Meriter

2. Gustaf Adolph Biuncrona, den föregåendes adoptivbroder, f. 17 dec. 1778 på Runagård i Sagu församling, Finland, d. 31 jan. 1855 i Stockholm. Föräldrar: majoren Abraham Mattias Bruncrona och Eva Maria Taube. Volontär vid Nylands dragonregemente (enligt likpredikan 1784–89); student i Åbo 25 jan. 1792; erhöll efter avlagd kansli- och hovrättsexamen testimonium 12 juni 1795. Auskultant i Åbo hovrätt 16 juni 1795; e. o. notarie därstädes 5 maj 1797; överflyttade till Sverige s. å.; handsekreterare hos statssekreteraren Nils von Rosenstein s. å.; e. o. kanslist i justitierevisionsexpeditionen 27 sept. s. å.; auskultant i Svea hovrätt 28 mars 1798 (ed 18 apr. s. å.); bevistade riksdagarna 1800, då han även var kanslist i hemliga utskottet, 1809–10, 1823, 1828–30 och 1834–35 och var därunder ledamot av bankoutskottet 1823 och 1834–35 samt av konstitutionsutskottet och riddarhusutskottet 1828–30; auskultant i krigshovrätten 1831; v. auditör i arméns flotta under en sjöexpedition mot England s. å.; erhöll sekreterares titel och befordringsrätt i Svea hovrätt 26 jan. 1802; sekreterare vid överhovjägmästareämbetet 7 juli 1803; tf. fiskal i riksens ständers bank 3 maj 1804; fiskal därstädes 24 apr. 1806; bankokommissarie 19 jan. 1809; befullmäktigades 30 nov. s. å. att i Finland utreda den upplösta diskonten och inkassera Sveriges allmänna fordringar; kommissarie i högsta lönegraden 11 juni 1812; återkallad 22 sept. s. å.; bankens ombud vid revision av diskontverken i Göteborg och Malmö 1813; generalhandelsagent i Åbo 16 juni s. å.; erhöll avsked från banken 8 sept. 1814; svensk-norsk generalkonsul i Åbo 18 jan. 1815; erhöll avsked från sekreterarbefattningen vid överhovjägmästarämbetet 29 apr. 1816; rappellerad och utnämnd till kansliråd i kanslistyrelsen 1821 med en till 28 juni s. å. antedaterad fullmakt; flyttade tillbaka till Sverige aug. 1822; fullmäktigssuppleant i riksens ständers bank 2 sept. 1823; fullmäktig 23 aug. 1828–juli 1829; direktör vid allmänna änke- och pupillkassan 21 maj 1828–4 juni 1834; fullmäktigssuppleant i riksgäldskontoret 23 febr. 1830 och 25 okt. 1834 samt fullmäktig juli 1831–1834; ordförande i Värmdö hushållningssällskap; ledamot av Stockholms läns hushållningssällskap 1847. RNO 1820; Korresp.LA 1833; LLA 1840.

Gift 15 okt. 1809 med Karolina Eleonora Gyllenhammar, f. 17 juli 1791, d. 28 jan. 1862, dotter till kaptenen Karl Gustav Gyllenhammar.

Biografi

B. bestämdes redan från barnaåren till den civila tjänstemannabanan men inskrevs enligt tidens sed vid sex års ålder som volontär i Nylands dragoners rullor. Därmed följde en liten lön, som av föräldrarna kapitaliserades och utgjorde hans enda tillgång, då han lämnade hemmet. Under sådana förhållanden blev hans utbildning ej grundlig: det var efter en hastigt avlagd examen, där han dock hann dokumentera sig som »en ej okvick gosse» (Porthan), han vid sjutton års ålder började tjänstgöra i Åbo hovrätt. Efter ett par år överflyttade han till Stockholm, där han omhändertogs av en avlägsen släkting, landshövdingen Nils von Rosenstein. Denne använde honom som sin handsekreterare och omfattade honom med en faderlig godhet, som han genom hela livet bevarade i tacksamt minne. Den tjänstgöring, Rosenstein krävde av sin unge frände, lämnade denne tid att samla tjänstemeriter på åtskilliga håll. Bland de uppdrag, som han sålunda innehade, räknade han sedermera ett förordnande som kanslist i hemliga utskottet vid 1800 års riksdag som ett tidigt erkännande och ett viktigt bidrag till sin allmänna politiska bildning. En annan befattning, sekreteraretjänsten vid Överhovjägmästareämbetet (1803), blev anledningen till hans första mera bemärkta offentliga framträdande.

Jägeristaten var vid denna tid i Sverige som annorstädes utsatt för stark impopularitet. Sin grund hade animositeten mot kåren i förtreten över den fiskaliska verksamhet, som man gjort till dess huvuduppgift, och missnöjet med resultaten av en förvaltning, som redan på grund, av personalens fåtalighet och otillräckliga utbildning var dömd att misslyckas. Principiell motivering fingo därjämte dylika stämningar i den ekonomiska liberalismens motvilja mot statens ekonomiska verksamhet. Som naturligt var, sökte sig oppositionen mot det härskande systemet utlopp, så snart ordet blev fritt. Vid 1809 års riksdag föreslog ekonomi- och besvärsutskottet utan större betänkande jägeristatens försättande på indragningsstat och den förskingring av de offentliga skogarna, som ett och ett halvt decennium senare verkligen blev av statsmakterna beslutad. Bland dem, som talade emot, var B. »På begäran av greve Bunge — överhovjägmästaren — och efter han ej själv hade courage därtill», skriver B. härom, »försvarade jag en utan undantag skymfad kår som hade opinionen emot sig, och framställde själva saken med opartiskhet». En genomläsning av det utförliga memorialet i adelns protokoll 19 sept. 1809 bekräftar B: s egen karakteristik därav. Hans uttalanden voro både hovsamma och fasta, och hans krav på bibehållandet av de värdefullare kronoskogar, som med ekonomisk fördel kunde brukas, motsvarar den mening, som efter det liberala experimentet och under intrycket av dess verkningar blivit allmänt rådande. Samtidigt ger emellertid yttrandet också karakteristiska uttryck åt den intressets ensidiga inriktning, på husbehovet, som tillhörde jägeristatens traditioner. »Full äganderätt, frihet i näringar, äro visserligen», yttrade B. bland annat, »sanna grunder för en stats välfärd; men omständigheter kunna givas, som någon gång begära avvikelse från dessa allmänna grunder, och månne ej däribland böra räknas skogarnes bevarande i ett land, vars innevånare 7 till 8 månader om året av dem behöva läna skydd och värma».

Kort efter anställningen vid överhovjägmästarämbetet hade B. vunnit, en mera tryggad utkomst genom en fiskalsbefattning vid riksbanken (1806, tf. 1804), vilken snart (1809) utbyttes mot en kommissarietjänst. Bankarbetet skänkte knappast B. någon inre tillfredsställelse men blev anledningen till det uppdrag, vari han kom att göra sin viktigaste offentliga insats. Efter Finlands förlust 1809 blev det nödvändigt att likvidera den diskontinrättning, som under riksbankens hägn inrättats i Åbo, och samtidigt gällde det att indriva, en mängd svenska fordringar i det avträdda landet. För dessa ömtåliga, förrättningar ägde B., utöver sina tjänstemeriter en särskild förutsättning i sin finländska börd och sina finländska släktskaps- och vänskapsförbindelser. I den ömtåliga ställningen som riksbankens och kronans ombud återsåg han i dec. 1809 sin födelsebygd förvandlad till en rysk provins. Mindre redobogen att kompromissa än flertalet av sina klassbröder på andra sidan Östersjön kunde han, ehuru genomträngd av en stark finländsk patriotism, ej förlika sig med det skedda och avböjde under årens lopp flera fördelaktiga anbud att träda i rysk tjänst. »Jag hatar», skrev han en gång (17 juli 1821), »icke Rysslands monark, icke dess undersåtar såsom individer, men det välde, som undergrävt mitt fäderneslands ära och välstånd, detta kolossaliska välde, som hotar att småningom uppsluka Europa och förstöra dess redan vundne frihet eller kväva dess frihetsfrö». Med blicken skärpt av dessa känslor såg han också klart och illusionslöst på förhållandena i Finland. Vad han i förtroliga meddelanden till sin förman, utrikesstatsministern Lars von Engeström, berättade om sin hembygds ledande män, sin frände G. M. Armfelt, sin svåger J. F. K. Aminoff och andra, eller om de politiska händelserna torde icke röja någon tillgång till intimare underrättelser, från vilka väl hans officiella ställning och oförbehållsamt ådagalagda svenska sinnelag i det hela avskurit honom. Men de intressera såsom en vaken, i framskjutna kretsar hemmastadd iakttagares förstahandsintryck och få en förhöjd vikt, därför att de härröra från en officiell representant för vårt land i Finland så kort efter dess avträdande. Riktigt återger B. stämningen, den bjärta kontrasten mellan de privilegierade, som funnit sig till rätta med segrarens nådevedermälen, och den alltjämt patriotiska bondbefolkningen, tecknande sig mot den gråa bakgrunden av »de fleste av den upplystare klassen», som, »i allmänhet mera egoister än allmogen, ehuru de till stor del skulle föredraga det svenska framför det ryska väldet», dock hellre önska »det senares fortfarande än att krigslågan skulle tändas på deras fält och i deras boningar» (9 mars, 3 okt. 1811). Med uppmärksamhet och hopp följde han vad som berättades om brytningen mellan Ryssland och Frankrike. Ett samtal med Karl Johan under ett sommarbesök i Sverige 1811 berövade honom dock alla illusioner, men om han ock av sin ställning fann sig förpliktad att meddela »de emplojerade» kronprinsens beslut att leva i fred med sina grannar, kunde han ej förmå sig att »hos de ringare och vännerne av den fordna ordningen... släcka hoppet att ännu bliva svenskar ooh att en gång få styras och vårdas av H. K. H. som konung och far.» Även till kronprinsen själv beredde han sig, ehuru först längre fram, tillfälle att framföra sina meningar. I en i mars 1815 daterad utförlig promemoria utvecklade han, att Finland, långt ifrån att av geografiska skäl vara en onaturlig besittning för Sverige, genom vattnet lika väl som genom gemensam historia och ömsesidiga behov var bundet till det gamla moderlandet och att alla skäl talade för en politik, som såg sitt mål i Finlands eller åtminstone Ålands återförvärvande.

Något försök att utreda de invecklade och grannlaga förrättningar, som följde med B: s uppdrag i Finland och om vilka hans talrika memorial till bankofullmäktige ge utförlig redogörelse, skall här ej göras. Själv räknade han sig till förtjänst både den redbarhet, varmed han utan annan borgen än sin heder uppburit mer än en miljon rdr, och en »ömhet för de gäldbundne», som han sträckt så långt hans plikt tillåtit och som räddat »många familjer, vilkas undergång skulle verkat på hela landets bästa». B. fick också röna, att han motsvarat sin regerings förtroende. Då hans uppdrag år 1812 led mot sin fullbordan, vände han sig till von Engeström med ett utförligt förslag till inrättandet av ett svenskt generalkonsulat i Finland. Sedan han under en kortare vistelse i hemlandet återtagit sin verksamhet i bankens tjänst, fick han också vända tillbaka som generalkonsul eller generalhandelsagent såsom titeln till en början lydde.

Det var utan tvivel med verklig tillfredsställelse, B. såg sig i stånd att i en aktad ställning kvardröja i sin födelsebygd och bland sina fränder utan att därför behöva bryta sin förpliktelse mot Sverige. Hans sparsamhet, måhända förbunden med en och annan lyckad affärsspekulation, försatte honom i ett efter hans anspråk »tämmeligen oberoende tillstånd», han rönte av sin omgivning bevis på aktning och välvilja, och det var otvivelaktigt hans förhoppning att stadigvarande få kvarbliva i Finland. Bästa beviset därför är, att han i trakten av Åbo förvärvade en egendom, Gästerby i Kimito socken, som han icke utan uppoffringar förbättrade genom byggnader, odlingar och sjösänkningar. Det var under sådana förhållanden otvivelaktigt för B. ett lika hårt som oväntat slag, då han på sommaren 1821 underrättades om att ryska regeringen begärt hans återkallande. B: s skrivelser visa, att han alldeles icke var invecklad i några med hans ställning oförenliga stämplingar, men de vittna också om att hans uppfattning av de finländska förhållandena förblivit oförändrad och att han knappast, undertryckt denna uppfattning gentemot sina forna landsmän. Redan tidigt hade han, »observerad och misstänkt», fruktat, att någon indiskretion i Stockholm skulle röja hans förtroliga meddelanden (18 juni 1814), och trott sig finna, att den ståndaktighet, varmed han avböjde alla anbud om finländsk-rysk tjänst, minskade de styrandes bevågenhet mot honom och gjorde hans ställning obehagligare. Utan tvekan sökte han nu grunden till den ryska styrelsens misstroende i »ovilja och hemligt förtal av fordne landsmän, som icke kunna förlåta min ståndaktighet». Allt talar också för att det var skärpan i B:s patriotiska utlåtelser, som föranledde det ryska ingripandet mot honom. Formen för detta synes ha varit ett muntligt beklagande av »det mindre concilianta sätt», varpå B. behandlade de allmänna angelägenheterna, en hänvändelse, som genast besvarades med ett löfte att använda honom på annat håll.

Den svenska regeringen visade ej mot B. något missnöje över hans förhållande. Konungen försäkrade honom tvärtom i de nådigaste ordalag om sitt välbehag med hans nit och bemödanden i tjänsten och ingav honom vid en audiens förhoppningar om en landshövdingetjänst. B. grep begärligt utsikten att få en syssla förenlig med »den rörelse, som nästan är villkoret för min tillvarelse», men måste till sist nöja sig med en kanslirådsbefattning vid kanslistyrelsen. Man bemantlade emellertid den verkliga anledningen till hans rappell genom en antedaterad fullmakt och skaffade honom tillfälle att avveckla sina affärer i Finland genom att låta honom kvarstanna där till' nästa år under utövande av sin tjänst. Sin finländska patriotism förblev B. alltid trogen. En vänskap, som säkerligen fick ett innerligare innehåll genom likartade öden, förband honom med A. I. Arwidsson. Vid hans begravning vittnade officianten om hans känslor: »Finland var dock hans fortfarande tanke. En bön för dess frihet var ännu hans aftonbön, uti vilken återspeglade sig ynglingahjärtats hela friskhet.» Krimkrigets utbrott fick han uppleva, och han gladdes däråt — utan att än en gång behöva se sina förhoppningar svikas — »icke för krigets skull, utan för ljusets seger över mörkret, för sanningens och frihetens framsteg».

Efter avsked från generalkonsulsbefattningen sökte sig B:s verksamhetslust nya utlopp. Vid 1823 års riksdag intog han sin plats på riddarhuset och kastade sig intresserat in i överläggningarna. Bland hans yttranden minnes man särskilt ett stort anförande mot inskränkning i de genom freden i Fredrikshamn medgivna tullpolitiska lindringarna i handelsutbytet med Finland. B. argumenterade lyckligt med ländernas ömsesidiga behov av varandras produkter och förnekade, att han leddes av känsloskäl — »om än någon drömbild i en avlägsen framtid eller minnet av en för detta kär hembygd skulle sökt förleda mig till den önskan, att det lilla, som återstår av ett samband, fordom över 600 år på det fastaste knutit, icke skulle ännu fullkomligen upplösas» (14 apr. 1823). Mycket intresse ägnade han åt bank- och finansfrågor. Som ledamot av 1823 års bankoutskott var han en av förslagsställarna om bankens arbetsordning och om en banklagsamlings och en bankhistorias utarbetande och sysselsatte sig även, särskilt sedan han fått plats bland banko- och riksgäldsfullmäktige, gärna med dithörande tekniska och administrativa angelägenheter. Vän av realisationen, förordade han vid genomförandet en försiktighet, som »varit mitt skydd vid många tillfällen i min enskilta hushållning». I överläggningen om den vid 1828–30 års riksdag av konstitutionsutskottet föreslagna nya tryckfrihetsförordningen tog han som reservant vid utskottets betänkande verksam del. Utgående från en borgerlig! liberal åskådning sökte han i alla frågor, åberopande Nils von Rosensteins exempel, hålla medelvägen, »servare modum». Vid riksdagen 1834–35 synes han emellertid ha träffats av missräkningar, som föranledde honom att ej vidare intaga, sitt säte på riddarhuset (till Wallmark 7 maj 1836).

Redan i Åbo hade B. inlett förbindelser med P. A. Wallmark. År 1.828 föreslog han denne att utge en översättning av ett samtids-politiskt arbete men ryggade, då Wallmark visade betänkligheter, tillbaka för utsikten »att än en gång bliva ett politiskt offer». I stället öppnade emellertid Wallmark sin tidning Journalen och sedermera Sveriges statstidning för honom. Särskilt på 1830-talet visade B. stor iver att offentligen få diskutera frågor av de mest skilda slag, prästernas hebreiska studier, Riddarholmskyrkans återuppbyggande, adelsståndets (men ej dess »forna, föråldrade prerogativers») försvar, silkesodlingen, damernas författarskap, obelåtenhet, ätliga svampar, landsortens brandförsäkringsproblem, gödningsämnen osv. B:s försök på 1830-talet mottogos till en början väl, de rönte även konungens bifall och Wallmark ämnade binda honom som mera regelbunden medarbetare vid Statstidningen, men sedermera gick det trögt med införandet av bidragen, och B. resignerade slutligen (11 febr. 1838) såsom »tillhörande de av Pope så naivt omnämnde unfinished things».

Den förkärlek för ekonomiska ämnen, som framträdde i B:s artiklar, sammanhängde nära med den verksamhet som praktisk jordbrukare, vilken för B. blivit den huvudsakliga, sedan han i dec. 1823 inköpt frälsesäteriet Brevik och Gällike om två mantal på Värmdön samt 1834, likaledes på Värmdön, egendomen Vik, ett säteri om två mantal, med vilket han förenade frälsehemmanet Herrvik. Han skötte jorden med klokt iakttagande av tidens förbättringar i jordbruket men fann från början och ännu mer, sedan han 1844 överlämnat förvaltningen av jordbruket åt en son, tid att energiskt deltaga i ortens samfällda angelägenheter. Så ställde han sig i spetsen för vägförbättringar, ivrade för kanaliserandet av Ålstäket (Värmdö kanal) och namnes bland stiftarna av ortens sparbank. I Värmdö hushållningssällskap var han ordförande, och i länets år 1847 instiftade hushållningssällskap räknades han bland den första uppsättningen ledamöter. Med Stockholms litterära och musikaliska kretsar idkade han livligt umgänge i sitt gästfria hem på Vik. Särskilt var han nära förbunden med G. L. Silverstolpe. Hans ekonomiska ställning var god. Förmögenheten uppgick vid hans död till nära 112,000 rdr b:ko och var utom i jordegendomen till stor del placerad i räntebärande lån. En viss självupptagenhet, åtföljd av behov att redogöra för egna principer och motiv, och ett måhända icke alltid lätthanterligt lynne möta i B:s brev; smidighet var honom alldeles främmande. Dylika egenskaper kunna kanske förklara, att den konflikt, som berövade honom generalkonsulsbefattningen i Finland, också i allt väsentligt gjorde slut på hans offentliga bana. Men de voro i varje fall endast avigsidan av den principfasthet, varmed han i handling förblev sitt fädernesland trogen. Ingen tvekan kan råda därom, att det var av verklig patriotism, han försakade en ansedd ställning i sin hembygd hellre än att sälla sig till dem, söm glömde eller vände sig emot sitt gamla fädernesland. Vänskapen mindes honom vid båren som en patriark bland anhöriga och underhavande. »Han stod där såsom fader för många barn, och de grå håren bjödo vördnad; ty munnen talade vishet och hjärtat flödade av kärlek. Han blev allt för sin ort; ty allas välfärd slöt han intill sig, och ingen kunde undgå att beundra den ungdomliga viljan och friska kraften i hans bröst.»

Författare

B. BOËTHIUS.

Arkivuppgifter

B:s brev till Lars von Engeström äro splittrade mellan K. biblioteket, där de ingå i Engeströmska samlingen, och riksarkivet, där de återfinnas i utrikes statsministerns arkiv och serien av generalkonsulsskrivelser i Muscovitica. I samlingen Muscovitica förvaras även hans framställning rörande Finland och Åland till Karl Johan 1815. Åtskilliga brev från B. ingå i G. F. Wirséns papper (riksarkivet); bland övriga brev från honom ha i det föregående åberopats brev och biljetter till P. A. Wallmark (K. biblioteket). Hans generalkonsulsrapporter till kommerskollegium förvaras i dess arkiv, strödda brev från honom till beskickningen i Petersburg i dess arkiv (båda i riksarkivet).

Källor och litteratur

Källor: B: s ovannämnda brev till Lars von Engeström, G. F. Wirsén och P. A. Wallmark samt hans memorial till Karl Johan rör. Finland och Åland 1815; utrikes statsministern till svenska ministern i Petersburg 19 juni 1821, beskickningens arkiv, B:s bouppteckning, Svea hovrätts arkiv, och biographica, allt i RA; bankofullmäktiges protokoll, registratur och inkomna handlingar, riksbanken. — Ridderskapets och adelns riksdagsprot. 1809, 1823—35; likpredikan över B. av C. W. V. Th[am] (1855) med 'Biografiska underrättelser' av A. I. A[rwidsson]; J. A. Almquist, Kommerskollegium (1912—15); H. G. Porthans bref till M. Calonius, 2 (Skrifter utg. af Sv. litt.-sällsk. i Finland, 5, 1886); H. Samzelius, Jägeristaten (1915). — Se i övrigt: C. von Bonsdörff, Opinioner och stämningar i Finland 1808—1814 (1918), där brev från B. till J. Fr. Aminoff åberopas som belägg för åskådningen i svensktrogna kretsar.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Gustaf Adolph Bruncrona, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17056, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. BOËTHIUS.), hämtad 2024-04-27.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17056
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Gustaf Adolph Bruncrona, urn:sbl:17056, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. BOËTHIUS.), hämtad 2024-04-27.