Meriter

3. Johan Berndes, den föregåendes son i hans första gifte, f. 8 sept. 1603 på Strömsberg i Uppland, d 10 febr. 1652 i Stockholm. Företog utrikes resor; kaptenlöjtnant 1627; kapten vid general Duwalls regemente 1628; kammarråd maj 1632; assessor i K. bergsamtet 14 febr. 1637; v. president därstädes 1641; tillika landshövding i Kopparbergslagen, Salbergs och Näsgårds län 15 apr. s. å.; erhöll förnyad fullmakt å samma tjänst 1 nov. s. å.; riksråd 10 apr. 1651; president i kommerskollegiet 27 aug. s. å. (fullmakt 1 okt); överståthållare i Stockholm 29 jan. 1652.

Gift 1) 6 juli 1630 med Margareta Wildeman, d 1630, dotter till ståthållaren Arvid Wildeman; 2) 14 dec. 1634 med Ingeborg Kurck, d 5 okt. 1654, dotter till riksrådet och presidenten Jöns Kurck.

Biografi

B. var en av dessa ovanligt dugande, driftiga och mångsidiga ämbetsmän, varpå vårt stormaktstidevarv var så rikt. Mindre betydelse ägde hans militära verksamhet, som inskränkte sig till några års deltagande i Gustav Adolfs preussiska och tyska fälttåg. Det är som administrativ kraft, särskilt på statsfinansernas och bergshanteringens område, han egentligen vunnit sin berömmelse. Sedan han fullgjort uppdraget att hos samtliga landshövdingar och ståthållare i riket indriva räntan till krigsstaten, utsågs han av Gustav Adolf till kammarråd (1632), ehuru han först under förmyndarstyrelsens första år synes ha formligen tagit sitt inträde i kammaren. Under den följande tiden kom hans förmåga till mångskiftande användning. Gång på gång omtala rådsprotokollen, att han fått företräde för att lämna upplysningar, göra framställningar eller avgiva infordrade förslag rörande växlande kamerala frågor, såsom skatteuppbörd, truppernas utrustning, garnisonernas underhåll. Bland mängden av hans uppdrag må nämnas en inspektionsresa till Finland (1635—36) i syfte att granska skatteuppbörden och utrustningen till kriget, mönstra ryttare och knektar, beivra deserteringar osv. Ofta blev B. anlitad jämväl för diplomatiska uppgifter, låt vara ej de allra mest maktpåliggande. Sålunda avsändes han 1633 till Moskva för att notificera tsaren Gustav Adolfs död. 1638 var han sysselsatt med gränsreglering mellan Sverige och Norge i Lappmarken. Hans språkkunskap och smidighet kommo väl till pass vid förhandlingarna med de brandenburgska och pommerska gesanter, som 1633 anlände för att kondolera med anledning av konungens död men ej mindre för att bevaka kurfurstens anspråk på Pommern; med de holländska beskickningarna 1640 och 1644 ävensom med den franske residenten baron de Rorté 1639, då så skiftande frågor som handelsfördrag mellan Sverige och Frankrike, subsidiebetalningen och den gemensamma krigföringen diskuterades. Huru uppskattad B: s' diplomatiska skicklighet var, visas därav, att hans namn nämndes, då ombud till den stora fredskongressen i Tyskland skulle utses 1641.

I främsta rummet är B: s' namn knutet vid det svenska bergsbrukets storartade utveckling under Gustav Adolfs och Kristinas tid. Jämte Louis De Geer och Karl Bonde står han här otvivelaktigt i främsta ledet. Redan såsom kammarråd ansågs B. som specialist på allt som angick bergverken, kopparhandeln och myntväsendet, frågor, som före bergskollegiets inrättande helt handlades i kammaren, och flera gånger hade han enligt regeringens uppdrag gjort undersökningar angående förhållandena vid Kopparberget. Då en centralstyrelse för bergsbruket, »bergsamtet», inrättades (1637), var det därför helt naturligt, att B. skulle övergå dit; under de första åren (till 1639) kvarstod han emellertid alltjämt även såsom kammarråd, varigenom samhörigheten mellan kammarkollegium och dess dotterverk bergsamtet markerades. Som vicepresident i bergsamtet delade B. verksamheten med presidenten Karl Bonde på så sätt, att han bl. a. fick Salberget och Stora Kopparberget på sin lott. Dessa bergslager jämte Norberg förenades samtidigt till ett län med B. som landshövding, allt under det denne bibehöll sin post i den centrala bergsstyrelsen. (Under åren 1641—43 vistades B. mestadels i Sala, men från sistnämnda år tog han sitt residens i Falun, och Falu gruva blev det förnämsta föremålet för hans verksamhet. B: s' ämbetstid sammanfaller med gruvans största blomstring. Tillverkningen av koppar, som åren 1633—41 i medeltal utgjort 10,000 skeppund årligen, steg 1642 till 12,687 skeppund och ökades ytterligare under de följande åren; i det hela fördubblades den under B: s' ämbetstid. Han lät upptaga ett nytt schakt, det s. k. regeringsschaktet. På hans förslag fingo kopparbergsmännen gång efter annan, tillstånd att mynta koppar, och bergsfrälset befriades från knekttjänsten (1648). B. tog initiativ till bildandet av ett ved- och kolkompani, som skulle i de skogrika Västerdalarna upphandla bränsle för gruvans behov och som erhöll regeringens privilegium (1649). Mellan bergsmännen och bönderna avtalades fixa priser på ved och kol, vilka bekräftades genom kungliga plakat. Ett annat betydelsefullt initiativ av B. var upprättandet av spannmålslagerhus för händelse av missväxt, ett i Salberget och ett vid Kopparberget, vartill han erhöll regeringens fullmakt (1643). För alla sina yrkanden och förslag till gruvans och länets fromma hade B. i hög grad gehör hos regeringen. Drottning Kristina besökte under B:s' tid gruvan två gånger (1646 och 1648). Även staden Falun står i stor tacksamhetsskuld till B. Han insatte borgmästare och råd och utverkade åt staden goda privilegier, han genomförde en grundlig gatureglering och lät uppföra en del nya offentliga byggnader: våghus, hospital, skolhus samt framför allt en ny kyrkobyggnad, Kristine kyrka eller Nykyrkan, vartill grunden lades 1642 och som första gången användes 1650, ehuru den först några år senare blev fullt färdig och högtidligen invigd. Som en erinran om B: s' intresse för denna kyrkas tillkomst uppsattes efter hans död (1652), på initiativ av hans efterträdare som landshövding, Erik Fleming, en minnesskrift, som ännu finnes kvar. B: s' arbete för sin residensstads förkovran har sammanfattats så, att han »av en bonde-by gjorde en manerlig stad, så att han uti sirat och skicklighet kan skattas bland de förnämsta av uppstädeme». — Under danska kriget 1643—45 kom B. att spela en viktig roll vid erövringen av Jämtland och Härjedalen. Han erhöll regeringens uppdrag att i Bergslagen uppbåda krigsfolk och inställde sig i Stockholm för att avgiva råd rörande krigföringen i dessa trakter. Sedan freden var sluten, var det B., som vid Frösö skans (31 okt. 1645) av de danska myndigheterna mottog Jämtland och befolkningens ed till svenska kronan. Då tvist uppstått rörande äganderätten till de båda socknarna Särna och Idre i Dalarna, vilka under kriget erövrats genom prästen Daniel Buscovius' ryktbara expedition, hävdade B. med energi de svenska anspråken gentemot den danske ståthållaren i Norge Hannibal Sehested. B. var också en av de svenska underhandlarna vid det gränsmöte några år senare (1649), där tvisten skulle slitas men som på grand av en — troligen från danskt håll avsiktligt föranledd — förväxling beträffande tidpunkten blev inhiberat. B. begagnade emellertid tillfället att sammankalla allmogen i de omstridda socknarna, mottog ånyo dess ed till svenska kronan och styrkte den i dess tillgivenhet för sin nya överhet.

År 1651 återkallades B. från Falun till Stockholm efter att ha utnämnts till riksråd, ett ämbete, vartill han redan förut varit ifrågasatt, bl. a. vid den bekanta diskussionen i rådet år 1648, då Johan Adler-Salvius efter en skarp strid utsågs därtill; själv lär B. enligt en uppgift ha känt sig förbigången vid detta tillfälle. Med riksrådsämbetet förenades även direktoriet över rikets bergverk, chefskapet över det nyinrättade kommerskollegiet samt slutligen överståthållarskapet i Stockholm. På dessa nya verksamhetsområden hann B. ej göra några större insatser. Under hösten 1651 utarbetade han jämte sina tvenne assessorer i kommerskollegiet en förordning mot tiggeriet samt en om »ett rätt mål». Dessa båda förslag diskuterades på det samma år sammanträdande utskottsmötet utan att dock leda till någon genomgripande reform. Frågan om själva kommerskollegiets organisation var också före på samma möte; B. framkom härvid med det förslaget, att till förstärkning av det som det ansågs alltför fåtaliga kollegiet, städerna på viss tid av året skulle sända deputerade, vilka skulle överlägga med kollegiets ledamöter. Förslaget ledde ej till någon omedelbar åtgärd, om det också vann genklang i. borgerskapets svar på den kungliga propositionen.

Även vid riksdagarna vann B. så småningom en framskjuten ställning, oaktat hän vid 1629 års riksdag ej visade större intresse för de parlamentariska förhandlingarna, än att han blev bötfälld »för det han aldrig kom tillstädes». Från och med 1633 års riksdag är förhållandet motsatt. Han bevistade nu samvetsgrant alla ständernas sammankomster och spelade därvid en alltmer betydelsefull roll. Flera gånger var han ifrågasatt till lantmarskalk, ofta var han medlem i något av de utskott, som ridderskapet och adeln utsåg för överläggning med rådet eller de andra stånden. Han var en av märkesmännen inom tredje klassen på riddarhuset, och ofta förde han ordet å dess vägnar eller formulerade dess votum. Till sin allmänna uppfattning var han aristokrat, ehuru med öppen blick för adelns plikt till nödiga uppoffringar för fäderneslandet. Med hänsyn till partiställning ansågs han stå Oxenstierna nära. Ett berömt tillfälle i hans politiska bana var, då han såsom medlem av det ständerutskott, som 1649 inkallades i rådet för diskussion om Karl Gustavs tronföljd, inför drottning Kristina gav uttryck åt sina bekymmer och betänkligheter med anledning av den ifrågasatta successionen. Likaså var han 1651 såsom riksråd med i den deputation, som från rådet överlämnade den starkt avrådande skrivelsen rörande drottningens då tilltänkta abdikation. — Hur uppskattad B. var icke blott för sin skicklighet och mångsidiga duglighet utan även för sin redbarhet och trohet, visar en episod från hans senare år. En hans kollega i bergsstyrelsen, överbergmästaren Georg Grissbach, hade i åratal varit gramse på B. och slutligen (1648) till drottningen inlämnat en klagoskrift mot honom med en mängd äre-röriga beskyllningar, bl. a. för förskingring. Saken vållade B. stora bekymmer och förmådde honom att sända sin hustru till Stockholm för att begära råd hos de styrande; men då den kom till diskussion inom rådet, avfärdade drottningen den helt enkelt med förklaringen, att »hon aldrig kunnat tro honom om något ont eller otrohet, haver fördenskull intet velat en gång höra därefter, vad skvaller haver varit mot honom». Förutom den offentlige mannens dygder prisas B. för personlig älskvärdhet och humanitet; ett för alla tillgängligt väsen gjorde honom avhållen och populär inom alla samhiällskretsar.

Författare

G. Jacobson.

Arkivuppgifter

Riksarkivet bevarar förutom ämbetsskrivelser ej få brev av B., särskilt i Skokloster-, Stegeborgs- och Tidöarkiven samt bland Jöns Kurcks och Karl Karlsson Gyldenhielms papper; hans brev till rikskanslern äro tryckta i »Axel Oxenstiernas skrifter och brefvexling», Afd. 2, Bd 11.

Källor och litteratur

Källor: B:s ovannämnda brev, RA; S:t Nicolai kyrkas i Stockholm vigselbok. 1. 1609—1650. Utg. af F. U. Wrangel (1892); Sv. riksrådets prot, 1—13; Sveriges ridderskaps och adels riksdagsprot., 1—4; Riks-kansleren Axel Oxenstiernas Skrifter och brefvexling, 11:11 (1905). — Likpredikan över B. av E. Emporagrius med personalier (1652); J. A. Almquist, Bergskollegium (1902); dens., Kommerskollegium (1912—15); N. v. D[ardel], Stockholms öfverståthållare (Personhist. tidskr., 1903); Ellen Fries, Erik Oxenstierna (1889); E. Hammarström, Äldre och nyare märkvärdigheter vid Stora Kopparberget (1789); Y. Lorents, Efter Brömsebrofreden (1916); C. T. Odhner, Sveriges inre historia under drottn. Christinas förmyndare (1865).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johan Berndes, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18092, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Jacobson.), hämtad 2024-04-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18092
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johan Berndes, urn:sbl:18092, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Jacobson.), hämtad 2024-04-25.