Meriter

1. Erik Nilsson Ehrenskiöld, f. 19 okt. 1634 (enl. huvudbanér i Kalmar domkyrka), d. 31 mars (enl. nämnda huvudbanér; själaringning 2 april i Jakobs församling) 1684 i Stockholm. Föräldrar: stallmästaren på Björneborgs kungsgård Nils Olofsson och Wendela Eriksdotter. Kammarskrivare i Kammarkollegium 1654; landsbokhållare i Åbo och Björneborgs län 1658; krigskamrerare över hela Finland 4 juli 1666; kamrerare i Krigskollegium 22 maj 1671; medlem av 1671 års militiekommission s. å.; adlad 10 aug. 1675; överkommissarie i Amiralitetskollegium 15 mars 1676; ståthållare i Kalmar län 27 jan. 1681; lagman i Söderfinne 4 febr. s. å.; administratör vid båtsmansinrättningen i Kalmar län, Blekinge och på Öland 14 mars s. å.

G. åtminstone redan 1662 m. Maria Hansdotter, dotter av rådmannen i Åbo Hans Hansson och Elisabeth Hervie.

Biografi

Vid nitton års ålder blev E. anställd som kammarskrivare i Kammarkollegium. Det säges, att han från barndomen visat håg och fallenhet för den kamerala banan, och sin anställning tillträdde han efter att ha inhämtat god kunskap och erfarenhet i bokhålleriet, som han i två år dessförinnan skall ha lärt hos en landsbokhållare (nuv. landskamrerare). E:s anställning som kammarskrivare synes ha omfattat tiden 1653–58. Sistnämnda år utnämndes han till landsbokhållare i Åbo och Björneborgs län och efterträdde som sådan bokhållaren Elias Jönsson, en man av mycken förtjänst. Det snabba avancemanget vittnar vid sidan av det erkännande, som i sinom tid kom E. till del, om begåvning, skicklighet, arbetsförmåga, omdöme och plikttrohet. Hans språkkunskaper omvittnas; han kunde också finska. Under hela E:s landskamrerartid var Mathias Eriksson Boëthius landssekreterare, och det var i samråd med denne E. fick representera landshövdingeämbetet under landshövdingen Erik von der Lindes frånvaro eller vid landshövdingevakans. Länsstyrelsens ingripande krävdes särskilt vid Åbo stads återupprättande efter den nästan totala branden 1656 och den därav föranledda regleringen och moderniseringen av stadsplanen.

E. blev 1666 krigskamrerare över hela Finland på särskild rekommendation av generalguvernören, reduktionsmannen Herman Fleming. Fullmakten av 4 juli beskriver E:s förtjänster i superlativa ordalag och omnämner såsom ett särskilt desideratum upprättandet av en ny militiejordebok, vilket förutsatte att med utgångspunkt i 1652 och 1664 års militiejordeböcker uppdriva till ny spänstig produktionskraft alla till militien anslagna gods, hemman och ägor. De många svävande frågorna föranledde tillsättandet av en ny militiekommission 1671, i vilken E. blev medlem. Den länge motarbetade fjärdepartsräfsten hade med Karl XI:s regeringstillträde 1672 åter bragts till effekt, och den nya militiejordeboken kunde nu genom kommissionens och främst E:s ansträngningar göras färdig; i dec. 1674 kunde den av regementsskrivarna inlevereras i och för renskrivning och befordran till Stockholm. Krigskamreraren blev belönad med adelskap 1675 och antog samma namn som hans tidigare adlade broder Johan Nilsson, men hans ätt fick annat nummer (nr 877). E. skrev sig till »Mojsjö», stundom till »Mojsjö och Södermark» (om dessa och andra hans jordagods se vidare nedan s. 338).

E:s kapacitet utnyttjades även för den centrala militärförvaltningen; han blev 22 maj 1671 utnämnd till kamrerare i Krigskollegium, en post, som han emellertid kunde tillträda först efter det arbetet i Finland fullbordats. Vid början av 1675 överflyttade han till Sverige. Det förefaller, som om han ej tillfredsställts av sin nya post, där han var beroende av flera viljor, och oenighet utbröt mellan honom och kommissarien J. Stropp. I mars 1676 befordrades E. till överkommissarie i Amiralitetskollegium, vilken utnämning på nytt försatte honom i en självständig ställning.

När Hans Wachtmeister åtagit sig att skapa den nya örlogsbasen Karlskrona, hade han observerat »den trogne, capable och oförtrutne tjänst», som E. visat och uppenbarat vid amiralitetet; det lyckades för Wachtmeister att nyåret 1681 få E. förordnad till sin medarbetare. Den nya posten tycktes i fråga om de ekonomiska villkoren ej ha fullt tillfredsställt E., alldenstund den först tilltänkts blott på extra ordinarie stat, och mot denna bakgrund kan man förmodligen se E:s utnämning till lagman 4 febr. s. å. Till följd av uppenbara inadvertenser i riksregistraturet har man förut ej vetat säkert, om utnämningen gällde Närke eller Söderfinne, men då E. genom ett nytt K. förordnande av 14 mars s. å. befriades från lagmansdömet i Söderfinne och samtidigt blev försedd med lön på stat samt uppmanad att bege sig till Kalmar, är händelseförloppet fullt klart. Söderfinne fick ny lagman 16 mars s. å., och det torde därför av allt framgå, att utnämningen faktiskt gällt Söderfinne och att den avsett endast ett ekonomiskt soulagement, men att den ej behövt utnyttjas.

I guvernementet Kalmar-Blekinge gick man nu mot bråda år. En nyorganisation av båtsmanshållet utgjorde en viktig del av arbetet, och beslut om inrättande av ett ständigt båtsmanshåil i Blekinge hade fattats redan före det danska kriget, men först efter krigets slut och den nya flottbasens anläggning ledde planerna till ett positivt resultat. Genom K. förordning av 29 aug. 1683 infördes i Blekinge den fasta båtsmansindelningen. Att förarbetena påkallat E:s intensiva ingripande är tydligt. Hans Wachtmeister utförde det krävande arbetet på Karlskronas anläggning, och E. hade utfört det administrativa arbetet i Kalmar under hela omvandlingstiden. Då Kalmar och Blekinge 20 aug. 1683 upphöjdes till ett eget generalguvernement under Wachtmeister, och särskilda landshövdingar tillsattes i länen Kalmar och Blekinge, gick provisoriet till ända, och Amiralitetskollegium, som E. fortfarande tillhörde, kunde återkräva sin överkommissarie. I en sista dragkamp om den utmärkte mannen lyckades Wachtmeister behålla honom ännu några månader för medverkan vid komplettering av båtsmansindelningen och provianteringen av flottan. I maj 1683 resolverade K. M:t, att E. skulle få bli kvar där nere till hösten, men då skulle han förfoga sig till sin tjänst, i Stockholm. Troligen ger den biografiska litteraturen en riktig bild av E: s avsked från livets vädjobana, då den antyder, att en kolossal arbetsbörda slet ut honom i förtid – han avled blott femtioårig. Hans stoft bisattes först i Jakobs kyrka i Stockholm men begrovs sedan i Kalmar domkyrka, där hans huvudbanér är bevarat.

E:s förmögenhetsförhållanden synas ha varit goda, och man tycker sig se, att han förstod sig väl på handhavandet av sina ägodelar. Tvenne förteckningar av 1696 och 1701 över gods tillhöriga hans arvingar, ävensom andra källor, visa, att han innehaft, fastigheter både på landsbygden och i Åbo stad. Han ägde bl. a. Suolisto säteri och Södermark i Ulvsby, Moisio i Lundo, Pornäs i Rimito. Efter att ha fått till stånd 1674 års militiejordebok erhöll han 100 dir smts ränta i hemman; dessa valdes i Övre Satakunta härad. I Åbo stad ägde han värdefulla gårdar inom den gårdsareal vid Stortorget, som sedermera utgjordes av Kyrkokvarteret 16 (i närheten av den plats, där H. G. Porthans staty i våra dagar står), och därjämte ägde han två av de värdefulla stenbodarna på Stortorget.

Författare

S. Dahlström.

Källor och litteratur

Källor: Riksregistr., RA. – S. Dahlström, Bidrag till Nils Ehrenskiölds släkthistoria och biografi (Acta Academias Aboensis. Humaniora, 14:5, 1942), samt däri anförda källor; S. Grauers, Ätten Wachtmeister genom seklerna, 2 (1946); G. Håkansson, Kalmar och kalmarbor under 1600-talet (1944), s. 139; J. Kleberg, Krigskollegii historia. Biogr. anteckningar 1630–1865 (1930); dens, Amiralitetskollegium-Marinförvaltningen. Biogr. anteckningar 1634–1934 (1934–35); B. Steckzén, Krigskollegii historia, 1 (1930).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Erik Nilsson Ehrenskiöld, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16699, Svenskt biografiskt lexikon (art av S. Dahlström.), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16699
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Erik Nilsson Ehrenskiöld, urn:sbl:16699, Svenskt biografiskt lexikon (art av S. Dahlström.), hämtad 2024-04-19.