Meriter

5. Emanuel de Geer, den föregåendes broder, f. 28 sept. 1748 i Stockholm, d 19 apr. 1803 i Uppsala. Volontär vid livgardet 1755; fänrik där 3 sept. 1764; inskriven som student vid Uppsala universitet 7 okt. 1761; erhöll avsked från livgardet 18 sept. 1771; kammarherre hos änkedrottning Lovisa Ulrika 6 dec. 1771; reste utrikes; e. o. kanslist vid kanslikollegiet med rätt att biträda i ministeriella göromål vid legationerna i de länder, han under sin resa besökte, 13 jan. 1773; envoyé i Nederländerna 16 mars 1775 (erhöll pass 23 mars); erhöll på egen begäran avsked 14 okt. 1779; riksråd 12 apr. 1786 med åliggande att jämte greve J. G. Oxenstierna handhava förvaltningen av kanslipresidentsärendena; erhöll på egen begäran avsked 14 juni 1787. KNO 1787.

Gift 19 juli 1779 med grevinnan Charlotta Fredrika von Fersen i hennes andra gifte, f. 8 juni 1756, f 21 nov. 1810 på Frötuna, dotter till en av rikets herrar, överhov jägmästaren greve Karl Reinhold von Fersen och 12 ang. 1777 änka efter kammarherren friherre Adolf Ludvig Hamilton.

Biografi

Liksom fadern och brodern Charles stod de G. livet igenom likgiltig inför alla strävanden efter yttre utmärkelser. Några ungdomsår tillhörde han visserligen livgardets officerskår och tjänstgjorde någon kortare tid som änkedrottning Lovisa Ulrikas kammarherre, men varje tanke att på dessa banor grunda sin framtida lycka var honom främmande. I början av 1770-talet anträdde han en flerårig utrikes resa, varunder åtskilliga europeiska länder besöktes. Härunder vaknade hos honom lusten att få använda sina kunskaper i diplomatiskt arbete. Tack vare höga gynnare i hemlandet lyckades han, ehuru själv utomlands, bliva antagen till e. o. kanslist i kanslikollegium med rätt att auskultera vid beskickningarna. Då de G:s anhållan härom föredrogs i kollegiet, blev den enligt protokollet bifallen i anseende till »såväl det goda lovord, de G. ägde, som väl använd ungdomstid till studier och nyttiga vetenskapers inhämtande». Hans förste arbetsgivare, envoyén G. von Nolcken i London, uttryckte också sin tillfredsställelse över att få en medarbetare, »som med utmärkt nytta synes hava använt sin resetid och äger den till mmisteriella karriären erforderliga håg och uppmärksamhet samt under sin varelse på denna ort givit mig övertygande prov på dess naturliga gåvor och insikter».

Dessa mera allmänt hållna lovord vittna om att de G. redan nu förstått förvärva ett gott anseende. Då han i mitten av 1770- talet återvänt till Sverige, tilldrog han sig snart genom sin börd likaväl som genom sina personliga egenskaper Gustav III: s uppmärksamhet. Konungen beslöt att ytterligare använda honom på den diplomatiska banan och utnämnde honom i mars 1775 till minister i Haag, i den speciella förhoppningen att på denna icke betydelselösa post erhålla en observatör av annat kynne än den kylige och opersonlige företrädaren, K. J. Creutz. de G:s verksamhet i den nederländska republiken fick ingen direkt politisk betydelse, men han synes på ett förtjänstfullt sätt ha skött de statslånetransaktioner och handelspolitiska förhandlingar, som ofta förekommo. Elis Schröderheim säger i sina anteckningar, att »hans beskickning till Haag gör hans minne heder, hans negociationer voro viktiga och blevo nyttiga», och i den ministeriella korrespondensen upprepades ofta, att konungen var synnerligen belåten med honom. Icke minst gällde detta de G: s uppmärksamma iakttagande av alla i Haag förnimbara växlingar i den politiska atmosfären, vilket blev av stor vikt under 1770-talets sista år, då Nederländerna och Sverige fingo ett gemensamt intresse i nödvändigheten att skydda handeln mot Englands kaperier. — de G. förde i Haag ett stort hus, vilket slukade allt han kunde erhålla från hemmet och efter hans egen uppgift förde honom till ruinens brant. Då härtill kom. att hans hälsa icke tålde landets klimat, tog han i febr. 1779 tjänstledighet och på hösten samma år avsked från ministerposten.

Efter återkomsten till Sverige förbättrades snart de G:s ekonomiska ställning genom arvet efter den 1778 avlidne fadern, och på sommaren 1779 ingick han giftermål med Charlotta von Fersen, hattchefen Axel von Fersens brorsdotter och syster till tvenne av de utav Kellgren besjungna »tre gracerna» vid det gustavianska hovet. Tillsammans med sin unga hustru — om vilken en samtida memoarförfattare säger, att »så mycket hennes systrar älskade hovet, så mycket älskar denna en mindre bullersam societet och torde vara så mycket mera aktning värd» (G. J. Ehrensvärd) — slog sig de G. nu ned på egendomen Frötuna i Rasbo i Uppland, där han under sju år levde den oberoende godsherrens lugna liv, ägnande sin mesta tid åt sina bokliga intressen. Detta liv gav de G. en absolut tillfredsställelse, som han själv skildrat sålunda: »Jag är lycklig sedan några år, fullkomligen lycklig i allt avseende, och denna lycka är så mycket sällsyntare, som den ej kostar mig en enda förebråelse.» Gustav III hade dock icke glömt de G., vars självständighet och frigjordhet från all ärelystnad han så mycket mer förstod att uppskatta, som dessa egenskaper voro sällsynta i hans egen. omgivning. Då konungen efter G. F. Creutz' död utsett J. G. Oxenstierna att med tiden bliva dennes efterträdare som kanslipresident, trodde han sig i de G. finna en pålitlig person att sätta vid den politiskt oerfarne poetens sida, i hopp att, som han skrev till de G., »den enes saktmod skulle stävja hans egen livlighet och den andres (de G:s) fasta karaktär giva styrka åt affärerna». För att ej genast avslöja sina planer erbjöd konungen först de G. posten som hovkansler. Härpå svarade denne i ett längre brev, där han skildrade sitt nuvarande behagliga liv, förklarade sig beredd att tjäna monarken men tillade, att »en subaltern plats lönar ej mödan, att jag skulle avsäga mig det enskilda livets lycka... åt ett föremål av föga vikt för E. M: ts tjänst». I sitt svarsbrev kallade konungen de G:s brev »ädelt och öppenhjärtigt» och erkände sin verkliga avsikt vara att giva denne en friare ställning, sedan han fått sondera de G:s personliga inställning. I mars 1786 följde så utnämningen till riksråd med uppgift att jämte Oxenstierna handhava förvaltningen av kanslipresidentsämbetet; personligen utlovade konungen också, att om han längre fram utnämnde Oxenstierna till kanslipresident, skulle för de G: s räkning det gamla rikskansliråds-ämbetet återupplivas.

Det har redan av samtiden gjorts gällande, att konungen i de G. velat hava en förmedlare till hans inflytelserika släkt, som utgjorde oppositionens starkaste värn. Dock torde denna synpunkt icke få överdrivas, ty Gustav måste hava vetat, att varken Charles De Geer, de G:s broder, eller Axel von Fersen, oppositionens bägge huvudledare, voro män, som läto leda sig av dylika hänsyn, och i samma riktning pekar konungens både nu och senare uttalade aktning för de G: s kända självständighet. Schröderheim säger också, på tal härom i sina anteckningar, att »om baron Armfelt efter sitt föregivande övertalte konungen att kalla baron de Geer i rådet för att captivera hans bror till riksdagen, så har den senares förhållande visat, att kalkylen varit lika falsk, som efter all anledning berättelsen var det». Troligare är då, att konungen i de G. trott sig kunna få en medarbetare, som delade hans politiska ståndpunkt och kunde leda den ministeriella brevväxlingen, medan Oxenstierna med sitt namn kastade glans över regeringen och förde tanken tillbaka till samarbetet mellan Gustav II Adolf och Axel Oxenstierna. Härpå tyda också ordalagen vid de båda nya riksrådens förordnande att tillsammans handhava förvaltningen av kansliärendena, där det heter, att de skulle »komma att dela dem sig emellan på enahanda sätt, som fordom i rikskansleren Axel Oxenstiernas tid kungl. råden Bielke, Baner och Rosenhane därutinnan biträtt».

En framstående historieskrivare har sagt, att »någon ny styrka nade rådet icke vunnit genom den nya utnämningen. Em. de Geer var visserligen en karaktärsfast och rättsinnad man men alltför ovan och oerfaren i statssaker för att kunna uppträda med någon säkerhet och auktoritet; den erfarenhet han saknade, hann han aldrig förvärva» (Odhner). Detta omdöme är endast såtillvida berättigat, som konungen för sin privata handläggning förbehöll alla viktigare diplomatiska frågor och det för de bägge kanslicheferna endast återstod att sköta den löpande korrespondensen, presidera i kanslikollegium och mottaga de främmande sändebuden. Här har de G. synbarligen funnit sig i den inskränkta handlingsfriheten, men det är å andra sidan oförtydbart, att han verkligen på allvar eftersträvat ett visst inflytande i sin egenskap av riksråd. I vad mån han i det personliga xungänget sökt påverka konungen undandrager sig visserligen vårt bedömande, men att han också anlitat denna möjlighet framgår klart av hans bevarade brev till denne. Ett dylikt hänsyftar sålunda direkt på ett samtal dem emellan, där de G. förordat en reformpolitik, ett annat framhåller i klara ordalag, att han ämnar staima på sin post endast så länge konungen visar honom förtroende och låter honom fritt framföra sina synpunkter.

I ett av dessa brev, från sept. 1786, av Geijer karakteriserat som »en av de sista märkliga rösterna ur rådkammaren», ger de G. en utförlig skildring av kronobränneriernas skadliga inverkan och det missnöje, deras inrättande väckt i hela riket, icke minst därför att icke riksdagen blivit hörd i frågan. Oförbehållsamt framhöll de G., att konungen riskerade sin popularitet, om ej en reform kom till stånd. Själv föreslog han, att kronobrännerierna utan vidare skulle upphävas och konungen i stället intill nästa riksdag upptaga en 1772 beviljad men senare av kronan slopad brännvinsskatt. Ständernas ovilja mot att sedan bevilja en ny skatt skulle enligt hans mening övervinnas, om konungen uttryckligen ville erkänna, att han aktade folkets rätt till självbeskattning, och dessutom bort-toge något av den hemlighetsfullhet, som omgåve stora delar av rikets utgifter. Ehuru de G: s förslag icke fick någon direkt påföljd, kan det antagas, att det bidragit till att framkalla den reform i frågan, som följande år blev en verklighet.

Endast en månad efter detta brevs avsändande tillskrev de G. konungen ett nytt, där han i starka ordalag skildrade ett upprörande fall av pastoratshandel, som just förekommit. Oförskräckt avslöjade han här, hur vederbörande tagit betalt av två präster för samma pastorat och vägrade att återbetala pengarna till den, som gått miste om utnämningen, samt förklarade, att då ingen annan tycktes vilja ingripa, fann han »hedern förpliktad att höja sin röst och uttala sin förtvivlan över att sålunda se en konung bedragas, vars godhet förtjänade ett annat beteende av dem, som hava äran omgiva honom». Även denna gång framhöll de G., att konungens popularitet vore i fara, om dylika missgrepp bleve kända av allmänheten. Detta de G: s ingripande i en fråga, där en reform kort efteråt ägde ruin, vittnar desto mera om hans mod och handlingskraft, som det skrevs till konungen, just då denne i sällskap med Schröderheim, pastoratshandelns ledare, anträtt en resa till Uppsala, som förknippats med avsikten att göra denne senare till ärkebiskop (Odhner, 2, s. 399). Omöjligt är ej, att de G. varit underkunnig härom och med sitt brev velat giva konungen en maning att mera akta på den allmänna opinionen.

de G. har med anledning av dessa brev till Gustav III kallats »den frimodigaste bland rådsherrarne» (Odhner), och han torde kunna betecknas som den siste bland dem, som på allvar försökt leda konungen tillbaka till den reformpolitik, denne fört i början av sin regering, därvid direkt anknytande till de punkter, som vid riksdagen 1786 givit anledning till det största missnöjet. Då hans föreställningar blevo utan resultat och han även i smärre frågor tvangs att intaga en ståndpunkt motsatt konungens, fann han likväl snart sin ställning hopplös. Härtill har väl icke så mycket bidragit den egendomliga uppdelningen av kanslipresidentsämbetet — ehuru hertiginnan Charlotta i sin dagbok säger, att »denna anordning, som givit dem benämningen tvillingarna, har väckt ett sådant åtlöje ej blott inom landet utan även i utlandet, att det ej gärna länge torde få fortfara på detta sätt» — som de G: s nu mognade övertygelse, att rådet, där han fann grunden för sin egen ställning ligga, överhuvud redan spelat ut sin politiska roll. Ett år innan rådet helt avskaffades, förklarade han sålunda sin på egen erfaren- het grundade åsikt vara, »att vår senat är oskickelig såsom corps att varken vara kung eller folk nyttig, utom då den sitter över courante ärender — timidité är huvuddraget i den corpsens esprit». Några på sommaren 1787 inträffade smärre händelser — hans svåger F. A. Löwenhielms förflyttning i onåd från beskickningen i Berlin och en konflikt mellan konungen och rådet rörande kronprinsens guvernör F. Sparre — blevo för de G. den direkta anledningen att begära avsked från rådsämbetet. Djupt liggande motsatsers förefintlighet lyser dock klart igenom avskedsansökans ord om att »min underdåniga plikt nödvändigt kräver detta steg till mitt samvetes tillfredsställande över mina skyldigheters uppfyllande i alla avseenden». Omöjligheten att trots de bästa avsikter vinna konungens förtroende och leda honom in på en politik, som skulle förtaga oppositionen all anledning till missnöje, har sålunda varit den innersta orsaken till de G: s beslut att återgå till privatlivet. Efter sitt avskedstagande levde de G. sitt återstående liv i stillhet på Frötuna. Understundom togs han dock fortfarande till råds av konungen; vid ryska krigets utbrott förordade han bl. a. livligt ett förbund mellan Sverige och Europas protestantiska makter mot Ryssland och betonade starkt, att freden icke vore säkerställd, om icke den ryska huvudstaden åter flyttades till Moskva. Som övertygad rojalist följde han med sympati konungens kamp mot Anjalamännen, vilka han benämnde »våra utan fullmakt myndiga aristokrater», och överflyttade senare sina förhoppningar för framtiden på konungens son. Starkt fördömde han också i privatbrev »rådets rädda och ljumma uppförande i nuvarande kris» och ansåg, i motsats till de flesta av sina ståndsbröder, att konungen gripit det rätta ögonblicket att hävda landets oberoende (Odhner).

Schröderheim har, säkerligen mycket träffande, skildrat de G. som »stolt och fier, icke utan ett mödernearv i humöret, men icke utan flera och stora meriter. Han vinner, som man säger, uppå att bliva känd. Han hade mycken och nyttig lektyr, mycken kännedom om världen, mycken vidd i spekulationer, mycken värdighet uti uppförandet, mycket förakt för intriger, mycken ståndaktighet i beslut, ihärdighet i deras verkställighet och beständighet i vänskap och tillgivenhet.» de G. utgör ett i Gustav III: s tidevarv sällsynt exempel på en man, som, fri från personlig ärelystnad, nått rikets högsta ämbete endast på grund av självständighet och personlig redbarhet och som varit idealist nog att tro på möjligheten att endast genom rena avsikter kunna giva konungens politik en ny riktning. Visserligen tilldrog han sig aldrig samtidens uppmärksamhet på samma sätt som brodern Charles, men genom själv- ständigt tänkande, mod att fasthålla vid en högst personligt präglad politisk uppfattning och karaktärens renhet har han på samtid och eftervärld gjort ett vida mer förtroendegivande intryck än denne. — Genom förordnanden 29 maj 1779, 14 jan. 1782 och 15 aug. 1786 gjorde de G: s moder den ovannämnda egendomen Frötuna i Rasbo till fideikommiss för honom och hans efterkommande. Ett till fideikommisset hörande stenhus i Stockholm utbytte han 1795 mot Wittulsbergs säteri i Vaksala socken, som han inköpt 1785. Dess- utom ägde han. hus i Stockholm (inköpt 1798) och i Uppsala. —

Författare

Herbert Lundh.

Arkivuppgifter

Ämbetsskrivelser och brev i de diplomatiska arkiven, av de G. samt brev till Karl och Fredrik Sparre (Börstorpssamlingen) förvaras i riksarkivet; hans brev till Gustav III ingå i Gustavianska samlingen i Uppsala universitetsbibliotek. I Sjöholms arkiv finnas över hundra brev från honom. Ett brev till fadern 1771 (Lövsta arkiv) innehåller beaktansvärda upplysningar om Sveriges järnhandel.

Källor och litteratur

Källor: de G: s bouppteckning, kanslikollegiums utrikes protokoll 1773, 1775, 1779, 1786, utrikesexpeditionens diarium 1775, kanslipresidentens koncepter 1775—79 (Haag), de G:s depescher 1775—79 (Hollandica) samt G. A. von Nolckens depescher 1773 (Anglica), allt i RA; de G:s brev till kon. Gustaf III och Clas Fleming, UB (sign. F. 499, F. 818 a). — G. J. Ehrensvärd, Dagboksanteckningar förda vid Gustaf III:s hof, 1—2 (1877 —78); J. von Engeström, Hist. anteckningar och bref från åren 1771—1805 (1877); F. A. von Fersen, Hist. skrifter, 6 (1870); Gustaf III, Skrifter i polit. och vittra ämnen, 5 (1810); Hedvig Elisabeth Charlotta, Dagbok, 2 (1911); E. Schröderheim, Skrifter till kon. Gustaf III: s historia, ånyo utg. (Från Gustaf III: s dagar, 1, 1892). — E. G. Geijer, Kon. Gustaf III: s ¦efterlemn. ... papper, 3:2 (1845); C. T. Odhner, Sveriges Dolit. historia under kon. Gustaf III: s regering, 2—3 (1896—1905).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Emanuel de Geer, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17348, Svenskt biografiskt lexikon (art av Herbert Lundh.), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17348
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Emanuel de Geer, urn:sbl:17348, Svenskt biografiskt lexikon (art av Herbert Lundh.), hämtad 2024-04-19.