Meriter

Browallius, Johan, f. 30 aug. 1707 i Västerås, d. 25 juli 1755 i Åbo. Föräldrar: lektorn, sedermera kyrkoherden i Bro socken, Västerås' stift, prosten Andreas Browallius och Katarina Sigtunia. Elev i Västerås' trivialskola 1713; student i Uppsala 18 febr. 1720; disp. 10 juni 1727 (Meditationes de vocibus, in quantum veritati vel prosint vel obsint; pres. E. Alstrin); undergick examen rigorosum 10 maj 1729; disp. 23 maj s. å. (De duratione mentis, trias thesium philosophicarum; pres. L. Arrhenius); fil. magister 15 juni 1731. Informator från 1721; lärare i en schola illustris i Stockholm 1730; prästvigd 6 maj 1731; huspredikant hos generalfälttygmästaren M. Cronberg s. å.; kaplansadjunkt vid Storkyrkan i Stockholm s. å.; tillika hovpredikant hos grevinnan Vendla Stålarm s. å.; informator och slottspredikant hos landshövdingen N. Reuterholm i Falun 1732; företog studieresor i Sverige och Norge 1735 och 1736; professor i fysik i Åbo 24 nov. 1737; tillika kyrkoherde i Piikkis prebendepastorat 1739; disp. i teologi 1740; uppfördes på andra förslagsrummet till tredje teol. professor i Åbo 22 apr. 1741; kyrkoherde i S:t Mariae (Räntämäki) prebendepastorat 1744; uppfördes på andra förslagsrummet till förste teol. professor i Åbo 25 juli och 3 okt. s. å. samt på tredje förslagsrummet till biskop i Borgå 2 maj 1745; andre teol. professor i Åbo 12 maj 1746; bevistade riksdagen 1746–47 och var därunder ledamot av sekreta utskottet och bankodeputationen; förste teol. professor och domprost i Åbo 5 nov. 1746; ledamot av kommissionen över Kr. Springer 12 febr.–19 dec. 1747; tf. biskop i Åbo 9 juni s. å.; ledamot av kommissionen över S. Åkerhielm m. fl. 1 aug.–24 nov. s. å.; emottog Åbo svenska domkyrkoförsamling 1748; biskop i Åbo 3 mars 1749; bevistade riksdagen 1751–52 och var därunder ledamot av sekreta utskottet och mindre sekreta deputationen. LVA 1740; teol. doktor vid Åbo universitets jubelfest 15 juli s. å.

Gift 12 febr. 1738 med Elisabet Ehrenholm, f. 1707, d. 1 juli 1779, dotter till arkivarien vid generalguvernementet i Bremen-Verden Johan Kristoffer Kippius, adlad Ehrenholm, och änka efter räntmästaren Anders Kristoffer Nycop(ensis) i Västerås.

Biografi

Redan som ung student i Uppsala fäste B. uppmärksamheten på sig genom sin ovanliga kunskapsrikedom. Sedan han vunnit lagerkransen (1731), ägnade han sig åt den prästerliga banan men omfattade samtidigt med livligt intresse tidens nyväckta litterära strävanden. I sin ungdom och även sedermera sysslade han med poetiska försök, av vilka dock de flesta aldrig publicerades, och redan före Olof Dalin utgav han moraliska veckoskrifter, som kunna betraktas som föregångare till Argus. Dessa voro »Oskyldig mål-ro, eller förnöjliga samtal om hvarjehanda lärda och nyttiga saker» (1731), av vilken endast fem åttasidiga nummer utkommo, samt »Förnuftigt och nöjsamt samtal goda vänner emellan om allehanda saker» (1732), som tillskrives B. och varav nio nummer sågo dagen. I dessa tidskrifter lyckades B. dock icke träffa den rätta populära tonen, men sedan Dalin med sin Argus visat vägen, fortsatte B. i samma genre med sina under åren 1734 och 1735 utgivna tidskrifter »Den phiiosophiske Mercurius» och »Den swenske patrioten». I jämförelse med hans tidgare försök visa dessa tidskrifter ett betydande framsteg; han valde ämnen av samma art som Argus, och han visade prov på kvickhet och fyndighet, om också skämtet emellanåt var något grovt. Hans karakteristik av svenskarna såsom »en trumslagerisk nation med fattigdom, apehögfärd och puttelkrämeri» torde vara det mest kända, av det, som i dessa blad flutit ur hans penna.

Efter ett par års vistelse i huvudstaden tog B. plats som huspräst och hovmästare (dvs. informator) hos landshövding Nils Reuterholm i Falun. Här sammanträffade han med Linné, vilken samtidigt vistades i Falun, där han undervisade landshövdingens söner i naturalhistoria och föreläste för gruvtjänstemännen över sitt nya mineralogiska system. Mellan B. och Linné grundlades under denna tid en vänskap, som varade livet ut och endast för en kort tid stördes av att B. uppträdde som rival till Linné om' dennes fästmö Sara Lisa Moræa. Beröringen med Linné gav B. impuls till naturvetenskapliga forskningar. Under inflytandet av denna nyväckta håg företog han tillsammans med kammarherre Axel Reuterholm, landshövdingens son, och sedermera bergsrådet Daniel Tilas en naturalhistorisk studieresa genom Öster-Dalama över Röros till Trondhjem (1735) samt följande år en genom Väster-Dalarna. Resultatet av dessa resor nedlade B. efter Linnés föredöme i ett par resebeskrivningar, vilka dock aldrig blevo tryckta. Däremot utgav han ett par år senare (1737) tvenne mycket uppmärksammade broschyrer: »Tankar öfwer historias naturalis nytta wid ungdomens upfostring och underwisning», vari han förordade naturalhistoriens upptagande som undervisningsämne i Skolorna och som i latinsk version av Linné introducerades i utlandet (1737), samt »Tankar öfwer naturkunnigheten, och huru then bör drifwas wid en academia». I sistnämnda skrift utvecklar B. sina åsikter om den naturvetenskapliga metoden: han förkastar den metafysiska naturforskningen och hänvisar i överensstämmelse med 1700-talets empirism till rön och experiment, och han betonar starkt nyttighetssynpunkten. B. använde sin avhandling som disputation i Uppsala och som specimen till en professur i fysik, som vid samma tid var ledig vid Åbo universitet. Av konsistoriet uppfördes han först i tredje förslagsrummet, men universitetets kansler riksrådet greve Ernst Johan Creutz, till vilken B. dedicerat sin avhandling, gav honom i sitt utlåtande vackra lovord, och han blev även utnämnd till professuren (1737).

Såsom professor verkade B. i överensstämmelse med det program, han i nyssnämnda skrift utvecklat. Han kan sägas ha varit den, som införde de exakta naturvetenskaperna vid Åbo universitet. Han gjorde sina lärjungar förtrogna med Linnés läror, han föreläste i allmän naturkunnighet, experimentell fysik, botanik, zoologi, mineralogi, kemi och annat, han examinerade och demonstrerade naturalier, och han lade vid sina föreläsningar särskild vikt vid naturvetenskapens nytta och tillämpning, dess ekonomiska och tekniska gagn. B. utvecklade också en betydande produktivitet som vetenskaplig författare. Hans första vetenskapliga arbete under Åbotiden var en märklig stridsskrift, i vilken han försvarade Linnés sexualsystem gentemot det angrepp, som den vid vetenskapsakademien i Petersburg anställde botanikern J. G. Siegesbeck riktat mot detsamma (1739). Denna avhandling gjorde B:s namn känt i utlandet vid sidan av Linnés och vann överallt den lärda världens bifall. B. drev även självständiga forskningar i botanik; så efterlämnade han vid sin död en »Flora fennica» i manuskript, och Th. Sælan upptager i sin förteckning över den finska botaniska litteraturen icke mindre än tolv avhandlingar av B. Av dessa kunna särskilt nämnas »Dissertatio botanica de harmonia fructificationis plantarum cum generatione animalium» (1744) och det sista av B : s arbeten med botaniskt innehåll »De transmutatione specierum in regno vegetabili» (1745). Övriga arbeten beröra huvudsakligen ekonomisk botanik : forstbotanik, hortikultur och agrikultur. Om B : s vänskap med Linné bär det till familjen Solanaceæ hörande växtsläkte Browallia vittnesbörd till eftervärlden.

Även på det kemiska området började först med B. vid universitetet i Åbo en mera vetenskapligt betonad och på iakttagelser och experiment baserad kemisk forskning. B:s egen och tidsålderns teoretiska åskådning framträder i tre på latin skrivna disputationer »Aphorismorum chemicorum centuriae» (1742–1744), där han i trehundra korthuggna satser söker sammanfatta de kemiska grundlagarna. Det är J. J. Bechers och G. E. Stahls flogistiska teorier, som, förmedlade av den i Sverige mest kända skriften H. Boerhaaves »Elementa chemiæ», träda oss till mötes med en tillsats av alkemistisk transmutationsmystik, då det gäller »theoria» men med klar blick för sinnesiakttagelsernas vittnesbörd, då det gäller »Instrumenta» eller slutsatser dragna ur experiment. Så vågar B. ej tvivla på existensen av det universella lösningsmedlet »alkahest», som skulle ha förmåga att upplösa alla ämnen ur naturens tre riken, men tillägger, att han ej sett det och att det kan beredas endast genom en svår och arbetsdryg process, vilken läres endast genom Guds gåva.

Som experimentalkemist är det framför allt genom omsorgsfulla undersökningar över arseniken, dess oxid (»vit arsenik») och sulfid (»gul arsenik») 1744, som B:s namn gått till eftervärlden. Georg Brandt uppvisade 1733, att den vita arseniken var en oxid (kalk) av den enligt dåtida systematik som »halvmetall» karakteriserade arseniken. B:s arbete ansluter sig vad problemställning och resultat beträffar till Brandts, men han har genomfört såväl oxidens reduktion med »venedisk tvål» till metallen som dennas oxidation (»deflogisticering») till vit arsenik och förening med svavel till röd arsenik, varjämte hans iakttagelser över ämnenas kristallform och sublimation äro av värde. De övriga kemiska iakttagelserna över roströken i Falun, om jordvax etc. äro däremot av föga intresse.

För en gryende ny naturfilosofi typiska äro B:s aforismer över hypotesers och teoriers betydelse i fysiken 1745, varuti han prisar dem mest därför, att de giva anledning till experiment och grundliga undersökningar. I avhandlingen om orsakerna till vinterkölden (1742) hade han redan visat sig som en skarpsinnig iakttagare av metereologiska fenomen och röjt förtrogenhet med de fysiska naturlagarna men synes icke inom detta område av naturforskningen ha utfört några experimentella undersökningar.

Bland alla naturvetenskaper var dock mineralogien den av B. mest omhuldade; hans förkärlek för den går tillbaka ända till vistelsen i Dalarna. B. ägde själv en vacker mineralsamling, och genom hans försorg förvärvade Åbo akademi H. Kalmeters stora mineralkabinett, vilket B. ännu som biskop var sysselsatt med att ordna och förteckna. Under sina sista levnadsår hade han under arbete »ett grundlärt system i mineralogien, vilket ibland de lärda länge lärer sakna sin like». På detta område trodde han sig kunna överträffa Linné, i vilken han eljest såg sin mästare, men döden avbröt hans arbete, och även manuskriptet till den första delen, vilket fanns bland hans kvarlåtenskap, har sedermera gått förlorat. Under B:s ledning uppblomstrade vid akademien en rik vetenskaplig litteratur, vilken liksom B:s egna arbeten grundade sig på erfarenhet och rön. En av de vetenskapliga frågor, som på B:s tid var föremål för den största uppmärksamhet och även följdes med det livligaste intresse av den bildade allmänheten, var den förmodade fortgående vattenminskningen, för vilken Anders Celsius och efter honom Linné m. fl. åberopade flera enligt deras mening ostridiga bevis från våra kuster. Genom Olof Dalin, som satte vårt folks äldsta historia i samband med denna företeelse, och genom den opposition, som Dalins »Swea rikes historia» av denna anledning väckte såväl från ortodoxt kyrkliga håll som från anhängarna av O. Rudbecks i Atlantican framlagda teorier om Sveriges och det svenska folkets höga anor och lysande roll i gamla tider, blev »vattenminskningsläran» ett i hög grad brännande spörsmål. Till och med rikets ständer funno sig vid 1747 års riksdag föranlåtna att upptaga frågan, och prästeståndet fattade en resolution, vari på en del anförda grunder hela läran förkastades såsom oförenlig med »den Heliga skrifts oomkullstöteliga sanning» och vad de »förnämste historici och poeter om våra fäder nordens bebyggare till deras myckna pris hava långt förr utförligen skrivit». Därigenom skulle »dessa högtberömda historieskrivare hos våra avundsjuka grannar bliva ansedda för storskrytare och ljugare» och även »hela vår nation bliva överhopad med spe och åtlöje, harm och förtret». Detta aktstycke uppgives vara författat av biskop Andreas Rhyzelius, men B. har också haft sin hand med däri, enligt vad han själv uppger i ett brev till Linné. Längre fram kom B. att på ett mera omedelbart och även mera framgångsrikt sätt ingripa i vattenminskningsstriden, vilken under tiden hunnit ådraga sig ett stort intresse även i utlandets vetenskapliga värld. Detta skedde i hans 1755 utgivna skrift »Betänkande om vattuminskningen, hvaruti denna läran efter den Heliga skrift, naturens lagar och förfarenheten pröfvas, samt oriktig befinnes». Skriften, som B. ämnat utgiva anonymt (»efter jag därmed icke far efter någon heder, utan bara sanningen»), utkom först efter B:s död, och då med utsatt auktorsnamn.

Denna B:s bok är nog det starkaste inlägget i hela denna stridsfråga. Det heter hos en minnestecknare därom, att »den skarpsinnige och margkunnige biskopen var så mycket betydligare, som han hade flera vapen att strida med på samma gång; såsom nitisk präst tog han bibeln till hjälp; som uppammad i naturkunnigheten hade han där fri tillgång. Historien kände han väl, hade en lätt och flytande penna samt ännu därtill ett medfött snille, som i tvistemål så väl kommer till pass och sällan blottställer sin man» (Ferner). Betydelsen av B:s skrift ligger icke i de ortodoxa och historiska argument, med vilka han rör sig och i vilka han föga skiljer sig från en del andra, som togo till orda i frågan, utan i de naturiakttagelser han meddelar och den nedgörande vetenskapliga kritik, han underkastar de för vattenminskningsläran åberopade observationerna av Celsius, Linné o. a. Ehuru läran även därefter hade en och annan försvarare, så är det emellertid tydligt, att den genom B: s skrift fick en knäck, och förlorade sin ledande ställning. Det blev de följande årtiondenas forskning förbehållet att giva det omstridda fenomenet en mera motsägelselös tydning genom påvisandet, att det berodde på olikformiga rörelser hos själva jordskorpan. B:s förtjänst ligger i att ha gentemot de auktoriteter, som uppburo vattenminskningsläran, banat väg för en mera kritisk behandling av problemet.

Tidigt drogs B. över till teologien; han blev teol. doktor vid Åbo akademis jubelfest (1740), teol. professor och slutligen biskop. Med avseende på livsuppfattning stod B. i det hela på den wolffska filosofiens grund och sökte i överensstämmelse därmed på den s. k. naturliga teologiens väg få en förbindelse mellan förnuftet och naturvetenskapen å ena sidan, den uppenbarade religionen å den andra. Men hans personliga gudsfruktan medförde, att han icke genom Wolffs inflytande lät leda sig till att söka lösningen av detta problem på rationalismens vägar. Ett stöd fann han i Bacons åsikt, att troslärorna ej kunna strida mot förnuftet, sammanställd med Newtons åsikt, att den mänskliga forskningen ej helt förmår att fatta den gudomliga sanningen. Enligt B:s mening var alltså människan ytterst hänvisad till den särskilda gudomliga uppenbarelsen och måste böja sig för dess för förnuftet i och för sig otillgängliga innehåll. Ehuru B. icke utövade någon mera omfattande teologisk produktion, kommo hans åskådningar tack vare hans ställning och starka personliga auktoritet att utöva ett djupgående inflytande, som gjort honom till den erkände grundläggaren av den supranaturalistiska riktningen inom den finska teologien. För B. själv slogs på detta sätt en brygga mellan hans naturvetenskapliga forskningar och hans kyrkliga verksamhet, men andra nådde ju ej samma harmoni, och mot dem vände han sig med utpräglad bitterhet. Liksom han i stridsskriften om vattuminskningen med apologetisk iver sökte stärka sina goda naturvetenskapliga argument med kravet på renlärighet, stämplade han i ett presidietal i Vetenskapsakademien, »Känningar af Guds försyn vid nyttiga vetenskapers främjande» (1747), ateister och materialister eller fritänkare som »vårt släktes skamfläckar». B. ingrep även mot separatistiska riktningar. Motsatsen mellan tro och vetande var emellertid otvivelaktigt för honom det centrala spörsmålet, som åt hans verksamhet gav dess apologetiska grunddrag men även gjorde den till »ett levande vittnesbörd om den gudomliga sanningen, dess betydelse för mänskligheten, de enskilda och även för vetenskapen». Som kyrklig styresman ådagalade B. stort nit och mycken duglighet. Kort efter sin ankomst till Finland skaffade han sig Piikkis till prebende och lärde sig finska för att kunna predika för sin församling. På 1746 års riksdag väckte han förslag om utgivandet av en ny finsk bibelöversättning, vartill de förberedande arbetena begynte redan under hans livstid. Såsom biskop hade B. även anledning att befatta sig med skolfrågor, vilka särskilt genom Uppfostringskommissionens tillsättande 1745 kommo på dagordningen. I sina till kommissionen insända »Oförgripeliga tankar om undervisningsvärket vid gymnasier och scholarne i riket» gjorde sig B. till tolk för ett utilitaristiskt, antiklassiskt program på det pedagogiska området. Han klandrar den gällande skolundervisningen för dess slentrian, dess ensidiga inriktning på de klassiska språken, dess själlösa minnes- och grammatikplugg, dess slöseri med tiden. I stället förordar han en allsidig, nyttig allmänbildning, omfattande förmågan att läsa, skriva och räkna, kännedom om kristendomen och bibeln, kunskap i naturalhistorien, elementerna i matematik, förmågan att »fatta sin mening i tydeliga och tjänliga ord både i tal och på papper», det förnämsta av historien, »principerna av en sund moral», »en teckning eller utkast av rikets tillstånd och regeringssätt». Eleverna borde vänjas vid uppmärksamhet, reflexion och omtanke, de borde uppsätta berättelser över vad de sett, besöka verkstäder, göra observationer vid spatserfärder osv. B. framstår genom denna skrift otvivelaktigt som en pedagogisk märkesman — en jämförelse med Basedow har t.o.m. satts i fråga.

B. var även, visserligen under en kort tid men på ett så mycket mer framträdande sätt, verksam på det politiska området. Han deltog som medlem av prästeståndet i riksdagen 1746–47, slöt sig här med liv och lust till hattpartiet och bidrog verksamt till dess seger på riksdagen. Särskilt framträdde han vid förföljelsen mot Samuel Åkerhielm och mot Kr. Springer såsom medlem i de över dem tillsatta kommissionerna. I detta sammanhang författade B. en bitter partiskrift, som gick ut på att stämpla alla hattpartiets motståndare som landsförrädare och redskap för utländska intriger och särskilt att brännmärka den rådande korruptionen. För sina partimeriter erhöll B. vid riksdagens slut en rekommendation av borgarståndet, men den ledde till intet resultat på grund av bondeståndets vägran att befatta sig därmed. En ännu mer framskjuten roll spelade B. på riksdagen. 1751–52, där han var medlem av sekreta utskottet och mindre sekreta deputationen. Under den på denna riksdag pågående diskussionen om statsskickets principer uppträdde B. som en av de längst gående anhängarna av tidens politiska, frihetsidéer och av ständernas obegränsade suveränitet. »Den idéen, att ständer kunna fela, är emot rikets fundamentallag», var hans bekanta yttrande i prästeståndet under debatten om sättet att utse kanslipresident (13 dec. 1751). I utförlig och skarpsinnig form nedlade han sina statsrättsliga teorier i mindre sekreta deputationens av honom författade betänkande »Om irriga begrepp rörande fundamentallagen». I detta memorial, som betecknats som en av de märkligaste skrifterna i tidevarvets statsrätt, utvecklas i anslutning till engelska statsrättslärare, främst A. Sidney och J. Locke, den gängse folksuveränitetsläran, konsekvent utförd i republikansk anda. Grundvalen för regeringssättet är — heter det — utan allt tvivel ständernas frihet, i kraft varav de äga den lagstiftande makten. Rådet är ingalunda någon särskild och självständig del av rikskroppen utan endast riksens ständers fullmäktige. En ännu större villfarelse är det att säga, att konungen i Sverige äger någon självständig rättighet; konungen äger sin makt icke av sig själv utan av Gud genom ständernas fria val och lagens kraft. I synnerhet framhölls såsom farligt för friheten, om den föreställningen vann insteg, att riksens ständers pluralitet icke äga förstånd och insikt nog för sina göromål och alltså äro underkastade fel och villfarelser i sina beslut. Härav skulle nämligen följa, att lagarna blevo oförståndiga och orättvisa, och därigenom skulle den föreställningen kunna uppstå, att man hade valfrihet att lyda dem eller icke. Betänkandet blev till sina principer gillat av sekreta utskottet, men det stannade där och kom aldrig inför ständerna. I samma anda som det omnämnda memorialet går B:s' förslag till instruktion för kronprinsens guvernör, vilket inskärper nödvändigheten av att hos kronprinsen från barndomen inplanta avsky för enväldet såsom »stridande mot naturens lag och billigheten». Så utpräglad partiman B. än var, drog han sig icke för att angripa den sittande partiregeringen och ifrågasatte till och med att ställa den till svars för den väldiga statsbrist, som uppkommit. Ett bevis på försonlighet gav han, då han yrkade på att hans bittre motståndare Jakob Serenius' val till prästeståndet skulle godkännas, liksom även, då han föreslog pension åt den vid förra riksdagen avskedade Åkerhielm. I det hela skaffade sig B. dock rykte som en av de ivrigaste och hänsynslösaste partimännen på hattarnas sida, och han ådrog sig hos motpartiet ett oförsonligt hat, som yttrade sig i varjehanda äreröriga beskyllningar. Så anklagades den i verkligheten högst renlärige biskopen för att vara en hemlig ateist, och efter hans död tillskrev man, ehuru med orätt, hans son en elak smädedikt mot honom. I själva verket hade B. som politiker många av frihetstidens lyten — huruvida han för egen del var smittad av korruption är dock ovisst. Men samtidigt var han en i hög grad dugande, mångsidig och mångkunnig person, därtill utrustad med esprit och ett behagfullt umgängessätt. Framför allt intager B. en framstående plats inom frihetstidens odlingshistoria.

Författare

G. Jacobson med bidrag av S. Birger, A. G. Högbom och Sv. Odén.

Arkivuppgifter

Av B:s brevväxling och egna manuskript är endast en ringa del bevarad; det mesta torde ha gått förlorat vid Åbo brand 1827. Ett fåtal brev från B. till Linné äro tryckta i »Bref och skrifvelser af och till Carl von Linné», 1:3 (1909), ett urval ur brevväxlingen mellan B. och hans yngre broder Andreas Browallius (f. 1714, f 1740 som student) återfinnes i den senares i Nordinska samlingen i Uppsala universitetsbibliotek förvarade dagbok (sign. N. 971), vilken utgör en givande, av forskningen ännu ej utnyttjad källa till B:s ungdomsutveckling.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: a) akad. avhandl.: se J. H. Liden, Catalogus disputationum, 1 (1778) & 3 (1779). — b) övriga skrifter: Oskyldig mål-ro, eller för-nöjliga samtal om hwarjehanda lärda och nyttiga saker, them ro-älskandom til roande på lediga stunder. 1—5. Sthm [1731]. 4: o. Varje nr (8) s. (Anon.) — Fö.rnuftigt och nöjsamt samtal goda wänner emellan om allehanda saker. 1—9. [Sthm 1732]. 4: o. Varje nr (8) s. (Anon.) — Den philoso-' phiske Mercurius. N:o 1—15. Sthm 1734. 4: o. Varje nr (8) s. (Anon.; fortsatt av följ.) — Den swenske patrioten. N:o 1—17. Sthm 1735. 4: o. Varje nr (8) s. (Anon.) — Tankar öfwer naturkunnigheten, och huru then bör drifwas wid en academia. Sthm 1737. 4: o. (2), 22 s. (Även latinsk uppl., Upps. 1737, diss., resp. P. Hedenblad.) — Tankar öfwer historias naturalis nytta wid ungdomens upfostring och underwisning; ingifne hos lands-höfdingen i Fahlun och biskopen i Westerås. Sthm 1737. 4: o (2), 22 s. [Latinsk uppl. under titel:] Discursus de introducenda in scholas et gymnasia... historias naturalis lectione. Leiden 1737. (8), 24 s. (Bihang t. C. von Linné, Critica botanica, Leiden 1737. Med förord av Linné. Även sep. Leiden 1737.) — Oratio de fatis scientias naturalis in Svecia. Åbo 1738. — Examen Epicriseos in Systema plantarum sexuale C. Linnasi, anno 1737 Petropoli evulgatas auctore J. G. Siegesbeck. Åbo [1739]. 4: o (4), 52 s. (Omtr. som bihang t. C. v. Linné, Oratio de necessitate peregrinationum inträ patriam, Leiden 1743.) — Rön och försök om en besynnerlig och underjordisk fetma, funnen i Finland. Af H. D. Spöring. Bihang (VA Handl., 1743, s. 7—13). — Några rön och anmärkningar angående rost-röken i Falun (ibid., s. 64—76). — Rön och anmärkningar angående en förgiftig rök eller ånga uti Qvekne koppar-grufvor i Norrige (ibid., s. 129—139). — Gaudia musarum Fennicarum in patriam redu-cum, cum faustissimum natalem... Adolphi Friderici. .. debita subjectione celebrarent die 3 Maji 1744, solenni panegyri explicata. Åbo 1744. Fol. (4), 23, (1) s. — Försök, rön och anmärkningar angående arseniken och i synnerhet des metalliska natur (VA Handl., 1744, s. 20—38). — Tal hålne, då Hans Kongl. Höghet första gången emottog Vetenskaps academien såsom hennes protector och ledamot d. 17 martii 1747. Sthm [1747]. 8 s. (B:s tal s. 3—5.) — Känningar af Guds försyn vid nyttiga vetenskapers främjande. Sthm 1747. 38 s. (Tal vid nedläggandet av presidiet i VA.) — The trognas förlossning från trähldomen under dödens räddhoga, förestäld uti en christelig lik-predikan öfwer... Jonas Fahlenius. Åbo [1748]. 4: o (4), 52, (20) s. — Utdrag af amtmannens och stats-rådets i Norrige, herr Åke Schelderups beskrifning öfver norska mahl-strömen (VA Handl., 1750, s. 171—178). — Oförgripeliga tankar om undervisningsvärket vid gymnasier och scholarne i riket. Sthm 1751. 4: o 24 s. (Anon.) — Oratio de statu rei Christianas. Åbo 1751. —¦ Oratio de ritibus ecclesise orientalis eucharisticis. Åbo 1751. — [Tal då grundstenen lades till en kyrka i Pikie] ([Salvii] Lärda tidningar, 1753, s. 201—202). —¦ Betänkande om vattuminskningen, hvaruti denna läran efter den heliga skrift, naturens lagar och förfarenheter pröfvas samt oriktig befinnes. Sthm 1755. 250, (22) s., 1 pl. (Även i tysk övers, av K. E. Klein. Sthm 1756.) — En christens försigtighet til undvikande af den allmänna vedermödan vid yttersta domen och verldenes ända: uti en enfaldig predikan öfver evangelium på andra söndagen i adventet, Luc. 21. cap. v. 25 til 36, förestäld uppå Kongl. hofvet år 1751. Västerås 1757. 4: o 40 s. Ny uppl. Sthm u. å. 52 s. — Den första biografien öfver Linné. Curriculum vitas Caroli Linnaei. För första gången utg. på svenska språket af Johan Bergman. Sthm 1920. 12: o 39 s. — Dessutom personalverser över Catharina Elisabeth Brandt (1730) och Matthias Bergstedt (1730).

Översatt: [Ludvig Holberg,] Metamorphosis eller förwandlingar utg. af Hans Mikkelsen... på swenska öfwersatte och med några nyttiga anmärkningar försedde. Sthm 1744. 124 s. (Anon.)

Handskrifter: se texten.

Källor och litteratur

Källor: Ovan omnämnda brev; riksdagens prot. och handi.; Sw. Mercu-rius 1758; H. Almquist, Karolinska anekdoter från frihetstiden (Personhist. tidskr., 1916); C. Carleson, Åminnelsetal öfver J. Browallius (1756); L. A. Cederbom, Jakob Serenius (1904); Th. M. Fries, Linné, 1—2 (1903); J. Frosterus, Sjelf biograf i (Mnemosyne, 1820); P. A. Gadd, Vetenskapernas och landets stora förlust vid biskop Browallii frånfälle (1755); A. Hultin, Finlands litteratur under frihetstiden, 1 (1906); A. G. Högbom, Nivåförändringarna i Norden (VVS Handl., 21: [3], 1920); E. Lagus, Studier i den klassiska språkundervisningens historia i Finland (1890); C. von Linné, Egenhändiga anteckningar, 3 (1823); C. G. Malmström, Sveriges polit. historia, 3^4 (1897— 99; H. Schiick, Ur Axel Reuterholms dagbok (1921); H. Schiick & K. Warburg, Illustr. sv. litteraturhistoria, 2 (1911—12); L. Stavenow, De polit. doktrinernas uppkomst och första utveckling under frihetstiden (Hist. studier, Festskr. tillägn. C. G. Malmström 1897); O. Sylwan, Sveriges period, literatur under frihetstidens förra del (1892); T. Saslan, Finlands bot. litteratur (Acta soc. pro fauna et flora fenn., 43, 1916); J. J. Tengström, Chronologiska förteckningar och anteckningar öfver finska universitetets procancellerer samt öfver faculteternas medlemmar och adjuncter (1836); A. Wilskman, Släktbok, 1 (1912—16); E. Wrangel, Frihetstidens odlingshistoria (1895); Åbo universitets lärdomshistoria, 1—10 (1890—1908).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johan Browallius, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17044, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Jacobson med bidrag av S. Birger, A. G. Högbom och Sv. Odén.), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17044
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johan Browallius, urn:sbl:17044, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Jacobson med bidrag av S. Birger, A. G. Högbom och Sv. Odén.), hämtad 2024-04-19.