Johan Brunkow
Död:1318 – Stockholms stad, Stockholms länDrots, Riddare
Band 06 (1926), sida 527.
Meriter
Biografi
Johan Brunkow, avrättad 1318 å Brunkebergsåsen utanför Stockholm. Son till riddaren Verner B. Kallas väpnare 1311, riddare 1314; drots. B. spelade en välbekant roll i tidens historia. Son till en av Magnus Ladulås' gunstlingar, var han själv en av konung Birger Magnussons mest verksamma och trogna anhängare. Han förekommer som dennes man i diplom från åren 1311—18 och gjordes av konungen till drots i stället för herr Knut Jonsson. I denna egenskap namnes han 1316—18, men blev det kanske redan 1315, vilket år herr Knut namnes utan drotstitel. Vems initiativet än må ha varit, synes han ha verkställt överrumplingen av konungens bröder i Nyköping natten mellan 10 och 11 dec. 1317. Efter denna händelse följde han konungaparet till Gotland och Danmark; han är en av löftesmännen, då Birger 27 febr. 1318 i Helsingör pantsätter Småland hos Erik Menved. Längre fram på året (troligen på sensommaren) utrustar och anför han en flotta, som skall undsätta Stegeborg, där junker Magnus Birgersson är innesluten, men faller i hertigpartiets händer, föres till Stockholm och hålles där fängslad, tills han omkring 1 nov. avrättas utanför staden på den plats, som enligt (en troligen riktig) uppgift i en kronologi därav fått namnet Brunkeberg. Av dessa senare händelser omtalas B:s närvaro i Helsingör i ett diplom, de övriga i Erikskrönikan och flera annaler.
I vissa källor (Erikskrönikan, en folkvisa om Nyköpings gästabud, Annales Lubecenses) tillskrives B. jämte drottningen skulden för övervåldet mot hertigarna. En sådan tradition synes ha utbildats och vunnit spridning och tilltro kort efter drotsens död. Någon motsägande tradition är ej bevarad, om också i andra källor B: s skuld ej är särskilt framhållen. Här lär säker kunskap ej stå att vinna, men följande må dock ihågkommas.
Gunstlingens öde berodde av hans herres. Men Birger var av allt att döma en svag person. Det är sålunda i och för sig rätt sannolikt, att B. (i samråd med drottningen?) tagit konungens sak i sina händer och genomdrivit kuppen mot hertigarna. Han synes dessutom ha varit konungen verkligt tillgiven; därpå tyder undsättningsexpeditionen till Stegeborg, vilken kom att kosta honom livet. Å andra sidan bör märkas, att källorna omtala konungarnas främmande gunstlingar med tydlig ovilja. B: s egenskap av halv utlänning lät honom för den uppretade folkfantasien framstå som en lämplig syndabock. Därtill kommer den omständigheten, att herr Knut Jonsson med en viss sannolikhet kan antagas ha varit hemulsman för de uppgifter vi äga om de händelser, som utspelades på Nyköpings slott under den ödesdigra natten, sedan hertigarnas anhängare avlägsnats från borgen. Herr Knut kan ha hyst personlig ovilja mot B., som Birger i hans ställe gjort till drots. Det bör vidare ha legat i herr Knuts intresse att skjuta skulden från konungen på B., ty sålunda var det lättare för honom att inför hertigpartiet rättfärdiga, att han så länge kvarstått i Birgers tjänst. Till hertigpartiet övergick han först någon gång mellan 17 febr. 1318, då han ännu befann sig bland Birgers män i Helsingör, och 8 okt. 1318, då hertig Valdemars änka nämner honom bland sina rådsherrar. Men ehuru således B. måste ha varit särskilt utsatt för misstankar och beskyllningar, även om han endast verkställt konungens bud, föreligger ingen nödvändighet att underkänna traditionen om hans initiativ till hertigarnas oskadliggörande.
Författare
R. Pipping.
Sök i Nationella Arkivdatabasen
Arkivuppgifter
Tryckta arbeten
Källor och litteratur
Källor: Meddelanden av friherre H. Fleetwood ang. de ovan nämnda personernas vapen. — Danmarks gamle Folkeviser, udg. af S. Grundtvig, 3 (1862), n:o 154; Diplomatarium Svecanum, 1—5 (1829—65), n:o 687, 913, 922, 975, 996, 1026, 1304 (Werner B.), 1321, 1812J 1830, 1862, 1981, 2067, 2098, 2134 (Johan B.), 1830, 1862 (Elof B.), 1304 (Cecilia B.), 3077, 3329, 3604 (Holmger Magnusson), 3743, 3821, 3990, 4094, 4151, 4201, 4210 (Sigge Magnusson), samt Reg. till T. 1—2 (1910), s. 2 (Almo), 12 (Ekeby); Mecklenburg. Urkundenbuch, 4 A (1866), n:o 1548, 2499, 2636; 4 B (1867), s. 135; Scriptores rerum Svecicarum medii avi, 1: 1 (1818), s. 28, 42 f., 57; 3: 1 (1876), s. 113, 126, 177; Sv. medeltidens rimkrönikor, utg. af G. E. Klem-ming, 1 (1865) (Erikskrönikan vv. 3624—4380 passim; jmfr R. Pipping, Erikskrönikans ordskatt, i Studier i nord. filologi, 10, 1919, s. 15, art. Brunkoghe); Sverges traktater med främmande magter, utg. af O. S. Rydberg, 1 (1877), n:o 145, 188. — E. Hellquist, Sv. etymologisk ordbok (1920—22), s. 64, art. Brunkeberg; B. E, Hildebrand, Svenska sigill er från medeltiden (1862"—67), Ser. 3, n:o 59, 72, 259 (Brunkow), 222, 353 (Holmger Magnusson), 423 (Sigge Magnusson); R. Pipping, Nyköpings gästabud (Hist. tidskr. f. Finland, 1924); C. G. Styffe, Skandinavien under unionstiden, 3:e uppl. (1911), s. 295; J. Th. Wfestrin], Johan von Brunkow (Nord. familjebok, Ny uppl., 4, 1905, sp. 352).Hänvisa till den här artikeln
Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till.
Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johan Brunkow, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17073, Svenskt biografiskt lexikon (art av R. Pipping.), hämtad 2024-04-20.
Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17073
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare.
Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johan Brunkow, urn:sbl:17073, Svenskt biografiskt lexikon (art av R. Pipping.), hämtad 2024-04-20.
