Meriter

2. Anton Ulric Berndes, den föregåendes broder, f. 15 juni 1757 å Ramshäll i Alunda socken, d 11 apr. 1844 i Stockholm. Lantmäterielev vid Klosterorlunda i Östergötland 1772; avlade examen vid lantmäterikontoret 30 maj 1775; företog en studieresa till England 1794. Ämnesven vid lantmäteristaten 30 maj 1775; auskultant 24 sept. 1779; v. ingenjör 6 okt. s. å.; e. o. ingenjör 12 febr. 1781; lantmätare i Svartsjö län 6 apr. 1786; transporterad till förste lantmätare i Stockholms län 1821; erhöll avsked 26 okt. 1827. AgréFrKA 1800; LFrKA 1803.

Gift 1787 med Anna Elisabet Unfraun, f. 30 mars 1766, d. 14 sept. 1807, dotter till färgerifabrikören Anders Unfraun; 2) 1811 med Katarina Charlotta Thraene, f. 30 juni 1774, d 30 juli 1819, dotter till stadsfiskalen Nils Arvid Thræne i Stockholm och änka efter löjtnant Karl Gustav Karlbrecht.

Biografi

B. spelade som miniatyrist och gravör en stor roll i den svenska konsten under 1700-talets slut och 1800-talets början, om han också icke tillhörde de konstnärer, som intogo en ledande ställning. Sin grundläggande utbildning i miniatyrmålning antages han ha fått av sin far, och enligt K. U. Palms uppgift har han även haft den åldrande Gustav Lundberg till lärare. De första varaktiga intrycken tog hans miniatyrmåleri emellertid av den 1783 till Stockholm komne dansken Cornelius Höyer. Å miniatyrutställningen i Stockholm 1915 förekom en kopia efter denne av B. (n:o 191) och bland hans tidiga arbeten finnas många, som erinra om den danske mästarens söta och rosiga stil. I Konstakademiens skolor har B. aldrig studerat, men han synes, att döma av hans arbetens stora antal, redan från 1780-talets mitt ha varit en framgångsrik och mycket anlitad outsider. Från Paris nådde ryktet om P. A. Halls stora succès hem, och resande svenskar medförde hans beundrade arbeten, vilka måste sporra den härhemma jämte Höyer så gott som ende miniatyrmålaren av rang till försök i samma riktning. Icke blott kopior efter Hall — en sådan fanns å miniatyrutställningen 1915 (n:o 187) — utan ett bestämt släkttycke, ett djärvare och klatschigare maner än Höyers, vittna om B:s' beundran för mästaren. Hans första verksamhetsperiod synes omfatta tiden från 1780-talets mitt till den engelska studieresan 1794. Det var hans lyckligaste skapartid, då hans färg blomstrade med ett täckt behag i de söta kvinnobilderna, som böra ha tilltalat tidens på den menlösa romantiken och svärmeriet inriktade smak. Efter N. Lafrensens hemkomst 1791 och L. Sparrgrens första uppträdande hemma blev, som Palm påpekat, konkurrensen för stark för B: s fina men svaga konst. Det var då, han begav sig till England, vars konst vid denna tid starkt influerade på den svenska. En frukt av hans engelska studier voro de miniatyrporträtt, tecknade »aux plusieurs crayons», som man nu möter i akademiutställningarnas kataloger — där B. (1798—1807) är representerad av tillsammans sexton miniatyrer — och ännu ser i samlingar (bl. a. i Hj. Wicanders). Denna senare period i B:s' konst kännetecknas av den allmänna gången i tidens stilutveckling, mot tunnare och stelare stil och mindre känslig kolorit. Det späda och blomlika i hans tidigare konst, som utgjort dess största behag, frös bort i de nya tidsvindarna: Som kuriosa kunna antecknas B:s' försök i olja (ett porträtt av Sergel 1810) och i emalj (ett porträtt i Wicanderska samlingen). — Om sålunda frukterna av den engelska studieresan knappast kommo B: s' miniatyrkonst till godo, tillägnade han sig i stället i London solida kunskaper i mezzotintgravyr, och efter hemkomsten föll hans viktigaste verksamhet inom detta område. Hans kända grafiska ceuvre, över vilken en synnerligen noggrann katalog är upprättad av Palm, omfattar hundra porträtt och fyra genresaker, så gott som alla utförda i mezzotint, sparsamt uppblandad med etsnings- och rulettarbete. Till större delen återge de hans egna tecknade eller i miniatyr målade porträtt. En mindre del består av kopior efter samtida svenska målare, bland dem några av hans mest betydande blad. Efter K. F. von Breda utfördes sålunda porträtt av Gustaf III (1807) och ärkebiskop J. A. Lindblom (1815), efter Per Krafft d. y. Karl XIII (1809) och general Adlercreutz (1809), efter Lorens Pasch d. y. president E. af Wetterstedt (1797), efter Tonas Forsslund riksmarskalken G. Gyllenstierna med grevinna (1810), efter Gustav Lundberg statssekreteraren M. Benzelstierna, efter Fredrik Westin Georg Adlersparre (1810), efter J. Ahlberg professor J. G. Acrel (1797) och efter Per Köhler riksdagsmannen M. Persson. B. reproducerade även miniatyrer av Hall, Lafrensen d. y., D. Bossi, J. A. Gillberg, G. Rota, L. H. Roos af Hjelmsäter samt några utländska arbeten. »B: s' gravyrer äga ej det djup och den fulllödighet, som utmärka de bättre engelska och tyska svartkonstbladen ... Hans blad, i synnerhet de från hans tidigare gravörverksamhet, giva ett vekt och mjukt intryck. Sedermera vinner han betydligt i fasthet och säkerhet, men verkar då i stället mera torr. Bäst äro hans damporträtt, som utmärkas av en viss finess och elegans» (Palm). B:s' »Försök om konsten att måla portraiter i mintature» äger stort tekniskt-historiskt intresse. Skriften »Om färgernas harmoni» är ett kuriöst exempel på en mysticism och svulstighet i stilen, som varit värda en Kellgrensk satir, liksom hans — mestadels otryckta — diktförsök endast äro kuriosa från den svärmiska sentimentalitetens tid.

Författare

K. Asplund.

Arkivuppgifter

Av B:s' miniatyrer och teckningar finnas stora samlingar i nationalmuseum, i Wicanderska samlingen och i släktens ägo. Spridda papper tillhörande B:s' skriftliga kvarlåtenskap förvaras i nationalmuseum och hos konstnären A. Sjögren.

Tryckta arbeten

Tryckta skrifter: Försök om konsten att måla portraiter i miniature. Sthm 1799. 27 s. (Anon.) — Om färgernas harmoni och några grunder för målarekonsten. Sthm 1813. 30 s. — Ode öfver hoppet. Sthm 1838. 12 s. (Anon.)

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Anton Ulric Berndes, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18088, Svenskt biografiskt lexikon (art av K. Asplund.), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18088
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Anton Ulric Berndes, urn:sbl:18088, Svenskt biografiskt lexikon (art av K. Asplund.), hämtad 2024-04-19.