Meriter

Eric Erichsson Borgström, f. 1708, d 8 apr. 1770. Föräldrar: brukspatronen Erik Nilsson Borgström och Katarina Juliana Usingh. Ägde efter faderns död tillsammans med modern och syskonen Borgviks norra och södra hammare; flyttade, sedan modern 1751 avlidit, till Södra Borgvik och synes i samband därmed ha sålt Norra Borgvik; erhöll bergsråds titel 16 febr. 1764. — Ogift.

Biografi

Borgvik, ett av de äldsta enskilda hammarbruken i Värmland, byggdes överraskande långt från Filipstads bergslag, där tackjärnet måste hämtas. Men i gengäld för de långa tackjärnskörslorna hade bruket ett sällsynt fördelaktigt exportläge, anlagt som det var vid ett vattenfall, som låg blott en kilometer från en Vänerhamn. Borgviks bruk hade 1627 och 1628 köpts av en borgare Sven Pålsson och övergick sedermera till dennes tre mågar, bland dem Nils och Mattias Asmundsson, av vilka den förstnämnde, densamme som först antog namnet Borgström, snart blev ensam ägare. Efter honom innehades bruket av sönerna Nils och Erik Borgström, vilka med bergskollegiets tillstånd (14 okt. 1690) gemensamt byggde en ny hammare, den nedre eller södra. Nils Borgström byggde även herrgården vid Södra Borgvik, men han synes sedan ha blivit utlöst av brodern och dog på herrgården Storskien i närheten av bruket. Vid Erik Borgströms död tillföll sålunda egendomen barnen och änkan, den myndiga fru Katarina Juliana Usingh, vilken skall ha »varit en ibland de raskaste hushållerskor i sin tid, hon kallades 'Stormor i Borgvik' ej för sin kroppsstorlek utan för sina bedrifter». Av sönerna förlade Johan efter någon tid sin framgångsrika verksamhet till andra trakter av Värmland (se vidare under Adelheim), medan de yngre, Nils och Erik, jämte modern förvaltade släktegendomen. Bruksrörelsen vid Borgvik var vid denna tid betydande. Vid de båda hamrarna arbetade åtta mästersmeder med sina drängar, bruket hade år 1695 skattlagts för 1,300 skeppunds smide men tillverkningen uppdrevs helt säkert här som på andra håll vida högre. År 1737, vid smidets allmänna begränsning, inskränktes bruket till den vid skattläggningen beräknade tillverkningskvantiteten (6 dec.) men fick ett par år senare, då Värmlandsbruken lisades med en förhöjning av det tillåtna smidet, en rätt avsevärd ökning (1740). Rikhaltigare än upplysningarna om B:s och hans släkts insatser för bruksrörelsens utveckling vid Borgviks bruk flyta i litteraturen meddelandena om det mecenatskap, som den välbärgade brukspatronsfamiljen utövade till förmån för församlingens kyrka och som åt brukets ägare skänkt patronatsrätten till denna. Kyrkan hade byggts på initiativ av B:s fader och under hans kraftiga medverkan (1716−18), nu blev den tack vare B: s och hans moders frikostighet prydd med torn (1735−41) och målad invändigt — varvid den smyckades med drastiska, numera överkalkade bildframställningar. Längre fram (1744) byggde B. ett ståtligt gravkor av sten, som han ämnat åt sina föräldrar men ej lyckades förbehålla åt dessa ensamma; även ett epitafium lät han till deras och sin åminnelse uppsätta i kyrkan samt bidrog på flera sätt till dess prydande. Kostnaden för B:s donationer till kyrkan, inberäknat tornbyggnaden, ha av honom uppgivits till 60,000 dlr kmt. Efter moderns död (1751) flyttade B. till Södra Borgvik, där han sedan förblev boende. Av orsaker, som vi ej känna, stannade, egendomen ej samlad i Borgströmska släktens ägo. På 1750-talet omtalas även nya bruksägare, så B:s nära vän advokat-fiskalen Arvid Wallstedt och Olof Schagerström, vilkens efterkommande länge voro brukspatroner på Borgvik.

Det är icke B: s förtjänster om det svenska näringslivet och om hembygden, som berett honom ett rum i eftervärldens minne. Men hans namn återklingar i den Borgströmianska professuren vid Uppsala universitet, och hans insats för denna lärostols tillkomst förtjänar att hågkommas ej blott för det patriotiska syftet utan även såsom en för mannen och tiden lika karakteristisk episod. B. berättar själv, att han ämnat i sitt testamente hågkomma den nyssnämnde Arvid Wallstedt, som en gång hjälpt honom i en svår process. Men denne hade avböjt och i stället tillrått en allmännyttig donation. Den närmare utformningen av tanken lär emellertid återgå på ingen mindre än Linné. Genom en 6 aug. 1759 dagtecknad skrivelse skänkte B. till Uppsala universitet ett kapital av 100,000 dlr kmt, varav räntan skulle användas till underhåll åt en œconomiæ practices professor. Tanken att omedelbart vända de uppblomstrande naturvetenskaperna till praktisk nytta var ju kär för frihetstiden, och universitetet hade redan genom ständernas ingripande utrustats med en professur i ekonomi. Men denna hade tack vare sin förste innehavare, den framstående vetenskapsmannen Anders Berch, ganska avgjort utvecklats till en lärostol i nationalekonomi med stark teoretisk och en viss juridisk anstrykning. Behovet av ytterligare en lärarkraft, som tillgodosåg den tillämpade naturvetenskapen, ansågs därför vitsordat, och det var detta behov, B. föresatte sig att fylla. I gåvobrevet ansluter han sig till den optimistiska befolkningspolitiska riktning, som vid denna tid blivit förhärskande, och härledde ur den önskade folktillväxten vikten av landets systematiska, rationella uppodling. Därtill behövdes emellertid de bildades föredöme. Syftet med donationen var alltså, att den nye professorn hos de blivande ämbetsmännen och andra ståndspersoner skulle ingjuta håg för ekonomien. Undervisningen skulle vara alltigenom praktisk, meddelas på modersmålet och avse utnyttjandet av de gåvor djur- och växtriket ha att bjuda människorna, samt jordens riktiga bruk. Av de vetenskaper, som utgöra grundvalen för naturens rationella utnyttjande, borde endast det för ekonomien behövliga medtagas. För praktiken, »viva manuductio», borde sörjas genom ett experimentalfält i stadens grannskap. Ehuru det icke kan betvivlas, att det var tidens entusiasm för det allmänna och det nyttiga, som låg bakom B:s gåva, fann han samtidigt tillfälle att genom denna tillgodose några visserligen oegennyttiga men dock mera personliga önskemål: han skaffade sin landsman Johan Låstbom professuren, gav värmlänningarna företrädesrätt till denna även i framtiden samt förbehöll sig att vännen Wallstedt i stället för det ädelmodigt cederade arvet för sig och sina efterkommande skulle få rätt att besitta ett säteri. Vid universitetet mottogs B:s anbud med tacksamhet; Berch, som gladdes åt utsikten att bli befriad från en del av sina disparata uppgifter, fann det »så värdigt, att han förtjänar evig heder». I rådet voro däremot meningarna delade. Deras excellentier ville förmena, att universitetet hade professorer nog ändå, och att alltför många läroämbeten kunde locka »många av ungdomen, som på annat sätt bättre kunna gagna det allmänna, att uppå studier använda tid och kostnad, varmedelst en myckenhet halvlärde, ej allenast onyttige utan ock ofta skadelige medlemmar i samhället tillskapas». Som emellertid B. förmodades ej vara villig att vända sin bevågenhet »till någon annan god och mera angelägen inrättning», accepterade K. M:t »med synnerligt nådigt välbehag detta berömliga vedermäle av nit och välmening för det allmännas tjänst». Sålunda uppmuntrad, fortsatte B. att omhulda sin stiftelse. År 1762 skänkte han och Wallstedt grundplåten till en fond för en Borgströmiansk adjunktur, 1763 och 1764 följde nya donationer till samma ändamål, av vilka den första i enlighet med B:s hemställan belönades med bergsrådstiteln. Adjunktsfonden hade genom dessa upprepade gåvor bragts upp till 30,000 dlr kmt, och adjunktslönen kunde alltså från 1 nov. 1864 utgå med 1,800 dlr kmt. För att kröna verket skänkte B. slutligen kort före sin död 23,000 dlr kmt — dock blott i delvis osäkra fordringar — till inköp av ett experimenthemman i Uppsala närhet. Det ekonomiska underlaget för den Borgströmianska stiftelsen visade sig emellertid otillräckligt, bl. a. på grund av myntvärdets fall. Och de nyskapade tjänsterna ledo icke endast av de allt otillräckligare löneförmånerna utan även och kanske ännu mer av en eklektisk, på omedelbara praktiska resultat inriktad undervisnings oförenlighet med universitetsstudiernas art. Det var först, sedan akademiens allmänna fond fått övertaga både donationsmedlens avkastning och ansvaret för professurens och adjunkturens löner och dessa besatts med de framstående botanisterna Elias Fries och J. E. Areschoug, som B:s stiftelse, fastän med ämnesområdet förändrat till botanik i vanlig bemärkelse och endast till en mycket oväsentlig del uppburen av de ursprungliga gåvomedlen, nådde jämbördighet med universitetets rent vetenskapliga tjänster.

Författare

B. Boëthius.

Källor och litteratur

Källor: B:s underdåniga skrivelser 6 aug. 1759 (tryckt i Schücks nedannämnda arbete) samt 1763 (ink. 10 okt.) och 1764 (ink. 20 nov.) (båda i RA, biographica); rådsprot. i inrikes civila ärenden 4 sept. 1759; F. Carlson, Borgvik förr och nu (1904); H. Kjellin, Kyrkor i Grums härad, norra delen .(Sveriges kyrkor, Värmland, 1: 1, 1924); H. Schück, Inbjudningsskrift till åhörande af den offentliga föreläsning, med hvilken professorn i botanik Bengt Lidforss tillträder sitt ämbete (1910); C. Sjöström, Vermlands nation i Lund 1682—1907 (1908).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Eric Erichsson Borgström, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17987, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Boëthius.), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17987
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Eric Erichsson Borgström, urn:sbl:17987, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Boëthius.), hämtad 2024-04-19.