Meriter

de Bruce, Anders, före adlandet Bruce, f. 19 apr. 1723, d. 27 juni 1787 i Tavastehus. Föräldrar: krigskommissarien och direktören Erik Bruce och Maria Kristina Nordenberg. Student i Uppsala 10 juli 1741; volontär vid fortifikationen 15 febr. 1743; v. adjutant vid fortifikationsfältstaten i Bohuslän 1743; utsågs 1744 att biträda kommissionen, som skulle uppgöra förslag till sjöfästningar på den nya gränsen mot Ryssland; erhöll adjutants traktamente 1747; erhöll överinseendet över Brobergets fästningsbyggnad vid Helsingfors 1748 och tjänstgjorde därefter vid Sveaborgs til 1763; genom tjänstebyte löjtnant vid Österbottens regemente 22 febr. 1749; naturaliserad svensk adelsman jämte sina bröder 2 juni 1752; kapten i armén 18 dec. 1756; erhöll transport till Nylands infanteriregemente 18 jan. 1759; stabskapten vid majorens kompani 17 apr. 1760; major i armén 13 sept. 1772; sekundmajor vid regementet 4 okt. 1774; genom tjänstebyte transporterad till arméns flotta 30 juni 1775; erhöll avsked med pension 5 sept. 1775; kallad till Stockholm 14 febr. 1776; överstelöjtnant i armén 21 maj 1776; erhöll i uppdrag att sluta kontrakt om mötes- och trosspassevolansen vid sex finska regementen 21 maj 1776; landshövding i Nylands och Tavastehus län 20 jan. 1777. — Bevistade riksdagarna 1755—56, 1760—62, 1769—70 och 1771—72 samt var därunder bl. a. ledamot av besvärsdeputationen 1769—70. RSO 1767.

Gift 22 dec. 1754 med sin kusin Hedvig Juliana Nordenskiöld, f. 4 mars 1734, d. 12 apr. 1811 på Johannesberg i Nyland, dotter till översten vid finska fortifikationsbrigaden Karl Fredrik Nordenberg, adlad Nordenskiöld, och Hedvig Märta Ramsay.

Biografi

de B. härstammade från en skotsk släkt, vilken under 1600-talet inkommit till Sverige. Efter en vårdad uppfostran valde han vid tjugu års ålder (1743) fortifikationsofficerens yrke. Till detta hans heslut har säkerligen utom hans egen praktiska läggning bidragit, att han var systerson till de bekanta ingenjörsofficerarna . A. T. och K. Fr. Nordenberg (adlade Nordenskiöld). Såsom volontär kom de B. i åtnjutande av en förträfflig undervisning i matematik, mekanik, byggnadskonst och teckning m. m. vid fortifikationens bekanta »informationsverk», som leddes av den berömde mekanikern Mårten Triewald. Efter några månader kallades han emellertid ut i praktisk tjänst, först som fortifikationsadjutant vid armén i Bohuslän och därpå 1744 som biträde åt en kommission, som skulle uppgöra förslag till sjöfästningar vid den nya gränsen mot Ryssland. Till plats för dessa valdes Lovisa och Svartholmen. Under de följande åren fick han tjänstgöra i Finland, först vid nyssnämnda fästningsbyggen och därpå, från 1748, vid Sveaborg, där han kvarblev till 1763 och under de sista åtta åren enligt egen uppgift hade »den generela posten».

Genom sin tjänstgöring vid Sveaborg kom de B. i nära beröring med Augustin Ehrensvärd, som otvivelaktigt utövat ett starkt inflytande på hans utveckling. Till sin allmänna åskådning var han ett barn av sin tid, upplysningstiden. Själv beklagar han, att tjänstgöringen vid fästningsbyggnaderna berövade honom tillfälle att deltaga i pommerska kriget, men å andra sidan fick han »nöjet att se, huru land kan vinnas i fredlig tid», dvs. följa det omfattande nyodlingsarbete, som just vid mitten av 1750-talet började i Finland. Tydligen ha hans intressen för allmänna frågor och särskilt den inre utvecklingen tidigt väckts. Vid riksdagen 1771—72 framlade de B. jämte andra av Finlands bemärkta män förslag och yrkanden, vilka snart skulle komma att beaktas av Gustav III vid hans reformsträ- vandeil i den östra rikshalvan. Efter konungens finska resa 1775 fick de B. också tillfälle att personligen deltaga i arbetet för dessa,

I början av år 1776 kallades de B., vilken av okänd anledning lämnat militärtjänsten föregående höst, till Stockholm och erhöll det viktiga uppdraget att förhandla med rust- och rothållarna samt vederbörande befäl vid flera finska regementen om införande av den s. k. mötes- och trosspassevolansen, en viss årlig avgift till kronan, som skulle ersätta tidigare utgående naturaprestationer til] mötena och en betungande forslingsskyldighet. Sin uppgift löste de B. på ett mycket förtjänstfullt sätt. Redan 2 dec. 1776 upprättades passevolanskontrakten. De därigenom vunna fördelarna har de B. livligt skildrat: »När ett regemente tillförene marscherade till möte», skriver han, »voro även så många bönder som knektar i rörelse för att framskaffa matsäckar och furage, men genom denna inrättning är finska armén satt på en ordentlig och militärisk fot, marscherar nu till och från mötet såsom i fält, försedd med sina vagnar, packsadlar, trosshästar och tillbehör, provianterar och furagerar ordentligen ur kronans magasiner, kokar och äter god och hälsosam mat efter en viss föreskriven matordning, för varje dag.» Samtidigt med införandet av mötes- och trosspassevolansen skulle även verkliga reservtruppförband skapas genom en fastare organisation av vargeringen samt vargerings-karlarna förses med torp. Och slutligen skulle tillräckliga mötesplatser för truppförbanden utläggas. Med dessa viktiga frågor var de B. sysselsatt de närmast följande åren. Otvivelaktigt var det till ej ringa del hans förtjänst, att de militära reformerna i Finland i motsats mot i Sverige kunde genomföras utan större svårigheter och på jämförelsevis kort tid. Han ådagalade vid lösandet av sin ömtåliga uppgift rättrådighet och fasthet, nit och arbetsförmåga, parade med praktiskt simie och mänsklig uppfattning.

Emellertid blev landshövdingeposten i Nylands och Tavastehus län ledig, då landshövdingen därstädes A. H. Ramsay, vilken visat sig mindre lämplig på sin post genom ett alltför bryskt uppträdande mot allmogen, på grund av sårad stolthet begärde sitt avsked. Till hans efterträdare utnämndes på nyåret 1777 de B. Den nye landshövdingen fann icke tillståndet i länet i allo tillfredsställande. Utan tvekan utmönstrade han, så fort ske kunde, olämpliga eller ovärdiga tjänstemän i landsstaten och visade även fasthet mot obehöriga enskilda intressen. Det missnöje, som härigenom uppväcktes, torde snart nog ha tystnat inför de B: s på en gång rättvisa och välvilliga uppträdande. Det lyckades honom sålunda att realisera sitt mål, att förvaltningen skulle gå »utan stoj och buller», såsom »ett hjulverk, som icke knakar utan går tyst och stilla».

Ett av de första ärenden, de B. fick att handlägga, var en fullständig omstöpning av residensstaden Tavastehus. I fyrtio år hade man av militära skäl planerat dess flyttning från platsen strax, norr om fästningen, där den av gammalt legat. Nu genomfördes det vittutseende företaget, såvitt man kan se märkvärdigt friktionsfritt. Förtjänsten härav tillkommer i första hand de B. Det lyckades honom nämligen att förena de enskildas fördel och det allmännas bästa. Staden fick på dess nuvarande plats söder om slottet, som utsågs av de B., ökat utrymme och rikligare åkerjord, i det hela Saris kaptensboställe, på vars område nya stadsplanen låg, donerades till Tavastehus. Till lättnad och förbättring i prästerskapets underhåll lades fem byar i Våno socken som landsförsamling under staden, militär ställdes mot skälig ersättning till förfogande, sprängningar i nya staden utfördes av fortifikationspersonal mot att stenen i husgrunder och murar i gamla staden upplåts till fästningsbyggnaden osv. Sedan K. M:t 25 aug. 1777 fastställt de B:s plan, påbörjades flyttningen på sommaren 1778. År 1780 kunde de B. anmäla, att stadens utveckling fortlöpte tillfredsställande. »Jag har önskat», skrev han, »men ej vågat förmoda av ett fattigt borgerskap så mycken tävlan, flit och kostnad, som de därvid hava använt.» Av undersåtligt nit föreslog de B., att den flyttade staden skulle erhålla namn efter Gustav III, men denna tanke kom ej att förverkligas. — På liknande sätt genomfördes 1777 under de B: s medverkan omdanandet av Parola malm nära Tavastehus till mötesplats för kringliggande truppförband.

Samma klokhet och praktiska duglighet, som de B. ådagalade i sina första stora uppgifter i Finland, präglade hela hans gärning som landshövding. Av honom framlagda förslag blevo också i regel av K. M: t godkända. I enlighet med tidens åskådning ägnade han en upplyst omsorg åt »hushållningen» i allmänhet, åt handel och näringar, åt fabriker och plantager. Borgarna fingo förbinda sig att odla hampa på den nya åkerjorden, en angelägenhet, som ansågs så viktig, att ett stort penningpris utsattes för att uppmuntra de hampodlande städerna till tävlan. För att locka fabrikörer och hantverkare att bosätta sig i staden utverkade de B. tjugu frihetsår åt dem och deras familjer. Tidens allmänna iver för folkstockens tillväxt förband sig hos de B. med ett humant intresse för folket, åt vilket han gav personligt kända uttryck. Till de främsta vinsterna av sitt arbete i Finland räknade han, att han lärt »sätta ett rätt värde på den ringaste arbetande klassen av rikets medborgare». Han fann folket villigt och anspråkslöst men utan förmåga att rätt »hushålla» och okultiverat. Åt frågor rörande folkundervisningen och sjukvården ägnade de B. mycken uppmärksamhet. I ett yttrande över förslaget till ny tjänstehjonsstadga (15 aug. 1781) gav han ganska märkliga uttryck för sin liberala uppfattning och praktiska blick på detta område. Särskilt utdömde han alla de tvångsbestämmelser, varav denna lagstiftning av ålder överflödat.

Alltjämt i överensstämmelse med tidens allmänna strävanden ägnade de B. en särskild omsorg åt jordbrukets utveckling. Viktigast var pådrivandet av storskiftet. Vid sidan därav ivrade de B. för mossodlingar, dikningar, strömrensningar, odling av havre, potatis, hampa, vejde och vau. Om resultaten kunde han på 1780-talet skriva: »Finlands uppodling har på några och tjugu år så märkligen tilltagit, att jag med visshet kan påstå, det tillökningen av ny uppodlad jord utgör hälften av den, som för trettio år sedan varit i bruk.» Även för strävandena att upprätta sockenmagasin och organisera lagring av spannmål till onda år trädde de B. energiskt in. Under hans landshövdingetid hemsöktes länet helt eller delvis av missväxt under fem på varandra följande år (1779 —83). Landshövdingens organisationsförmåga sattes härigenom på hårda prov. Han var outtröttligt verksam för att möta nöden genom ändamålsenliga åtgärder och bispringa, där så behövdes, men tillsåg även, att hjälp ej utdelades i onödan. Han fick också den tillfredsställelsen, »att ingen förgåtts av hunger eller lidit nöd». En framgång för honom var också, att kronans magasins verksamhet utvecklades i av honom önskad riktning. En säregen händelse skulle emellertid snart visa, att hungerårens lidanden ej voro glömda. 1785 utkom en förordning om inrättande av en frihamn på S: t Barthélemy. Denna blev missförstådd, den lättledda allmogen trodde, att kronan önskade förmå folk att utflytta till Amerika, och rykten spredos om det nya landets härlighet: där förekom aldrig missväxt, allt vad man kunde önska frambragtes utan möda eller ansträngning. Hoptals strömmade folket till kusten för att invänta de skepp, som sades skola avhämta emigranterna. Endast genom att ingripa med kraft lyckades de B. så småningom återföra de missledda till besinning, utan att några excesser begåtts.

Ett svårt bakslag drabbade de B:s jordbrukspolitik genom att avvittringen, dvs. uppdelandet av den gamla samfälligheten och avskiljandet av överloppsmarken för kronans räkning, från de nordliga länen utsträcktes även till södra Finland med dess långt mera stadgade äganderättsförhållanden och intensivare odling. Häremot opponerade sig landshövdingarna i skrivelser till kammarkollegiet. Det betydelsefullaste inlägget gjordes av de B. (20 jan. 1778). Han framhöll, att jordägarens besittningsrätt vore grundvalen för utvecklingen. I förlitande på denna hade storskiftet gått framåt och folket »med en sällsynt håg» börjat ägna sig åt jordbruket. Han fruktade, »att misstroende, olust och kallsinnighet blevo de vissaste följder», om redan stadgade besittningsförhållanden nu rubbades. Även i handbrev till kanslipresidenten Ulrik Scheffer och riksrådet Karl Sparre utvecklade han sina åsikter i den betydelsefulla frågan. Till den senare gjorde han följande uttalande, som bl. a. visar, huru nära frågan berörde honom såsom människa och ämbetsman: »Vad som rörer det förtroende, folket bör hava till vår så mycket älskade konungs ord, det rörer min ögnasten, ty därpå grundar sig deras vördnad och kärlek. Förlusten därav kan aldrig ersättas med några 1000 d. större inkomst, i rikskassan.» Då protesterna ej hjälpte, fogade sig de B., i utövningen av sin tjänst lojalt efter gällande föreskrifter, ehuru resultatet gick honom djupt till sinnes. Han underlät heller icke att rakryggat framhålla de ogynnsamma följder, som snart kommo till synes. I en liknande oppositionsställning kom de B. på grund av sin iver för jordbruket till Gustav III: s brännvinspolitik. Särskilt kämpade han för att länets överskottsspannmål skulle få brännas inom orten. Om bönderna köpte brännvin men hade svårt att få sälja sin säd, drogos penningarna bort, och den allmänna rörelsen och skatteuppbörden måste då råka i förlägenhet.

Ostridigt torde vara, att det djupa missnöje, som beslutet om avvittringen och den därmed förbundna nya skattläggningen alstrade i södra Finland, kraftigt bidrog att stärka de separatistiska strömningar, vilka med tiden framträdde, framför allt bland adeln. För dylika tendenser stod de B. alldeles främmande. I ett från mitten av 1780-talet härrörande brev berättar han, att det för ett par år sedan hade viskats om huru förmånligt det skulle vara för Finland att bliva en oberoende stat och därigenom undgå att bliva krigsskådeplats vid krig mellan Sverige och Ryssland. Han hade då ansett tanken som ett fantastiskt kannstöperi, men på en senare resa i Nyland hade han förstått, att den hade anhängare. »Det är en förgiftig planta, som utan tvivel måste vara alstrad i främmande jord.» Men det enda botemedlet fann de B. vara att tillmötesgå finska folkets berättigade önskningar. Finland vore en fjärdedel av Sverige, bl. a. borde därför en eller två av riksråden ständigt vara av finsk börd och känna landet, nu funnes ingen.

de B. bortrycktes mitt under sin verksamhet oväntat 27 juni 1787, enligt vad hans efterlämnade hustru skrev »just i den mo- ment, då H. K. H. (kronpriiis Gustav Adolf, som då befann sig på resa i Finland) vid dess höga avresa behagade nådigst tillåta min man att få taga underdånigt avsked». Någon personlig ekonomisk fördel hade de B: s patriotiska nit icke förskaffat honom. Till 1782 måste han åtnöjas med sin officerspension, emedan företrädaren fick behålla lönen till sin död (K. brev 16 mars och 11 aug. 1778). Stärbhusets skulder torde ha överstigit tillgångarna, av vilka den värdefullaste var ett litet skatterusthåll, »efter brand ännu i obestånd». Gustav III sörjde emellertid enligt tidigare givet löfte för änkan.

Författare

F. Wernstedt.

Arkivuppgifter

Brev från de B. finnas, i riksarkivet till Johan Sparre (Tosterupssamlingen) samt till Fredrik och Karl Sparre (Börstorpssamlingen), i Uppsala universitetsbibliotek till Gustav III (2).

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor: Militaria: meritlistor för Nylands infanteriregemente, adelsbrevet, landshövdingens i Tavastehus län skrivelser till K. M:t 1777—1787, brev från de B. till Karl och Fredrik Sparre i Börstorpsarkivet, allt i RA; biographica, krigsarkivet. — J. R. Danielson-Kalmari, Stats- och samhällsliv i Finland under gustavianska tiden, 1 (1925); R. A. Renvall, Anders de Bruce (Sv. litt.-sällsk. i Finland, Förhandl. o. uppsatser, 4, 1889). — Se i övrigt: K O Lindeavist. Hämeenlinnan kaupungin historia ruotsin vallan aikana. (Hämeenlinnan kaupungin historia, 2, 1926).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Anders de Bruce, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17323, Svenskt biografiskt lexikon (art av F. Wernstedt.), hämtad 2024-04-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17323
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Anders de Bruce, urn:sbl:17323, Svenskt biografiskt lexikon (art av F. Wernstedt.), hämtad 2024-04-16.