Marie Sophie De la Gardie

Född:1627
Död:1694-08-22 – Stockholms stad, Stockholms län

Industriidkare, Hovdam


Band 10 (1931), sida 687

Meriter

6. Marie Sophie De la Gardie, den föregåendes svägerska, dotter till D. 3, syster till D. 4, 7, 8 och 9, f. 1627, d 22 aug. 1694 i Stockholm. Boren grevedotter till Läckö; friherrinna till Kimito; grevinna till Croneborg 10 nov. 1651; innehade Tyresö i Södermanland och Krapperup i Skåne m. fl. gårdar (se nedan). Erhöll mannens lön och förläningar i nådar för tre år (med ett års förlängning 15 apr. 1651) samt 1,500 dir i pension 10 juni 1648; hovmästarinna, från 1651 överhovmästarinna hos drottning Kristina med 1,200 dir i lön och fri kost på slottet; erhöll av bergskollegiet, privilegium på en kopparhammare vid Vättinge ström 5 dec. 1661 samt K. M:ts privilegium på vantmakeri 11 mars 1664 och på faktori, pappersbruk och oljeslageri 19 dec. 1665; förvärvade 15 sept. 1667 genom transport Kaspar Schmidts kontrakt på underhållet av fyrarna vid Falsterbo och Kullen samt Nidingen i Halland; erhöll privilegium att inrätta fyrar på Ölands norra och södra udde 18 maj 1672.

Gift 12 febr. 1643 i Stockholm med sin fasters styvson guvernören i Estland, sedermera riks- och kanslirådet friherre Gustav Gabrielsson Oxenstierna, efter sin död upphöjd till greve av Croneborg 10 nov. 1651 (se denne), f. 21 aug. 1613, d 31 maj 1648, son till riksdrotsen friherre Gabriel Gustavsson Oxenstierna och Märta Bielke.

Biografi

Från M. S. D: s uppväxtår finnas några barnsliga brev till brodern Magnus Gabriel med en efter dåtida mått även för hennes ålder och kön »on läsande stijll» och mer än nyckfull ortografi. Dessa olägenheter, som följde henne genom livet, avskräckte henne ingalunda från att flitigt begagna pennan. Som koncepist var hon icke dålig, både brev och inlagor fingo en personlig ton tack vare hennes impulsiva och kraftfulla natur. Av främmande.språk lärde hon sig franska, tyska och italienska. Franska och tyska torde hon ha talat flytande, om man får döma efter talrika skriftprov i hennes brev, vilka vid högt uttal efter den fullständigt fantastiska stavningens ljudvärden röja ett ledigt och gott språk. Lång tid till studier fick hon ej. Redan vid sexton års ålder bortgiftes hon med den mäktige rikskanslerns brorson, riksdrotsen Gabriel Gustavsson Oxenstiernas son Gustav, genom börd och egen förmåga en framskjuten ämbetsman. Den unga bruden var en strålande skönhet, som säges ha tävlat med eller överträffat modern, Ebba Brahe, i hennes ungdom. Maken åter skall ha haft ett grovt och föga vinnande utseende. Kontrasten har jämte hans högre ålder — skillnaden var fjorton år — och hans påstådda benägenhet för dryckesbordets nöjen lockat till åtskilliga romantiska spekulationer. Om förhållandet mellan makarna känner man i verkligheten intet. Efter ett kort äktenskap bortrycktes Oxenstierna av döden, lämnande »sin lilla mor», som han kallade henne, med en treårig dotter Gusiaviana Juliana och ett snart väntat barn, dottern Märta Sofia — en tredje dotter hade dött före fadern. M. S. D:s sorg var häftig och äkta. I flera år ge hennes intima brev' ofta uttryck åt en djup melankoli, som dock så småningom förflyktigades av ett verksamt, livs krav.

M. S. D. rönte efter makens död påfallande ynnestbevis av drottning Kristina, vare sig detta berodde på personlig vänskap eller var en avglans av Magnus Gabriels nåd. Genom fyra nådar och en pension tillgodosågs hennes ekonomi, och då nådåren nalkades sitt slut, skapades en ersättning genom en betydande, till döttrarna ärftlig donation (20 okt. 1651). Som hovmästarinna, snart överhovmästarinna med bostad på slottet upptogs M. S. D. bland drottningens närmaste omgivning, och ett postumt grevebrev för mannen befriade henne från risken att på grund av dennes friherrliga stånd behöva träda tillbaka för grevarnas gemåler och döttrar. Otvivelaktigt var den unga vackra, begåvade och temperamentsfulla grevinnan en av hovets främsta prydnader. Blott då och då skymtar hon dock i de torftiga källorna om dess dagliga liv. Vi få veta, att den tappre Arvid Wittenberg ej behagade henne som kavaljer, efter han »inte så förfaren är i de lättfärdige fran-söske danserna», att Kristina gärna gästade henne på Tyresö, där älgjakten i de stora skogarna lockade, och att ett »faseligt tjuvestycke» på slottet 1653 kostade henne ett schatull med juveler och smycken för 20,000 rdr. Hur broderns onåd 1653 återverkade på hennes ställning, är obekant. Säkert är, att hon med sin naturs hela impulsivitet tog hans parti både då och under vanskligheterna strax efter Karl Gustavs tronbestigning. Liksom sina syskon såg hon i Erik Oxenstierna en rival till brodern och gladdes, då ryktet visste förtälja om minskat inflytande för denne. Till Magnus Gabriel tog hon å andra sidan främst sin tillflykt i sina bekymmer. Då nådåren togo slut och inkomsterna av de baltiska godsen sinade under kriget, ber hon i ett upprört brev brodern hjälpa »en så olykli syster, som olykan i allt så treiomferar öfer» (14 dec. 1655). En dam med M. S. D:s personliga företräden, rikedom och ställning har naturligtvis ej saknat giftermålsanbud. En i början av 16.50-talet tydligen allvarligt påtänkt förbindelse med hertigen av Croy (ofta kallad endast »hertigen») har givit upphov till det stundom mötande misstaget, att Karl Gustav eftersträvat hennes hand. Till sist valde hon att förbli änka. Omöjligt är ej, att detta sammanhängt med hennes starka intresse för den rika och självständiga praktiska verksamhet, som öppnade sig för henne som gods-ägarinna. Anlagen ha i varje fall tidigt framträtt: redan som ung fru lär hon ha gripit sig an med att uppdriva jordbruket på makens gods i Östersjöprovinserna.

Stora domäner fick M. S. D. som änka att svara för. En grupp egendomar utgjordes av Tyresö i Södertörn, hennes morgongåva, med det av svärfadern, den gamle riksdrotsen, byggda ståtliga slottet, och kringliggande gods och gårdar, bland dem Farsta (Gustavsberg) på Värmdön med många underlydande, Skarpneck i Brännkyrka, där hon byggde säteri, samt skogar och hemman ända ned till Sandemar och Dalarö, vars krog synes ha varit en ej föraktlig inkomstkälla. Andra egendomar i Södermanland voro Helgo i Tystberga och.Mosstena i Bälinge socken. År 1668 förvärvade hon Knivsta(byn) i Knivsta socken i Uppland, medan ihärdiga försök att inlösa Björnö i Frötuna slutade med missräkningar. I öster-götland och Småland märkes ett betydande antal ströhemman samt Lagmansryds säteri i Rydaholms socken, som hon mottog i betalning för gäld (K. tillstånd 11 okt. 1671). M. S. D:s viktigaste egna förvärv var Krapperup i Skåne, en av de många egendomar, som på 1660-talet övergingo från den danska adeln till den svenska, I samband med sina arvstvister med syskonen och sina lånetransaktioner med brodern Magnus Gabriel gjorde M. S. D. även på 1670-öch 80-talen försök att komma i besittning av De la Gardieska gods i Västergötland, Västmanland och Närke (Traneberg, Sundholmen, Bockhammar och Frövi), men dessa affärer ledde endast till tvister och förluster. Även i Pommern hade hon gods (amtet Klempenow), och en viktig grupp av hennes domäner låg i Östersjöprovinserna. Från hennes make härrörde här Hatzin och Resitza i Ingermanland, som hon tappert försvarade mot Bengt Skytte-i sin första stora process (K. M:ts domar 19 sept. 1661, 2 juni 1663, 6 apr. 1666). Av de många De la Gardieska egendomarna har hon genom arv och andra förvärv innehaft bl. a. i Lifland Tarwast samt i Estland Vogelsang och Taibel, som hon' utbytte mot Udenkull. Även i Stockholm ägde M. S. D. fastigheter. Ett par donationer av tomter (22 dec. 1645 och 20 juni 1647) under makens livstid vittna om planer att där bygga ett ståndsmässigt residens, vilka aldrig hunno fullföljas, och ett försök att förvärva det bekanta Gyllenhielmska huset i Staden mellan broarna (Venus n:o 1) ledde till långvariga processer (K. M:ts domar 30 sept. 1675 och 26 -juli 1682). Sitt 1 Stockholmshem fick hon till sist i Ebba Brahes bekanta hus på .Södermalm, som hon processade om och delvis tillöste sig av sina medarvingar. Ett präktigt lösöre, sammanbragt genom arv och gåvor både från den Oxenstiernska och den De la Gardieska-familjen samt genom egna förvärv, svarade mot de storartade domänerna. Särskilt på Tyresö funnos juveler och dyrbara smycken, vävnader, praktmöbler, tavlor och pretiosa av många slag. En icke obetydlig dej av rikedomarna tillhörde som fadersarv de båda döttrarna, men boet förblev tills vidare oskiftat och förvaltades av modern, som trots sin ungdom från början synes ha ansetts i stånd att sköta affärerna på eget ansvar. Frågan om arvsdelning blev aktuell, först då döttrarna trädde i gifte, Gustaviana Juliana 1669 med sedermera K. rådet och överståthållaren greve Kristoffer Gyllenstierna och Märta Sofia 1672 med riksrådet och generalguvernören fältmarskalken Gustav Pedersson Baner.

Om M. S. D. ägnat något större personligt intresse åt jordbruket, torde vara ovisst. På Tyresö var det egna gårdsbruket åtminstone tidvis utarrenderat, och de avlägsnare godsen synas i huvudsak ha skötts av förvaltare och arrendatorer. Ett egendomskomplex som hennes, med i olika landskap kringspridda gods och mängder av landbohemman, krävde för övrigt främst en effektiv kameral organisation. Åt denna har hon, såsom hennes instruktioner för kamrerare och andra tjänstemän visa, ägnat mycken uppmärksamhet. Många föreskrifter vittna, efter tidens mått, om patriarkaliskt intresse för de underlydande, men ovisst torde vara, både om hön alltid kom till rätta med sina fogdars och förvaltares hårdhet och egennytta och om hon själv, då affärerna senare blevo vanskliga, kunnat motsvara sina ursprungliga intentioner. Något av sin släkts byggnadslust har hon troligen ärvt, och flera notiser röja intresse för trädgårdsskötseln. Hon inlät sig även i affärer av olika slag, förlorade som så många andra penningar på kompanierna, sålde spannmål i stora partier, handlade med pottaska (K., dom 24 mars 1670), köpte Gotlandsbräder, som hon exporterade till Spanien osv. I allt detta låg dock intet särpräglat. Sin egenart får M. S. D:s förvaltning först genom hennes industriella verksamhet. Att hon däri fullföljde intentioner, söm ursprungligen utgått från fadern, och påverkats av sin praktiska moders föredöme är uppenbart. Men hennes personliga insatser tillförsäkra henne dock ett eget rum i vår industriella historia, särskilt i sin egenskap av uppslag och initiativ vid sidan av den förhärskande bruksrörelsen.

Till Tyresödomänens företräden hörde dess goda tillgång på för den dåtida tekniken lämpad vattenkraft, en i Stockholmstrakten icke alltför vanlig förmån. Det från sjön Drevviken kommande vattendraget bildar här ett ganska betydande vattenfall mellan sjöarna Flaten och Albysjön och ett nytt dylikt mellan Albysjön och havet. Vid det sistnämnda ligga Uddby gamla kvarnar, som på 1600-talet hade stor mäld, bl. a. från bagarämbetet i Stockholm. Här hade Gabriel Gustavsson Oxenstierna låtit uppföra ett pappersbruk, som sedan oavbrutet förblivit i gång, utarrenderat till pappersmakarna mäster Arent, som först byggde bruket, Anders Dames och mäster Johan. En såg tillkom under M. S. D:s tid. Alla tre verken utarrenderades 1673 av henne på tolv år för 500 rdr om året till ett par Stockholmsborgare, Johan von Bremen och Johan Clapmeijer. Pappersbruket ombyggdes nu, men företaget visade sig snart vara en dålig affär; von Bremen överlät sin lott åt en annan Stockholmsborgare, Gerhard von Swindern, och Clapmeijer rymde landet.

Ännu större betydelse än Uddbyfallet fick fallet mellan Flaten och Albysjön. I äldre handlingar kallas detta fall Vättinge (Vittinge) ström, på nyare, kartor markeras här Nyfors pappersbruk. Kronan hade sedan länge uppmuntrat till industriella anläggningar i strömmen: 1620 hade Anton Monier en krutkvarn där, den 26 jan. 1624 fick byggmästaren vid Stockholms slott Kaspar van Panten enligt kontrakt med kammaren i avräkning på sin lön bl. a. två sågar och en kopparhammare i Vättinge ström, redan året därpå inbegreps strömmen i Nacka mässingsbruks privilegium, 12 aug. 1629 gav generalståthållaren på Stockholms slott Klas Horn mäster Mårten Bertigh rätt att där uppsätta en kopparhammare, och under åren 1636—43 sökte bergskollegiet på olika sätt understödja den .kände köpmannen Paridon von Horn och hans participanter, som företagit sig att exploatera fallet. Till detta sökte sig också vantmakerierna (klädes-väverierna), som där uppsatte stamp- och valkkvarnar, så stora barnhuset, som bedrev dylik rörelse t. o. m. år 1656 (konfirmation på strömmen 11 juni 1650), och ett av Anders Slorff (Schlorf) anlagt, vantmakeri på Kungsholmen (privilegium på strömmen 9 febr. 1646). Denna uppräkning, som icke gör anspråk på fullständighet, visar, dels att en del tilltänkta företag icke fått lång livslängd, dels att fallet samtidigt lämnade plats för flera små anläggningar.

Tydligt är, att de industriella ansatserna vid Vättinge ström för Tyresö ägare utgjort ett incitament till egen verksamhet av samma art. Redan 27 mars 1633 tillkännagav Gabriel Gustavsson i rådet, att han ämnade anlägga ett faktori vid Tyresö. Denna gång torde det ha stannat vid blotta tanken, men att den fortlevde, visade sig, då Gustav Oxenstierna kort före sin förtidiga död skaffade sig en donation på Vättinge ström med alla där befintliga, kronan tillhöriga verk och inrättningar. Sedan fingo planerna vila, tills M. S. D. 1659 tillhandlade sig Mårten Bertighs kopparhammare av hans änka (kontrakt 14 sept.). Den hade funnit en blygsam uppgift i att betjäna kopparslagarna i Stockholm med allehanda smidesarbete och tryggades kort efter köpet vid ensamrätten till detta arbete genom ett bergskollegiets privilegium'" av 5 dec. 1661.

Måhända hyste grevinnan från början större planer-—på hösten 1659 är det tal om att anlägga mässingsverk —, men industriell verksamhet i egentlig mening kom dock först på 1660-talet till stånd. Den 8 febr. 1663 köpte M. S. D. av Anders Slorffs änka Kristina Brenner hennes stamp- och valkkvarn i Vättinge ström, den 11 mars följande år utverkade hon K. M:ts privilegium på ett vantmakeri »här vid Stockholm», och några dagar senare, 25 mars, ingick hon bolag om detta företag med två participanter, Vilhelm Drakenhielm och Daniel Junge, åt vilkens »försikt- och opriktighet» de andra kompanjonerna överlämnade direktionen av företaget. M. S. D:s bolagsmän äro båda bekanta i vår ekonomiska historia: Drakenhielm är den kände generaltullförvaltaren, och i Junge återfinna vi den sedermera så omtalade grundläggaren av vantmakeriet på Södermalm Daniel Young-Leijonancker. —¦ Grevinnans planer sträckte sig snart än längre. År 1664 besökte hon baden i Aachen, åtföljd av en dotter till sin nye kompanjon, Kristina Eleonora Drakenhielm. Resan fick ett dramatiskt förlopp: M. S. D. insjuknade, och hennes skyddsling, som under tiden lämnats i ett kloster, blev utsatt för ett omvändelseförsök och slapp ej ut på flera år. Ellen Fries har åskådligt skildrat de förvecklingar, som följde, och ej minst M. S. D:s energiska och temperamentsfulla skriverier. I detta sammanhang är emellertid resan av vikt ur en annan synpunkt. Vad M. S. D. fick se i. utlandet och särskilt i Holland gav nya impulser åt hennes industriella företagarinstinkter. Efter hemkomsten ville hon grunda en rad etablissement: ett gevärsfaktori, ett porslinsmakeri, som skulle arbeta med importerad »Delfer-porcelin-jord», och ett oljeslageri. Privilegium fick hon (19 dec. 1665) och en rad fördelar, men endast oljeslageriet kom till stånd. Ehuru det erhöll ett gott vitsord vid en besiktning 1677, synes det ha arbetat något ojämnt och torde knappast ha nått någon större betydelse.

Detta blev däremot fallet med vantmakeriet. För detta uppbyggdes valkkvarn med tre stampar och sämskmakeristamp, där barnhusets anläggningar förut stått — vilket sedermera gav anledning till en långdragen process —, färgeri och en rad andra byggnader med bl. a. sexton kammare (»stuvor») för hantverkarna. Såsom av det föregående framgått, var vantmakeriet ej någon ny näring för Sverige. Redan på 1610-talet hade i själva verket en rad vantmakerier arbetat direkt för armén. De protektionistiska strömningarna i tiden gjorde emellertid, att M. S. D: s initiativ omfattades med stort intresse. Både hon och en Anders Knawert, som samtidigt upprättade Slorffs vantmakeri på Kungsholmen, fingo 1664 rätt att införa ull och färger mot mycket låg avgift och oberett ofärgat kläde (alltså ett halvfabrikat) mot en något högre. Tillverkningen var givetvis avsedd även för den inhemska konsumtionen i allmänhet och borde drivas upp till export, men ekonomiskt torde den helt och hållet ha byggt på leveranserna till armén och den företrädesrätt till dessa, som tillerkändes de inhemska verken (jmfr K. brev 7 nov. 1670). Tyresö manufakturi kunde sålunda i början av 1670-talet sälja ända till 30,000 alnar om året till de svenska regementenas beklädnad.

Som vanligt torde emellertid finansieringen ha erbjudit svårigheter. Det första bolaget .synes ganska snart ha upplösts — i »denne Ljungen», som M. S. D. skriver, dvs. Leijonancker, fick hon ju snart en konkurrent. År 1672 hade grevinnan fortfarande själv en tredjedel av anläggningen men ansåg sig nu ha utsikt att ernå stora kapitalinsatser av sina nya participanter, särskilt en Alexander Waddal. Redan följande år hade denne dock tröttnat och drog sig tillbaka efter att ha insatt 1,200 rdr, som fingo innestå i verket. Därpå arrenderade M. S. D. 1 aug. 1673 ut vantmakeriet åt kommissarien Frans Zink, bekant för oss genom de processer, som efter några år följde på upplåtelsen. Senare (1687) fick grevinnan en ny arrendator i Jakob Gavelius-Lagerstedt,' vilken emellertid kort därpå övertog Leijonanckers fabrik och definitivt slog sig ned på Barnängen. Om Tyresöverkens senare öden under M. S. D:s tid tryta uppgifter. År 1695 voro emellertid vantmakeri, färgeri, oljeslageri och såpsjuderi i gång.

M. S. D:s andra mera bekanta insats i vår industrihistoria, gäller stenkolsbrytningen i Skåne. Även här var hennes verksamhet förberedd. Stenkolsfyndigheterna hade varit använda sedan 1500-talet. Då hon 1667 förvärvade Krapperup, innehades det bästa fältet, vid Tinkerup (Tinkarp) under denna egendom, av en kommissarie Kaspar Schmidt, som med dess avkastning underhöll fyrarna vid Nidingen i Halland, Kullen och Falsterbo mot en ganska riklig ersättning av kronan, 3,300 dir om året. Sedan M. S. D. tillhandlat sig även ett stenkolsbrott vid Påvelsköp (Pålsjö), behärskade hon, som hon skriver, hela stenkolsproduktionen. Det blev därför en lätt sak för henne att nödga Schmidt att överlåta sitt kontrakt om »fyrningarna». Schmidt anställdes visserligen som hennes inspektor vid stenkolsbrotten och fyrarna, men nöjd har han knappast varit, och inom kort låg han i process med grevinnan om en ny gruva, vid Stubberup, och åtskilligt annat. Ehuru M. S. D. även igångsatte export av stenkol, torde den garanterade avsättningen till fyrarna ha utgjort den ekonomiska ryggraden i företaget. Ännu bättre borde affären därför ha blivit, sedan hon 1672 utverkat privilegium att upprätta fyrar även vid Ölands norra och södra udde samt att i ersättning genom tullkamrarna uppbära viss avgift av alla leden trafikerande fartyg. Hela stenkolsbrytningen torde emellertid ha råkat i lägervall genom Karl XI :s skånska krig, under vilket Krapperup svårt hemsöktes.

Även om M. S. D: s industriella verksamhet obestridligen vittnar om intresse och företagsamhet, torde de fakta, som här sammanställts, göra det nödvändigt att "se litet mera nyktert på denna verksamhet än tidigare stundom skett. Om resultaten förefalla något torftiga, bör det emellertid hågkommas, att även yttre svårigheter hämmade henne. En black om foten blev- brödernas oförmåga att behärska sina affärer. Till Magnus Gabriel blickade M. S. D. från barndomen upp med en svärmisk beundran, som livets vanskligheter först så småningom skulle nöta bort. Hon följde med brinnande intresse hans och brödernas verksamhet under ryska kriget. För Magnus Gabriels del litade hon på »att dän gudhen, som er hertill så stor gloir hafer låtit accirera, vardher er dän erhålla och inte läta dädh redoutabla de la gardies namne blifa rysen så fasillt». Det fyllde henne med stolthet, att hennes bror satt som riksför- myndare, men gav henne också ökad anledning att söka hans hjälp i sina angelägenheter. Broderns bristande ihärdighet och långa vistelser på landet oroade henne emellertid. I ganska märkliga, för stämningarna i olika kretsar belysande brev uppmanade hon honom stundom att bättre bevaka sina intressen. Även på grund av affärerna kom så småningom en ny ton in i brevväxlingen. Otvivelaktigt var M. S. D, från början alltför redobogen att hjälpa. Hennes fordringar på bröderna, stego med tiden till en höjd, som blev besvärande, då hennes eget kapitalbehov ökades genom hennes vidgade verksamhet och nödvändigheten att skifta med döttrarna vid deras giftermål. Moderns död och testamente rörde upp nya stridsfrågor, som dock ej hindrade henne att bispringa med borgen i banken och- nya lån.

Både genom de delvis upplånta kapital, hennes växande rörelse och egendomsförvärv bundit, och genom försträckningarna till bröderna var M. S. D:s affärsställning sålunda ansträngd, då reduktionen bröt in. Den fyllde henne med en gränslös förbittring, som dock ej kunde hindra, att den gick sin gilla gång, undergrävande både hennes och Magnus Gabriels solvens. Ruinen blev allt tydligare. Än hopplösare blev ställningen, därför att den ene magen, Kristoffer Gyllenstierna, började klandra arvskiftet och tilltvang sig en väsentligt större andel av gods och kapital genom en process, vilken ej minst på grund av M. S. D:s stridslystnad tog en oerhörd omfattning. Sekvestrar, utmätningar, auktioner och ständigt nya rättegångar med gäldenärer, fordringsägare, fränder och underhavande röjde dag för dag allt tydligare misären. Då döden till sist befriade M. S. D. från hennes tvister, fanns intet kvar av de forna furstliga rikedomarna. Borta var också den ungdomliga charm, som trots de första änkeårens depression ibland kan anas bakom hennes tidigare brev, liksom den entusiastiska och rörliga företagsamhet, som fängslar i hennes medelålders gärning. Kanske var den växande bitterheten i hennes väsen icke utan sin del i att hennes namn nämndes tillsammans med Satans (DelaGard. archivet, 12, s. 60). Hennes språk$ livliga uttrycksfullhet hade urartat till kränkande och grova uttryck, hennes slagfärdighet hade blivit alltför advokatorisk, av hennes impulsivitet återstod mest häftighet, och rättshaveri. Men hon hade dock tappert hållit ut till det sista, och hon fick till slut även, tack vare sin gamle kamrerare Lars Winterman, en ståtlig begravning — fast det sedan blev en sista stor skandalprocess om begravningskostnaderna.

En följd av M. S. D:s affärsintresse var den stora uppmärksamhet, hon ägnade sitt arkiv. I instruktionerna för sina betjänte försummade hon ej att inrycka utförliga, även arkivhistoriskt he-aktansvärda föreskrifter om sina handlingars vård, ordnande och förtecknande.

Författare

B, BoiiTHius.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

huvuddel av hennes efterlämnade papper räkenskaper ingår i den De la Gardieska samlingen i Lunds universitetsbibliotek, ett mindre men ej obetydligt parti återfinnes i Oxenstiernska samlingen i riksarkivet (delvis fördelat på topo-graphica). Utom breven till Magnus Gabriel De la Gardie förvarar riksarkivet endast strödda brev, däribland ett ganska temperaments-fullt till brodern Pontus Fredrik om ekonomiska mellanhavanden 1664. En källa till M. S. D: s historia av vikt äro de många och stora rättegångsakterna i de olika domstolarnas arkiv, varur säkerligen även rika bidrag till tidens affärs- och personhistoria stå att hämta; för denna korta översikt har det oerhört omfattande materialet dock endast stickprovsvis anlitats.

Källor och litteratur

Källor: M. S. D:s papper och brev samt Jakob De la Gardies papper (vol. 6 och 7), riksregistr., kammarkoll. skrivelse till K. M:t 14 dec. 1665, biographica (Oxenstierna), bergskollegiets registr. och brev och suppliker 1661, RA; reduktionskollegiets akt n:o 275, kammararkivet; handlingar ang. Vättinge ström och manufakturverken vid Vättinge (De la Gardieska saml., Oxenstierna, 10 b & 12 c, LB). — DelaGard. archivet, 6, 8—12, 17 (1835, 1837 —39, 1842). — J. A. Almquist, Frälsegodsen i Sverige under storhetstiden, 1: 1—2 (1931); E. W. Dahlgren, Louis De Geers hus i Stockholm (Samf. S:t Eriks årsbok, 1919); K. Fabricius, Skaanes Övergång fra Danmark til Sverige, 2 (1906), s. 97—99; Ellen Fries, Svenska kvinnor, 2: a uppl., utg. av Sigrid Björklund (1920); C. A. Klingspor, Svenska slott och herresäten (1885—87); Sveriges riksbank 1668—1918, 1—2 (1918—19); FL Rosman, Textilfabrikerna vid Barnängen (1929); Svenska slott och herresäten, Södermanland (1908); G. H. Stråle, Alingsås manufakturverk (1884); [P. Wieselgren,] Gustaf Gabrielsson Oxenstierna (Biogr. lexicon öfver namnkunnige svenska män, 10, 1844). — Se i övrigt: Fl. Lundström, Handl. ang. Kristina Drakenhielms öfvergång till katolicismen... (Kyrkohist. årsskrift, 1911).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Marie Sophie De la Gardie, http://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17384, Svenskt biografiskt lexikon (art av B, BoiiTHius.), hämtad 2014-09-22.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17384
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Marie Sophie De la Gardie, urn:sbl:17384, Svenskt biografiskt lexikon (art av B, BoiiTHius.), hämtad 2014-09-22.

Rättelser och tillägg

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel.
Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se