och därefter som ett sammanhängande helt 1675. Såsom andre teologie professor ålåg det B. att även föreläsa över kyrkans historia, och han hade obestridligen ett livligt historiskt intresse, men för verklig historieforskning saknade han betingelser. Arbetet är ett kyrkohistoriskt sidostycke till Olof Rudbecks Atlantica, vars första del dock utkom först några år efter B:s »Historia ecclesiastica» (1679) och således icke kan ha utövat något inflytande på denna. Men det är samma glödande patriotism, som dikterar framställningen; det är den svenska storhetstiden, som kastar sin reflex över det förgångna. Syftet är att förhärliga fäderneslandets forntid eller, såsom B. i förordet säger, »att. befria vårt högtälskade fosterland från den vanheder, som falska rykten alstrat, de där påstå, att alla våra gamla förfäder varit avgudadyrkare.» Och så börjar han Sveriges kyrkohistoria med Adam för att via Magog och andra celebriteter nå fram till Ansgar! Källorna till sveogoternas historia äro skriften och förnuftet; »vid traditionen hava vi någon gång, dock ganska sällan, fäst avseende», säger han. Och med den djärvaste slutledningskonst och de mest halsbrytande konstruktioner bevisas så, att den sanna religionen från uräldsta tider haft hemvist i norden. Att Adam vistats här finner han bl. a. bevisat av det gängse ordstävet: »När Adam bodde i Kälkestad»; dock vågar han, »på grund av brist på minnesmärken därav», icke yttra sig om »vad Adam i enskildheter uträttat här och vilka kyrkliga ordningar han hållit». Med de svindlande hypoteserna gjorde Claudius Arrhenius-Örnhjälm rent bord i förordet till sin »Historiae Sveonum Gothorumque libri IV» (1689), men de spökade ännu i nästa århundrade i B:s landsmans O. J. Bromans »Glysisvallur», där B:s auktoritet åberopas. Hur värdelöst än B: s verk är ur historiskt-vetenskaplig synpunkt, så har det dock haft betydelse genom att rikta uppmärksamheten på de där berörda frågorna, och författarens beläsenhet och observationsförmåga röja sig i de mångfaldiga inflätade notiserna från profanhistorien och kyrkohistorien liksom i anförda sagor och traditioner. Såsom det första försöket inom Finland att vid kyrkohistoriens behandling höja sig över den rena krönikans nivå med dess blotta uppradande av fakta till en systematisk framställning förtjänar arbetet också ett visst beaktande.

Även i handläggningen av akademiens administrativa och ekonomiska angelägenheter tog B. flitig del. Om studenterna visade han mycken omtanke; som rektor upprätthöll han hälsosam ordning och respekt och sökte bl. a. tillse, att de äldre studenterna »intet så inhumaniter hantera sina novitios». Det var också med fullt fog, biskop Gezelius d. ä. kallade honom »en vid akademien mycket nyttig och nödig man, som näst Guds ära ungdomens stora nytta befordra kan». Det var icke heller med glädje, B. utbytte sin professur mot superintendentämbetet i Narva (1678), och det akademiska konsistoriet gjorde t. o. m. ett försök att förmå Per Brahe avstyra B: s förflyttning från Åbo. Han fick ett års uppskov med att tillträda ämbetet men tog sedan med iver itu med upphjälpandet av de kyrkliga förhållandena i gränsmarken. Efter knappa två år befordrades han (1681) av Karl XI till biskopsämbetet i Viborg under ganska säregna omständigheter. År 1679 hade på domkapitlets anhållan den nära sjuttioårige Henrik Carstenius utnämnts till posten, men hans krafter mäktade ej med uppgiften och han fick genom konungens personliga ingripande redan under sin livstid B. till efterträdare, förklarande sig »väl benöjd med H. M:ts disposition». Carstenius fick emellertid till sin död (1683) uppbära hela biskopslönen, och B. måste nöja sig med inkomsterna från annexerna. De första åren av hans vistelse i Viborg voro därför i ekonomiskt hänseende ganska bekymmersamma för honom.

För Viborgs stift, där kyrkostyrelsen förut under århundradet mestadels legat i svaga händer, blev B:s biskopstid en kraftig uppryckning, ehuru spåren av hans verksamhet till god del utplånades under den stora ofreden. Genom prästmöten, som höllos nästan varje år, och genom täta visitationer, som sträckte sig även till de avlägsna östra gränsmarkerna, arbetade han för införande av kyrklig ordning och för höjande av sina prästers bildning såväl som av kristendomskunskapen hos folket. Det kom honom i denna hans verksamhet till godo, att han hade »en stadig och god hälsa, medelst vilken han förmådde sig från den ena orten uti stiftet till den andra bemöda», och likaledes att han åtminstone hjälpligt behärskade finska språket. För gymnasiet i Viborg såväl som för de andra skolorna i stiftet drog han flitig försorg. Då intet anslag av det allmänna kunde vinnas för ändamålet, upprättade han 1688 för egna medel i Viborg ett tryckeri, det tredje i ordningen i Finland, som upprätthölls intill det ryska infallet 1710; hans tanke var att öppna en förläggarverksamhet, för att skolungdomens behov skulle bli tillgodosett och i övrigt »landet med gemene små böcker till sin välfärd bliva försörjt och excolerat». I sitt första bokföretag hade han dock motgång. Han utgav 1689 en reviderad finsk översättning av Luthers lilla katekes; men över denna anförde Åbobiskopen Joh. Gezelius d. y., med vilken B. även personligen icke stod på god fot, klagomål hos konungen, anförande, att den avvek från hans faders katekes och var ägnad att framkalla oro i församlingarna. Boken synes också ha blivit indragen, ehuru något utslag i frågan icke är känt. Ännu ett arbete av samma slag, »Catecheta lutheranus», bragte B. till fullbordan och avsåg att utgiva det 1696, men det förblev otryckt på grund av hans s. å. timade död. Däremot utgav han 1694 ett redan 1688 fullbordat vidlyftigt och lärt arbete »Chronologia sacra», som, bedömt efter tidens måttstock, icke är utan värde. Till historiens studium drogs han alltjämt, och han ger i förordet till nämnda arbete en självbekännelse i orden: »Studio historia) nihil fere est jucundius». I övrigt består hans tryckta produktion från denna tid av några likpredikningar, bland vilka den över företrädaren Carstenius (d. 1683) ger typiska prov på hans stil och hans nästan »vitsande» benägenhet för ordlekar. — Ett anmärkningsvärt drag i B: s episkopala verksamhet utgör hans förhållande till de inom stiftet bosatta grekisk-katolska bekännarna. Där framlyser den nitälskan för praktisk kristendom och den för en ortodox teolog. ovanligt vidhjärtade uppfattning, som esomoftast möter även i hans tryckta arbeten. Han ville, såsom han yttrar i en skrivelse till generalguvernören J. Sperling apr. 1686, »visa dem, att emellan dem och oss är intet så stort svalg, som de sig inbilla». Och han låter en jämförelse mellan dem och sina egna konfessionsförvanter ingalunda i allo utfalla till de senares förmån: »De (böra) förkovra sig uti scire och vi uti facere; alldenstund såsom notitia hos oss är större och bättre, så är praxis hos dem uti några stycken värd att upptagas.» Tvångsåtgärder avvisade han följaktligen (i motsats mot Gezelius d. y.) och ville i stället vinna dem genom undervisning och tillmötesgående.

I den karolinska tidens stora kyrkoorganisatoriska arbete kunde B. från sitt avlägsna verksamhetsområde ej taga livligare del. Dock spelade han vid ett par tillfällen även häruti en viss roll. Vid 1686 års riksdag var han en av dem, som från ortodox ståndpunkt bekämpade den s. k. Spegelska katekesen och ingav till konungen egna »observata», som bidrogo till dess underkännande. Så gott som hela sitt sista, levnadsår vistades han i Stockholm, dit han i juli 1695 begav sig för att främja »gymnasii och skolornas torft- och nödige underhåll» och där han på hösten deltog i det biskopskonvent, som sammankallats för psalmboksrevisionen och sedan även fick sig ålagt att överse bibelkommissionens arbete. Hans sista arbete, utfört på sjukbädden, var att fullgöra det honom av konungen på biskopsmötets förslag tilldelade uppdraget att upprätta ett kronologiskt register över Gamla och Nya testamentets historia, vilket ligger till grund för den »Biblisk tideräkning», som intogs i 1703 års bibelöversättning (Stiernman). Från Karl XI, som i honom funnit en man efter sitt sinne och även på andra sätt visat honom sin bevågenhet, mottog han på sjukbädden upprepade vänliga hälsningar; och när han 11 juni 1696, med döden i hjärtat, lämnade Stockholm, gjorde han det med orden: »En nådig Gud och en oförliknelig nådig konung reser jag nu med». Sex dagar efter hemkomsten till Viborg insomnade han stilla.

B. står värdigt vid Gezeliernas sida i Finlands andliga odlingshistoria. Med all sin dogmatiska bundenhet som teolog och med alla sina yverborna förvillelser som historiker är han en manlig gestalt, redbar, öppen och oförskräckt. Höga tankar hyste han om det ämbete, han innehade, och det ansvar, det medförde. Han väjde icke undan för strid, när han ansåg sitt ämbetes rätt och värdighet kränkta, men han kunde i sådana konflikter också förgå sig. Så blev han under sitt sista levnadsår dömd till böter och avbön med anledning av de kränkande yttranden, han fällt under en process mot landshövdingen i Viborg A. Lindhielm. Från en ömtålig självkänsla, och en för tiden karakteristisk kälkborgerlighet kan han icke heller frikännas, men det är säkert med rätta han prisas som en from, allvarsam och förståndig man, vänfast och rättrådig.

Författare

R. Holm.

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: a) akad. avhandl.: se J. H. Liden, Catalogus disputa-tionum, 1 (1778) och. 3 (1779) samt G. Marklin, Ad catalogum disputatio-num . .. Lidenianum supplementa (1820); av disputationerna äro följande även utg. i bokform: Commentarius in S. Pauli Apost. epistolam, qua3 est ad Hebrasos... Åbo 1671. 4: o 12 bl., 424 s. — Priscorum Sveo-Gothorum ecclesia seu historia ecclesiastica de priscis Sveo-Gothica; terrse colonis . . . Åbo 1675. 4: o 4 bl., 484, (4) s. —¦ De sacramentis disputationes decem .. . Åbo 1680. 4: o 2 bl., 209 s. — b) övriga skrifter: Likpredikan över Michael Gyldenstolpe (Wexionius) [död 1670]. Åbo 1671. 4: o (Enligt Elmgren och Stricker.) — Christeligh lijk-predikan, tå .. . öfwerste ... Bernhardt Melliin [död 1682]. .. begrofz .. , den 30 martij 1683. 4: o 39, (17) s. — Christelig lijk-predikan öfwer . .. mag. Hcnricum Carstenium, wälförordnadt biskop i Wijborg, tå hans salige lekamen. . . blef beledsagat til sin graaf.. . Festo trinitatis (den 3 junji) anno 1683. Åbo 1683. 4: o 35, (13) s. — Christeligh lijk-predikan, tå... Zacharias Månsson Eosander ... hoppman .. . begroffs ... på första söndagen effter trettonde dagen, anno 1688. Åbo 1688. 4: o 36 s. — En katekes på finska. Viborg 1689. (Enligt Simolin, s. 139—140.) — Likpredikan över pastoren Ericus Cuprasus [död 1684]. Viborg 1690. (Enligt Elmgren och Stricker.) — Likpredikan över studiosus Erik Cuprasus [död 1684]. Viborg 1690. (Enligt Elmgren och Stricker.,) — Christeligh liik-prediikan öfwer . .. hust. Anna Cröel, sahl. herr Laurentii Hserkepaai.. . effterlåtne änckian, tå hon ... til grafwa befordrades ... den 6 januari] eller trettonde dagh juul A. 1689. Viborg 1690. 4: o 12 bl. — Rumin saarna silloin cuin Brita Heintzius haudattin. Viborg 1690. (Enligt Elmgren och Pipping.) — Likpredikan över landshövdingen Berndt Melliin [död 1690], ' Viborg 1691. (Enligt Elmgren och Stricker.) — Chronologia sacra.. . horis succisivis scripta. Viborg 1694. 4: o 4 bl., 200 s.; variantex. med dedikation till Carl XI. 7 bl., 200 s. — Catecheta Lutheranus. Viborg 1696. (Oviss; Simolin, s. 140.J — En kort relation om catecheserne här i Wijborgska stifftet (Handl. till upplysning i Finlands kyrko-historia, utg. af W. G. Lagus, Ny följd, 1, 1836, s. 18—23). — [Brev, relationer m.m.] (A. Simolin, Petrus Bång, Hfors 1912, s. 175—259; inneh. även brev till B.). Handskrifter: Handlingar rörande biskop Bång. (UB, sign. K. 85.) — Handlingar i striden Bång contra Miltopaeus. (UB, sign. Nordin 65:81—82.)

— En kort relation om catecheserne här i Wijborgska stifftet, 1690; Företal till finska katekesen, 1689. (UB, sign. Palmsk. 104.) — Observata ad catechismum Aboensem m. fl. stridskrifter mot Gezelius. (UB, sign. Nordin 15.)

— Svar på U. Hjärnes förfrågningar om märkvärdigheter i naturen. (UB, sign. D. 1404 a.)

Källor och litteratur

Källor: Handl. rör. utgivande av bibeln och psalmboken, prästeståndets protokoll (1686), riksregistr., allt i RA. — Bidrag till sv. kyrkans och riksdagarnes historia ur prästeståndets archiv, utg. af S. P. Bexell, A. Ahlqvist & A. Lignell; Consistorii academici vid Åbo universitet äldre protokoller, 3—5 (1898—1914); Handl. rör. finska kyrkan och presterskapet, utg. af K. G. Lein-berg, 4 (1900); Handl. rör. finska skolväsendets historia, utg. af K. G. Lein-berg, 3—4 (1889—1901), — L. A. Anjou, Sv. kyrkans historia ifrån Upsala möte år 1593 till slutet af 17: e århundradet (1866); O. J. Broman, Doct. Petri Erikssons Bångs... minnesmärken (manuskr., Gästr.-Häls. nations bibi.); dens., Glysisvallur, H. 2 (1912); S. G. Elmgren, Öfversigt af Finlands litteratur ifrån 1542 till 1770 (1861); A. Hultin, Bidrag till litteratur- och lärdomshistorien i Finland (Skrifter utg. af Sv. litt.-sällsk. i Finland, 113, 1913); J. Lang, Daniels hwijla och upståndelse, förestält då... Petrus Bång.. . blef begrafwen den 23 augusti åhr 1696 (1696); F. W. Pipping, Förteckning öfver i tryck utgifna skrifter på finska (1856—57); H. Råberg, Teologins historia vid Åbo universitet, 1 (Skrifter utg. af Sv. litt.-sällsk. i Finland, 23, 1892); M. G. Schybergson, Finlands historia, 1 (1888); A. Simolin, Petrus Bång, biografisk studie (Finska kyrkohist. samfundets handl., 10, 1912); A. A. v. Stiernman, Aboa literata (1719); J. C. Stricker, Försök til et swenskt Jiomi-letiskt bibliotek, 1 (1767); J. J. Tengström, Gezelii den yngres minne (1833); H. W. Tottie, Haqvin Spegel såsom kateket och homilet (1890). — S e i övrigt: personalier i Skoklostersamlingen, I, Folio, vol. 74.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Petrus Erici Bång, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16241, Svenskt biografiskt lexikon (art av R. Holm.), hämtad 2024-04-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16241
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Petrus Erici Bång, urn:sbl:16241, Svenskt biografiskt lexikon (art av R. Holm.), hämtad 2024-04-16.