Biografi

Bure och Bureus, släkt, som i en av våra mest kända släktsagor tillagts en mycket lysande och ärorik stamtavla, sträckande sig genom hela medeltiden. Enligt sägnen skulle släkten sålunda härstamma från en Tord i Byre, som berättas hava levat på Olof. Skötkonungs tid och hava ägt sönerna Andvitter, Gudleifr, Roleifr och Gunnar Herse, fader till Tord, vars son Erik i Selånger ägde sönerna Ture Heden, Herse och Siughard. Mera känd bland släktens föregivna medlemmar är emellertid sagohjälten Fale Bure den äldre, om vilken det plägade förtäljas, att han med en skara hälsingar deltagit i Erik den heliges tåg till Finland och senare, efter konungens halshuggning, dragit ned till Uppsala med sina hälsingar och besegrat dennes baneman, den danske prinsen Magnus Henriksson, men själv dödats; efter honom skulle Falebro ha uppkallats. Hans son eller sonson Fale Bure den yngre åter har fått sitt namn förknippat med striderna mellan Erikska och Sverkerska ätterna. Han skulle sålunda i slaget vid Älgarås 1205 ha räddat konung Knut Erikssons son Erik undan konung Sverker Karlsson; och på sina armar fört honom till sin gård Byrestad (Birsta) i Medelpad samt, sedan fursten där växt upp, till Norge. Det skulle ock ha varit tack vare Fale Bures bistånd, som prinsen i slaget vid Lena 1208 lyckades besegra konung Sverker, varför han sedan erhållit Medelpad, Jämtland och en del av Ångermanland i förläning och därjämte »fått sitt vapen förbättrat». Hans gravsten utvisades på Sköns kyrkogård i Medelpad.

Det har varit en lätt sak för den historiska kritiken att riva sönder denna fantastiska sagovävnad. Bevarade urkunder känna ej Bureättens påstådda förfäder, och våra äldsta historieskrivare till och med Johannes Messenius nämna dem ej — ej ens de båda bärarna av namnet Fale Bure, trots den roll, som tillagts dem vid ovan omtalade riksviktiga tilldragelser. Det har också visat sig, att detta stolta stamträd uppgjorts först vid 1600-talets början av en av den då blomstrande släktens medlemmar, den lärde Johan Bure. Berättelsen har jämväl tillkommit på, enligt vår tids sätt att se, tämligen lösa grunder. Johannes Bureus, som redan tidigt intresserat sig för forskningar rörande sin släkt, reste under de första åren på 1600-talet i Norrland. Då han därvid bl. a. hos sina fränder försporde sig om släktens äldre öden, lärde han känna allehanda bygdesägner. Mycket betydelsefullt blev hans besök vid Sköns kyrka 1601, där socknens kyrkoherde visade honom den gravsten, som utgavs som Fale Bure den yngres, och i anslutning därtill berättade sägnerna om dennes bragder. Enligt L. Bygdens, ingående undersökning om ursprunget till Fale Bure-myterna finnes stenen ännu kvar på Sköns kyrkogård. Dess stil synes vara 1300-talets, och den bär ett vapen med en beväpnad arm samt namnet. »Farthiegn», vilket även hittats i ett fåtal norrländska diplom och språkhistoriskt kan identifieras med den dialektala formen Fale.

Det material, som Bureus insamlade i Norrland, började han så småningom inarbeta i sina genealogier och inpassade därjämte genom fantasifulla och tämligen godtyckliga historiska och språkliga, konstruktioner i dessa allehanda nytt stoff, som han mötte. Så äro till exempel en del av de supponerade äldsta släktmedlemmarnas namn hämtade från av honom undersökta runinskrifter. För allmänheten framlade Bureus åtskilligt av genealogien i inskriften på den av honom 1611 ombesörjda minnessten över Buresläkten, som ännu finnes vid Uppsala domkyrkas södra vägg. Något senare sammanskrev han en utförlig genealogi över sin släkt, vilken finnes bevarad i ett flertal avskrifter (t. ex. Genealogica. n:o 53, 58 p och 61 i riksarkivet och X 36, 37 i Uppsala universitetsbibliotek).

Den mytiska Buregenealogien är alltså en kuriös — och ganska typisk — litterär produkt av vår senrenässans. Den är framsprungen ur författarens självkänsla och starka historiska intresse och har fått form och innehåll genom hans stort anlagda men diffusa och ometodiska forskningsansatser. Man får emellertid ej anse, att Bureus handlade medvetet bedrägligt. Tiden godtog ju i allmänhet, traditionerna på ett annat sätt än vi och gjorde sig ofta de största, mödor att bringa dem i samstämmighet med varandra och med kända fakta. På samma sätt tillgodogjorde sig B. den muntliga tradition, som det är hans stora förtjänst att hava beaktat och som man måhända ej får frånkänna varje spår av faktiskt underlag, då Falenamnet, Farthiegn, bevisligen burits av i sin ort framstående män under Medelpads medeltid.

Snart började emellertid särskilt berättelserna om de båda Fale Bure ett segertåg genom den historiska litteraturen. I sin mest utbildade form föreligger myten i en av Nils Casström under professor E. Frondins presidium 1746 ventilerad Uppsalaavhandling om den äldre och den yngre Fale Bures förtjänster om fosterlandet (Dissertatio de utriusque Falonis Bure in patriam meritis). Men nu vaknade även tvivlet. Ej långt efter Casströms dissertation kritiserades Buresägnerna skarpt av Sven LagerBring och den lärde biskopen K. G. Nordin, under påpekande bl. a. av inre osannolik- heter såsom att Erik Knutsson omöjligt kunde växa från barn till man på de få år, som förflöto mellan slagen vid Älgarås och Lena. Och E. G. Geijer förbigick med tystnad hela den fantastiska berättelsen.

Även efter bortrensningen av det sagohistoriska stoffet är emellertid Buresläktens stamtavla intressefängslande. Efter vad ni nu tro oss veta, härrör namnet från Bure by i Skellefteå landsförsamling. Dess äldste kände bärare är underlagmannen Anders Japson av Bure, omtalad i ett brev från ärkebiskop Jakob Ulfsson av 28 febr. 1507. Genom detta brev bekräftas hans hustru Malin, som var dotter till kyrkoherden Andreas i Skellefteå, i besittningen av en gård i Kåge by i socknen, som hon fått av sin fader, oaktat denne enligt den kanoniska rättens celibatslagstiftning ej ägt rätt att skänka något åt sin dotter. Anders och Malin hade dottern Anna, som blev gift med kyrkoherden i socknen Andreas Olai, son till en timmerman i Uppsala. Herr Andreas bidrog verksamt till reformationens genombrott i Västerbotten. Johan Bure har i sina anteckningar givit en ganska intim skildring av honom. Han hade i yngre år varit en kraftkarl, som »intet sparde» att låta hänga tjuvar för deras förseelser, gästfri mot främmande, åt vilka han gav »åt var ett stop», vördnadsbjudande, när han uppträdde i sina ämbetsförrättningar. På gamla dagar satt han ofta på en bänk vid Vägen för att få härbärgera gäster och få höra nyheter utifrån. I sitt äktenskap hade han några söner, Daniel, som blev kansliskrivare, Anders (d. 1589), som blev syssloman vid Uppsala domkyrka, samt Olaus och Nils, vilka knappast på något sätt låtit tala om sig. De synas hava använt namnet Bure, under det att modern och systrarna Magdalena och Elisabet, som liksom modern blevo prästfruar, enligt tidens sed med latinisering av tillnamnet kallades »Burea». Namnet Bureus eller Bure upptogs sedan av de bägge systrarnas söner, de nedan omtalade Bureerna, som under den yngre Vasatiden gjorde namnet ryktbart. I överensstämmelse med ett förr ganska vanligt bruk användes namnet även av andra fränder, som gingo den lärda vägen, varför släktskapsförbindelserna äro ganska svåröverskådliga. Man kan emellertid urskilja tre huvudgrenar, a) Andreas Olais dotter Magdalena Burea hade i sitt första gifte med kyrkoherden i Äkerby socken i Uppland Tomas Matthise (d. 1570), bördig från Nyland i Finland, sonen Johan Bure (se nedan 1) samt fyra döttrar, av vilka en avled 1565 och de tre övriga jämte modern bortrycktes av pesten 1580. b) Magdalenas syster Elisabet Burea blev 1570 gift med kyrkoherden i Säbrå (1579) och sedermera i Själevad (1590) och Luleå (1613) Engelbertus Laurentii, son till den förste luterske kyrkoherden i Säbrå Laurentius Svenonis (d. 1579). Söner till Engelbertus Laurentii och Elisabet Burea voro Anders Bure (se nedan 2), kyrkoherden på Gråmunkeholmen Laurentius Bureus, stundom kallad den äldre (f. 1573, d. 1612), Jonas Bure (se nedan 3) och Olof Bure (se nedan 4), av vilka den sistnämnde adlades 24 juni 1621 samt Anders och Jonas 10 maj 1624, alla med namnet Bure. Den adliga ätten utslocknade med Jonas B:s ättling i fjärde led, över jägmästaren Anders Fale B. (f. 1747, d. 1829). c) Broder till kyrkoherden Engelbertus Laurentii var kyrkoherden i Säbrå Johannes Laurentii (f. 1548, d. 1603), vilken med Kerstin Zynthia hade sonen biskopen i Strängnäs Jacobus Zäbråzynthius (f. 1572, d. 1642). Denne brukade själv tidvis Burenamnet, och detta usurperades stundom även av hans barn, bland vilka kunna nämnas riksantikvarien Lars Bure (se nedan 5), stadspresidenten Nils Bureus (f. 1625, d. 1681), adlad Burensköld 13 maj 1654 (se vidare denna ätt), professorn i matematik, senare i astronomi vid Uppsala universitet Johannes Jacobi Bureus, vilken år 1672 slutade sina dagar som assessor i Svea hovrätt, samt gästgivaren i Hellgum i Säbrå Christopher Jacobi Bure, vilken fortplantade namnet i bygden. — Till den från Bure by i Skellefteå härstammande släkten Bure räknas även i den genealogiska litteraturen Olof Jonsson Bure, som levde i slutet av 1500-talet och blev stamfader för den nedan behandlade släkten Burman (se denna).

Författare

E. Vennberg.

Källor och litteratur

Källor: L. Bygdén, Om ursprunget till den historiska mythen om Fale Bure (Samlaren, 1891); dens., Hernösands stifts herdaminne, 1—2 (1923); G. Elgenstierna, Sv. släktkalendern 1917; dens., Den introducerade svenska adelns ättartavlor, 1 (1925); H. Hildebrand, Minne af riksantikvarien Johannes Bureus (1910). — Se i övrigt, angående professor Johannes Jacobi Bureus: E. M. Dahlin, Bidrag till de matematiska vetenskapernas historia i Sverige (UUA, 1875), samt angående gästgivaren Christopher Jacobis ättlingar: V. Ekstrand, Svenska landtmätare (1903).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Bure, släkt, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17152, Svenskt biografiskt lexikon (art av E. Vennberg.), hämtad 2024-04-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17152
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Bure, släkt, urn:sbl:17152, Svenskt biografiskt lexikon (art av E. Vennberg.), hämtad 2024-04-18.