Meriter

2. Fredrik Wilhelm (von) Ehrenheim, f. 29 juni 1753 på Broby, Bettna sn (Söd.), d. 2 aug. 1828 i Stockholm (Klara). Föräldrar: assessorn Johan Ludvig von Ehrenheim och Brita Eleonora Montgomery. Student vid Uppsala univ. 6 april 1771; e. o. kanslist (lönlös) i Riksarkivet 23 mars 1775; kopist 23 jan. 1776 och kanslist där 29 febr. 1780; andre sekr. i Presidentkontoret 19 nov. 1782; kommissionssekr. i Dresden 27 dec. 1785; chargé d'affaires där 19 april 1787; chargé d'affaires i Köpenhamn 27 sept. 1790; minister där 18 mars 1794;: envoyé extraordinaire 15 dec. 1797; hovkansler och chef för Utrikesexpeditionen 19 dec. 1797; led. av Rikets allmänna ärenders beredning 7 jan. 1798, av statsberedningen 9 jan. 1798, av beredningen av pommerska och wismarska ärenden 11 jan. 1798; kanslipresident 28 maj 1801; ordf. i tabellkommissionen 23 febr. 1802; led. av Patriotiska sällskapet 1802 (dess ordf. 1803); förordnad att under överpostdirektören U. G. Francs tjänstledighet förestå postärendena 29 febr. 1804; led. av den särskilda K. beredningen 14 jan. 1808; led. av finanskommittén 14 sept. s. å.; avsked som kanslipresident 27 mars 1809; friherre 1 mars 1805 och introducerad under namnet Ehrenheim (ej von,) 9 jan. 1807; led. av ridderskapet och adeln vid riksdagarna 1817–18 och 1823 (led. av konstitutionsutskottet); RNO 1794; KNO 1799; HedLHA 1800; LVA 1802 (preses l:a halvåret 1805 samt 1822–23); HedLVS 1806; LLA 1812; LSkS 1822; HedLFS 1823. – Ogift.

Biografi

»Kanslisten von Ehrenheim tjänar sålunda nu på 7: de året lönlös efter trägnaste uppassning, aldrig bristande flit och utmärktaste egenskaper, vilka en gång torde nådigt bliva ansedda till en bättre lyckans dag», skrev riksarkivsekreteraren C. J. Strand 1781 om den blivande kanslipresidenten. Året. därpå inträdde E. i Presidentkontoret, där Ulric Scheffer snart fäste sig vid hans gedigna kunskaper och utmärkta stilistiska talang. Sina diplomatiska uppdrag i Dresden och Köpenhamn fullgjorde E. med takt och skicklighet, fastän den vetenskapligt och vittert intresserade ädlingen ofta fann leda vid alla de audienser, banketter och visiter, som fyllde hans dag.

Fredrik E:s utnämning till hovkansler och faktisk chef för utrikesförvaltningen kom överraskande, inte minst för E. själv. Den unge Gustav IV Adolfs val torde ha betingats av en önskan att få en plikttrogen och lojal men i förhållande till de »politiska cirklarna» helt fristående utrikeschef. E:s förordnande hade dock ursprungligen en provisorisk karaktär. Själv framhäver han detta i flera brev till L. von Engeström och säger sig »vid första oljud skola sätta korken i bläckhornet» och återvända till Köpenhamn, där han kort före upphöjelsen blivit utnämnd till envoyé. E. blev emellertid kvar på sin nya post, trots att han ofta fick anledning att beklaga sig över utrikesärendenas handläggning. Konungen gick icke sällan förbi sin främste rådgivare vid viktiga utrikespolitiska avgöranden, och det hände till och med att sändebud (Taube) skickade konungen depescher avfattade på ett chiffer, som E. icke hade nyckel till. A andra sidan hyste E. tydligen stor aktning för konungens ansvarskänsla och goda vilja, och han tyckte sig hos monarken finna en viss resonans för de allmänna utrikespolitiska idéer han själv omfattade. Redan under sin första tid som hovkansler gav E. klart uttryck åt sitt framtida utrikesprogram: en konsekvent freds- och neutralitetspolitik. Sverige borde avhålla sig från varje allians, som kunde tänkas indraga landet i stormaktskonflikterna men samtidigt åt alla håll hävda sitt politiska och ekonomiska oberoende. I konvojkonflikten med England stod E. troget vid konungens sida och utvecklade vältaligt tesen om havens frihet men sökte genom förhandlingar ernå det goda förhållande till den stora sjömakten, som inte minst av handelspolitiska skäl syntes nödvändigt. Också med Ryssland och franska republiken ville E. uppehålla korrekta förbindelser och ansträngde sig att dämpa utslagen av konungens personliga antipatier.

Gustav IV Adolf synes ha högt uppskattat E. men fann honom ofta »alltför smidig». Då Axel von Fersen bittert beklagade sig över den slapphet mot »jakobinerna», som särskilt skulle utmärka Kanslikollegium, skyllde konungen på »hovkanslerns system». Det skulle dock visa sig, att konungen föredrog den försiktige E. framför en aktivare utrikeschef med djärvare linjer. Då Kanslikollegium efter en tids tynande upplöstes 1801, aktualiserades frågan om utrikesledningen, och mäktiga krafter satte sig i rörelse för att placera Fersen i spetsen för kansliet. Men då spänningen med England förmådde konungen att om ock motvilligt närma sig franska republiken, fick Fersens kandidatur falla, och E., som redan berett sig att avträda från arenan, blev kanslipresident. Fastän det även nu talades om ett provisorium, blev E. kvar på sin viktiga post under hela Gustav IV Adolfs regering och fick vid konungens sida bära ansvaret för utrikespolitiken under en av de svåraste kriserna i Sveriges historia.

Det är givetvis svårt att fastställa E:s personliga insatser och meningar i fråga om de kritiska åren fram till 1808–09. De diplomatiska aktstycken, som E. signerat, äro ett uttryck för regeringens, d. v. s. i första hand konungens, ståndpunkt, och E:s egna uttalanden till förtrogna vänner äro jämförelsevis tunnsådda. Någon stor statsman med vida vyer och kraftiga initiativ var E. ingalunda.; hans styrka låg i det motstånd han reste mot enligt hans mening omogna och farliga projekt. I sitt förhållande till konungen förblev E. alltid lojal. Han skrev öppenhjärtigt i brev till von Engeström 1803: »Det går ej att diskutera och argumentera med Konungen, sedan han befallt. Man befäster då det tagna beslutet. Att vinna tid och undan för undan nå modifikationer är enda sättet.»

Det avgörande omslaget i den svenska politiken 1804, då Gustav IV Adolf bröt med Napoleon och ingick det första subsidiefördraget med England, skedde utan E:s medverkan. E., som hade en klar blick för handelns krav och Sveriges maritima läge, gillade helt den engelska orienteringen men gjorde allt för att undvika öppen brytning med Frankrike. Han har själv efter avskedet formulerat sina grundsatser så: »När neutraliteten blev omöjlig, måste Sverige väl menagera England, som kunde krossa dess handel, så länge franska makten var på avstånd, men så snart den sträckte sig till våra gränser, undvika ett större ont och sluta fred.» När Tilsitfördragets ödesdigra innebörd på senhösten 1807 började bli uppenbar för den svenska utrikesledningen, påyrkade E. också »en varsam kursförändring» och varnade för Englands intressepolitik, som han fruktade skulle lämna Sverige i sticket mellan tvenne eldar. »Man måste», skrev han till G. af Wetterstedt, »draga sig ifrån det fallande England och småningom menagera Frankrike och Ryssland», men å andra sidan ville han inte låta det gå till öppen brytning med den gamle bundsförvanten. E. måste dock ha insett, att en dylik balansgång ej längre var möjlig, och i dec. 1807 förutspår han med viss resignation det ryska överfallet men manar alltjämt till moderation och långmodighet »på det att all lort måtte falla på angriparen».

Vid Rysslands anfall 1808 formulerade E. det svenska krigsmanifestet, ett aktstycke, som genom sin logiska skärpa och värdiga ton väl karakteriserar upphovsmannen. Under tiden närmast före krigsutbrottet hade E. vid upprepade tillfällen sökt påverka konungen i modererande riktning, samtidigt som hans uttalanden till vännerna fått en alltmer kritisk prägel, men när kriget var ett faktum, stod E. åter troget vid konungens sida, en inställning, som väckte skarpt ogillande hos den växande oppositionen.

Självfallet hölls E. därför helt okunnig om planerna på en statskupp, och revolutionsmännens klander mot hans ämbetsförvaltning skulle blivit än våldsammare, om ej aktningen för E:s person varit så djupt rotad. Visserligen blev E. 13 mars, sedan han på Klingspors order förts till slottet under militäreskort, anmodad att inträda i hertigens konselj, men redan nästa dag utnämndes han till president i Kammarrätten. E. avböjde denna befattning och begärde sitt avsked, men då den utsedde efterträdaren C. von Stedingk tillsammans med C. J. Adlercreutz påyrkade hans kvarblivande, lyckades hertigen övertala E. att tills vidare fungera. E. förklarade dock, att en ny politik krävde nya män och att det därför vore i regeringens eget intresse, att han demissionerade. För att kvarstå tills vidare ställde E. som villkor, att revisionen av den yttre politiken skulle ske med varsamhet och eftertanke, och G. Lagerbjelke, som bakom E:s rygg sökt åstadkomma en tvär omkastning med full anslutning till det franska systemet, blev för ögonblicket hejdad. Striden om E:s ställning i kabinettet avgjordes genom ankomsten av G. Adlersparre, som redan i sitt budskap från Tibble »givit order» om E:s avlägsnande »till landet». Den 27 mars fick E. sin avskedsansökan beviljad, varvid hertigen till protokollet dikterade sitt erkännande av hans »rena avsikter och trogna nit för fäderneslandets bästa». En i litteraturen ofta förekommande uppgift, att E. under sin sista tid i utrikesledningen gjort sig skyldig till en allvarlig blunder, ett skrivfel – Kalix i stället för Kemi – i i hertigens stilleståndsförsäkran, som skulle försämrat utgångsläget för de inledda fredsförhandlingarna, torde härröra från Lagerbjelke och har vid kritisk granskning befunnits ogrundad (Munthe).

Utan saknad lämnade E. den politiska banan för att på en liten småländsk gård, Skareda (söder om Tranås), ägna sig åt trädgårdsskötsel och vetenskap. Än en gång skulle han dock göra en insats i det offentliga livet. Återkommen till Stockholm 1817 tog E. säte på Riddarhuset och blev vid samma års riksdag en av de ledande krafterna i konstitutionsutskottet. E. var sålunda upphovsmannen till det märkliga memorial i representationsfrågan, som i mycket blev vägledande för den konservativa uppfattningen (Fahlbeck).

Efter sin reträtt kunde E. ostört ägna sig åt sin ungdoms vetenskapliga intressen. Särskilt var det fysik, kemi och meteorologi, som lågo honom om hjärtat, och det är omvittnat, hur han mitt under brinnande krig 1808 nedlade mycken möda på att skaffa Berzelius de lärda journaler från utlandet, som denne behövde. Naturforskare likaväl som vittra författare såsom ungdomsvännen Leopold eller historiska samlare som Gjörwell kunde alltid räkna med hans varma intresse och värdefulla stöd. Själv publicerade E. »Samlingar i allmän physik», ett försök till lärdomshistoria, som bär vittne om hans stora beläsenhet. Någon vetenskapsman i egentlig mening var väl E. knappast utan snarare »en hängiven älskare och gynnare av vetenskaperna». Med sina naturvetenskapliga forskningar förenade E. en gedigen klassisk bildning och vittgående humanistiska intressen. Hans bekanta arbete »Tessin och Tessiniana» (1819), byggt på studier i Åkeröarkivet, väckte stort uppseende, och uppfattades av samtiden som en idépolitisk uppgörelse med 1809 års män. Den förmenta stridshandsken upptogs villigt av Adlersparre, och polemiken i en serie småskrifter röjde starka personliga motsättningar.

E:s nitälskan för vetenskap och vitterhet och hans allmänt erkända mästerskap i konsten att skriva svensk prosa aktualiserade tidigt frågan om hans inval i Svenska akademien, men. E. avböjde bestämt att komma i fråga. Han erhöll emellertid akademiens stora guldmedalj för sin lärdomshistoria och ett märkligt äreminne, då Wetterstedt 1819 hälsade Lagerbjelke välkommen i akademien. Wetterstedt, som aldrig förlät Lagerbjelke dennes otacksamhet och illvilja mot bådas välgörare E., begagnade detta tillfälle att i hög-stämda ordalag erinra om den tid, då de »förelystes av en förman, vars blygsamhet undandragit sig akademiens beröm», och han tillade: »Om lyckan olika delar sina gåvor, tillhör det i synnerhet den, som vunnit på delningen, att bibehålla minnena av erkänsla och tillgivenhet.» G. A. Montgomery ger i sin dagbok 1822 följande karakteristiska bild av den gamle E.: »I allt är han vördnadsvärd så till utseende som inre värde, lång, smal med patriarkaliskt utseende, avlångt ansikte, stor krokig näsa, livliga ögon, hög panna, djup tänkt min; talar långsamt, ej mycket men med behag, har icke gott minne däremot mycken reflexion och mångartad beläsenhet.»

Kort efter E:s död blev hans person och gärning föremål för ett uppseendeväckande meningsbyte, då Adlersparre i »Handlingar rörande Sveriges äldre, nyare och nyaste historia» 1830 publicerade ett aktstycke med titeln »Berättelse författad av kanslipresidenten von Ehrenheim». Berättelsen, som i dramatiska ordalag skildrar E:s ställning under statsvälvningen 13 mars och tiden närmast efter, har otvivelaktigt ett visst källvärde, då uppgifterna stämma väl överens med vad man eljest känner om förloppet. I sin granskning av utgåvan förklarade E:s släkting G. A. Montgomery i kategoriska ordalag, att någon sådan berättelse av E:s hand icke förelegat. Adlersparre måste också i en svarsskrift medge, att berättelsen säkerligen ej författats av E., men han ansåg, att den byggde på muntliga meddelanden, vilket också Montgomery hållit för sannolikt.

Författare

Nils F. Holm.

Arkivuppgifter

E: s papper brändes efter hans död enligt föreskrift i testamentet, men hans ämbetsarkiv (som hovkansler och kanslipresident) är i huvudsak bevarat. I Kanslipresidentens arkiv, Riksarkivet, finnas förutom en mindre samling brev från åtskilliga personer en bunden volym brev från Gustav IV Adolf och tre volymer brev från Wetterstedt 1807–08; brev till E. och handlingar ang. honom finnas dessutom i G. A. Montgomerys saml., vol. 1, i Riksarkivet. En samling brev från Wetterstedt 1805–07 förvaras på Stavsund. Brev från E. finnas bl. a. i Riksarkivet (till Gustav IV Adolf, Fr. Sparre och Wetterstedt), på K. biblioteket (till L. v. Engeström och C. Chr. Gjörwell; där även en handskr. av E. i D. 1048), i Uppsala univ.-bibliotek (till S. Rosenhane d. y. och talrika strödda brev), i Lunds univ.-bibliotek (till J. De la Gardie) och i Brinkmanska arkivet på Trolle-Ljungby (till von Brinkman, Leopold och Wetterstedt).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Bref till G. af Wetterstedt [1807–08] (Handl. ur v. Brinkmanska archivet på Trolle-Ljungby, utg. af G. Andersson, D. 2, 1865, s. 208–221). – Bildnings-gåfvan. Philosophéme. Sthm 1817. 31 s. (Anon.) – Tessin och Tessiniana. Biographie med anecdoter och reflexioner, saml. utur.. . C. G. Tessins egenhändiga manuscripter. Sthm 1819. 10 bl, 430 s, 2 rältelsebl. (Anon.) [Följdskrift: G. Adlersparre, Strödda anmärkningar vid boken Tessin och Tessiniana. Sthm 1820. (Anon.)]– Anti-critik öfver Strödda anmärkningar, vid boken Tessin och Tessiniana. Sthm 1821. 23 s. (Anon.) [Häremot: G. Adlersparre, Svar på: Anti-critik öfver Strödda anmärkningar vid boken Tessin och Tessiniana. Sthm 1821 (Anon.)J – Något om Anticritiken och Stockholms-posten. Sthm 1821. 4 s. (Anon.) – Samlingar i allmän physik. D. 1. Fragmenter af natur-philosophiens och natur-lärans historia, d:o af meteorologiens. Sthm 1822. Grav. titelbl., 358 s, 1 rättelsebl. (Anon.; allt utg.) – Fragmenter af meteorologiens historia. Sthm 1822. 1 bl, 165 s. (Anon.) – Om climaternes rörlighet; tal hållet vid praesidii nedläggande uti Kongl. vetenskaps academien. Sthm 1824. 1 bl, 208 s. – Sammandrag af de till K. vetenskaps academien inkomne meteorologiska observationer för åren 1826 och 1827 (VA Handl. 1827, tr. 1828, s. 181–189). – Disquisitiones meteorologien (VS Nova acta, Vol. 9, 1827, s. 291–323). – Dessutom anföranden i första kammaren, delvis förtecknade i Pontins biografi (se nedan); brev och offentliga skrivelser av och rör. E. finnas, utom i nedan nämnda källor, även i Der nord. Kontrolleur, 1–2 (1808–09), samt i fP. A. Granberg], Historisk tafla af f. d. konung Gustaf IV. Adolfs sednaste regerings-år [med bil.], 1–3 (1810–11).

Källor och litteratur

Källor: Statsrådsprot. i inrikes ärenden 1809, Kanslipresidentens koncept och inkomna skrivelser 1798–1809, E:s depescher 1791–97 (Danica), Stedingks depescher och mottagna skrivelser 1807–08 (Muscovitica), skrivelser till von Asp, von Brinkman och Adlerberg (Anglica), skrivelser till Kanslikollegium från Riksarkivets chef 1781, G. A. Montgomerys saml., allt i RA; Autentiske handlingar rör. sv. regerings förändringen som inträffade... 1809 (D. 1048) samt brev till L. v. Engeström, i KB. – Handl. rör. Sveriges äldre, nyare och nyaste historia... utg. af G. Adlersparre], 3 (1830); Handl. ur v. Brinkman'ska archivet på Trolle-Ljungby, utg. af G. Andersson, 1–2 (1859, 65); Hedvig Elisabeth Charlottas dagbok, 6–8 (1927–39); Minnen ur Sveriges nyare historia, saml. af B. v. Schinkel och utg. af C. W. Bergman, 4 (1854). – G. J. Adlerbeth, Historiska anteckningar, 1–2, 1892–93; B. v. Beskow, Lefnadsminnen (1870); Sten Carlsson, Gustaf IV Adolfs fall (1944); dens., Gustaf IV Adolf (1946); L. v. Engeström, Minnen och anteckningar. Utg... af Elof Tegnér, 1–2 (1876); E. Fahlbeck, Idéer och män (1936); A. v. Fersen [d. y.], Dagbok, utg. av Alma Söderhjelm, 4 (1936); G. Lagerbjelke, Notice biographique . . . (1867); [G. A. Montgomery], Anmärkningar i anledning af dé, under loppet af år 1830, utkomna: Handlingar rörande Sveriges äldre... historia... Aftr. ur Journalen (1831); A. Munthe, Det Ehrenheimska »skrivfelet» (i Festskrift till Alma Söderhjelm 1945); C. W. Oseen, En svensk lärdomshistoriker från romantikens tid (Lychnos 1937); [M. M. af Pontin], Biographie öfver friherre Fredrik Wilhelm Ehrenheim (VA Handl. 1828, tr. 1829); H. Schuck, Sv. akad:s hist., 3 (1936); H. G. Trolle-Wachtmeister, Anteckningar och minnen... utg. af Elof Tegnér, 1–2 (1889); G. af Wetterstedt,'Tal.. . vid... Fredric Ehrenheims jordfästning ... (1828).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Fredrik Wilhelm Ehrenheim, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16674, Svenskt biografiskt lexikon (art av Nils F. Holm.), hämtad 2024-04-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16674
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Fredrik Wilhelm Ehrenheim, urn:sbl:16674, Svenskt biografiskt lexikon (art av Nils F. Holm.), hämtad 2024-04-18.