Meriter

2. Katarina Bröms, den föregåendes dotter i hans andra gifte, f. 5 okt. 1664, d. 27 okt. 1735. Gift 1) 1680 med drottning Kristinas räntmästare och kamrerare, sedermera hennes ståthållare på Ösel Johan Gottman, d. 1686, adlad Silfverklou 14 febr. 1681; 2) dec. 1688 med biskopen i Västerås Karl Carlsson, f. 24 nov. 1642, d. 14 apr. 1707.

Biografi

I faderns biografi är redan berättat, huru Ockelboverken laddades åt K. B. genom ingripande av hennes första man, ståthållaren Johan Silfverklou. Helt visst var initiativet hans mera än den sextonåriga hustruns, och om hon under de följande åren haft någon andel i vad som uträttades till verkens förkovran, framträder helt naturligt detta ej i de sparsamma notiser, som blivit bevarade. Redan från början ämnades Ockelbogodset åt de unga. Till bröllopet byggde Silfverklou (1679) där ett tvåvåningshus »av italiensk fazun, bestående i 2 stora salar och 9 stora kamrar». Och år 1682 omtalas det uttryckligen, att doktor Bröms överlåtit sina egendomar till mågen. Det var otvivelaktigt också denne, som genomförde den uppgörelse med kronan, varigenom frälserätten till det gamla Brömsska hemmanet i Vi nu tryggades bättre än genom 1671 års upplåtelse »på fordrans avräkning». Det skedde genom ett byte i Sven Bröms namn, som (28 mars 1683) ändrade hemmanets natur från pante- till köpegods. Som adelsman krävde Silfverklou även säterifrihet, vartill han av kammarkollegiet förklarades berättigad 4 mars 1684. År 1685 hemsöktes herrgården av en eldsvåda, i vilken bl. a, dokument och handlingar gingo förlorade, och året därpå drabbades K. B. av en svårare olycka, mannens död. I vad mån den tjugutvååriga änkan var vuxen de uppgifter, som därigenom lades på henne, undandrager sig vår kunskap. Snart nog hade hon emellertid åter en man vid sin sida, biskopen Karl Carlsson. Även under detta skede nedlades mycken energi på Ockelboverkens förkovran. Lägets svårigheter tycktes naturligtvis vara desamma som förut: då biskopen gifte sig med K. B., voro frihetsåren slut, och i bergskollegiet intygades det, att bruket var ett av de svåraste i riket (prot. 30 okt., 6 dec. 1688). Någon ytterligare frihet beskärdes dock ej, enär det aldrig troddes kunna bli bättre, om man ej fann någon brukbar gruva. Men det gick i alla fall, och det gick snart lysande. I verkligheten skapade nämligen myndigheternas regleringslusta just då åt bruken i Gävleborgs län den ekonomiska uppgift, som deras egendomliga lokalisering knapppast beskärt dem. 1687 års hammarkommission och den därpå grundade K. förordningen av 18 maj 1689 fördrev nämligen för att underlätta bränsleförsörjningen vid gruvor, masugnar och ädlare verk i stor utsträckning smidet från bergslagerna och hänvisade förädlingen av överskottstackjärnet till kringliggande — eller sjöledes uppnåeliga — skogsbygder. Av diskussionerna i bergskollegiet framgår med all tydlighet, att rörelsen vid Ockelboverken nu börjat bära sig, därför att man köpte tackjärn inifrån landet, och att kollegiet satte värde på den ökade avsättning, som därigenom trots hammarkommissionens härjningar bereddes för bergslagsmasugnarnas tackjärnsproduktion. Därtill kom under 1690-talets senare hälft och 1700-talets första decennium en ovanligt stark, växande efterfrågan på järn, åtföljd av höga pris, som ytterligare hjälpte över de med läget oundvikliga dryga fraktkostnaderna. Under denna dubbla konjunktur vidgades den Bröms'ska släktens intressen i Gästriklands bruksrörelse alltmer.

K. B:s syster Elisabet Bröms (1701 omgift med domprosten i Västerås Nils Dwan) var genom sin förste man kyrkoherden i Katarina Erik Tilas på sina barns vägnar intresserad i assessorn Daniel Tilas bo, bland vars tillgångar märktes Högbo bruk med Edsken och Mackmyra med Valbo. Bruken voro högt belånade i banken, och därav begagnade sig Elisabet B. för att förvärva dem. Den som tog hand om affären, var K. B., som redan här framträder som den myndiga patronessa, vi sedan lära känna. I jan. 1698 infann hon sig i banken och utlovade sin mans och sin egen borgen, om bruken transporterades på systern, ett förslag, som av bankledningen tacksamt accepterades. Främst gällde emellertid det biskopliga parets insatser deras egna bruk, Ockelboverken.

Så snart Brattfors Började bära sig, gjorde man allvar av planerna på ett bruk vid Viksjö (förnyat privilegium 3 nov. 1692, privilegium på en andra hammare därstädes 6 apr. 1696). Och ej nog därmed, det uppgjordes även planer på ett tredje bruk, norr ut vid Åmot närmare gränsen till Dalarna. Tanken kan synas egendomlig i ljuset av tidigare erfarenheter, men får sin förklaring i det genom hammarkommissionen skapade läget. Myndigheterna funno det nämligen nödvändigt att för koppargruvans skull försvåra även tackjärnsblåsningen i Falutrakten och föranledde därför järnhanteringens utflyttning till Dalarnas nordligare skogsbygder. Biskopen räknade på att få tackjärn från en masugn, som anlagts i Orsa för att exploatera malm från Åls socken, men till och med detta fann kollegiet betänkligt för Falugruvansi skull (10 jan. 1699), och planen fick tills vidare vila. Ännu ett viktigt uppslag tillhör emellertid det biskopliga skedet. Då bruksrörelsen utvidgades, gick det här som annorstädes: trots de ofantliga arealerna började bruken en hetsig konkurrens om skogen, vilken säkerligen hade sin främsta grund däri, att kolprisen genom ökningen av avnämarnas antal drevos upp. Det var egentligen Viksjö och dess granne, det 1694 privilegierade Vifors, som lågo i delo med varandra. I kollegiet drog man sig för att stöta biskopen — hur som helst, sades det, så måste man laga, att denne ej fick skälig anledning att klaga — men den fördelning, som efter flera års förhandlingar och tvister påbjöds 19 dec. 1702, motsvarade ingalunda Viksjös anspråk. Det hörde emellertid till bergskollegiets maximer att alltid gynna gruvorna, då det var fråga om skogs tilldelning, och det torde därför råda ett direkt samband mellan nyssnämnda resolution och ett påfallande intresse för uppdagandet av nya gruvor, som under de följande åren trots de nedslående erfarenheterna ådagalades av Ockelboverkens ledning. År 1707 hade man kommit så långt, att man ansåg sig kunna begära stora skogstilldelningar, men då dessa yrkanden kommo under myndigheternas behandling, hade biskopen redan lämnat de jordiska omsorgerna.

Såsom av det ovanstående framgår, hade bruksrörelsens allmänna uppsving även hos Ockelboverkens ledning väckt stora planer till liv. Vilken del biskopen än må ha haft i dessa, medförde hans död till synes intet avbrott i utvecklingen. De goda åren fortsatte ännu någon tid och med dem företagsamheten. Efter många och långa förhandlingar fördes det stora, numera kombinerade målet om bruket vid Åmot och skogs tilldelning till Ockelbo-verken i hamn genom bergskollegiets båda privilegiebrev av 6 maj 1710. Man såg i den planerade bruksanläggningen »så långt avsides uti ville ödemarken» ett mäktigt befrämjande av landets kultur, och biskopinnan vågade försöket, fastän kollegiet alltjämt av bekymmer för Falugruvans bränsletillgång förbjöd" henne att köpa malm från Ål och Svärdsjö till den masugn, hon ämnade bygga. Vida mera betydelsefull var emellertid kollegiets resolution om skogstilldelning till Brattfors med Åbro, Viksjö och Åmot, varigenom de tre bruken till sin disposition fingo milsvida skogstrakter. Väl sades skogen vara medtagen av svedjefinnar och fäbodar, men någon proportion fanns dock ej mellan den väldiga arealen å den ena sidan och den beräknade avkastningen eller den åsatta årliga rekognitionen, 78 dlr 24 öre smt, å den andra. Det var ett verkligt furstendöme, som nästan skänktes bort. Redan inom få år trodde sig bergskollegiet kunna freda de till bruken upplåtna skogstrakterna blott genom att åt bruksägarens nåd utlämna de torpare, som där börjat bryta bygd (19 maj 1715), och för landshövdingen och andra instanser började redan under biskopinnans levnad det mödosamma jämkande och medlande, som dock ej kunde förebygga det kanske bedrövligaste kapitlet i åbofrågans historia, de stora tvisterna mellan Ockelboverkens ägare och torparna under 1800-talet. Men rekognitionsskogsupplåtelserna fullbordade å andra sidan, vad det stora frälseköpet — varav huvudparten, nära 29 mantal, bärgades undan reduktionstidens efterräkningar — begynt: nya och väldiga vidder hade öppnats för det intensivare utnyttjande, som följde med industrialiseringen genom bruksrörelsen.

Åmots bruk byggdes verkligen och hjälptes fram genom förlängda frihetsår, tills kollegiet (24 dec. 1723) fann, att den nya anläggningen borde kunna bära sig själv. Och år 1713 kröntes strävandena att vinna egna malmtillgångar för en tid med framgång, i det K. B. och hennes syster Elisabet Bröms togo upp den nedlagda Högbo gruva i Ovansjö, ett företag, i vilket biskopinnan participerade med två tredjedelar. Gruvan gav godartad malm, och trots att brytningen hindrades av starkt vattuflöde, kunde man utvinna intill 2,000 lass malm om året. Eljest var emellertid 1700-talets andra decennium en död tid i brukens historia. Efter Poltava såg det för varje år mörkare ut för den svenska järnhanteringen, och även från Ockelboverkens ledning vek för en tid den friska företagsamheten. Modet svek dock icke därför biskopinnan, tvärt om veta vi, att hon nu på allvar hade ledningen i egna händer. Så framgår det, att hon länge själv förde böckerna (till 1722). Mot krigets slut (1718) fann hon emellertid en medhjälpare, som skulle komma att spela en mycket stor roll i hennes företags historia, en man vid namn Karl Edström, som hon gjorde till bruksförvaltare vid Viksjö. Sin ställning i biskopinnans ynnest skall han särskilt ha befäst, då ryssarna 1721 härjade i Hamrånge. Axmar och Vifors gingo upp i lågor, och K. B. drog sig med sitt folk undan upp åt skogarna. Viksjö undgick dock att dela sina grannars öde, fastän fienden säges ha varit vid bruket. Långt senare talade man om tjänster, som Edström under dessa spännande dagar gjort sin matmor, men vilka dessa tjänster voro, synes ej nu kunna fastställas (bergskollegiets prot. 24 maj 1731).

Så snart freden återvände, började en ny högkonjunktur för den svenska bruksrörelsen, av vilken bruken i Norrland av allt att döma fingo sin fulla andel. Med den goda avkastningen följde en stegrad företagsamhet, och K. B. fick snart konkurrenter att kämpa med. Hon tvistade med Vifors om kolköp och med Mackmyra om skogshygge, och framför allt gick hon till strids, då planer på ny industri i trakten tycktes hota att göra utrymmet trångt för henne — i hennes milsvida domäner! Ett konsortium hade sökt tillstånd att flytta en hammare till Kilafors i Hanebo socken några mil norr om Åmot. Biskopinnan protesterade genast (8 apr. 1723) och sökte vinna företräde genom att begära att få anlägga en masugn vid Hällbo i Bollnäs vid samma vattendrag. Striden blev som vanligt lång och het, men efter ett par år hade K. B:s motparter mjuknat och voro nöjda att få sälja sina anspråk till henne. Därpå följde i rask takt privilegierna för hammaren (29 okt. 1725) och masugnen (2(5 maj 1726), och därmed var grunden lagd till ett nytt stort brukskomplex.

Redan i bergskollegiets protokoll 1719 framskymta vissa svårigheter i den tackjärnshandel, som för Ockelboverken blivit rörelsens egentliga grundval. En bestämd strävan att dryga ut köptackjärnet med egen tackjärnstillverkning framträder också. Högbo-gruvan drevs med kraft, tills den 1733 efter stora uppoffringar för vattnets utpumpande måste nedläggas. Viktigare blev emellertid upptäckten av Vinkärnsgruvan med malm av »besynnerlig gott och välartat slag» i Svärdsjö socken i Dalarna år 1724. Med klar blick för den nya malmtillgångens betydelse för hennes bruk skyndade sig biskopinnan att träffa avtal med intressenterna om ensamrätt att köpa deras malm. Den nya malmen synes även kvalitativt ha varit lämplig, även om blandningsmalm måste hämtas ända borta i Norberg eller från »havssidan». Fastän det åsyftade monopolet gav anledning till process och ej kunde upprätthållas (bergskollegiets resolution 15 apr. 1735), var genom den nya malmfångsten en säkrare pch naturligare grund lagd för bruken inne i Gästriklands- och Hälsinglandsskogarna. Oberoende av det långväga tackjärnsköpet gjorde de sig dock ej, och detta blev därtill förenat med allt större bekymmer. Med de goda åren på 1720-talet följde alla för en högkonjunktur typiska rubbningar, däribland stegring av tackjärnets pris och ängsliga regleringsförsök, som säkerligen endast skärpte svårigheterna. Så tillkom K. M:ts nådiga brev till bergskollegiet, 25 maj 1725 om »någre ekonomiske anstalter till järnprisets reglerande». I detta sammanhang äger denna författning intresse därför, att den stängde bruken i Norrland och vid Smålandskusten från tackjärnsköp i Nora och Linde och hänvisade de förra till endast Västerbergslagen och, i händelse av tidigare hävd, till Österbergslagen. Följden blev naturligtvis än mer ökad konkurrens och knapphet i dessa distrikt. Edström fick resa omkring överallt i trakten av Hedemora och Säter och köpa litet här och litet där. Vad han skrapade ihop, var därtill ofta dålig vara, och kolåtgången blev alltså oproportionerligt stor. Avbränningarna på tillverkningen väckte biskopinnans misstankar mot den förut så högt betrodde förvaltaren. Med hejdlös förbittring anklagade hon honom för underslev, och en uppseendeväckande process följde, i vilken Edström fälldes i första instans men frikändes av bergskollegiet (dom 29 maj 1731). Hur det än förhållit sig med Edströms; skuld, så fyllde denna rättegång och tvisterna om Vinkärnsgruvan K. B: s sista år med strider, vilkas bitterhet säkerligen ökades genom det för den svenska bruksrörelsen mycket kännbara konjunkturomslaget 1729.

Måhända vittnar skärpan i dessa strider icke endast om biskopinnans vilja att tillvarataga sin rätt och den långa sikten i hennes planer. Kanske har hon också gått hårt fram, då det gällt att sammansvetsa de stora domänerna och mindre aktat andras rätt än dessas arronderingskrav. Därom veta vi dock intet. Ej heller känna vi, hur mycket av idéer och framtidsmål hon tagit i arv efter sin far och de båda män, som under betydelsefulla skeden i Ockelboverkens historia stodo vid hennes sida. Men säkert är, att den fasthet och målmedvetenhet, som kan utläsas i dessa verks utveckling under grundläggningsperioden, och de stora linjer, varefter arbetet lades i ödevidderna, voro även hennes. Hennes var också fullbordandet och värnandet av det fullbordade. Därigenom har hon för århundraden bestämmande ingripit i en stor bygds utveckling och intager ett ej ringa rum bland dem, som ur den än bortruttnande, än förödda svenska storskogen tidigt utbrutit stycken till bättre vård och rikare avkastning. Om K. B.: s personlighet och egenskaper vittna egentligen blott hennes verk. Osannolikt är dock ej, att ryktet hade rätt, då det berättade, att hon, åtminstone sedan biskop Carlsson åldrats, väl mycket gjorde sin vilja gällande i äktenskapet. En visa »om biskop Karin, domprost Lisa och gubben själv» skall ha tolkat missnöjet över hennes och hennes systers inblandning i stiftets befordringsangelägenheter. Måhända hade hon emellertid av fadern ärvt även ett kyrkligt intresse av annan art. Vid hennes grav diktade Arvid Gradin, sedermera bekant i herrnhutismens historia, ett stort sorgekväde, som i icke alldeles konventionella ordalag vittnar om hennes fromma hängivenhet under Guds rådslag och hennes evighetslängtan. Kanske har det särskilt gripit honom, då den mäktiga frun efter livets långa strid för gods och guld hördes vittna: »När jag har Gud, jag aktar stoft och jorden för ingenting.»

Författare

B. BOËTHIUS.

Källor och litteratur

Källor: Bergskollegiets prot., registr., brev och suppliker och bergverksrelationer, särskilt för Uppland och Västernorrland 1737, RA; förpantningar ser. B och köpegodsakten N:o 117, kammararkivet. — Gravdikt över K. B. av Arvid Gradin (1735); art. Carl Carlsson i Sv. biogr. lexikon, 3 (1875); L. E. Berglund, Järnbruken i Ockelbo (Från Gästrikebygder, 1925); B. Boétbius, Robertsfors bruks historia (1921); dens., Hammarkommissionerna på 1680- och 1720-talet (En bergsbok, tillägnad Carl Sahlin, 1921); C. Danielsson, Striderna mellan Värmlands bruksägare och Göteborgs köpmän om utförseln av järn under slutet av 1600- och början av 1700-talet (Jernkontorets annaler, 1923);. P. Elfstrand, Ur Mackmyra bruks historia (Meddel. af Gest- riklands ' kulturhist. fören., 1925).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Katarina Bröms, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17124, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. BOËTHIUS.), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17124
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Katarina Bröms, urn:sbl:17124, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. BOËTHIUS.), hämtad 2024-04-19.