Meriter

2. Johan Eriksson Ehrenskiöld, den föregåendes son, f. omkr. 1670, sannolikt i Åbo, d. maj 1718, troligen på havet. Volontär vid Livgardet, sannolikt kort före 1688; fänrik vid översten greve Gustaf Mauritz Lewenhaupts värvade infanterireg. 20 okt. 1688; drabant vid konungens drabantkår 28 juni 1702; vice korpral där 19 nov. 1706. – Ogift.

Biografi

E. torde ha varit Erik Nilssons äldste son bland dem, som nådde mogen ålder; flyttade troligen med familjen till Stockholm 1675, därifrån 1681 till Kalmar och kring årsskiftet 1684 åter till Stockholm, där fadern dog s. å. (se ovan s. 335). År 1686 återfinns E. någon tid i Åbo och antogs kort därefter som volontär vid Livgardet i Stockholm. I Gustaf Mauritz Lewenhaupts regemente, som ingick i Karl XI:s fördragsenligt presterade hjälptrupper (6,000 man) till Vilhelm av Oranien under pfalziska kriget, märkas i officerskåren åtskilliga sedermera i Karl XII:s armé berömda krigare, som nu gjorde sina första lärospån i fält. Om regementets deltagande i krigshändelserna vet man emellertid föga; dess chef återfinnes redan 1691 som överste för Bremiska kavalleriregementet, och de övriga officerarna synas ha genomgått skiftande öden under detta från svensk sida så ovilligt bedrivna krig. E. hemkom senast 1695, då han vistades i Riga, troligen tjänstgörande i garnisonen där; 1696 återfinnes han i Åbo bevakande sin faders stärbhus' intressen, vilka krävde processer under ett par årtionden. Märkvärdigt nog torde E. ej ha fått någon befordran; han kallas ännu 1698 och 1702 fänrik men har säkerligen tidtals gjort tjänst. En uppgift, att han varit löjtnant vid Västerbottens regemente, har ej kunnat verifieras.

På hösten 1698 blev E. en av de båda huvudagerande i en tragisk händelse, som säkerligen väckte stort uppseende i huvudstaden. Natten till den 31 okt. anträffades den adertonårige fänriken vid Livgardet friherre Ludvig Gyllenstierna af Ulaborg – en brorson till K. rådet och överståthållaren greve Christoffer Gyllenstierna liksom till dennes yngre bror K. rådet och presidenten i Kammarrevisionen greve Carl Gyllenstierna – liggande dödligt sårad på Prästgatan i Stockholm; han inbars till en fältskär och dog efter en kort stund. E. anträffades i sin, sannolikt tillfälliga, bostad och befanns efter vittnens utsagor och egen berättelse vara gärningsmannen. Den i laga ordning företagna undersökningen i denna dråpsak – termen duell förekommer oegentligt både i en del källor och i litteraturen – visade, att E. handlat i nödvärn. Efter en övergående träta tidigare på aftonen i gårkocken Garons värdshus, vari E. enligt hovrättens mening var utan skuld – den unge förnäme baronen hade bland annat föreslagit brorskål med den omkring tio år äldre adelsmannen, vilket E. i hövligaste form avböjt – hade den av vin påverkade Gyllenstierna i mörkret utanför värdshuset plötsligt och troligen utan föregående ordväxling eller utmaning överfallit E. och ränt sin värja genom honom, varpå E. till sitt. försvar dragit ut sin egen värja och fallit ut mot Gyllenstierna. E., som ej visste, hur svårt han sårat sin motståndare och som hörde tillskyndande personer taga hand om denne, gick den långa vägen till sin bostad invid Packartorget (nuv. Norrmalmstorg) – ett enastående märkligt kraftprov, då Gyllenstiernas värja enligt läkarattesten »ränt E. genom livet, så att fästet tagit emot bröstet ... och så snett neder åt ut på ryggen», varvid bland annat ena lungan skadats. E. mottog också nattvarden som dödsberedelse och svävade en lång tid mellan liv och död, innan han avfördes till fängelset – troligen fick han såsom adelsman sitta i den s. k. gäldstugan i den ej avbrända delen av slottet – i avvaktan på sin dom. Enligt dåtida rätt funnos i ett fall som detta blott två alternativ – döden eller mansbot, d. v. s. i realiteten frikännande. En mycket intressant och dramatisk rättegång följde, vars aktstycken i det väsentligaste äro bevarade och som även berörde frågan om några andra i samkvämet deltagande och därefter arresterade officerares ställning i målet såsom misstänkta att ha uppeggat Gyllenstierna mot E. Den dräptes moder, grevinnan Eva Lewenhaupt, uppträdde som målsägande och krävde, liksom hovrättens advokatfiskal, liv för liv, och detta även inför den unge konungen i rådet, »kunnandes hon för gråt skull ej mera tala». Efter noggranna undersökningar såväl av underdomstolarna – vilka ju i ett fall som det förevarande blott ägde rannsaka – som av hovrätten själv befriade denna genom dom 14 juli 1700 E. från livsstraffet och ålade honom endast halv mansbot, 50 dlr smt, och uppenbar kyrkoplikt; den senare stod E. enligt konsistoriets beslut i Storkyrkan, i vars församling gärningen var gjord.

Sannolikt gick E. nu genast i fält i det nyss utbrutna stora kriget; han bevakade dock i febr. 1701 åter i Stockholm stärbhusets rätt. Tydligen utmärkte han sig i kriget för ovanlig tapperhet, då han inom kort ansågs duglig att befordras till drabant. E. kom nu att under återstoden av sitt liv vara knuten till denna världsberömda beridna elittrupp kring Karl XII, en kår, där konungen själv som bekant var kapten och chef, där sekundchefen hade generalmajors (eller generallöjtnants) rang, de bägge löjtnanterna överstes, korpralerna majors och de menige drabanterna ryttmästares rang. E:s utnämning till vice korpral medförde ingen ändring i hans egen rang, men han kallades ofta längre fram – dock ej i officiella källor – överstelöjtnant och stundom baron, sannolikt för att den onekligen för en man i E: s ställning alldeles för anspråkslösa titeln vice korpral ansågs otjänlig vid E:s stora penningtransaktioner för konungens och kronans räkning.

Redan 1704 blev E. drabantkårens kassör, vilket i fält ej var någon sinekur. Efter sötebrödsdagarna i Sachsen medföljde han på det stora och svåra fälttåget i Ryssland, sårades vid Holowczin, var med vid Pultava och lyckades efter slaget och marschen till Dnjepr bereda plats för sin skrivare med drabantkassan och något av kårens arkiv i samma båt, vari den svårt sårade konungen i sin tältsäng forslades över floden av sina drabanter. I Bender stannade E. ej länge. Han sändes i nov. 1709 av Karl XII till Konstantinopel för att söka låna pengar, närmast för drabanternas underhåll – detta dock fattat så vidsträckt, att konungen nu bokstavligen drog växlar på E., bl. a. vid finansiering av den av dåv. drabanten Cornelius Loos ledda berömda forskningsexpeditionen till Syrien, Palestina och Egypten. Under de återstående nio åren av sitt liv arbetade E. huvudsakligen med sådana i flera avseenden vanskliga penninguppdrag, småningom av allt större omfattning. Han ansågs tydligen ha ett utmärkt handlag med affärer. Både hans far och hans farbror Johan Nilsson E., slutligen landshövding i Österbotten, hade varit framstående kamerala ämbetsmän; kanske medverkade till E:s ekonomiska sinne även arvsanlag från hans mors skotska mödernesläkt (Hervie).

Från Konstantinopel begav sig E. på våren 1710 tillsammans med Johan Giertta, den blivande drabantchefen och generalen, till de berömda varma baden i Brussa. E. hade en lång tid varit sjuk, och Giertta led av sviterna av såren vid Pultava, då han som bekant lämnade konungen sin häst och blott räddades till livet därigenom, att hans bröder skaffade honom en annan. Båda kommo emellertid snart tillbaka till Konstantinopel och »hade ingen nytta haft av badena utan mera ont». Kort därpå reste E. över Belgrad, Wien och Lybeck hem till Sverige, även nu närmast för att söka skaffa pengar. I Sverige rasade den stora pesten, rådet hade flytt till Arboga och hovet till Sala. E. synes ej ens ha mottagits av rådet, troligen på grund av farhågan för smitta i den trots sträng avspärrning just nu något infekterade staden, hans anhållan föredrogs av statssekreteraren men synes blott ha resulterat i en remiss till Statskontoret. Besynnerligt nog torde E. ej ha medfört någon fullmakt från konungen, och han synes ha fått återvända till Turkiet utan verkligt resultat, blott medförande brev till Karl XII.

Genast efter återkomsten till Bender i april 1711 grep sig emellertid E. an med finansprojekt i helt annan skala. Sannolikt härrör nämligen från E. en plan om ett statslån på minst 600,000 rdr (c:a 1,125,000 dlr smt). Konungen avsände omedelbart E. åter från Bender, försedd med fullmakt samt kreditiv, och gav vederbörande i Sverige order att på allt sätt stödja E: s företag, vilket ingick som ett led i Karl XII: s stora plan för en från hemlandet och från Turkiet insatt samtidig offensiv. Enligt egen framställning lyckades E. driva sina låneförhandlingar ganska långt, då han nödgades avbryta dem, dels på grund av att den av Karl XII stipulerade högsta räntesatsen – mycket lägre än vad han brukade få tillämpa i Turkiet – ej fullt räckte till, dels och framför allt därför, att vederbörande myndigheter, framför allt rådet i Stockholm, ej i tid presterade erforderliga säkerheter. Ett nytt förslag av E. om lån av en million rdr mot något högre ränta men med femtonårig amorteringstid enligt viss plan och med säkerhet, dels i rådets personliga garanti och dels i ograverade statsinkomster, fann rådet i stort sett plausibelt men dröjde, trots Arvid Horns yrkande om snabbt stöd åt E., att prestera den oundgängliga säkerheten. E. reste då åter till Bender, dit han ankom i maj 1712, och Karl XII beslöt nu att avstå från hela företaget. E:s stora plan är emellertid av betydande intresse, då den i sin uppläggning i flera avseenden föregriper projekt och transaktioner under det sista skedet av Karl XII:s regering och måhända påverkat dessa.

E. användes nu åter för mindre men ej obetydliga lånetransaktioner för konungens räkning. I bevarade räkenskapsfragment från dessa år rörande användningen av bland annat dessa lånemedel skymta sällsamma men betecknande episoder, såsom då en husar avlönades med 2 rdr och 25 turkiska para för att han fört K. M:ts bibel till Demotika från Kronstadt eller då tolken Jean Baptiste Savary mottog 20 rdr för tre svenska slavinnor, som han fört till Demotika. Omedelbart före kalabaliken i Bender var E. hårt sysselsatt med att i det svenska lägret för bl. a. sina upplånade medel göra upp med drabanternas och andras många småkreditorer av skilda folkslag och tungomål, »varöver han ock själv hållit bok och haft att svara för verket». Vid själva kalabaliken förlorade E. som andra mycket, bl. a. både pengar och papper. Under hela den turkiska tiden synes han ha inlagt förtjänster om den viktiga postgången och torde åtminstone vid ett tillfälle på postkontor i Wien Ila utlöst lagrad svensk post, som den svenske kommissionssekreteraren Johan Stiernhöök ej förmått utkvittera av brist på penningar.

Då Karl XII slutligen på hösten 1714 definitivt redde sig till hemfärd, bidrog E. mycket verksamt till företagets finansiering. Han fick av kejsarens militärbefälhavare i Siebenbürgen, generalen greve Steinville, en försträckning av 50,000 gyllen och lyckades av bankirfirman, kejserliga hov- och kammarjuvelerarna Rad & Höss-lin i Wien och Augsburg 1 dec. 1714 (ratifikation av Karl XII 28 febr. 1715) utverka ett lån om inemot 100,000 rdr (c: a 190,000 dir smt), och slutligen skaffade han ytterligare mindre lån under vägen. Omsider, i mars 1715, kom även E. efter väl förrättat värv till Stralsund, där han genast togs i anspråk som lånskaffare och förskottsgivare, bl. a. för den franske ambassadören greve L. F. H. de Croissys återfärd från Stralsund och för hovstaten, som led brist på allt. Av Karl XII utverkade E. ett. erkännande, att hans egna fordringar på kronan nu slego till över 116,000 dir smt – det allra mesta tydligen åstadkommet genom att E. själv satt sig i skuld hos sina många utländska vänner och »korrespondenter», särskilt i de större affärscentra. E. torde 1715–16 också fått ut två års ränta.

Då Stralsunds garnison till sist måste kapitulera i dec. 1715, fick E. ett hårt och långvarigt arbete vid organisationen, dels av drabantkårsspillrans och andra truppresters nödtorftigaste underhåll och görliga hemtransport, dels av motsvarande arbete för de »nationalsvenskar», 1,000 man, jämte officerare, som vid kapitulationen undantagits från krigsfångenskapen. Fredrik Vilhelm I av Preussen, vilken denna styrkas chef, generalmajoren Carl Adam Stackelberg, hade måst anlita för ett penninglån om 6,000 thaler till truppernas nödvändiga underhåll, tog E:s dröjsmål med återbetalningen av detta lån – E. kom enligt egen utsago blott ett par dagar för sent till Berlin med pengar och växlar från Sverige – som orsak för att internera officerarna. Den från Karl XII utsände, i juni 1716 till Berlin anlände kaptenen vid Livgardet Henrik Magnus von Buddenbrock – identisk med den olycklige överbefälhavaren i början av 1741–43 års krig – som egentligen var speciell emissarie för en icke utsiktslös, svensk sondering om separatfred, lyckades emellertid, sannolikt med E:s verksamma hjälp, utverka interneringens hävande. Under vidriga förhållanden arbetade E. ännu två år i norra Tyskland och kanske i Holland för där ännu vistande truppresters underhåll och hemfärd, i den mån sådan var möjlig, allt under det han själv ständigt ihärdigare ansattes av förbittrade kreditorer, både kronans och egna. Beträffande Rad & Hösslin skrev E. skarpt och djärvt nog till Karl XII:s ombudsråd och nära medarbetare Casten Feif, att det vore »sannerligen en samvetssak att negligera deras affär, som så redeligen K. M: t och dess folk utur nöden hulpit». Hans klagomål på högsta ort bemöttes kallt, och han ansåg, troligen med rätta, att han orättfärdigt misstänkliggjordes av Görtz hos konungen. Han skrev till Karl XII, att han »ej veta kan, om mine mångfaldige för detta till Eders K. M:t avfärdade [brev] den nåden haft att för E. M:ts ögon komma, efter mig den lyckan icke ännu till dato hänt att av ett endaste ord under E. K. M:ts nådes hand till min consolation få fägna» i sitt oändligt tunga arbete i konungens tjänst, och att han fann det svåraste av allt vara att »av främmande uti E. K. M:ts intresse sig trängande (Gud give trogne, men jag fruktar skentjänare) vara till ära och liv eftersätter och således av själva helvetet in till själen kvald bliva». Det torde ej varit ofta, som Karl XII så direkt och så öppet kritiserats av en av sina gamla tjänare.

Efter slutfört arbete återreste E. till sist i maj 1718 mot Sverige för att erbjuda Karl XII sin tjänst och för att redovisa sitt fögderi. Han kom aldrig hem. Enligt den trovärdigaste uppgiften gick hans fartyg under med man och allt »mellan Tyska botten och Sverige» och med E. alla hans »originaldokumenter». Den vanliga versionen är, att E:s fartyg på resa från Amsterdam till Göteborg strandat ej långt från Uddevalla, varvid E. kommit i land men ihjälslagits av dem, som skulle bärga, d. v. s. av vrakplundrare bland ortsbefolkningen. I Heidenstams gripande, men historiskt mycket fria skiss »Bland svenska skären» i »Karolinerna» varieras berättelsen: fartyget skulle utanför bohuslänska kusten prejats av Lars Gathenhielm (som i själva verket nyss dött!) och John Norcross, varvid E. som besvärligt vittne röjts ur vägen med ett skott, sedan han först som enda nåd begärt att få stiga i land för att dö på ett svenskt skär. E:s hemlängtan – »en primitiv naturdrift som gränsar till besatthet» – representerar en sida av skaldens egen patriotism, kärleken till den svenska marken (S. Björck). Härvid bör dock framhållas, att Heidenstams Ehrenskiöldgestalt fångat ganska litet av den verklige E., sådan han skymtar i källorna; det är sålunda mindre den verklige E. än Heidenstams vision av honom och av hemlängtansmotivet hos karolinerna, som spelat så stor roll för flera av skaldens märkligaste patriotiska dikter.

»Ehrenskiöldska arvingarnes» krav hörde under frihetstiden till Kammarkollegiets mer invecklade mål. I en likvidation av 6 febr. 1731, som säges grunda sig på likvidation och kunglig utbetalningsorder av 1715, beräknade kollegiet arvingarnas fordran till 88,657 dir smt och därjämte 58,769 dir i upplupna räntor. Enligt mycket sannolik uppgift fingo arvingarna emellertid ej ut. mer än 81,097 dir, varav 8,601 dir bevisligen ej förr än efter en ny likvidation år 1755. Hur det gick för arvingarna till den brokiga skara över stora delar av Europa, som på sin tid genom lån till E. väsentligen möjliggjort hans lån till kronan, torde vara mera ovisst. Det kan slutligen nämnas, att firman Rad & Hösslin – liksom i allmänhet kronans utländska kreditorer – både förr och bättre kom ifrån sitt mellanhavande. Under 1720-talets lopp skall till de kejserliga hov-och kammarjuvelerarna, som redan under Karl XII:s sista år fått njuta någon amortering, ha utbetalats 318,533 dlr smt, sålunda även räntor till mycket betydande belopp, vilka räntor dock av flera grunder avsevärt nedsatts i förhållande till firmans anspråk.

Författare

Daniel Almqvist.

Källor och litteratur

Källor: Riksregistr, Rådsprot, Rådsprot. i justitieärenden, Skrivelser till konungen, Rådets handlingar och brev, Kanslitjänstemäns koncept och mottagna skrivelser, Statskontorets prot., registr. och inkomna skrivelser, Svea hovrätts protokoll, dombok, registr. o. libri causarum, Biographica, Fri- hetstidens utskottshandlingar, Riksdagsacta 1719, allt i RA; Likvidationsakter, Strödda räkenskaper rör. Sveriges krig i utlandet 23–30, KA; Kammarkollegiets prot. i kollegiets arkiv; Räkenskaper för drabanterna, Rullor, Förslag, Likvidationer, Stora nord. kriget: avd. 2, 26–27, Biographica, Kr A; Stockholms stads (mellan broarna) kämnärsrätts konceptprot. o. handl:r, Sthlms rådhusrätts krim.-prot., Stockholms stads konsistorii prot., Slottskansliets (Ö. Ä:s) registr., Tyska kyrkans och Jakobs kvrkas räkenskaper, Stockholms stadsarkiv; Genealogier, Riddarhusets arkiv; F 124–125, 166, Westin 812, UB. – Generalen, friherre Axel Sparres brev till konung Karl XII 1713–1715, medd. af Th. Westrin (Hist. tidskr., 20, 1900); Handlingar ur v. Brinkman'ska archivet på Trolle-Ljungby, utg. af G. Andersson, 1 (1859); Hist.handl., 7 (1870), 9 (1874), 10 (1879), 11 (1889), 14 (1892), 15 (1895), 16 (1897), 18 (1903), 24 (1912); Karolinska krigares dagböcker, utg. av A. Quennerstedt, 3 (1907), 4 (1908), 5 (1909); Casten Feifs brev till Arvid Horn 1710–12, utg. av M. Bohnstedt (Personhist. tidskr., 22, 1921); Kongl. Stadgar, Förordningar, Bref och Resolutioner angående Justitias och Execution-Ährender, utg. af J. Schmcdeman (1706); Swerikes Rijkes Lands-Lag, utg. af P. Abrahamsson (1726); Swerikes Stadz Lagh, utg. af I. Arnell (1730). – D. Almqvist, Johan Eriksson Ehrenskiöld (Karol. förb:s årsbok 1948, i korr.); A. Ballagi, Zur Geschichte der Heimkehr Karl XII. und des schwedischen Heeres durch Ungarn (Karol. förb:s årsbok 1934); S. Björck, Heidenstam och sekelskiftets Sverige (1946); S. E. Bring, Hans Perman Olivecrona och hans dagboksfragment från Konstantinopel 1709 (Karol. förb:s årsbok 1913); [C. J. R. Burenstam], Om CarlXII:s och svenska krigarnes hemfärd från Turkiet... 1714 (1872); F. Böök, Verner von Heidenstam, 1 (1945); S. Dahlström, Bidrag till Nils Ehrenskiölds släkthistoria och biografi (Acta Acad. Aboensis. Humaniora 14:5, 1942); A. Fryxell, Berättelser ur svenska historien, 23 (1856); V. v. Heidenstam, Karolinerna, 2 (1898); J. Julen, Om Sveriges statsskuld 1718 och om betalningen av densamma (1916); S. Jägerskiöld, Sverige och Europa 1716–1718 (1937); O. Kuylenstierna, Karl XII :s drabanter (1910); A. de La Motraye, Voyages en Europé, Asie & Afrique etc, 1–2 (Haag 1727); Sigrid Leijonhufvud, Erik Sparre och Stina Lillie (1911); A. Lewenhaupt, Karl XII:s officerare, 1–2 (1920–21); B. Lundberg, Sverige och Preussen från krigsutbrottet 1715 till freden 1720, 1 (Bil. till Örebro h. allm. läroverks årsredogörelse 1912—1913, 1913); Arne Munthe, Karl XII i Turkiet. Några bidrag ur generalkrigskommissariatets räkenskaper (Karol. förb:s årsbok 1935); J. Nordberg, Konung Carl den XII:tes historia (1740); A. Quennerstedt, Ur Carl XII:s lefnad, 2 (1916); T. Schreber von Schreeb, Carl XII:s drabanter (1942); C. Sprinchorn, John Norcross (1920); G. Unger, Lars Gathenhielm. Sjöhjälte eller sjörövare? (Karol. förb:s årsbok 1938); B. Wedberg, Karl XII på justitietronen (1944); Th. Westrin, Anteckningar om Karl XII :s orientaliska kreditorer (Hist. tidskr. 20, 1900).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johan Eriksson Ehrenskiöld, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16700, Svenskt biografiskt lexikon (art av Daniel Almqvist.), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16700
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johan Eriksson Ehrenskiöld, urn:sbl:16700, Svenskt biografiskt lexikon (art av Daniel Almqvist.), hämtad 2024-04-19.