Andreas Laurentii (Björnram)

Död:1591-01-01

Präst, Biskop


Band 04 (1924), sida 661

Meriter

3. Andreas Laurentii (Björnram), den föregåendes broder, son till B. 1 i hans senare gifte, d 1 jan. 1591. Student i Rostock 1556; kyrkoherde i Umeå socken 1561 och i Gävle 1570; tillika landsprost i Gästrikland; förordnad till superintendent i Växjö 2 aug. 1576; biskop därstädes sommaren 1577; ärkebiskop 1583 (invigd 8 sept. s. å.); adlad (före 1590).

Gift 1) med Anna Mikaelsdotter, dotter till Mikael Pedersson i Vadstena och änka efter skolmästaren Klas Crusius i Åbo (Anrep); 2) med Margareta Phase, dotter till ärkebiskopen Laurentius Petri Phase och änka efter ärkebiskopen Laurentius Petri Gothus.

Biografi

A. erhöll av allt att döma en omsorgsfull utbildning till det andliga kallet, ehuru det endast är känt, att han studerat vid Rostocks universitet. Blott kungagunsten förklarar näppeligen hans snabba framgång på den kyrkliga banan. Den kom honom emellertid tidigt till del; i unga år undfick han av konung Erik, då, nyss uppstigen på tronen, fullmakt på Umeå ansenliga pastorat. Inflytelserika släktförbindelser, som A. ägde i denna sin hemsocken, torde härvid ha gjort sig gällande till hans förmån. Om hans verksamhet i Umeå, där han vid sitt tillträde fann »slätt intet till att begynna bohag med», är ingenting närmare bekant, bortsett från några notiser om ekonomiska omsorger. Den följande kallelsen till Gävle får sannolikt ses i belysning därav, att A. bland stadens ledande borgerskap räknade nära fränder på mödernet; släkten Grubb var länge med starka band bunden vid såväl Umeå som Gävle. Medan A:s företrädare i Gävle, hans kusin och senare motståndare Martinus Olai, såsom »ordinarius» varit beklädd med en art av episkopal myndighet över Norrlands prästerskap, synes A. med sitt kyrkoherdeämbete endast ha förenat befattningen som landsprost i Gästrikland, i vilken egenskap han framträder å kyrkomötet i Uppsala 1572. Men tydligt är, att han vid denna tid betraktades som den norrländska kyrkans mest betydande representant. Av tidigt datum voro hans personliga anknytningar till förnäma kretsar; med den yngre adelsgenerationens mest kultiverade män ägde han gemensamt ett bildningsintresse, varom redan under Umeåtiden Ars bokgåvor till Hogenskild Bielke bära vittne.

Genom sin ställning kom A. att från första begynnelsen av den liturgiska rörelsen deltaga i de rådslag, vartill konungen sammankallade kyrkans ledande krafter. Någon på förhand given anhängare av konung Johans kultreformatoriska strävanden var han säkerligen icke. Vad vi veta om hans teologiska fostran i ungdomsåren pekar snarare i annan riktning, och det strängt luterska motståndspartiet synes en tid ha velat räkna honom bland de sina. Men lojaliteten mot den världsliga överhetens vilja, naturlig för luterdomens åskådning, var hos honom, den grånade kungatjänarens son, i högre grad än hos de flesta en nedärvd disposition, och allt tyckes utvisa, att han utan varje offer av sin övertygelse menat sig kunna fylla lojalitetens plikter. Härvid inverkade nog också hans nyss anmärkta förbindelser med adelskretsar, för vilka de dogmatiska tvisterna ej ägde någon obönhörlig skärpning; hans egen svåger Anders Sigfridsson (Rålamb) var sålunda aktivt verksam för liturgiens genomförande i landsorterna. A:s ståndpunkt företer inga omslag och kastningar. På mötet i Stockholm försommaren 1574 underskrev han de av konungen framlagda »tio artiklarna» och avgav i mars följande år under hand en personlig förbindelse om sin anslutning till vissa önskemål, som lågo Johan om hjärtat och med vilka något tidigare ärkebiskopen, Laurentius Petri Gothus, i samma form förklarat sig solidarisk. När A. 1576 förordnades att tillsvidare sköta det lediga biskopsämbetet i Växjö, ansåg sig konungen uppenbarligen säker om hans bistånd. Hans framträdande i fortsättningen kom emellertid att präglas av en påtaglig försiktighet och obenägenhet att kränka medbröders övertygelse, på samma gång som han icke synes ha hemlighållit sin egen mening. Enligt en av Messenius återgiven tradition skall han ha varit den första präst i riket, som förrättade gudstjänst efter den nya mässordningen, vilket skedde på en synod i Stockholm. Medlem av den prästerliga tremannanämnd, som Johan hösten 1576 förelade liturgien till granskning och yttrande, gav han väl för egen räkning sin underskrift, men med det uttryckliga förbehållet »salvo aliorum judicio» och under hänvisning till ett allmänt kyrkomöte som enda auktoritet. I sitt eget stift hade han visserligen dessförinnan, om vi få tro en utsago i konung Johans tal till ständerna i febr. 1577, på åtskilliga ställen träffat anstalter för liturgiens genomförande, men det är tydligt, att dessa förberedande steg mindre skett med maktbud än i samförstånd med prästerskap och lokala menigheter. Den stötande vårdslöshet, som särskilt de småländska prästerna ådagalade vid de heliga handlingarna, i drastiska färger skildrad av Johan, gav helt säkert A. anledning att rättande inskrida, utan att därför strid behövde uppväckas. Samma hänsynsfullhet från A:s sida förklarar, att han som stiftschef i det följande visade sig jämförelsevis overksam, när det gällde att driva liturgiens sak, därutinnan lik många av dem, som 1577 vid hans sida undertecknat prästerskapets förklaring om liturgien. Så inträffade det, att även Växjö stift blev föremål för det onådiga kungliga maktspråk, som våren 1580 uppfordrade till ett snabbt och fullständigt infriande av tidigare åtaganden. Två kungliga kommissarier inträffade nu i Växjö, vars domkapitel bragtes att ånyo antaga liturgien och utlova dess genomförande i stiftet.

A. hade stått helt utanför Johans förhandlingar med Rom, och ingenting antyder, att konungen gjort sig eller kunnat göra sig någon förhoppning om Växjöbiskopens medverkan för sådana mål. Efter sammanstörtandet av de stora kyrkopolitiska planerna riktades efter hand Johans blickar.åter på A. Den i åratal obesatta ärkebiskopsstolen skulle omsider besättas, och konungens val föll till sist på honom. Hösten 1583 invigdes A. med mycken prakt i detta ämbete, och i samband därmed avgavs av honom och övriga biskopar en ny högtidlig försäkran att upprätthålla den omstridda gudstjänstordningen. Om också allting ger vid handen, att A. före sin upphöjelse i bindande form fått utlova större handlingskraft än förut, är å andra sidan den anklagelsen uppenbart orättvis, att han banat sig väg till ärkebiskopsstolen genom ett karaktärslöst ryggande av sitt förflutna. Mellan hans ståndpunkter under ett tidigare skede och hans nya uppgift som de kungliga strävandenas främste förtroendeman inom kyrkan förelåg, såvitt eftervärlden kan döma, icke någon sådan motsägelse, att den berättigar till detta domslut. Om likväl hans ställning kom att stämplas av en viss skevhet, så var orsaken främst den komprometterande bakgrund, som de föregående årens romerska anknytningar skänkt konungens hela kyrkopolitik. A:s motståndare försummade ej heller att polemiskt utnyttja detta förhållande, som blev ett ledmotiv i den strängt luterska propagandan. Mot dessa och andra angreppspunkter förfäktade A. energiskt kultreformens oangriplighet ur lutersk synpunkt; likheten mellan liturgien och den papistiska mässan vore ej större än likheten mellan vitt och svart, skriver han vid ett tillfälle. Men förvisso bidrog det icke till att bryta udden av misstron, att A: s mellanhavanden med sin kunglige herre stundom förde till situationer, över vilka det vilade en dager av åsyftad dubbelfydighet. När ärkebiskopen vid drottning Katarinas likbegängelse i Uppsala domkyrka, jan. 1584, prisade den hädangångnas trofasthet mot »jagellonernas och andra kristna konungars katolska religion», var visserligen hänsyftningen på den allmänneliga, icke enbart den påviska, kyrkan tydlig nog; i en senare skrift har A. också uttrycksfullt hävdat den luterska kyrkans bönegemenskap med den romerska. Episoden kvarlämnade emellertid ett intryck, som i kraft av tidsförhållandena måste vidga avståndet mellan A. och det motsatta lägret, ehuru brytningen först några år därefter blev fullständig och då i samband med politiska omskiftelser. Att A:s utgångspunkter varit medvetet luterska lär stå fast och framgår även på flera sätt av hans verksamhet som ärkebiskop. Den nitälskan för de lärda studiernas tillväxt, som yttrade sig i hans omtanke om högskolan i Stockholm, var parad med ett otvivelaktigt intresse för det protestantiska sinnelaget hos de män, som sattes till ungdomens ledare. Mot den kvardröjande papistiska förkunnelsen inskreds med fast hand. På herredagen i Västerås 1585 klagade samtliga biskopar med A. i spetsen över inhemska jesuitlärlingars förförelseverk, och i samma dagar blev en Stockholmspräst, Laurentius Forsius, som vid vederbörligt förhör befunnits papistiskt sinnad, i Västerås domkyrka av A. avklädd sin prästerliga dräkt och förklarad förlustig sitt ämbete. För liturgien var A. såsom ärkebiskop oavbrutet verksam. Mera en fridens än en stridens man föredrog han det effektiva arbetet i tysthet framför kraftpolitiska mått och steg; särskilt tillsättandet av prästerliga tjänster gav honom tillfälle att härvid utöva stort inflytande. Uppenbarligen gynnades även i andra avseenden de eftergivna elementen inom kyrkan, och den bitterhet, som för lång tid kom att fästas vid A:s minne, har tydligen ej minst sin grund i detta system. Beskyllningen mot honom själv att »för stor præbend skull» (Raimundius) ha hyllat den kungliga kyrkopolitiken synes knappast kunna bestyrkas, då de förmåner, som kommo honom till del, icke förefalla ha märkbart överstigit dem, som förunnats hans företrädare på ärkebiskopsstolen. Redan Laurentius Petri d. ä. hade hugnats ,med adelskap; när samma utmärkelse nu tilldelades A., var man inom det motsatta lägret ej sen att tyda den som den krypande herregunstens belöning:

»Och den som ville bliva en evangelii skälm, kunde därmed förvärva sköld och hjälm, som var till att märka och se på den som fick björneramar tre»,

heter det i några rim från 1603. De lidelsefulla motsatser, som belastade A:s minne med detta agg, voro säkerligen främmande för hans natur, därom vittnar karaktären av de inlägg, vari han tog till orda i striden. De utmärka sig genom stor personlig värdighet, allvar och höviskhet, stundom även genom en omisskänlig nobel värme; särskilt gäller detta ett bevarat brev, daterat 21 apr. 1587 och ställt till en ung frände till A., sannolikt Olaus Martini, den senare ärkebiskopen. Skarpare falla orden i hans skrivelse till Strängnäs domkapitel 13 jan. 1589. Två utförligare skrifter av A. i den liturgiska striden äro kända: »Protestatio et ingenua confessio de ordinantise ecclesiasticse et liturgise subscriptione» samt framför allt »Ad maledicum cujusdam momi scriptum responsio», sannolikt författad under senare hälften av 1587, då den kom Abr. Anger-mannus tillhanda i Wittenberg vid jultiden s. å. och förmådde honom att avbryta tryckningen av sin Historia liturgica för utarbetandet av en däri inlagd vidlyftig replik. A:s ståndpunkt kan i anslutning till denna hans senare skrift i korthet uttryckas så. De som för ceremoniers skull anstifta schismer inom kyrkan, bruka orätt sin kristliga frihet, ty ceremonier äro nödvändiga; den kristna kyrkan kan icke utan våda undvara dem; därför är det ock tillbörligt att i gudaktiga former (pie) strida för ceremoniernas bevarande. I stormen mot liturgien ser A. en återverkan av Flacius Illyricus' för honom djupt osympatiska teologi; denna ter sig i hans ögon som ,en rent samhällsupplösande kraft, en förnekelse av välgrundad borgerlig och kristlig ordning. Det är naturligt, att han söker vända angreppen på liturgien till angrepp mot konungens person; motståndarens konsekventa motvilja mot att ingå på detta ämne utgjorde ju också en sårbar punkt. Få vi efter bokstaven tolka A:s egna ord, så var hans uppfattning av Johan djupare grundad än blott i en undersåtlig hänsynsfullhet, som bragts i samklang med ett okränkt samvete. »Vi hava en mycket from och lärd konung, en konung, vars like vårt fosterland näppeligen ägt på flera århundraden.»

Det är icke underligt, att A: s hållning bragte honom på spänd fot med hertig Karl. Ärkebiskopens förhållande till kyrkostyrelsen i hertigdömet innebar ju också ett det vanskligaste problem. Personligen synes A. ha önskat undvika att driva sakerna till sin spets; i ett redan anfört brev från våren 1587 försäkrar han med allt eftertryck (»falsissimum est»), att han ingalunda vore upphovsman till tanken att införa liturgien i hertigdömet. Men helt naturligt hade han icke undgått att taga parti i fejden, och hans framträdande härvidlag väckte Karls blossande harm. Under konflikten med brodern förmådde Johan A. att till sin fördel söka påverka opinionen hos gemene man. På en synod i Uppsala i början av sommaren 1585 höll ärkebiskopen, som nu stod färdig att anträda en visitationsresa till Norrland, inför det församlade klerkeriet ett tal, vari han lade stiftets präster på hjärtat att för folket i bygderna göra klart, att missförståndet mellan konungen och hertigen hade sin upprinnelse i hertigens felaktiga tolkning av Gustav Vasas testamente. Talet kom genast till Karls öron, och han sörjde omedelbart för att detsamma, försett med vederbörlig kommentar, blev känt i Strängnäs stift; han, hertigen, hade vuxit ur barnskorna och behövde ej lära något av ärkebiskopen i Uppsala. Samtidigt avläts till A. ett skarpt brev med förmaning att »ingens gode namn förolämpa hos lekt eller lärd» utan för framtiden »bekymre ider allenest om det, som iders kall rätteligen kräver». Året därpå beklagar sig Karl över »det grove tal, som fört är på H. F. N: s person, synnerligen av ärkebiskopen hos konungen». Den följande, synbarligen ofullständigt bevarade polemiska skriftväxlingen mellan domkapitlen i Uppsala och Strängnäs gav jämväl hertigen anledning till missnöje; tonen i ett svar till ärkebiskopen synes ej ha tillfredsställt Karls anspråk på skärpa, och han förbehöll sig därför (juli 1588) att i fortsättningen få Underkasta Strängnäskapitlets skrivelser censur. Striden utvecklade sig därefter i former, som även från den eljest i uttrycken hovsamme A:s sida utmärktes av en viss häftighet. »Detta tyckes eder väl vara tungt att höra», säger han själv liksom urskuldande, »men kommer ihåg, huru lätt oss är att höra av eder, det I utrope oss för hycklare, Antikristi tjänare och avfällige ifrå sanningen, det som var man vet fast hårdare vara.» Brevet i fråga är icke, som Johannes Baazius med orätt uppgiver, ställt till de tre mot liturgien gen-sträviga Stockholmsprofessorerna; det har av flera forskare gjorts troligt, att berättelsen om deras första fångenskap får föras till legendens område. Först efter A: s bortgång synes Johan ha skridit till detta steg mot Nicolaus Bothniensis och hans kolleger.

Som stiftschef har A. rätt till ett gott eftermäle, huru än omdömena om hans roll i den liturgiska striden falla. Tvenne gånger, 1585 och 1590, visiterade han i Norrland. Man har från hans tid i behåll två kyrkostadgar, som vittna om hans nit för god ordning. Märkligare än den stadga angående kyrkostraff, som förknippas med hans namn — väsentligen ett något omarbetat utdrag ur Nova ordinantia — äro de visitationsartiklar, som tillkommit i samband med hans norrländska resa 1585. De lämna en rad kultuella föreskrifter i anslutning till Johans strävanden för gudstjänstens höjande, bestämma om veckobönedagar, redan förut påbjudna av såväl konung Johan som hertig Karl, och stadga, att på dessa bönedagar Luthers katekes skall föredragas och jämte Luthers förklaring uttolkas för menigheten. I övrigt märkes särskilt införandet av böter som kyrkotuktsmedel, ett av de första exemplen på dylika föreskrifter i den svenska kyrkans utveckling.

Messenius berättar, att A:s bortgång icke väckte synnerlig sorg hos »misoliturgerna» men hos det övriga prästerskapet en ganska stor saknad. A. var otvivelaktigt i flera stycken en betydande personlighet, mera dock genom själsodling än genom karaktärsstyrka. Även den mot honom mest oblida traditionen har med Raimundius nödgats erkänna, att »gåvor, som Gud uti sin församling giva plägar, honom intet fattades».

Författare

N. Ahnlund.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Tryckta arbeten

Skrifter: Protestatio et ingenua confessio de ordinantias ecclesia-stica: et liturgia? subscriptione Andreas Laurentii Wexionensis (i L. Raimundii Acta de liturgia, T. 132, Linköpings stiftsbibi.; jfr Raimundius, nedan anf. arb., s. 63 o. följ.). — Ad maledicum cujusdam momi scriptum responsio Andrea? Laurentii Upsaliensis (i Kyrkio-acter ang. kon. -Erich den XIV: s, kon. Johan den tridjes Och kon. Carl den nijondés regerings» tijder, Rålambska saml. 40 i 4: o, s. 269—298, KB; jfr Warmholtz n:o 1790; utförligt referat hos Abr. Angermannus, Historia liturgica, bl. L 5 v.),

Källor och litteratur

Källor: Riksregistraturet 1576—88, hertig Karl registratur 1585—88, skrivelser till kon. Erik XIV, allt i RA; Rålambska saml. n:o 40 i 4: o, KB. — O. Ahnfelt, Bidrag till sv. kyrkans historia i sextonde århundradet (LUAr 25, 1891); H. Lundström, Undersökningar och aktstycken (1898); Norrländska kyrkostadgar från 150Qj och 1600-talen, utg. af E. Linderholm (Kyrkohist. årsskr., 1911); Samling af åtskilliga handlingar... i svenska historien, utg. af S. [Lager]Bring, 3 (1758); Svenska magazinet (1766); Svenska riksdagsakter, utg. af E. Hildebrand, 2 (1899); Svenska synodal-akter efter 1500-talets ingång, utg. af H. Lundström, 2: a ser., 1 (1909); P. O. Wilner, Svenskar vid tyska universitet under 1500-talet (Samlaren, 1904). —¦ Abr. Andreae Angermannus, Refutatio .erroris Herbesti . .. cum... Historia liturgica (1588); L. A. Anjou, Sv. kyrkoreformationens historia, 3 (1851); J. Baazius, Inventarium ecclesias Sveo-Gothorum (1642); L. Bygden, Hernösands stifts herdaminne, 1 (1923), s. 133, 258; J. A. Hammargren, Om den liturgiska striden under kon. Johan III (1898); E. Hildebrand, Ett bidrag till frågan om Joh. Baazius som kyrkohistoriker (Hist. tidskr, 1899); J. O. Högstadius, Beskrifning öfver Umeå landsförsamlings kyrka (1893); E. Linderholm, Om norrländska kyrkostadgar från 1500- och 1600-talen (Kyrkohist. årsskr., 1911); Joh. Messenius, Scondia illustrata (1700—05); A. M. Magnusson, Nicolaus Olai Bothniensis (1898); J. Nordlander, Norrländska samlingar, H. 6 (1905); K. Nordlund, Den sv. reformationstidens allm. statsrättsliga idéer (1900); L. Raimundius, Historia liturgica, utg. af A. A. von Stiernman (1745); A. Theiner, La Suéde et le Saint-Siége (1842); O. Walde, En svensk boksamlare från Vasatiden (Uppsala univ.-bibl: s minnesskrift 1621—1921, s. 203 0.217). — Se i övrigt (ang. A:s avkomlingar): G. von Essen, Björnram och Wass (Personhist. tidskr., 1898—99).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Andreas Laurentii (Björnram), http://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18328, Svenskt biografiskt lexikon (art av N. Ahnlund.), hämtad 2014-07-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18328
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Andreas Laurentii (Björnram), urn:sbl:18328, Svenskt biografiskt lexikon (art av N. Ahnlund.), hämtad 2014-07-25.

Rättelser och tillägg

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel.
Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se