Meriter

1. Johann Fredrik Berwald, f. 4 dec. 1787 i Stockholm, d 26 aug. 1861 därstädes. Föräldrar: musikern Georg Johan Abraham Berwald och Katarina Elisabet Erdmann. Åtföljde från 1795 fadern på resor och flyttade 1803 med denne till Petersburg ; vistades därstädes i pension hos en reformert präst 1803–07. Solist i kejserliga hovkapellet i Petersburg 1808; lämnade Ryssland 1812; violinist i K. hovkapellet i Stockholm 1 apr. 1814; andre konsertmästare 1 okt. 1816; förste konsertmästare 1 jan. 1818; tf. kapellmästare 4 apr. 1822; dirigent inom Harmoniska sällskapet s. å.; kapellmästare 20 sept. 1823; ledamot i Mazerska kvartettsällskapet s. å.; erhöll avsked från kapellmästarbefattningen 30 juni 1849. LMA 1818; RVO 1841.

Gift 13 sept. 1817 med Matilda Charlotta Cohn, f.19 mars 1798, d 3 maj 1877, första hovsångerska 22 jan. 1834, dotter till handlanden Cohn i Helsingfors.

Biografi

B. blev tidigt bekant som musikaliskt underbarn. Hans instrument var violinen, och han uppträdde redan innan han fyllt sex år vid en av fadern anordnad konsert på Riddarhuset (1 dec. 1793). År 1795 spelade han jämte fadern å kungliga teatern i Köpenhamn. Den 2 apr. 1797 konserterade han i eget namn i Stockholm, varvid en av honom komponerad uvertyr förekom på programmet — ett tämligen puerilt musikstycke, som ingalunda är fritt från satsfel trots tydliga spår av en rättande hand. Konserterna fortsattes i Finland, Ryssland och Tyskland. I Leipzig ägnade Allgemeine musikalische zeitung en beundrande artikel åt det musikaliska underbarnet från Sverige. Enligt egen uppgift åtnjöt B. i Leipzig undervisning av en »kantor Weinlig». Nästa uppehållsort blev Dresden, där B. som sin lärare omtalar den bekante J. G. Naumann. I Wien, där far och son sammanträffade med Joseph Haydn, övervoro de det första uppförandet av dennes största oratorium »Skapelsen» (29 apr. 1798). B. har av denna konsert i sin autobiografi lämnat en skildring, vilken ger en del fackliga detaljupplysningar om sättet och formen för uppförandet och därför äger stort musikhistoriskt intresse. Vistelsen i Wien blev tydligen långvarig; B. komponerade här bl. a. en symfoni och tre stråkkvartetter. Vid årsskiftet 1800–01 återfinna vi Berwaldarna i Köpenhamn, där B. tog lektioner för sångmästaren H. O. K. Zinck, vilken varit elev av »den store Bach», K. F. E. Bach. Fadern hade begärt utsträckt permission från sin tjänst som hovkapellist i Stockholm. Då denna ansökan ej beviljades, tog han avsked och överflyttade sedermera till Petersburg. B. åtnjöt här violinundervisning av en av tidens mest firade virtuoser, Pierre Rode, och erhöll sedermera, då denne (1808) lämnade Ryssland, hans plats i hovkapellet. Därjämte fullkomnade han sig i kontrapunkt och komposition under den genom sin förbindelse med P. Frigel i Sverige icke obekante kompositören Sigismund Neukomm.

Ehuru B. redan under två decennier åtnjutit ryktbarhet i det musikaliska Europa, kan hans lärotid anses avslutad först med studierna i Petersburg. Hans violinspel karakteriseras av P. K. Boman såsom rent, klart och innerligt och påminde alltså om Rode's art, sådan den framstår i kända skildringar. För hans kompositioner är det vida vanskligare att finna något mönster. Han skriver en habil och vårdad sats, som icke äger några särmärken men trots en viss slapphet och karaktärslöshet icke är utan ett lätt behag. Några dominerande inflytanden kunna icke skönjas, det är en musik, som lever på tidens gängse melodiska och harmoniska formler. Någon inre utveckling däri under årens lopp kan ej heller förspörjas. Redan innan B. blev tjugu år, hade hans tonsättarverksamhet sträckt sig över såväl symfoni som konsert- och kammarmusik. Därefter följde en kantat och 1811 en operett i tre akter, »L'héroine de l'amour filiale», som uppfördes i Eremitaget för det kejserliga hovet. En verklig händelse i Ryssland uppges av B. ha givit uppslaget till denna text. Samma ämne behandlas i ett historiskt drama, »Elisabeth eller en dotters hjältemod», vilket gavs på K. teatern i Stockholm i mars 1811 och är byggt på en roman »Elisabeth ou les exilés de Sibérie» av M:me Cottin.

År 1812 lämnade B. Petersburg tillsammans med den som Beethovenlärjunge kände pianisten och tonsättaren Ferdinand Ries. Resan gick över Stockholm, där åtskilliga konserter gåvos, till Göteborg. Det var resenärernas avsikt att inskeppa sig till England, då B. nåddes av den kallelse till svenska hovkapellet, som för hans återstående liv band honom vid Stockholm. Lika lysande som hans konstnärsbana börjat, lika stilla slutade den: sina sista tolv år tillbragte han i huvudstaden, alldeles bortglömd av den befolkning, åt vars musikliv han ägnat trettifem år av sitt liv.

Det kan icke sägas, att B. tryckt någon personlig prägel på operaverksamheten i Stockholm under den långa tid, han var kapellmästare. Granskar man repertoaren, finner man visserligen, att K. teatern många gånger särskilt under B: s första år varit ganska påpasslig. Så gavs Webers epokgörande »Friskytten» under B:s ledning 23 apr. 1823, mindre än två år efter dess allra första framförande. Men man förmärker ingenstädes, att B. skulle ha utövat något inflytande på de olika cheferna till förmån för den konst, han var satt att vårda. B. var helt och hållet ämbetsmannen, som gjorde, vad som ålades honom, men knappast något därutöver. Man kan ur repertoaren ganska väl avläsa de olika chefernas operaintresse. Spelåret 1847–48, då H. A. Hamilton var direktör, gick det så långt med likgiltigheten, att intet nytt operaverk framfördes. B. var tjänstledig större delen av året, och K. teatern levde på Jenny Lind. Det synes för övrigt, som om B. som orkesterledare ej skulle ha motsvarat högre anspråk. När han lämnat kapellmästartjänsten, erkändes ganska allmänt, att hovkapellet gått tillbaka under hans tid. Redan tidigt observerades denna försämring. Den stränge kritikern revisor Schalen antecknade efter reprisen av »Trollflöjten» i apr. 1825: »dåligare sång och svagare exekution av orkestern utmärkte förändringen». Även Franz Berwald yttrar sig i ett brev av 28 febr. 1836 (i Hjalmar Berwalds ägo) ganska skarpt om sin kusins kvalifikationer som operaledare.

B: s musikaliska verksamhet i Sverige var ej inskränkt till hans tjänst vid K. teatern. Under den tid, han var konsertmästare, anordnade han kvartettsoaréer, varvid klassiska och nyare kammarmusikverk utfördes. Han var även sedan hösten 1822 anförare för Harmoniska sällskapet, vilket under hans ledning i Ladugårdslandskyrkan framförde oratorier, såsom Händels »Messias», »Skapelsen» och »Årstiderna» av Haydn. Sedermera gav han jämte sin hustru och sina tre döttrar, vilka alla voro sångerskor, konserter såväl i Stockholm som i landsorten. De begåvo sig även, vid olika tillfällen, då B. erhöll tjänstledighet, på konsertresor till Finland, Danmark och Tyskland.

På 1850-talet nedskrev B. en autobiografi, varur A. Lindgren gjort stora utdrag för sitt arbete »Svenske hofkapellmästare». Vart biografien, som innehåller mycket av intresse, sedan tagit vägen är obekant. En till densamma hörande, av B. själv upprättad kompositionsförteckning publicerades av Boman i Ny tidning för musik 1856. Den är säkert icke fullständig men innehåller en stor mängd kompositioner, som numera ej stått att återfinna. Dessa äro i nedanstående förteckning angivna med asterisk.

Författare

Julius Rabe.

Tryckta arbeten

Kompositioner i tryck: a) instrumentalmusik: Trois polonaises pour le fortepiano avec l'accompagnement d'un violon. Berlin [1796]. (Op. 1.) — Ouverture périodique k grand orchestre. Berlin [1797], (Belön. m. guldmedalj av MA.) — Trois quatuors pour deux violons, viola et violoncelle. Berlin [1798—99]. (Op. 2.) — Simphonie périodique å grand orchestre. Berlin [1799]. — Grande sonate pour le pianoforte avec violon obligé. Leipzig [1812]. (Op. 6.) — Introduction & rondeau pour pianoforte. Sthm [1818]. — Quatuor pour deux violons, viola et violoncelle. Sthm [1819]. — »Variationer öfver en svensk nationaldans för piano och violin, G moll. 1823. b) vokalmusik: Romance till comedien Amanda med accompagnement för guitarr. Sthm u. å. — Quatre chansons francoises pour le 'pianoforte. [»Quand le bon Dieu.» »Que le jour me dure.» »Le plaisir prompt å disparoitre.» »Tu le veux donc.»] Köpenh. [1813]. — Six romances avec accompagnement de piano. [Le voyage. Le souvenir. L'amour marchand de roses. »Tu le veux donc.» »Le plaisir prompt å disparoitre.» »Je t'aimerai.»] Sthm [1820]. — 5 svenska sånger för pianoforte. [»Hvem är du som kommer så vänlig och mild?» »AckI du för hvilken evigt jag skall ömma.» Till Sallat »Nej, passionen är den sanna styrkan.» »Förgät ej mig, du som mitt hjerta dyrkar.» »Rosens födelse.» »Rosen fägnar gudars öga.»] Köpenh. u. å. — »Dödsoffer åt bröderna Ramsay för sång och piano. Ord af Afzelius. 1813. — »Klagan på stranden. Sång vid piano. 1816.

Kompositioner i handskrift: a) instrumentalmusik: Ouverture (D moll) för orkester. — Quatuor (D dur) pour deux violons, alto et basso (1813). ¦— Adagio och1 Rondo (A dur) för violin och orkester (1817). — Quartett (F moll) för 2 violiner, alt och basso. — »Andante i G moll (1794). — »Violinkvartett i C dur (1801). — »Violinkvartett i G dur (1802). — »Violinkvar-tetter i Fiss moll och Ess dur (1803—04). — »Violinkonsert i D moll (1804). — »Violinkonsert i B dur (1805). — »Variationer för violin på en norsk melodi (1806). — *Violinkvintett i C dur (1807). — »Variationer för violin på ett ryskt tema (1808). — *Violinkonsert i E moll (1811). — *Rondo för fagott med orkester (1812). — *Rondo för oboe med kvartett (1812). —. *Svenska visor för violin med orkester (1813). — *Violinkvartett i A moll (1814). — *Konsertant violinduett i A dur (1814). — *Konsert för fagott (1815). — *Stor sonat för piano och violin i C moll (1816). b) vokalmusik med ackompanjemang: Musik till prinsessan Sophia Albertinas begrafning (1829). — Musik till drottning Desiderias kröning (1829; tryckt i klaverutdrag, Sthm u. å.). — Musik till Carl XIV Johans begrafning (1844). — Musik till konung Oskar I:stes kröning (1844; tryckt i klaverutdrag, Sthm u. å.). — Musik till Frithiof eller minnesfesten öfver Tegnér (1847). — *Kantat för solo, kör och orkester (1807). — »Segersång öfver slaget vid Leipzig för tenor (1813). — *Kantat på svenska ord med sopransolo, kör och orkester (1816). — *Kantat för tre soloröster, kör och orkester till Stockholms borgerskaps fest å Stora börssalen (1824). — *MelodrameT, kör och solosånger till deklamatoriet »Året 1834» av Pontin (1834). — Dessutom ett antal folkvisor satta för tre damröster med piano-ackompanjemang. c) teatermusik: *L'héroine de 1'amour filial. Operett i tre akter (1811). — Prolog till operan Vestalen, uppförd på Kongl. stora theatern den 5 januari 1823. (Tryckt i klaverutdrag, Sthm u. å.) —¦ Prolog, kallad Frevas högtid, till operan Titus (uppförd d. 23. 6. 1823). — Kör till Waldemar, tragedi i 5 akter (1824). — Balettmusik till skådespelet Preciösa (1824). — Musiken till Eugenie, drama i 5 akter (1824). — *BaIettmusik till operan Turken i Italien (1825). — Musiken till Oden i Svithiod, tragedi i 5 akter (1827; tryckt i klaverutdrag, Sthm u. å.) — Musik till Sulioterna, dram i 3 akter (1827). — Prolog vid K. theaterns öppnande den 24 aug. 1831. — Prolog till operan Cora och Alonzo (d. 30. 9. 1832). — Musik till Birger Jarl eller Stockholms grundläggning, skådespel med sång i 3 akter (1835). — Musik till Den gamle fältherren, vaudeville i en akt (1835). — Musik till Venetianska bravo'n, dram i 4 akter (1836). — Nationaldivertissement i en akt uppfördt den 6 februari 1843 å Kungl. theatern. Ord af C. W. Bottiger. (Tryckt i klaverutdrag, Sthm 1843.) — Musik till En majdag i Wärend (1843; tryckt i klaverutdrag, Sthm u. å.). — Musik till Läkaren, skådespel med sång (1845). — Musik till Erik XIV, sorgespel i 5 akter (1846). — Musik till Den okände beskyddaren, komedi i en akt (1847). '— Dessutom arrangerat musik till komedier m. m.

Källor och litteratur

Källor: F. A. Dahlgren, Anteckningar om Stockholms theatrar (1866); A. Lindgren, Sv. hofkapellmästare (1882); G. Nordensvan, Sv. teater, 1—2 (1917-18) T- Norlind, Allm. musiklexikon, 1 (1916); Allg. musik. Zeitung, 1 (Leipz. 1798—99); Ny tidn. f. musik, 1856, N:o 13.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
J Fredrik Berwald, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18119, Svenskt biografiskt lexikon (art av [a:7479:Julius Rabe].), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18119
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
J Fredrik Berwald, urn:sbl:18119, Svenskt biografiskt lexikon (art av [a:7479:Julius Rabe].), hämtad 2024-04-19.