Meriter

2. Isac af Darelli, den föregåendes son, f. 19 apr. 1756, d. 16 dec. 1834 på Vängsjöberg i Gottröra församling. Ägnade sig ¦efter avslutade skolstudier åt lantbruk; övertog förvaltningen av iideikommissegendomen Vängsjöberg i Gottröra socken och Lång-hundra härad 1780; var bosatt därstädes till sin död; bevistade riksdagarna 1778, 1786, 1789, 1792, 1809—10, 1815,-1817—18 och 1823. RVO 1805; LVA 1812; LLA 1812; var dessutom ledamot av liera, in- och utländska lantbruks- och hushållningssällskap.

Gift 1 maj 1783 i Stockholm med Johanna Maria Nentwig, f. 23 juli 1764 i Stockholm,, d. 6 okt. 1828 på Vängsjöberg, dotter till grosshandlaren Johan Kristian Nentwig och Maria Elisabet Rachell.

Biografi

D. var av sin samtid känd och uppskattad förnämligast som driftig och företagsam lanthushållare. Vid tjugufyra års ålder tillträdde han det fideikommiss, fadern stiftat och vari Vängsjöberg utgjorde huvudgården. För att utlösa sina båda systrar måste han emellertid försälja delar av egendomen samt upptaga ett betydande lån (tillstånd av Svea hovrätt 13 juni 1781), något som helt naturligt ogynnsamt påverkade hans ekonomiska ställning. Denna försvårades ytterligare genom hans svågers, den bekante teatermannen J. A. Ristells, ikonkurs och förluster på borgensförbindelser. Det lyckades honom dock att reda sig i svårigheterna. D. koncentrerade från början sitt arbete på själva Vängsjöberg, som vid tillträdet låg i lägervall, hade blott trettio tunnors utsäde samt i övrigt mycket svaga resurser. Genom energi, klokhet och förtänksamhet vid driftens planering lyckades D. emellertid att rycka upp gården, så att den blev ett bland sin trakts mest bemärkta mönsterjordbruk. Nyodlingar upptogos, mossar avtappades, röjningar utfördes, humlegård, garveri och tegelbruk anlades, varjämte tvenne- väderkvarnar och en såg uppsattes för gårdens och traktens behov. I jordbruket genomförde D. ett av honom själv uttänkt cirkulationssystem, baserat på tioårsperioder, som dock i längden icke utföll efter önskan, liksom överhuvud taget det ekonomiska resultatet av hans verksamhet icke alltid visade sig tillfredsställande. Dessutom nedlade han icke ringa arbete på att i skrift fixera de rön och erfarenheter, han under sitt praktiska arbete i rikt mått haft tillfälle att göra. Åtskilliga av dessa till omkring ett dussin uppgående skrifter insändes till olika sällskap, vilka funno flera bland dem värdiga att prisbelönas, något som även var fallet med trenne likartade arbeten, dem han författat men låtit under andras namn ingiva. Ett annat forum för sina ekonomiska spekulationer fann han på riddarhuset. Med iver kastade han sig efter 1810-talets jordbrukskris in i den finanspolitiska diskussionen, ivrigt bekämpande alla planer på inflationens hämmande genom en brådstörtad realisation. Tillräcklig sedelstock, ökad och underlättad jordbrukskredit, hämmande av överflödet och protektionistiska åtgärder till både jordbrukets-och industriens fromma voro de medel, varigenom han hoppades, att modernäringen och därmed landets välstånd skulle kunna effektivt befrämjas. D:s inlägg erbjuda en visserligen ej originell, men på personliga erfarenheter grundad och därför ej ointressant utformning av oppositionens ekonomiska program. Även utomlands var han känd för sin jordbrukstekniska duglighet, vilket bl. a. visas därav, att han, sedan han av Société libre économicrue i S: t Petersburg blivit prisbelönad för en avhandling om fårskötselns .betydelse för lanthushållningen, år 1802 erhöll kallelse att överflytta till Ryssland och där övertaga förvaltningen av en större domän för att genom sitt exempel sprida kännedomen om ett förbättrat jordbruk i trakten, ett anbud, vilket han dock fann sig föranlåten att avböja. Egendomligt nog uppgives D. aldrig ha förvärvat någon i egentlig mening jordbruksvetenskaplig underbyggnad. I stället säges han ha i stor utsträckning litat på sin ovanliga iakttagelseförmåga och sin praktiska blick, vilka i förening fingo ersätta, vad som brast i teoretisk utbildning. Ledningen av arbetet på hans gods låg helt och hållet i hans egen hand. Varje morgon utdelade han som en fältherre i egen person sina order för dagsverkenas fördelning. För sina underhavandes väl hyste han ett varmt intresse och var i gengäld av dem högt värderad. Särskilt berömdes han för att han aldrig »drog påk» mot sina tjänare. Till hans orubbligt iakttagna grundsatser hörde att aldrig taga någon befattning med brännvinsbrännande och aldrig anställa några körslor på söndagen, tvenne principer, vilka för gårdsarbetets jämna gång utan tvivel hade en stor och hälsosam betydelse.

För sina jordbrukarevärv glömde D. emellertid icke sina övriga intressen. Redan tidigt hade han börjat syssla med litterärt författarskap, därtill måhända inspirerad av sin svåger Ristell. Vid blott aderton års ålder utförde han en översättning av Voltaire's »Alzire ou les Americains», vilken enligt hans egen uppgift lästes i drottning Lovisa Ulrikas salong. Sedermera uppfördes den även i ett par repriser på olika scener i Stockholm. Hans nästa försök var komedien »Den behagsjuka», som emellertid icke beredde honom någon litterär berömmelse. Den bekante skådespelaren K. G. Schylander, som fått en roll i stycket (»fröken Emerentia», förmodligen en komisk gumroll, då det var i dylika Schyländer excellerade), skriver i ett brev av 6 febr. 1789 till A. N. Clewberg-Edelcrantz, att han icke ville spela den honom tilldelade rollen av den anledningen, att han finner pjäsen »oduglig och tvärt emot theatre reglor stridande», varför den aldrig kan beräknas komma att behaga allmänheten. Likartad uppfattning, förklarar han, hysa samtliga medlemmar av teatern. Hans protest hade emellertid ingen verkan. Stycket framdrevs trots allt och uppfördes 31 mars, men utgången visade, att skådespelarna haft rätten på sin sida. Den första föreställningen blev också den sista. Författaren tycks dock icke ha fällt modet, ty i en rapport rörande teaterns verksamhet, avgiven 4 sept. 1789, berättar Clewberg-Edelcrantz, att D. översatt sitt stycke till franska för att insända det till Comédie francaise i Paris. »Han har vid nogare eftersinnande funnit, att tonen och ämnet bättre passade sig för publiken i Paris än i Stockholm.» — Det vill sålunda synas som om man redan vid denna tidpunkt i Stockholms litterära kretsar börjat driva en smula gäck med den oförtrutne dilettantens upprepade försök att göra sig gällande på den vittra vädjobanan. D. lät sig dock intet bekomma utan fortsatte som om ingenting hänt. Kort efter »Den behagsjukas» fiasko började han ett annat kuriöst arbete, nämligen en översättning av Corneille's »Rodogune», rättad efter Voltaire's anmärkningar och lokaliserad »till en period av svenska historien, vars mörker tillåter nästan vad av händelse som helst», för att citera hans eget uttryck. Stycket inlämnades till Gustav III år 1792 och lästes för honom. Vad han tänkte om dess litterära värde må lämnas osagt, men antagligen tilltalades hans regissörsinstinkter av dess effektfulla händelseutveckling. Han säges i varje fall ha givit order om att det skulle uppföras och att fru Marcadet och herr de Broen skulle spela huvudrollerna. Emellertid blev denna plan aldrig satt i verket. Av D:s övriga dramatiska alster nådde blott ett par, tragedierna »Nils Sture eller Sturarnes död» och »Carl Ulfson eller De svenske riddarne i Neapel», fram till offentligheten. Bäggedera äro emellertid fullständigt onjutbara och vittna på ett tragikomiskt sätt om författarens dilettantiska hjälplöshet. D. själv synes ha ansett, att hans bristande framgång som vitter författare berodde på hans litterära konservatism. I sin korrespondens med sin boktryckare, H. A. Nordström i Stockholm, uttalar han sig (22 mars 1828) pessimistiskt om »Carl Ulfson»: »Om denna tragedi säljer sig väl, varpå jag likväl tvivlar, emedan den är författad efter gamla goda regler, hatade av nya skolan, skall jag lämna T. fortsättningen.» Det gick emellertid, som D. förmodade; avsättningen blev icke blott klen, den blev alldeles ingen, och boktryckaren gjorde en ej obetydlig förlust, vilket helt naturligt betog honom lusten att fortsätta med att giva publicitet åt vad D. presterade, ehuru den outtröttlige författaren i sina brev uppräknar en hel rad av dramatiska alster, som i hans skrivbordslådor otåligt väntade på trycket. Hela uppr lagan av hans teaterstycken med undantag av fyra eller fem exemplar, som blivit bortskänkta eller möjligen försålda, översändes av boktryckaren till Vängsjöberg och blev där liggande som ett aldrig rört depositum tillsammans med D: s övriga vittra alstring, omfattande två tragedier, tre komedier, en mängd smärre dikter och tillfällighetsverser samt åtskilliga översättningar.

Bättre lycka än med sina egna poetiska verk hade D. med den korta avhandling över tragediens väsen, som han publicerade som inledning till andra delen av sina teaterstycken. Något originellt innehåller den visserligen icke, men den vittnar, åtminstone om en viss beläsenhet på området. P. A. Sondén, som behandlat den i andra upplagan av »Svenska vitterheten», förklarar med någon överdrift, »att vi på vårt språk icke äga någon fullständigare och redigare framställning  av den teori, som av våra bättre tragiker under Gustav III: s tid följdes». Ett par i densamma lämnade, på egna minnen grundade uppgifter ha ett visst teaterhistoriskt intresse.

I sitt personliga uppträdande var D. ett vida bekant original. En livlig skildring av hur han på äldre dagar tedde sig har lämnats av kyrkoherden i Närtuna och Gottröra församlingar i Uppland Olof Filip Utterström, vilken år 1822, som det uppgavs till ej ringa del genom D: s energiska understöd, blivit utnämnd till innehavare av nämnda pastorat. D. uppträdde i vardagslag iklädd nattröja, knäbyxor och mycket spetsiga smorlädersstövlar samt bar kalott och hade en grön skärm för ögonen. Hans hem var nästan torftigt, tapeterna i rummen urblekta och husgerådet av enklaste slag. »På .skänken vid salsdörren stod alltid ett stort tennstop med svagdricka och längre fram i rummet tvenne stora pukor, varpå herrn visade sin konst att göra virvlar, utan takt och med ett buller, som kunde skrämma en människa med ovana öron på dörren. Hans nervsvaga fru satt tåligt och fördrog detta oväsen, ty hon visste, att det roade 'Mon cher', vars musikaliska iver alltid ökades, då 'Mitt lilla hjärta' försäkrade, att virvlarna hördes förträffligt... Vid mera upprymda tillfällen befalldes trädgårdsmästaren Trygg, en grovlemmad, allvarsam gubbe, med en lika grovt tillyxad nyckelharpa, infinna sig. Efter musiken av denne Amphion dansades menuett av de gamla herrskaperna, varvid herr Darelli och hans syster samt svågern Richnau, även en sjuttioåring, sökte att överträffa varandra i graciösa steg och vändningar.» D. var en förträfflig värd, som lika beredvilligt undfägnade sina gåster med kortspel som med jakt och omständliga råd i lanthushållningen. Särskilt var han road av kortspel och väjde icke för en hög poäng, ehuru han var föga belåten, när han förlorade — en känsla som helt och fullt delades av hans hustru. Med mycken stolthet berättade han, huru han en afton i Stockholm vunnit 800 rdr på piket av en italienare och sedermera, när den förlorande reste efter honom ut till Vängsjöberg för att få revansch, spelat av honom ytterligare 300 rdr. I politiskt hänseende hade han på sin tid tillhört oppositionen och räknats bland dem, som på allt sätt ville Gustav III till livs. Antagligen berodde detta på hans vänskap med K. Fr. Pechlin, i vilkens dotter Amalia Fredrika han i sin ungdom varit förälskad. Under Gävle riksdag sammanträffade han med J. J. Anckarström — för övrigt som ägare till Torsåkers gård hans granne på landet — vid ett tillfälle, då denne gick med sina pistoler i fickan, avvaktande en möjlighet att utföra sin mordplan. D., som då till sin förskräckelse fick höra, vad han hade i sinnet, gjorde allt för att avvända honom från hans föresats, huvudsakligen under den motiveringen, att man kunde befara en allmän massaker på adeln, om något hände konungen. Anckarström skall enligt D: s berättelse ha känt sig övertygad och svarat: »Du har rätt, Darelli, tack för ditt kloka råd!» Dagen före kungamordet befann sig D. i Stockholm för att sälja vete. På väg till en middag hos presidenten i krigskollegiet greve Gustav Adolf Horn sammanträffade han med Anckarström, som ivrigt bad honom att efter middagen infinna sig hos friherre Karl Fredrik Ehrensvärd, där han skulle få råka sina vänner Klas Horn, A. L. Ribbing m. fl. D. hade emellertid beställt sin vagn till kl. halv 3 och måste följaktligen avböja invitationen, något som sedermera med skäl kom honom att prisa sin goda lycka. Helt undkom han dock ej konsekvenserna av sin vänskap med kungamördarna. En helt oskyldig tillfällighet föranledde honom nämligen att göra Ture Bielke ett besök just samma dag, denne tagit gift för att förkorta sitt liv. Av denna anledning blev D. uppkallad till N. H. Liljensparre och förhörd, men då han kunde klart visa sammanhanget med besöket, fick det hela för honom inga andra följder än att han i sin hemtrakt betraktades med en viss förskräckelse som den där varit, om också blott på avstånd, inblandad i sammansvärjningen mot Gustav III. Bönderna under Vängsjöberg hade sin egen förklaring av saken: de trodde, att nådig herrn hade sluppit undan sitt straff mot förpliktelse att till kronan betala en riksdaler för varje dag, han levde efter mordet på konungen.

D. var gift med Johanna Maria Nentwig, enligt hans egna ord »en ömsint fattig flicka ur ett vittbesläktat borgarhus», i själva verket äldsta dottern till en mycket förmögen grosshandlare av en till Stockholm inflyttad holländsk släkt. Vid bröllopet måste brud och brudgum bära peruker, då bägge kort förut legat svårt sjuka i nervfeber, vilket medfört hårets totala förlust. Bröllopet celebrerades bland annat med en i pastoralstil hållen dikt, där brudgummen apostroferas under namnet Menalcas. En tydligen från D. själv härstammande tradition vill göra gällande, att dikten är av J. H. Kellgren, något som dock synes mindre sannolikt dels på grund av dess obetydlighet, dels också därför att några uppgifter om personlig bekantskap mellan Kellgren och D. icke föreligga.

Författare

O. WlESELGREN.

Arkivuppgifter

— Större delen, av D: s skriftliga kvarlåtenskap förvaras på Vängsjöberg (se ovan). K. biblioteket äger, jämte exemplar av översättningen av »Alzire» och tragedien »Auda» (sign. V. p. 28, 38), brev från honom till boktryckaren H. A. Nordström och till A. N. Edelcrantz, riksarkivet två brev till G. Fr. Wirsén och ett brev till G. A. Reuter-holm 1794, det sistnämnda en ansökan om pekuniärt understöd, som i ganska karakteristisk form meddelar åtskilliga upplysningar om svågern Risteli och dennes olyckor. Självbiografiska uppgifter av D. förvaras i Vetenskapsakademiens sekreterarearkiv.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Utkast til socken-sällskapers inrättning, hvarigenom snarast och säkrast näringars förökande winnes, utan ringaste kostnad för kronan och utan rubbning i arfs-jord-egande och besittnings-rätt. [Jämte] Anmärkningar wid landt-bruket, hwilke kunna tjena til anledning för socken-sällskaperne, at widare söka de grunder, hwarefter jordbrukare kunna med säkerhet rätta sig. (Hushållnings journal, 1777: jan., s. 17—25, 26—40; undert.: J.a. D.). — [Modell af och] Beskrifning på en så kallad mellan-plog (ibid, 1778: dec, s. 29—32, fig. 2; anon.). — [Modell af och beskrifning på en ren-plog] (ibid, 1780: juni, s. 29—30, 1 pl.; anon.). [Prisbel.; konstruktionen gjord i inspektören på Wängsjöberg, Nils Lindforss' namn.] — Et torpare-contract i en skogs-bygd af Upland (ibid, 1782: maj, s. 436-—440; undert.: J. a. D.). — Tankar om jordbrukets, och i synnerhet om boskaps-skiötselns, uphielpande i Sverige; i anledning af Kongl. Patriotiska sällskapets i detta ämne upgifne fråga... (Fem svar på Kongl. Patriotiska sällskapets fråga: Genom hwilka medel skulle landtmannen i Swerige säkrast och snarast förmås, at i sådan mohn utvidga och förbättra sin ladugård eller boskapsskötsel, at den samma kommer i full jämwigt emot åkerbruket; dermed blefwe ansedd lika lönande, och således i wärk och gärning erkänd för hwad den är och bör wara, neml. en grundnäring i wårt land? Sthm 1794, s. 3—120;' inlämnad i juli 1792 och bel. med den utsatta dubbla belöningen). — [Modell af och] Beskrifning öfwer en så kallad knif-sladd, eller et redskap hwarmed man kan hålla trädesåkrarne rena från ogräs. Påfunnen sommaren 1793... (Ny journal uti hushållningen, 1794: jan.—febr, s. 3—8, 1 pl.; anon.) [Prisbel.; konstruktionen gjord i befallningsmannen på . Wängsjöberg, Lars Wängbergs namn.] — Fogde-reglor och ladugårds-ordning wid Wängsjöberg i Norra' Upland. Eller handledning, til underwisning för gårdsfogdar eller rättare, ladugårdspigor och oxdrängar. Förf, efter mångårig erfarenhet, utaf Isac af Darelli, endast landtman. Sthm 1799. 123, (1) s. 2: a uppl, tillökt och förbättrad. Sthm 1816. 110 s. 3:e uppl,... [jämte] Bihang till fogde-reglorna. Åkerbruks-grundsatser. Sthm 1828. 118, (2) s. — Försök till swar på Kongl. Patriotiska sällskapets fråga: Hwilket är det förmonligaste sätt, at, i de orter der nu hälften af åkerjorden hwarje år ligger i träda, använda samma trädesjord, eller en del deraf, til någon afkastning äf jordfrukter och foderwäxter; och hwilka af dessa äro de tjenligaste, at, i hwarje särskild jordmon, på trädesgärdet plantera eller så ? (Ny journal uti hushållningen, 1802: juli—aug, s. 137—161; bel. med accessit). — Kort berättelse, huru ladugårds-pigan Stina Persdotter, i några år och äfwen sistledne winter, ansat och stillat kreaturen wid Mjölsta gård, i Stockholms län och Gottröra socken (Almanach för året 1803, s. [38]—[47]; anon.; även på finska i finska almanackan s. å.). — Swar på Kongl. Patriotiska sällskapets fråga: Hwilka äro de bästa författningar och allmänna anstalter till wargarnas utödande eller betydeliga förminskande (Ny journal uti hushållningen, 1804: nov.—dec, s. 187— 196; förf. i regementsväbeln Georg Lindhs namn och bel: med accessit). — Om brand-ax eller sot i hvetet (VA Handl, 1805, s. 66—73; även i Almanach för året 1807, s. [43]—[48]). — Några tankar wid he.rr Grewesmöhlens swar, om förmånligaste sättet att använda trädesjorden. Åbo 1805. 54 s. [Med anledning av C. A. Grevesmöhlens — med stora priset belönade — Försök til beswarande af Kongl. Swenska patriotiska sällskapets uppgifne pris-fråga om förmonligaste sättet att anwända trädesjorden, m. m. Sthm 1802. 179, (1) s. 2: a uppl. Sthm 1803. 235 s. — På D:s 'Tankar' svarade Grevesmöhlen med en ny skrift: Några allmänna anmärkningar angående cirkulations-bruk, tillika med uplysningar om förhållandet emellan nu warande folkmängd, utsäde och sädesproduktion i Swerige, särskildt för hwarje län. Sthm 1806. 136 s.] — Försök till svar på Kongl. Patriotiska sällskapets å nyo utsatta fråga: Hvilka äro de af Sveriges författningar, hvaraf landkulturen dragit masta nytta, och hvilka, för det närvarande, äro de ännu gällande hinder som, i mer eller mindre mån, kunna anses för den samma menliga? Sthm 1815. (4), 100 s. — Berättelse om elgar, hörande till dessa djurs natural-historia (VA Handl., 1819, s. 207—241). — Theaterstycken. D. 1— 2: St. 1*. Sthm 1822—28. (4), 175, (1) s.; 80 s. [Inneh.: D. 1. Alzir, eller Amerikanarne. Tragedi (övers., se nedan); Nils Sture, eller Sturarnes död. Tragedi (orig.); Auda. Tragedi (efterbildning efter Corneille's Rodogune). — D. 2:1. Tankar öfver tragedien; Carl Ulf son, eller de svenske riddarne i Neapel. Tragedi (orig.).] — Några osammanhängande dock korta historiska minnen, från äldsta tider till den närvarande, anekdoter och berättelser, äfven rörande fosterlandets penningar och myntförändringar, i synnerhet efter konung Carl XII:s död; eller radoteri af en 78 års länge sängliggande gubbe, hvars enda ärelystnad är att ännu gagna, ehuru kraften dertill aftynat. Sthm 1834. 56 s.

Översatt: [Voltaire], Alzir, eller Amerikanarne. Tragedie. Sthm 1778. (2), 66 s. (Anon.) [Omtr. i D:s Theaterstycken, D. 1 (se ovan).]

Källor och litteratur

Källor: Bouppteckningar, RA. — Riddersk. och adelns riksdagsprot. 1815, 1817—18 och 1823; Bref rör. teatern under Gustaf III, 1788—1792, utg. af E. Lewenhaupt (1891—94). — Biografi i VA Handl. 1834; O.Levertin, Teater och drama under Gustaf III (1889); O. Ph. Utterström, Dikter (1878); dens., Minnen ur min lefnad (1878).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Isac Darelli, af, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17282, Svenskt biografiskt lexikon (art av O. WlESELGREN.), hämtad 2024-04-28.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17282
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Isac Darelli, af, urn:sbl:17282, Svenskt biografiskt lexikon (art av O. WlESELGREN.), hämtad 2024-04-28.