J. Isidor Dannström

Född:1812-12-14 – Stockholms stad, Stockholms län
Död:1897-10-17 – Stockholms stad, Stockholms län

Operasångare, Sångpedagog, Tonsättare


Band 10 (1931), sida 268

Meriter

Dannström, Johan Isidor, f. 14[1] dec. 1812 i Stockholm, d. 17 okt. 1897 därstädes. Föräldrar: vaktmästaren, sedermera värderingsmannen vid general-assistance-kontoret Anders Dannström och Charlotta Lovisa Rönqvist. Elev vid Jakobs h. apologistskola 1821—25 och vid Musikaliska akademien 1826—29; ägnade sig åt handelsyrket från 1829 och var kontorsbetjänt hos skeppsklareraren A. J. Tärnström till 1834; e. o. kammarskrivare vid utgående sjötullkammaren 21 aug. 1833—1836; studerade musik utrikes maj 1837—hösten 1841 och företog även senare upprepade musikaliska studieresor. Aktör och sångare vid K. teatern 1 juli 1841—30 juni 1844 (debuterade 28 aug. och 13 okt. 1841); verksam som sånglärare i Stockholm 1844—86; musikkritiker i Dagligt allehanda och Aftonposten 1848—49 samt i Aftonbladet 1854—55; innehade instrumenthandel i Stockholm 1856—86 (de sista åren tillsammans med Ludvig Ohlsson, som sedan övertog firman); ledamot av styrelsen för dramatiska och musikaliska artisternas pensionsförening 1857—92; en av stiftarna av Liljeholmens stearinfabriks a.-b. 25 juli 1872; ledamot av styrelsen för a.-b. Delphin 1891—96. Ägde fastigheterna Regeringsgatan 16 i kvarteret Jakob större från 1859, Norrmalmsgatan 11 i kvarteret Villman (Vildmannen) 1872—81 och lägenheten Ekudden å K. Djurgården 1880—89. LMA 1851; RVO 1872.

Gift 1) 10 apr. 1853 i Stockholm med skådespelerskan Betty Natalia Boije af Gennäs, f. 14 febr. 1822 på Nådala, Barkåkra socken, d. 14 nov. 1854 i Stockholm, dotter till ryttmästaren och tullförvaltaren i Björneborg Klas Otto Boije af Gennäs och Mariana Horn af Rantzien; 2) 25 maj 1858 i Åbo med Gustava Rosalie Åkerman, f. 24 maj 1834 i Åbo, t 17 apr. 1902 i Stockholm, dotter till handlanden i Åbo Gustav Fabian Åkerman och Annette Vilhelmina Björman samt änka efter t. häradshövdingen Olof Oskar Amnorin.

Biografi

D: s musikaliska begåvning var närmast ett mödernearv. Flera av syskonen odlade tonkonsten med viss framgång. Den äldste brodern Anders Gustaf (d. 1839) namnes med stort beröm vid årsexamina i Musikaliska akademien 1829 och 1830 men blev sedermera ämbetsman. Han spelade violin och sysslade även med komponerande. Enligt D: s »Minnesanteckningar» efterlämnade han »flera ganska behagliga solosånger, åtskilliga arrangemanger för piano och guitarr» (delvis tryckta i Lördagsmagasin för gitarrspelare 1838—39). En yngre syster Marie Louise (d. 1834) var »begåvad med en härlig sopranstämma». D. själv lärde sig redan under skolåren (utan lärare) spela luta och gitarr samt tog en del lektioner i flöjtblåsning för K. F. Bock. I hemmet odlades med förkärlek sång. »Sol och duetter omväxlade med trior och kvartetter». I Musikaliska akademiens läroanstalt åtnjöt D. sedermera (1826—29) undervisning i sång av J. E. Nordblom, i harmoni av E. Drake och i pianospelning av T. Byström. 1829 bestämde fadern, att sonen skulle ägna sig åt köpmansyrket, men genom att ge undervisning i sång, gitarr och flöjt samlade D. ett litet kapital, så att han kunde fortsätta sina musikstudier i utlandet. Innan resan anträddes, tog han under ett och ett halvt års tid lektioner i harmoni och kontrapunkt för Drake och i sång för I. Berg. Vid denna tid (1836) framträdde han även som kompositör med en romans för sång med ackompanjemang av piano eller gitarr. Samma år utgavs också ett häfte sånger, varav två voro av D. och två av Drake. »Romansen likasom sånghäftet vann en strykande avsättning.»

Sina nya musikstudier började D. på våren 1837 i Berlin under S. W. Dehn och fortsatte därpå hösten 1838 över Wien och Triest till Italien, där han vid konservatoriet i Bergamo åtnjöt professor Forini's undervisning i sång. Samtidigt gav han också själv sånglektioner och dirigerade i några kyrkor. Efter att ha tillbragt vintern 1840—41 hos en broder i Marseille, var han våren 1841 i Paris och studerade där med iver den sceniska sångkonsten, som just då stod på höjden av glans vid italienska teatern. Sjukdom tvingade honom emellertid att hastigt lämna staden för att sköta sin hälsa vid vattenkuranstalten Gräfenberg i Schlesien. Sedermera konserterade han med en viss framgång i Warschau och »lyckades över förväntan» i Krakau samt återvände efter en kortare studievistelse i Wien till Stockholm på hösten 1841.

Såsom fullt utbildad dramatisk sångare debuterade D. efter sin hemkomst på K. teatern i Mercadante's »Il Bravo» (endast »scen och aria») och som Max i Alphyddan. Under de följande åren hade han ständigt att sjunga i operor tillsammans med Jenny Lind och J. Gunther. Bland hans roller märkas Don Juan, Almaviva, Figaro, Bazil i »Barberaren i Sevilla», Geronimo i »Turken i Italien», Talaren i »Trollflöjten», Rudolf i »Sömngångerskan», Nevers i »Huge-notterna», tsaren i »Czar och timmerman» m. fl. Samtidigt framträdde han även ofta på konserter. Av kritiken namnes han alltid med aktning men ej med särskilt lovord, väl huvudsakligen på grund av att Jenny Lind alltid ådrog sig det övervägande intresset. Om D: s sceniska verksamhet skriver Fr. Huss i Svensk musiktidning 1893: »Dannströms bariton var ej stor eller omfångsrik men jämn och välljudande, särdeles välskolad och sålunda mäktig de finaste skiftningar, varför sångpartiet, som av honom alltid konstnärligt utfördes, vann odelat bifall»; hans dramatiska förmåga, var också ovanligt framstående. Enligt Fr. Berwalds omdöme, vilken under Du Puys tid var anställd i hovkapellet, skulle D: s Don Juan i flera avseenden ha överträffat Du Puys, vilken, hur berömd denne än var som Don Juan, likväl säges ha inlagt väl mycken kyla i rollen. Såsom något ovanligt kan nämnas, att D. själv utförde det ingalunda lätta gitarrackompanjemanget till Don Juans bekanta serenad, vilket betydligt böjde illusionen. Även i det komiska facket gjorde han lycka, t. ex. i »En majdag i Värend», där hans klockarfar blev »en bild ur verkligheten av den tidens originella klockargubbar».

Jenny Linds avgång från Stockholmsscenen 1844 synes ha medverkat till att D. vid samma tid lämnade teatern. Även med konserterna upphörde han nu, dock sjöng han 14 dec. 1852 tillfälligtvis å sin blivande hustru Betty Boijes konsert. I stället ägnade sig D. från denna tid åt sångundervisningen. Han var nu även en berömd sångkompositör och åtnjöt allmän aktning som gedigen musiker. Till D: s berömdaste lärjungar hörde Louise Michaeli, åt vilkens härliga sångkonst han i sin självbiografi ägnat en utförlig beskrivning; nämnas kunna också Herta Westerstrand, Leocadie Berghnér och Vendela Andersson. En god ekonomisk ställning satte honom i stånd att varje år företaga musikaliska studieresor till utlandet. Redan 1844—45 hade han tagit sånglektioner för M. Garcia i Paris, och 1853—54 företog han en resa till Förenta staterna, där han flerstädes sjöng å konserter och även en längre tid verkade som sånglärare i Washington.

En verksamhet, som mindre passade D., var som sångledare. I. Berg hade 1847 tröttnat att vara ledare av Harmoniska sällskapet. Intresset inom den blandade kören var ej särdeles livaktigt, och D. fick därför en föga tacksam uppgift, då han beslöt att upptaga manteln efter Berg. Ehuru han med största samvetsgrannhet skötte sin plats som dirigent och instruktör, lämnade han snart sysslan. »Efter tvenne terminer nödgades jag därför avsäga mig ett uppdrag, som, ehuru hedrande, dock ej riktigt lämpar sig för den, som helt och hållet är beroende av privata lektioner», säger han själv härom i sina »Minnesanteckningar». Han verkade sedan ej mera som körledare och synes ej heller som kompositör ha haft så stort intresse för körsången, varken den blandade kören eller manskvartetten.

Som kompositör framträdde D. företrädesvis på 1840- och 50-talet med solosånger. Till de mera berömda och för ett trekvartsekel sedan ofta sjungna sångerna höra: »Malins milda öga», »Vore jag en blomma», »Du ger mig livet», »Statsfången», »Den unge munken» samt sångpolskorna från Dalarna och Uppland i allmogestil. På 1860-talet ägnade han sig med stor framgång åt den religiösa sången och utgav bl. a. de utomordentligt populära »Hur ljuvt det är att komma» och »Nu sjunker solen neder». 1876 prisbelönte Musikaliska konstföreningen ett häfte sånger av honom. D. var som sångkompositör senromantiker med denna riktnings alla förtjänster och svagheter: en viss melodisk pregnans i allt, med noggrant aktgivande på röstens fordringar, tacksamma små lättsjungna koloraturinlägg här och där, diskret lyrisk tongivning med stor hänsyn till diktarens och diktens fordringar, allt folkligt enkelt och allmän-fattligt tillrättalagt, men också en viss benägenhet för det känslofulla, det urnupet sentimentala, för mycken suckan och klagan. Om han nu ej så ofta sjunges, beror det väl mest på den för litet komplicerade sångstilen, det tunna ackompanjemanget och den glättade salongsmässiga melodiken. 1850- och 60-talen, som voro mindre fordrande inom solosången, satte utomordentligt värde på hans visor, och inånga kommo ut i ständigt nya upplagor. På konsertestraden sjöngos de tämligen ofta på 1860- och 70-talet men ännu mera i hemmen. Även för teatern skrev D., men med relativt ringa framgång. Mest framträdde han inom vaudevillen och det enkla sångspelet, där Aug. Blanche kunde behöva hans hjälp. Den 5 mars 1847 uppfördes på Mindre teatern »Skomakaren och hans fru», 31 juli 1848 å Djurgårdsteatern »Herr och fru Tapperman», 24 mars 1851 å K. teatern operetten »Doktor Tartaglia». Texten til den sistnämnda (av Aug. Blanche) omarbetades sedermera av E. Wallmark och gavs ånyo med flera nya sångnummer under titeln »Crispinos giftermål» å Nya teatern i Göteborg nov. 1878 (repris där 1893). Å Djurgårdsteatern uppfördes slutligen 19 juli 1861 »Lordens rock» (komedi med sång). En liten operett »Gibby» från 1850-talets mitt makulerades.

Stor uppmärksamhet väckte D: s 1849 utgivna sångskola. Den utkom i ny reviderad och tillökad upplaga 1876 (med ett bihang »Vokaliser och sångöfningar», vilka förut utgivits separat). Om detta arbete säger Fr. Huss i sin biografi över D., att det »under flera decennier försvarat sin plats som den fullständigaste och grundligaste sångskola vi ägt på svenska språket».

D. var en praktiskt anlagd man. År 1856 öppnade han. en instrumenthandel, som tillförde honom ganska betydande inkomster. Hans praktiska förmåga anlitades också ganska mycket i kommittéer och föreningar. Musikaliska akademien, av vilken han blev medlem 1851, står i tacksamhetsskuld till honom för en bättre, översiktligare uppställning av protokoll och handlingar, vilken han som revisor genomdrev. Även i övrigt ingrep han på ett förtjänstfullt sätt i akademiens arbete och var bl. a. en tid ledamot av konservatoriets direktion. Det var tack vare D: s energiska arbete, Richard Wagner kallades till ledamot av akademien.

I tidningar och tidskrifter framträdde D. ej sällan som författare. Så var han musikkritiker i Dagligt allehanda och Afton- posten. (1848—49) och i Aftonbladet (1854—55). I Svensk musiktidning skrev han bl. a. karakteristiker av Jenny Lind och Kristina Nilsson. Hans »Minnesanteckningar», som utkommo året före hans död, lämna en värdefull översikt över musiken och sången i Sverige vid 1800-talets mitt och ge samtidigt en ypperlig teckning av honom själv och hans verksamhet. Även frågor utanför musikens område intresserade D. Kort efter sin hemkomst från Amerika, offentliggjorde han sålunda en reseskildring »Från Sverige till Amerika», som han själv kallar »en bok för utvandrare». Regeringen inköpte (enligt beslut 11 maj 1855) ett större antal exemplar av detta arbete för gratisutdelning i de provinser, där utvandringen var störst.

Om än ej i egentlig mening politiskt intresserad, var D. dock en varm vän av arbetarna och visar sig i sin självbiografi även som kännare av K. Marx' och F. Lassallé s skrifter. »Ehuru fiende till allt självsvåld», säger han själv, »har jag i politiska och kommunala förhållanden slutit mig till de frisinnade, likväl utan att på något sätt gilla denna all förnöjsamhet och lycka uppslukande socialismen.» I sociala frågor var han framför allt den klart tänkande och fast handlande finansmannen. — Bouppteckningen efter D: s död visar en behållning överstigande 230,000 kronor. I sitt testamente hågkom han med ganska betydande summor allmännyttiga och välgörande ändamål i Sverige och Finland. Särskilt kan nämnas »Isidor Dannströms konvalescenthem» inom Sabbats-bergs sjukhus i Stockholm, till vars upprättande D. och hans hustru i testamente skänkte 140,000 kronor. Hemmet, som har 60 platser, togs i bruk 1903.

Som personlighet var D. en tillbakadragen, saktmodig man, som aldrig ville armbåga sig fram till en bemärkt plats. Utan att framträda utövade han en stor hjälpsamhet och visade mycken omtanke om musiker och konstnärer. Ehuru till karaktären mild och försynt, kunde han energiskt och lidelsefullt försvara sina åsikter, när det gällde en kränkning av hans rättsmedvetande, vare sig i egen eller andras sak. »Fullkomligt inseende mina, i många hänseenden stora brister, har jag alltid själv velat vara överseende med andras. Avunden lika litet som fåfängan har förmått inkräkta mitt sinne», säger han i sina »Minnesanteckningar». »En av de älskvärdaste och vänsällaste gestalterna i den svenska tonkonstens värld» heter det om honom i en minnesruna i »Hvad nytt?» 1897, och det tillägges: »Få ha de lyckliga varit, som efterlämnat ett så ljust och varmt minne som I. D. ... Han gav i sin tondiktning fullt upp av sitt lyckliga lynnes rika håvor, han lärde sig sjunga skönt för att meddela åt andra sångens konst; och materielt skänkte han i det tysta eller öppet på ett vänsällare, diskretare och mera godhjärtat sätt, än som är bruket bland dem, som fått ymnigt av denna jordens håvor.»

Till D:s elever kan även räknas hans första hustru Betty B o i j e. Hennes far hade överflyttat från Sverige till Finland, och innan hon kom till Stockholm, hade hon framträtt å konserter i Åbo, Helsingfors, Reval och Petersburg. I Stockholm gav hon sin första konsert 23 apr. 1849 och sjöng sedan ofta under vintern 1849—50. Spelåret 1850—51 var hon engagerad vid K. teatern och debuterade 27 nov. 1850 som Nancy i »Martha». I en minnesruna i Theater-kalender 1855 heter det: »Sällan har någon mera lysande debut ägt rum på denna scen. Icke blott att fröken Boije rönte den mest avgjorda framgång, men man kan även utan någon överdrift påstå, att den ovanliga lycka, som denna opera gjorde i Stockholm, huvudsakligen kan tillskrivas det lyckade sätt, varpå hon utförde sitt parti. Hon icke blott hänförde publiken, hon elektriserade i den grad sina medspelande, att även de letargiska däribland glömde sig själv och funno sig in i sina roller.» Genom den framgång, Flotows opera fick, hindrades hon emellertid att få några mera betydande roller. Hon sjöng hela säsongen åter och åter blott Nancy. Cherubin i »Figaros bröllop» blev hennes nästa uppgift. »Även i denna roll rönte hon stort bifall genom det nya, egendomliga och djärva sätt, varpå hon framställde den skalkaktiga, ystra gossen», heter det i minnesrunan. Redan 1851 lämnade Betty Boije emellertid scenen och framträdde därefter endast mera sällan å konserter. Efter sitt giftermål med D. medföljde hon denne på hans amerikanska resa och sjöng under denna tillsammans med mannen å konserter i Washington och New York. Även här skördade hon mycket beröm. Under vistelsen i Amerika insjuknade hon emellertid och avled ett par månader efter hemkomsten. Under sin sista sjukdom komponerade hon några romanser. En av dem, »En blick tillbaka» (tryckt i I. Dannström, Sånger, H. 12), blev »hennes avskedshälsning till livet».

Författare

T. Norlind.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

— Några handskrifter av D. och Betty D. samt brev till och från. D. firmas i Musikaliska akademiens bibliotek.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Från Sverge till Amerika. Råd och upplysningar för landsmän som ämna utflytta till den nya verlden; dels bearbetade från tyskan, dels efter egna iakttagelser samlade under en resa i Norra Amerika åren 1853—1854 af I. D—m. Sthm 1855. (5), 170 s. (Anon.; även med omtr. omslag, vara förfrs namn är utsatt.) — Några blad ur Isidor Dannströms minnes-anteckningar. Sthm 189G. 4: o (3), 95, (2) s., 1 portr. [s. 91—95 musikbil.]. — Musikkritiska recensioner i Dagl. allehanda och Aftonposten (1848—49) samt i Aftonbladet (1854—55). — Biografier i Sv. musiktidning på 1880-talet (de flesta av dessa ånyo tryckta i D:s ovannämnda minnesanteckningar). —¦ Text till flera av D: s sånger. [Enligt Hj. Linnström, Sv. boklexikon 1830—1865, och G. E. Klemming, Sveriges dramat, litteratur, skall D. därjämte tills, med Aug. Blanche ha bearbetat texten till den av D. tonsatta operetten Doktor Tartaglia i^Sthm 1851; 64 s.); själv nämner D. i sina minnesanteckningar ingenting härom, men namngiver däremot E. Wallmark som en senare bearbetare av texten.] 

Kompositioner i tryck: a) instrumentalmusik (för piano solo): Favorit marsch. Engelbrecht. Sthm u. å. — Axevalla marsch. Sthm u. å. — La sym-pathie. Grande valse et deux mazurques favorites. Sthm u. å. (Op. 11.) — La parisienne. Mazurka. Sthm u. å. (Op. 18.) — Souvenir de Varsovie. Deux polonaises et quatré mazurques. Sthm u. å. b) vokalmusik med ackompanjemang: Solosånger: Romance. Sthm [1836]. — Fyra sånger af E. Drake och I. Dannström. [Akta dig och Återkomsten av E. Drake; Lärkan och Färjekarlen av I. Dannström.] Sthm [1836]. — Tre sånger. [Förändringen. Jägarn och mjölkflickan. Till sångmön.] Sthm u. å. (Op. 5.) — Fyra sånger. [God och ond. Den älskades öga. Erotiskt svärmeri. Gondolier sång.] Sthm [1842]. (Op. 7.) [En ny uppl. härav, men med God och ond utbytt mot Statsfången utkom som Sånger vid piano, H. 1. Sthm u. å.] — Hymn vid konung Oscar den förstes kröning. Sthm u. å. — Sånger. [Romance ur Maria Tudor. Motgången. Farväl till Hilma. Den blinde violinspelaren. Duo på hafvet.] Sthm u. å. (Op. 9.) [Ny uppl. utg. som Sånger vid piano, H. 2. Sthm u. å.] — Sånger. [Sången. De tre kyssarna. Den döende grenadieren. Då jag ser och hör dig. Bekännelsen.] Sthm [1844]. (Op. 12.) [Ny uppl. utg. som Sånger vid piano, H. 4. Sthm u. å.] —¦ Sånger. [Wore jag blomma. Med henne på vågen. Hösten. L'inquiétude.] Sthm u. å. (Op. 15.) [Ny uppl., med Llnquiétude utelämnad men i stället Längtan vid stranden och Våren och glädjen upptagna, utg. som Sånger vid piano, H. 3. Sthm u. å.] — Nyare sånger. [Amor och flickan. Den öfvergifna; Duo.] Sthm u. å. (Op. 15.) Fyra sånger. [Ave Maria. Tyrolarens hemkomst. Gamla minnen. Flickor jag beder.] Sthm u. å. (Op. 19.) [Ny uppl. utg. som Sånger vid piano, H. 5. Sthm u. å.] — Nyaste sånger. [Eternellen. Visa. Toffeltaktiken. Romans och duo.] Sthm u. å. —¦ Sånger. [Otålighet. Es-tu la soeur des anges ? Fiskaresång. Wandraren. Warningen.] Sthm u. å. — Sång vid högtsalig prins Gustafs död. Sthm 1852. — Sånger. [Till den döende blomman. Slumrerskan efter balen. Serenaden.] Sthm u. å. (Sånger vid piano, H. 11.) — Sånger. [Zigiie-nar-sång.' Gurli, jag varnar dej. En blick tillbaka. Du vet väl hvem, du vet väl hvad. Den unge munken. Rataplan.] Sthm [1855]. (Sånger vid piano, H. 12.) — Le salon musical. Sånger med svensk och fransk text. [Ve öfver digl Pensionsflickan. Gondolfarten. Den landsförvistes dotter. Stum kärlek. Den femtonåriges drömmar.] Sthm u. å. — Vier Lieder. [Liebesnoth. Der blinde Geigenspieler. Heimkehr. Wie so schön ?] Berlin u. å. — Tre skogsblommor från Finland. [Hemlängtan. Hur länge skall än jag vänta dig ? Wallflickans sång.] Sthm u. å. [Även i tysk uppl. Berlin u. å.] — Sånger. [Herdarnes helsning; julsång. Aria ur »Crispinos giftermål». Romance. Liljorna.] Sthm u. å. — Slummersång. Sthm 1870. — Signalen ljudei och grafven bjuder (Ny illustr. tidning, 1875, n:o 46; ånyo utg. såsom Bassångarens album, N:o 30. Sthm [1881].) — Sånger. [Än mörkrets furste egde makt. En Peri. Stjernan.] Sthm [1876]. — För fosterlandet (Ny illustr. tidning, 1877). — Sex andeliga sånger; fyra för en röst med piano eller orgel samt två för blandad kör. Texten af J. L. Runeberg. [För fosterlandet. Sommaren. Aftonen. Hur ljuft det är att komma. Blomstringen. O fadershem.] Sthm [1881]. — Till liten sångare i skog. Romans. Sthm [1884]. — 6 polskor, arrang. o. bearb. för en röst vid piano. [Tröste-polska. Det är så underliga ställen. Polska från Upland. Värends-polska. Dal-polska. Långt i fjerran hörs eko svara.] Sthm [1885]. ¦— Ensam vandrar jag allt under skogens grenar. Polska. Sthm [1886]. — Herrligt är, när skogen ståndar grön. Polska. Sthm [1886]. — Låt nu sorgen fly. Polska. Sthm u. å. — Så skön som de röda rosor. Polska. Sthm [1886]. — Björken grönskar, häggen blommar. Polska. Sthm [1887]. — Gossar här finnes godt om. Polska. Sthm [1887]. — Jag tror, jag får börja öfverge att sörja. Sångpolska. Sthm [1888]. — Nöjd och glad jag reser ifrån staden. Polska! Sthm u. å. — Den unge munken. Aria. Sthm [1889]. — När jag blef sjutton år. Svensk folkvisa. Sthm [1890]. — Svärmeri. Sthm u. å. — Es-tu la soeur des anges? Paris u. å. — Du liten bard på lätta vingar. Sång komp. ... 1894. (Till fröken Signe Hebbe) (Några blad ur Is. Dannströms minnes-anteckningar, s. 91—95). — Duetter: De fordna pensionskamraterna. Komisk duett för sopran och alt med piano. Sthm [1858]. — Duellanterne. Komisk duett för 2 tenorer. Sthm [1877]. [Även i tysk uppl.: Kanonen-Duell. Hamburg u. å.] — Bacchi barn. Duett. [Sthm u. å.] — En reception i Bacchi tempel. Bacchanalisk scen och duett för tenor och baryton. Sthm [1882]. — Sångkvartetter: Krigssång. Manskör (Från Odins lund och Lundagård, 2, 1886). — Sång vid aftäckandet af J. P. Cronhamns minnesvård d. 7 maj 1886 (Sv. musiktidn. 15/e 1886, s. 77). — Stjärnan. Tenorsolo med blandad kör (se ovan Sånger, 1876). — Sex andliga sånger (se ovan; 1881). — Flera av de i D: s sångsamlingar ingående sångerna äro även utgivna separat, några i en mångfald upplagor; likaså äro ett flertal intagna i allmänna sångsamlingar såsom »Sjung!», »Det sjungande Sverige», m. fl.

Sång-method, innefattande etuder, skalor, arpeggior m. m., dels nykomponerade, dels samlade utur de förnämsta europeiska sånglärarnes arbeten, jemte beskrifning om dessa öfningars ändamålsenliga användande. H. [1]—2. Sthm 1849. Fol. 65, (1) s. Ny uppl, omarb. o. tillökt. Afd. 1—3 jämte supplement, inneh. etuder, vokaliser och solfeggior. Sthm 1876.

Källor och litteratur

Källor: Civildep. handl. 11 maj 1855, RA; personella berättelser, generaltullstyrelsens arkiv; mantalslängder, passjournaler och bouppteckning, Stockholms stadsarkiv; insända examenskataloger, K. direktionens över Stockholms stads undervisningsverk arkiv. — D: s ovannämnda självbiografiska minnesanteckningar (1896); recensioner över D:s operauppträdanden i Stockholms musiktidning 1843—44; artiklar i Ny tidning f. musik 1853—54, Sv. musiktidning 1892, s. 126, 1893, s. 1, 1894, s. 86, 1897, s. 129, Hvad nytt? 15/12 1894 och 2S/io 1897 samt Fäderneslandet 12/2 1898; nekrologer över D. i Stockholms dagliga tidningar; W. Berg, Musik-lexikon (handskr. i MA bibi.; huvudsakl. efter H. Hofberg, Sv. biogr. lexikon, 1896); F. A. Dahlgren, Anteckningar om Stockholms theatrar (1866); T. Norlind, Allm. musiklexikon (1: a och 2: a uppl.); J.M.Rosén, Några minnesblad (1877). — Om Betty Dannström, f. Boije: nekrologer i Ny tidning f. musik 1854 och i Theater-kalender 1855; kalendern Thalia 1867; O. Andersson, Åbo underrättelser och musiken (Genom ett sekel. Åbo 1925): T. Carnelan, Finsk biogr. handbok, 1 (1903).

Gjorda rättelser och tillägg

1. Korrigering av tidigare uppgift, , 2014-02-14


Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
J. Isidor Dannström, http://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17273, Svenskt biografiskt lexikon (art av T. Norlind.), hämtad 2014-11-27.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17273
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
J. Isidor Dannström, urn:sbl:17273, Svenskt biografiskt lexikon (art av T. Norlind.), hämtad 2014-11-27.

Rättelser och tillägg

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel.
Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se