Meriter

13. Magnus Julius De la Gardie, de trenne föregåendes kusin, son till D. 9, f. 14 apr. 1669, d 28 apr. 1741 i Stockholm. Greve till Tullgarn, friherre till Sjö, herre till ett betydande antal egendomar i olika delar av landet (se nedan). Gick omkr. 1690 troligen först i fransk och därpå under G. F. Lewenhaupt i venetiansk krigstjänst; kapten, överstelöjtnant 1703 samt slutligen (1705, 1707?) överste vid Förstenbergska regementet i fransk tjänst; överste för Dalregementet 28 sept. 1709 (med konfirmation 22 nov. 1710); generalmajor av infanteriet 27 mars 1713; deltog i riksdagarna 1713 och 1719 och var bl. a. ledamot av sekreta utskottet vid den senare; generallöjtnant av infanteriet 16 jan. 1717; kallades av drottningen till riksråd 30 dec. 1718 men tillträdde först efter erhållen ny fullmakt 7 maj 1719; krigsråd 28 apr. 1719; rikskansliråd 15 maj 1719; president i kommerskollegiet 4 juni 1719— 3 aug. 1727; kommissarie vid förhandlingarna med England och Hannover 7 juli 1719 (preliminär-konvention med England 18/29 aug. 1719); ledamot av kommissionen i Linköping angående allmogens i Östergötland förräderi vid fiendens infall 5 aug.—9 sept. 1719; kommissarie vid fredsförhandlingarna med Hannover 2 nov. 1719 och med Preussen 15 dec. 1719, vid förhandlingarna om defensivallians med England 15 dec. 1719, vid förhandlingarna om ersättning för av svenskarna tagna holländska skepp 8 apr. 1720 samt vid fredsförhandlingarna med Danmark 22 apr. 1720; ledamot av kommissionen angående försvarsverket till lands och sjöss för år 1721 (defensionskommissionen) 15 aug.—23 nov. 1720, av kommissionen angående expeditionen till Madagaskar 25 maj 1721— 14 dec. 1722, av kommissionen angående Finlands besättande efter fredsslutet 4 sept.—8 dec. 1721, av kommissionen angående de hemkomna officerarnas placering (krigskommissionen) 29 maj 1722 —25 okt. 1723, av kommissionen angående försvarsverket till lands och sjöss (defensionskommissionen)' 26 aug. 1723—10 febr. 1725, av kommissioneli för inventering och delning av änkedrottningens efterlämnade arvskap emellan drottningen och hertig Karl Fredrik av Holstein 27 apr. 1724, av kommissionen till statsverkets överseende (deliberationskommissionen) 13 juli 1724 (utrikes registr. fol. 604 v.) och av kommissionen angående lanthushållningens förbättrande (ekonomikommissionen) 8 juni 1725—3 dec. 1730; kommissarie vid förhandlingarna med ryske ambassadören V. Dolgo-rukij 20 dec. 1726 samt vid förhandlingarna om Sveriges accession till hannoveranska alliansen 23 jan. 1727; överstemarskalk 3 aug. 1727; konstituerad att deltaga i överläggningar med krigskollegiet angående vapen- och ammunitionsförråden samt armémagasinen 17 nov. 1727; ledamot av deputationen angående kolonisation av ön Parima i Västindien jan.—8 okt. 1728; kommissarie för konferens med franske ambassadören S: t Severin d'Aragon 23 okt. 1738 och vid förhandlingar om subsidiekonvention mellan Sverige och Frankrike 28 okt. 1738; ledamot av sekreta kommissionen angående försvarsverket nov. 1739—29 febr. 1740.

Gift 1709 med grevinnan Hedvig Katarina Lillie, f. 20 sept. 1695, f 13 okt. 1745 i Paris, dotter till överstelöjtnanten greve Axel Johan Lillie och grevinnan Agneta Wrede.

Biografi

D. tillhörde den generation inom den svenska högadeln, som vuxit upp i reduktionens och aristokratförnedringens skugga, och den ätt, som mest.av alla fått erfara lyckans omkastningar. Hans fader åtnjöt väl i motsats till farbrodern Magnus Gabriel Karl XI :s fortvarande förtroende men var såsom estnisk generalguvernör placerad i skymundan, och barnen torde ha uppvuxit i omständigheter, som i förhållande till familjetraditionerna voro knappa. Del. låg då nära till hands för D. att söka grundlägga sin karriär i utländsk krigstjänst och att därvid välja det land, som stod högst i krigisk ryktbarhet och i vilket tillika det De la Gardieska namnet bevarat sin gamla klang. Troligen inträdde D. redan 1689 i fransk tjänst som löjtnant i Furstenbergska regementet och återvände dit efter att något år ha i venetiansk tjänst deltagit i kriget mot turkarna i Grekland. Han kvarblev sedan i fransk tjänst ända till 1709 och utnämndes slutligen till det Furstenbergska regementets överste. Tidvis uppehöll han sig i Paris och vid franska hovet, där han skall ha varit väl anskriven. Säkert sökte han till det yttersta uppträda som de franska aristokraternas jämlike, ehuru det, som hans utlandskorrespondens med sin familj och sina landsmän ger vid handen, beredde honom stora ekonomiska svårigheter. Större delen av hans tjänstetid fylldes emellertid av det pfalziska krigets och det spanska tronföljdskrigets påfrestande fälttåg, i vilka han utmärkte sig för gedigna militära egenskaper.

Sedan D. sålunda vunnit en god position och sedan den svenska arméns undergång vid Poltava och Perevolotjna skapat ett trängande behov av nya militära krafter, kunde D. med större utsikter åter vända sin håg mot fäderneslandet. Han lämnade 1709 sin franska tjänst och erhöll efter hemkomsten chefskapet över det förolyckade Dalregementet med uppgift att helt nyorganisera detsamma. Under loppet av vintern 1709—10 fick han officersposterna besatta och förnyade regementets beklädnad, beväpning och utrustning, delvis på egen bekostnad. Regementet var 1710—11 splittrat på olika uppgifter, bl. a. var en bataljon under D:s befäl förlagd som skyddstrupp i Stockholm. Det hemsöktes dessa år av stora svårigheter, bl. a. sjuklighet, men blev ånyo med kraft bragt i stånd av D. och avgick 1712 till den tyska krigsskådeplatsen. D., som under M. Stenbocks tyska fälttåg gjorde generalmajors tjänst, begav sig kort före härens kapitulation i Tönningen tillbaka till Sverige. Som generalmajor behöll han tillika sitt regemente och fick för tredje gången upptaga arbetet på dess reorganiserande.

I det norska fälttåget 1716 deltog D. från mars månad, då han förde Dalregementet och en del av adelsfanan genom Värmland till det av svenskarna besatta Kristiania. Från slutet av aug. förde D. under K. G. Mörners överkommando en tid befälet över hela den till Bohuslän och Dalsland tillbakadragna anfallshären. Krigsrörelserna hade nu i det närmaste avstannat. D. ägnade sig åt ledningen av befästningsarbetena vid Sundsborg men måste uppge sin tanke att anlägga ett mindre fästningsverk vid Björnesund för att spärra Dynekilen, då sjukligheten bland manskapet beredde honom stora svårigheter. Den 8 juni 1717 nödgades D. överlåta överbefälet åt J. Giertta för att få tillfälle att sköta sin hälsa vid Medevi brann, men i dec. kunde han övertaga generalkrigskommissariatet vid krigsmakten på norska sidan och återfick därjämte sitt förra befäl, som dock i apr. övertogs av K. G. Dticker. Efter dödsskottet vid Fredrikshald förde D. åter en tid befälet över en i Bohuslän och Dalsland förlagd armégrupp med uppgift att befästa och bevaka gränsen och hindra förlusten av det »för den svåra vägens skull» vid återtåget kvarlämnade artilleriet. Härmed slutade D:s svenska krigarbana, som liksom den franska var mycket förtjänstfull men mindre rik på stora händelser.

D: s ekonomiska uppoffringar för sitt kall och hans möjlighet att spela en mer framträdande roll i hemlandet betingades till stor del av hans goda gifte. Av sin gamle vapenbroder Erik Sparre, som han efterträtt i chefskapet för det Fürstenbergska regementet, hade han vid hemkomsten införts i det Wredeska huset i Stockholm, och inom kort ingick han äktenskap med den helt unga Hedvig Katarina Lillie, dotterdotter och jämte sin mor enda arv-tagerska till reduktionsmannen Fabian Wrede. Själv ägde D. utom några smärre egendomar blott Tullgarns säteri i Södermanland (Hölö socken), som efter en del rättsligt komplicerade uppgörelser tillerkänts honom ensam. Men hans gemål medförde i boet ej mindre än aderton (i bouppteckningen efter D. redovisade) säterier i skilda landskap, däribland Häringe och Ekeby i Södermanland, Sjö och Almare Staket i Uppland, Mariedal, som före reduktionen tillhört hans farbror, och Lindholmen i Västergötland samt Harviala i Tavastehus län i Finland, vartill kommo trenne tertialgods i Pommern samt Wredeska palatset (Drottninggatan 29 B) och Lillieska huset (på nuv. Operatomten) i Stockholm. En utvidgning av den senare fastighetens tomt i öster förde till en långvarig tvist med staden.

Karl XII:s död medförde för D., som för så mången annan karolin, en tvär övergång från militär till administrativ och politisk verksamhet. Väl hade han deltagit i 1714 års riksdag och t. o. m. varit en av dem på riddarhuset, som vid oppositionens överhandtagande hade uppkallats i regeringen för att mottaga en förmaning, men den anonyme författaren till »Facta till revolutions-historien under kon. Carl XII:s regering...» (Handl. rör. Skandinaviens historia, 7, 1819) räknar honom, säkerligen med rätta, till de »välmenande och verkligt beskedligt tänkande», som fingo medfölja för att förläna aktionen större eftertryck. I dec. 1718 framträder han däremot som en av det hessiska partiets verksamma krafter. Han handhade utdelningen till officerarna av den just ankomna nya krigskassan, varav han själv erhöll 3,000 dir smt, samt mottog ett antal förtroliga biljetter från arvprinsen angående Görtz' fängslande m. m. Sedan Ulrika Eleonora förklarat sig för drottning, kallades han jämte fem andra i slutet av dec. att förstärka den decimerade rådkammaren. Han tog dock ej genast inträde utan infann sig i stället på 1719 års riksdag, där hans plats på riddarhuset och i sekreta utskottet dock inom kort övertogs av en frände, samt uppsattes därpå på ständernas rådsförslag och fick liksom de nyutnämnda rådsherrarna sin fullmakt daterad 7 maj 1719. Förmodligen har han och Klas Bonde »under enskilda överläggningar med de ledande männen frivilligt avstått från att söka göra drottningens kallelsebrev gällande mot löfte att få intaga sina hedersrum såsom föreslagna av ständerna» (Malmström).

I rådkammaren framträdde D. merendels som en av drottningens och sedermera konung Fredriks förtroendemän. Han befrämjade tronskiftet 1720 men var en bestämd motståndare till Fredrik I:s maktsträvanden och synes därför en tid ha fjärmats ur monarkens förtroende. Sedermera (1729) uppges han emellertid ha varit verksam för att vinna Arvid Horns medverkan till planerna på hessisk tronföljd. Under E. Sparres interimsledning av kanslikollegium 1719 erhöll han diplomatiska förhandlingsuppdrag men synes liksom G. Cronhielm ej ha dragit jämnt med denne sin forne vapenbroder. Vid Cronhielms övertagande av kanslipresidentposten blev han Sparres efterträdare som rikskansliråd (maj 1719), men kort därpå (juni) befordrades han till det efter Cronhielm lediga presidents kap et i kommerskollegium. Han fortfor likväl att anlitas vid fredsverket och var en av underhandlarna med Carteret. Om ock med en viss tvekan, medverkade han till den främst av D. N, von Höpken uppburna politiken att först söka fred med England-Hannover för att därefter med denna makts hjälp nå en bättre uppgörelse med Ryssland; måhända fäste han såsom gammal franskvän i likhet med Sparre till en början stora förhoppningar vid den ifrågasatta franska medlingen. Han var en av dem, som förgäves motsatte sig ett regeringsbeslut av 24 juli 1719 om ökade eftergifter mot Ryssland på grund av ett ryskt ultimatum, och då Cronhielm störtades från kanslipresidiet närmast till följd av sitt bryska uppträdande mot Carteret, hörde D. till hans vedersakare. Då sedermera den förda fredspolitiken visat sig som misslyckad och dess tillskyndare fruktade repressalier från 1723 års ständer, var D, en av dem, som begärde en förklaring av England, att det ville anse varje anfall på fredsslutet som en fientlighet — ett tidigt uttryck för tendensen att ställa Sverige i farligt beroende av främmande makter. I 1720-talets diplomatiska spel var D. alltjämt, mycket anlitad, ehuru utan att träda särskilt i förgrunden. Vid den stigande söndringen mellan Horn och det holsteinska partiet tog han allt mer konsekvent den förres parti. Han tog ledande del i underhandlingarna om Sveriges anslutning till den hannoverska alliansen, i synnerhet i deras slutstadium, varvid han talangfullt, kryssade mellan sekreta utskottet och det gröna bordet. Såsom gammal militär hade D. även flera uppdrag inom krigsförvaltningen; så var han ledamot av 1722 års krigskommission med uppgift att lösa frågan om de övertaliga officerarnas placering samt av 1723 års defensionskommission, vilken sköt lantförsvarets behov i förgrunden i motsats till en bl. a. av Samuel Åkerhielm företrädd riktning med huvudintresse för sjöförsvaret.

Då efter Cronhielms fall 1720 års ständer förordade dennes återinsättande i presidentskapet för kommerskollegium, uttalade sig både kollegiet självt och Stockholms borgerskap för D: s bibehållande på posten, vadan regeringen lämnade ständernas rekommendation utan avseende. Detta goda betyg åt D. redan vid tröskeln till hans verksamhet inom den ekonomiska politiken torde han ha gjort sig väl förtjänt av för hela sin ämbetstid (1719—27). Den sammanföll med tiden för grundläggandet av frihetstidens merkan-tilistiskt betonade ekonomiska kraftpolitik under kollegiets initiativkraftiga ledning. E. Ekegård, som mest ingående studerat tidens handelspolitik, är benägen att tillskriva D. en betydande andel i densamma, ehuru det å andra sidan konstaterats, att den främste idébäraren och nydanaren härvidlag var kollegieassessorn J. V. Hökerstedt. Medan denne företrädde en mer utrerad ocli principiellt betonad merkantilism i linje med den, vars främste målsman är D: s efterträdare på presidentposten, von Höpken, så torde »den relativa måttfullhet, som röjer sig i det tidiga 1720-talets svenska handels- och manufakturpolitik, .. . till icke ringa del få tillskrivas D:s inflytande». D:s förtjänster lågo väl främst iden praktiska blick, som han tidigare manifesterat i det militära och ytterligare utvecklat i sin omfattande godsförvaltning och främst som betydande enskild affärsman. Hans kvarlåtenskap av enskilda korrespondenser och koncepter visa honom som innehavare av ett stort »kontor», som handhade en omfattande järn- och trävaruexport, särskilt på Frankrike, samt en betydande import för eget och vänners behov, och han var en framträdande intressent i huvudstadens framåtgående rederirörelse. D: s affärsbrevväxling gäller icke minst den kommersiella och diplomatiska utlandsrepresentationen och sammangick sålunda nära med hans informationsbehov i ämbetet. Han var också nitisk för utvecklande av kollegiets egen informationsavdelning. År 1719 erbjöd han sig att av sitt presidenttraktamente avstå 750 dir till understöd åt tre unga män för kommersiella studieresor i utlandet såsom ett led i utbildningen för tjänst i kollegiet, och han utverkade ett K. brev om ovillkorligt utbetalande av denna del av lönen (medan han i övrigt endast torde ha utfått riksrådslönen). Dylika stipendiater, s. k. kommersjunkare, utsagos blott en kort tid, men tanken återupplivades sedermera i annan form. Konsulstaten utvecklades under D: s regim genom tillsättande för första gången av handelsrepresentanter i London, Rouen och Livorno.

Rörande den avgjort främsta handelspolitiska åtgärden under D:s regim, produktplakatet, har det tvistats om huruvida initiativet, utgått från ämbetsmanna- eller köpmannahåll och huruvida den är ett uttryck för ensidigt ekonomiska strävanden eller även för politiska, närmast för strävan ut ur det vid denna tid starka engelska inflytandet till förmån särskilt för anknytning till Ryssland. Den senare åsikten (Ekegårds) torde särskilt i förstnämnda avseende komma sanningen närmast, i det de principiella uppslagen till produktplakatet spåras i de av kansli- och kommerskollegierna utarbetade pestplakatet av 1722 och hel- och halvfrihetsförordningen av 1723. D:s andel häri är dock svår att fixera, men däremot är det visst, att han inlade betydande förtjänst om produktplakatets och den därmed i sammanhang stående traktatpolitikens genomförande, främst såsom talesman i rådkammaren för sitt kollegiums synpunkter, och vidare, att han därvid sökte tillgodose ekonomiska och politiska synpunkter i förening. Han delade väl icke de handelspolitiskt så framträdande holsteinska partimännens övertro på den ryska marknaden men synes däremot ha varit särskilt intresserad av den långväga västerhandelns utveckling — i överensstämmelse med sin allmänpolitiska orientering och med egna affärsintressen måhända särskilt av ökade direkta förbindelser med Frankrike samt på Sydeuropa; om det sista vittnar särskilt hans sonderingar för en traktat — s. k. fredsslut — med Barbareskstaterna (som kom till stånd 1729). Vid sidan om den yttre handelspolitiken framdrev kommerskollegium vid denna tid talrika och betydande åtgärder i merkantilistisk anda i det inre ekonomiska livet. D. var även på 1720-talet ledamot av en s. k. ekonomikommission, som till 1731 års riksdag framlade omfattande förslag till jordbrukets höjande.

Vid omgrupperingen efter det holsteinska partiets nederlag 1727 efterträdde D. Nikodemus Tessin d. y. som överstemarskalk, en post, vartill han väl ägnade sig som en konungens man, som representativ personlighet och som erfaren storhushållare. Hans korrespondens från denna tid vittnar om nitiskt intresse för hovförvaltningen och för underhållet och försköningen av de kungliga slotten. Själv blev han med tiden liksom en gång Magnus Gabriel landets obestritt främste grandseigneur. Omväxlande bodde han i huvudstaden och på sina slott, särskilt Tullgarn, där han att döma av bevarade gårdshandlingar levde på mycket stor fot. Han lät om- och tillbygga slottet, troligen genom en fransk arkitekt Destin, men även Karl Hårleman synes ha tagit befattning åtminstone med flygelbyggnaderna (Hårleman till D. 17 aug. 1728) och med trädgårdens planering i fransk stil. Tullgarnstrakten har varit rik på sägner om denne slottets mest lysande enskilde ägare, särskilt om hans jaktpartier. Hans magnifika hus i huvudstaden var det sista, i vilket uppvaktningen bestriddes av adliga pager, vilka också fingo pryda fotstegen till hans vagn.

D. öppnade även sitt hem för det politiska sällskapslivet. Vid 1726—27 års riksdag uppger han, att hans hus varit en samlingsplats för adeln — gästerna bestodo väl företrädesvis av förkämparna för den Hannoverska alliansen. Sedan denna spelat ut sin roll och landet under stegrad böjelse för utrikespolitisk aktivitet ånyo ställdes inför valet mellan anslutning till England eller Frankrike, fick D. åter betydelse såsom målsman för den franska orienteringen. Inom rådet var han den, som stod franske ministern Casteja närmast, och denne inberättade (3/14 jan. 1733) till sitt hov, att D. plägade framlägga hans synpunkter i rådet såsom sina egna men att han trots sina stora förtjänster tyvärr icke hade något större inflytande. Efter hattpartiets bildande (1734) i samband med den Höpken-Gyllenborgska kretsens omorientering från Ryssland mot Frankrike blev D. givetvis en av dess -hedersledamöter. I den legendariska versionen om de fransksinnades seger genom att komprometterande bevismaterial för Karl Gyllenborgs ryska förbindelser kom i Castejas händer är även D:s namn indraget, i det sägnens huvudperson, sekreteraren Panov, skall ha sökt sin tillflykt hos D, men dödats av en hans tjänare. Icke osannolik är däremot traditionen, att smädenamnet nattmössor skall ha präglats av D: s maka, som över huvud spelade en med de franska salongsvärdinnorna jämförlig roll i det politiska sällskapslivet; av motståndarna till-lades hon rentav ett ledande inflytande på hattpartiet. I synnerhet efter den ävenledes grandiose Hans von Fersens död 1736 blev D:s hus hattarnas främsta samlingsplats. Där infördes seden att hålla mottagningar å viss dag i veckan. Vid kampriksdagen 1738—39-samlades här ledarna till hemliga överläggningar, och partiets unga garde, främst officerarna, sökte i sång, skålar och glam utlopp för sin dådlystnad och sitt hat till den Hornska regimen. (En dråplig skildring av dessa förhållanden ger en paskill, tryckt i »Dela-Gardiska archivet», 16, s. 81—91.)

D. framstod härigenom som den mest synlige anföraren förpartiet och bestred villigt de med denna ära förenade representationskostnaderna. Men något självständigt inflytande av betydelsetorde han ej ha utövat på partiets ledning. Inom rådet var han efter hattsegern 1739 en av krigspolitikens ivrigaste anhängare — vid ett tillfälle t. o. m. Gyllenborgs ende drabant härutinnan —, och han hade vid riksdagen varit en av sekreta utskottets fullmäktige-för avslutandet av den franska alliansen. Men nu på sin höga ålderdom synes D. ha varit långt mindre aktiv än på 1720-talet. Icke heller synes han numer ha hört till konungens förtrogne, och då haii sjuttiotreårig gick ur tiden, ratade Fredrik som hans efterträdare på överstemarskalkposten hattarnas kandidat, K. G. Tessin,. till förmån för mössornas främste, Samuel Åkerhielm. D: s änka flyttade sedermera till Paris, där hon övergick till katolicismen och spelade en viss roll i det franska societetslivet.

D:s bouppteckning, som är en drygt en halv decimeter tjock lunta, slutar på en bruttosumma av över 1,000,000 dir kmt och en behållning av nära 900,000 dir kmt. Någon verklig föreställning om tillgångarnas storlek ge dock ej dessa siffror, då endast inventarierna vid grevinnans arvegods, ej själva egendomarna, upptagits i bouppteckningen. Guld, silver, konstverk och husgeråd representerade stora summor, men däremot voro alla affärsföretag avveck- lade.

Författare

Tom Söderberg.

Arkivuppgifter

och hans makas efterlämnade papper ingå i De la Gar- dieska arkivet i Lund, dit även papper härrörande från grevinnan D:s morfader Fabian Wrede och det Lillieska släktarvet kommit. I riksarkivet förvaras, jämte ämbetsskrivelser av D., brev från honom i de diplomatiska serierna och i Tessinska och Vellingkska samlingarna samt brev från grevinnan D. till Brita Kruus i Börstorps-arkivet. Ett par brev från D. finnas ock i Uppsala universitetsbibliotek.

Källor och litteratur

Källor: Biographica, brev, D:s ämbetshandlingar, riksrådets och kommerskollegiets protokoll samt krigs- och utrikesregistratur, RA; bouppteckning, övre borgrättens arkiv, slottsarkivet; De la Gardieska saml., vol. 162—253, LB. — DelaGard. archivet, 8—16 (1837—42); Handl. rör. Skandinaviens historia, 7, 37 (1819, 1856); Hist. handl., 10, 15 (1879, 1895); Hist. märk-wärdigheter, utg. af S. Loenbom, 2 (1767); Presid. baron E. M. v. Nolckens berättelse om rikets tillstånd från 1719 till 1742 (Hist. tidskr., 1889); Sveriges riddersk. o. adels riksdags-protokoll fr. o. m. år 1719, 1—12, 1719— 1741 (1875—90); Sveriges traktater med främmande magter, 8 (1915—22); parentation över D. av A. H. [=A. Hesselius Americanus;' jmfr ridd. o. ad. prot. w/6 1741] (1741). — J. A. Almquist, Kommerskollegium (1912—15); E. Ekegård, Studier i svensk handelspolitik under den tidigare frihetstiden (1924); B. A. Ennes, Biogr. minnen af kon. Carl XII:s krigare, 1—2 (1818 —19); A. Fryxcll, Berättelser ur sv. historien, 28—34 (1859—64); C. Hallen-dorff, Frihetstiden (Sv. folkets historia, 4, 1928); E. F. Heckscher, Ekonomi och historia (1922); C. Holst, Carl Gustaf Tessin (1931); J. Häggman, Studier i frihetstidens försvarspolitik (1922); Hj. Jansson, Sveriges accession till hannoverska alliansen (1893); J. A. Lagermark, Karl XII:s krig i Norge 1716 (1883); dens., Striderna vid västkusten 1717—1718 (1887); dens., Rustningarna till Karl XII:s sista fälttåg (Hist. tidskr., 1886) och Karl XII:s sista fälttåg, 1—2 (ibid., 1897—98); Sigrid Leijonhufvud, Erik Sparre och Stina Lillie (1911); A. Lewenhaupt, Karl XII:s officerare, 1 (1920); C. G. Malmström, Om riksrådsutnämningarne under Ulrika Eleonoras regering (Hist. tidskr., 1889); dens., Sveriges polit. historia 1718—1772, 1—2 (1893, 95); A. Pihlström, Kungl. Dalregementets historia, 3 (1906); A. Stavenow, Carl Hårleman (1927); Utredningar rör. statens mark och tomter i Stockholm, 5 (1913), s. 46 o. följ.; F. U. Wrangel, Tullgarn (Svenska kungsgårdar, 1, 1888).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Magnus Julius De la Gardie, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17382, Svenskt biografiskt lexikon (art av Tom Söderberg.), hämtad 2024-04-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17382
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Magnus Julius De la Gardie, urn:sbl:17382, Svenskt biografiskt lexikon (art av Tom Söderberg.), hämtad 2024-04-20.