Meriter

Johan Eric Edman, f. 10 juni 1765 i Västerås, d. 30 april 1814 i Göteborg. Föräldrar: bruksägaren Adolf Samuel Edman och Helena Uhr. Student i Uppsala (inskr. i Västmanlands-Dala nation 22 juni) 1782; ex. till rättegångsverken dec. s. å.; auskultant i Svea hovrätt 20 dec. 1782; amanuens i hovrättens advokatfiskalskontor 3 dec. 1784; vice notarie vid civilprotokollet 19 juni 1787; advokatfiskal i Kammarrevisionen 18 juni 1788; tillika förordnad att biträda justitiekanslern 1793; expeditionssekr. i Justitiekanslersexp. 24 april 1794; avsked från Kammarrevisionen 30 mars 1798; expeditionssekr. i Justitierevisionen 1801; förordnad att i landshövdingens ställe förrätta roterannsakningar i Göteborgs och Bohus län 18 april 1803; led. av kommittén för utarbetande av legohjonsstadga 19 febr. 1805; kammarråd i Kammarkollegium 21 maj s. å.; led. av rikets allmänna ärenders beredning 30 april s. å.; led. av kommittén för reglering av rikets styrelseverk 4 okt. 1811; särskilt uppdrag i Göteborg 1812–14; förordnad vice landshövding under två månader i Göteborgs och Bohus län 13 maj 1813 och ytterligare 20 juli–20 aug. s. å. samt från 13 febr. 1814. RNO 1814.

G. 1) 24 maj 1795 på Västanfors bruk i likanämnda sn (Vm.) m. Henriette Bedoire, f. 1776, d. 18 juni 1808 i Stockholm (Kungsh.), dotter av bruksägaren Jean Bedoire och Henrika Maria Brandt; 2) 24 juni 1811 på Brygga, Ekerö sn (Sth.) m. Hedvig Elisabeth Stråle af Ekna, f. 11 aug. 1791 i Stockholm (Jak.), d. 27 febr. 1851 på Uddboö i Estuna sn (Sth.), dotter av kommerserådet Wilhelm Stråle af Ekna och Hedvig Ulrica Lundberg, samt omg. 1824 m. överjägmästaren Wilhelm Westbaum.

Biografi

E. är egentligen känd som en av G. A. Reuterholms allra närmaste medhjälpare under dennes fyraåriga välde (1792–96). E. synes först ha tjänstgjort som Reuterholms sekreterare i Kammarrevisionen, liksom han varit sekreterare åt Reuterholms företrädare som president, greve A. F. Munck. Snart erhöll emellertid E. av Reuterholm en mångfald specialuppdrag av mer maktpåliggande art, där skicklighet och drift men även fullkomlig fördomsfrihet beträffande medlen i särskild grad ansågos erforderliga. Särskilt nyttjades E. sålunda som åklagare eller åklagarens osynlige principal i direkt, ständig kontakt med Reuterholm själv, i förräderi- och redovisningsmål riktade mot gustavianerna. E. var mycket verksam i det bekanta högmålet mot G. M. Armfelt, J. F. Aminoff, J. A. Ehrenström och Magdalena Rudenschöld liksom i den långvariga rättegången mot E. Ruuth för en del av dennes finansförvaltning under Gustav III: s sista år. Bland andra ryktbara aktioner, där han anlitades, var attacken mot Svenska akademien och påtryckningarna på Stockholms konsistorium, då det gällde att vinna ett gynnsamt utlåtande om den av Katarina II äskade ortodoxa religionsutövningen för den unge Gustav IV Adolfs tilltänkta gemål storfurstinnan Alexandra.

E., vars duglighet och arbetsamhet erkändes av en samtida auktoritet som M. Calonius – vilken dock med skäl kritiserade hans omständliga stil – torde tidvis de facto varit justitiekansler och har möjligen av Reuterholm varit designerad till G. W. Lodes efterträdare i detta ämbete, i vars åliggande denna tid även ingick den högsta ledningen av den fruktade hemliga polisen i huvudstaden. Strax före Reuterholms fall kom emellertid E. i onåd hos sin chef – kanske i samband med aktionen mot Stockholms konsistorium – och Reuterholm förbigick därför E. vid de många befordringar och andra förmåner, varmed han under veckorna före konungens regeringstillträde sörjde för sina trogna. Under Reuterholms glansdagar utpekades E. av ryktet än som blivande landshövding i Västmanlands län, än som underståthållare. Hertig Karls långa redogörelse för förmyndartidens förvaltning och politik, varur ett utdrag upplästes vid den unge Gustav Adolfs regeringstillträde 1 nov. 1796, var enligt flera initierades uppgifter författad av E. I allmänhet framställes E. enbart som Reuterholms lydiga verktyg, vilket till synes klart bestyrkes av hans ytterligt devota stil i breven till sin chef. Hos vissa närstående observatörer finnas dock intressanta vittnesbörd om en annan uppfattning.

Då Reuterholms fall syntes förestående, sökte och erhöll E. – vars hälsa ej var god och vars arbetsbörda varit mycket stor – partiell sjukledighet från sin anspråkslösa fullmaktstjänst som advokatfiskal i Kammarrevisionen. Han fullföljde dock sitt särskilda uppdrag som aktör i den Ruuthska processen under dess slutskede. I febr. 1798 begärde och fick E., under åberopande av hälsoskäl, avsked från tjänsten. Det är möjligt, att han dessförinnan erbjudit den nya regimen sina tjänster som riksdrotsens medhjälpare i justitiekanslersärenden men avvisats. E. anhöll i sin avskedsansökan, att R. M:t täcktes tillägga honom vad han ansåges för en flerårig mödosam befattning med den Ruuthska saken ha förtjänt. Han tillerkändes också på M. Rosenblads föredragning en så betydande diskretion som 2,000 rdr. E. hade 1795 ingått gifte med en förmögen mans dotter samt inköpte säteriet Broby i Söderby-Karls socken i Roslagen, på vilken egendom han förvärvade K. resolution om besittning med frälsemannarätt. Till Broby drog han sig tillbaka och synes mest ha vistats där under de åtta närmaste åren efter den regims fall, under vilken han spelat en så verksam och så hatad roll.

År 1801 inträdde E. åter på ämbetsmannabanan, först på den relativt blygsamma posten som expeditionssekreterare i Justitierevisionen, ett förordnande, som synes ha varit av mer formell natur. Fyra år senare befordrades han till kammarråd (någon fullmakt ej anträffad), och nästan samtidigt erhöll han en mycket lönande och mycket ansedd bisyssla som en av de fyra ofrälse ledamöterna i rikets allmänna ärenders beredning, den tidens motsvarighet i viss mån till den nuvarande regeringsrätten. Han anlitades också i flera kommittéuppdrag. Det är tydligt, både att han var en effektiv ämbetsman och att han hade inflytelserika vänner och gynnare, som ville och kunde bereda rum för honom, trots hans föregående bedrifter under Reuterholm. Främst bland dessa gynnare torde man ha anledning räkna Lars von Engeström och Samuel af Ugglas, nu president i Kammarkollegium. Då E. såsom referent i Kammarkollegium i det beryktade, långvariga målet mellan C. A. Grevesmöhlen och Tullarrendesocietetens fullmäktige angreps i de grevesmöhlenska inlagorna och broschyrerna, nöjde han sig ej med ett svar för egen del utan sökte även i en anonym broschyr föra fullmäktiges och främst deras ordförande af Ugglas' talan. Varken Grevesmöhlen eller E. skrädde orden i denna bittra polemik. E:s karakteristik av sin antagonist som demagog är ibland mycket träffande, och han gör stundom även intressanta uttalanden om sig själv och om förmyndarregeringen.

Efter revolutionen 1809 synes E. en kort tid ha sökt spela även en viss politisk roll. Jämte bl. a. den bekante publicisten och ämbetsmannen kommerserådet C. P. Lenngren, den berömda skaldinnans make, men även jämte vissa suspekta personer namnes E. som en av de verksammaste »brandstiftarna» bakom bondeståndets energiska aktion i början av 1809–10 års riksdag för en radikal privilegierevision före den nya regeringsformens antagande. Enligt en mycket välunderrättad observatör (B. von Hofsten) skulle en av böndernas ledare tänkt på E. som bondeståndets sekreterare i stället för den av ståndet illa tålde Anders af Håkansson. E. deltog även sannolikt i den stora broschyrproduktionen under riksdagen med minst två anonyma skrifter, av vilka »Bref från en riksdagsman till en vän...» har stort intresse. Den går ut på avskaffandet av jordprivilegierna, så att all slags jord ålades grundskatt mot att ägarna av privilegiejord finge ersättning ur en fond bildad genom måttlig uttaxering av de oprivilegierade jordägarna under en lång följd av år – man erinrar sig här, att E. själv var innehavare av ett säteri. I E: s skrift saknades ej – i form av långa utdrag ur Adlersparres »Läsning i blandade ämnen» drygt tio år förut – hänvisningar till franska revolutionens vittnesbörd om vart ett för långt drivet motstånd från de privilegierade kunde föra och återgavs jämväl ett radikalt reduktionsförslag beträffande prästlönerna m. m., framlagt av en mycket rabulistisk bonderiksdagsman, troligen under stark medverkan av E. Skriften berömdes emellertid även i en konservativ tidning som den av P. A. Wallmark redigerade Journal för litteraturen och theatern för sin mogenhet, opartiskhet och insikt och hade sannolikt ett visst inflytande på den följande grundskattediskussionen.

Under de följande åren anlitades E. alltjämt av regeringen för särskilda uppdrag utöver sina ämbeten. Han insattes i okt. 1811 som representant för Kammarkollegium i kommittén »för reglering av ärendenas behandling i rikets kollegier och andra publika verk», den första i en serie utredningar om den centrala administrationens organisation, och skall enligt dess ordförande Lars von Engeströms uppgift ha varit mycket verksam vid betänkandets avfattning. Ett större uppdrag erhöll E., då han på våren 1812 sändes till Göteborg för undersökning beträffande den från Stockholm till Köpenhamn förflyttade franske ministern baron Alquiers i Sverige kvarlämnade spioner och för biträde även i andra frågor åt den kände landshövdingen greve Axel von Rosen. Göteborg var som bekant under dessa ytterst kritiska år en handelspolitisk och strategisk brännpunkt av utomordentlig betydelse även ur europeisk synpunkt. Då kronprins Karl Johan före avresan till det tyska fälttåget mot Napoleon inspekterade Göteborg, skall han, enligt en E: s rapport till Engeström, ha berömt E: s anstalter och meddelat, att han tillskrivit Karl XIII, att E. borde bliva vice landshövding men samtidigt tillagt, att »il ne faut pas étre facil pour pouvoir maintenir les loix et les droits», sålunda ett direktiv om hårdare handlag. E. blev också vice landshövding och uppehöll tjänsten med prolongationer under Rosens långa tjänstledigheter för särskilda uppdrag utom länet och för hälsans vårdande. E:s troligen mest maktpåliggande värv var arbetet att söka bringa reda i de förhållanden, som uppstått till följd av kontinentalsystemet och den därav följande oerhörda smugglingen och anhopningen av vissa varor, framför allt just i Göteborg och dess skärgård. E. hade härvid något biträde bl. a. av sin unge svåger Nils Stråle, som senare skulle göra sig känd som en av Högsta domstolens mest framstående ledamöter. E: s brev och rapporter till G. F. Wirsén och L. von Engeström ge många upplysningar till tidens handelshistoria och till Göteborgs affärs- och personhistoria. E. hade nu utvecklats till den mogne ämbetsmannen. Han framträder i dessa brev på ett vida fördelaktigare sätt än i de ytterligt devota breven till Reuterholm tjugu år tidigare. E. stod i begrepp att bryta upp från Göteborg efter fullgjort uppdrag och hade förhoppning om snar befordran till lands- hövding i annat län, då han träffades av döden.

Författare

Daniel Almqvist.

Arkivuppgifter

– E: s personliga ¦arkiv synes mestadels vara förlorat (några fragment i Penningby arkiv); hans hem drabbades två gånger av svåra eldsvådor.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: [Underdånig förklaring över justitiarien Segerströms å greve E. Ruuths vägnar avgivna besvär över Kammarrevisionens utslag]. Sthm 1795. 4:o 8 s. – [Underdåniga påminnelser vid excellensen generalguvernören greve E. Ruuths ansökan om upphävande av Kammarrevisionens utslag i anmärkningsmålet mot hans förvaltning såsom statssekreterare vid finansärendena in. m.] Sthm 1795. 4:o 19 s. – Blick öfver svenska bergverkens närvarande tillstånd och framlida bestånd. Sthm 1809. 32 s. (Anon.) – Bref från en riksdagsman till en vän, innehållande betraktelser öfver åtskilliga riksvårdande angelägenheter. Sthm 1809. 71, (1) s. (Anon.) – Upplysningar vid den af öfver-directeuren C. A. Grevesmöhlen utgifne skrift, kallad: Svar på tull-arrende-societetens underdåniga osanningar, m. m. Sthm 1809. 40 s. – Samtal på Allmänna Spelhustorget i kejserliga hufvudstaden Mareno. Öfversättning utur manuskriptet om den tungusiskc öfverinspectoren Basks lefverne. Skara 1810. 30 s. (Anon.) – E. har kanske utgivit ännu ett par anonyma skrifter och har tillika enligt egen uppgift utgivit översättningar, dels anonymt, dels med namnet utsatt.

Källor och litteratur

Källor: Biographica, Konseljprot. (inrikes civil) 30 mars 1798; Kungl. arkiv, vol. 39; brev från E. till Reuterholm i dennes samling, till Wirsén i dennes samling samt enstaka brev i andra samlingar; Låstboms ämbets-mannalängder, allt i RA.; brev från E. i autografsaml. och i Engeströmska saml., Ep. 10, vol. 8, 12, 13, 15; D 1004; D 1026, allt i KB; brev från E. i F 613 (avskr.).F 646 b, F 857 c och W 962 a, allt i UB; Stockholms stads kon-sistorii prot. 1796 i Stockholms stadsarkiv. – Protocoller . . . Swea Hof-Rätts, uti undersökningsmålet angående förrädiska stämplingar etc. (1794); Kongl. Maj:ts och Rikets Swea Hof-Rätts utslag, uti... högmål etc. (1794); Kongl. Maj:ts nådiga utslag uti högmålet etc. (1794); Protocoller hållne uti Kammar-Revision angående... grefwe Eric Ruuths... financeförvaltning (1794); Kongl. Maj :ts och Rikets Kammar-Revisions utslag . . . uppå . . . Ruuths underdånige beswär etc. (1795); Fortsättning utaf. . . Kammar-Revisions protocoller etc. (1795); Kongl. Maj:ts... Kammar-Revisions ändtelige utslag etc. (1795); Protocoller, hållne uti' Kongl. Maj :ts Högste Domstol etc. (1796); G. J. Adlerbeth, Historiska anteckningar, utg. af G. Andersson, 2–3 (1856–57)"; M. Calonii bref till II. G. Porthan åren 1793–1800, utg. af W. Lagus (1902) (Skr. utg. af Sv. litteratursällsk. i Finland, 55); J. A. Ehrenström, Efterlemnade historiska anteckningar, utg. af S. J. Boëthius, 1–2 (1882–83): J. v. Engeström, Historiska anteckningar och bref från åren 1771–1805. Utg. af E. V. Montan (1877); L. v. Engeström, Minnen och anteckningar. Utg. af E. Tegnér, 1–2 (1876); C. A. Grevesmöhlen, diverse broschyrer (1808–10); Hedvig Elisabeth Charlottas dagbok, 1–2, 2:a uppl. (1908–11); Ur Sam. Hjelmérs dagbok. Gustaf IV Adolfs frierier (1891); R. F. Hochschild, Memoarer. Utg. af H. Schiick, 3 (1909); B. von Hofstens bref från 1809 års riksdag, utg. av Lydia Wahlström (1913); H. G. Porthans bref till M. Calonius, utg. af W. Lagus, 1–2 (1886–87) (Skr. utg. af Sv. litteratursällsk. i Finland, 1, 5); H. G. Trolle-Wachtmeisler, Anteckningar och minnen, utg. af E.Tegnér, 2 (1882); C. Wåhlin, Anteckningar om riksdagarna 1809–10, 1812 och 1815, 1816 (Hist. handl., 25:2). – A. Ahnfelt, Ur svenska hofvets och aristokratiens lif, 5 (1882); O. Alin, Den svensk-norska unionen, 1 (1889); C. von Bonsdorff, Gustaf Mauritz Armfelt, 4 (1934); A. V. Brissman, Sveriges inre styrelse under Gustaf IV Adolfs förmyndareregering (1888); M. Calonius, Opera omnia, 4 (1836); Einar Carlsson, Den ryska giftermålsfrågan under Gustav IV Adolfs minderårighet och första regeringstid (1925); M. J. Crusenstolpe, Portefeuille, 4 (1835); H. Fröding, Berättelser ur Göteborgs historia under nyare tiden (1919); E. F. Heckscher, Kontinentalsystemet. Den stora fastlandsspärrningen för hundra år sedan (1918); T. Höjer, Carl Johan. Kronprinstiden (1943); J. V. Johansson, Extra Posten 1792—1795, 1–2 (1936); J. Kleberg, Kammarrevisionen–Kammarrätten (1941); K. A. K:son Leijonhufvud, Ny svensk släktbok (1901–06); O. Norelius, Kongl. Slatsutredningen (1893); M. Nylund, G. A. Reuterholm under förmyndaretiden 1792–1796 (1917); M. Sandegren, Till historien om statshvälfningen i Sverige år 1809 (1890); B. von Schinkel, Minnen ur Sveriges nyare historia, utg. av C. W. Bergman, 3 (1853), 5–6 (1854, 55); H. Schück, Svenska akademiens historia, 2 (1936); O. Sjögren, Karl August Grevesmöhlen (1882); E. Tegnér, Gustaf Mauritz Armfelt, 1–3 (1883–87); A. Thomson, Grundskatterna i den politiska diskussionen 1809—1866, 1 (1923); E. Thyselius, Förteckning öfver komitébetän-kanden 1809–1894 (1896); K. Warburg, Anna Maria Lenngren, 2:a uppl. (1917); B. Wedberg, Konungens högsta domstol 1789–1809 (1922), 1809–1844 (1940); dens., Minne av G. Poppius (Sv. akad:s handl., 44, 1933); TV. Örnberg], Anteckningar om kammarkollegiet, 1 (1874).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johan Erik Edman, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16630, Svenskt biografiskt lexikon (art av Daniel Almqvist.), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16630
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johan Erik Edman, urn:sbl:16630, Svenskt biografiskt lexikon (art av Daniel Almqvist.), hämtad 2024-04-19.