Meriter

1. Robert Herman Benekert, f. 11 febr. 1846 i Stockholm. Föräldrar: riksgäldskamreraren Herman Teodor Benckert och Karolina Charlotta Zetterberg. Genomgick Maria lärdomsskola och Stockholms gymnasium; student i Uppsala 10 sept. 1863; avlade preliminärexamen 30 maj 1864, kameralexamen 10 dec. s. å. och hovrättsexamen 23 maj 1867. V. häradshövding 31 maj 1872; andre ombudsman i Stockholms inteckningsbolag 1872–76; sekreterare och ombudsman i Stockholms enskilda bank 25 sept. 1873–mars 1888; auditör vid flottans station i Stockholm 18 dec. 1874–mars 1888; sekreterare hos Stockholms handels- och sjöfartsnämnd 31 dec. 1875–1888; sekreterare i Stockholms stads brandförsäkringskontor 21 maj 1881 samt tillika ombudsman därstädes 13 jan. 1883; avgick från dessa befattningar 3 febr. 1906; ombudsman i Stockholms hypotekskassa 18 dec. 1886; bankinspektör och chef för bankbyrån 19 mars 1888; ledamot i kommittén angående allmänna hypoteksbanken 1889, i kommittén angående jordbruksfastighetskredit 5 apr.–9 nov. s. å. och i kommittén angående förändrad banklagstiftning 5 okt. 1889–30 jan. 1890; kansliråd 28 nov. 1890; ledamot i kommittén angående förändrad lagstiftning för sparbanker 15 maj–27 okt. 1891; direktionsledamot i Stockholms hypotekskassa 1895; ledamot i kommittén angående lagstiftning för in- och utländska försäkringsanstalter 7 juni 1895–9 okt. 1896; kassaförvaltare vid kronprinsessan Lovisas vårdanstalt för sjuka barn 1900–09; stadsfullmäktig i Stockholm 1900–1904; ledamot i kommittén rörande riksbankens sedelutgivningsrätt 17 okt.–1 dec. 1900 och i kommittén angående lag för solidariska bankbolag m. m. 18 okt. 1901–4 febr. 1902; ordförande bland sakkunniga i fråga om förändrad organisation av den statliga bankkontrollen 10 juli–15 nov. 1905; chef för bankinspektionen 1 jan. 1906–31 dec. 1913 och biträdande ledamot i samma inspektion 1 jan. 1914–31 dec. 1916; ledamot i kommittén angående ändringar i gällande lagstiftning för bankrörelse 13 sept. 1907–13 mars 1908 och i kommittén angående upprättande av en stadshypoteksanstalt 13 juni 1908–25 jan. 1909; ordförande i kommittén angående kontroll över rikets sparbanker etc. 8 okt. 1910–20 juni 1911 och bland sakkunniga för utredning angående lättnader för kommuner vid upptagande av lån 31 juli 1912–5 maj 1915. RVO 1888; RNO 1892; KNO2kl 1903; KNO1kl 1910.

Gift 1) 28 apr. 1874 med Anna Lovisa Charlotta Alexanderson, f. 23 juni 1850, d 9 okt. 1898, dotter till justitierådet Adolf Martin Joakim Alexanderson; 2) 23 febr. 1902 med Anna Sofia Åslund, f. 12 aug. 1864, dotter till konsul Fredrik August Åslund i Sundsvall och änka efter förste stadsläkaren Karl Henrik Benckert.

Biografi

Då B. år 1888 kallades till bankinspektör och chef för finansdepartementets bankbyrå, hade han såsom ombudsman i Stockholms enskilda bank under ledning av A. O. Wallenberg, det svenska moderna bankväsendets grundläggare, samlat rika erfarenheter rörande bankverksamhetens olika sidor. Särskilt hade den kris, som vårt näringsliv undergick i slutet av 1870-talet och som även lämnade mer eller mindre starkt markerade spår hos våra banker, varit lärorik. Det ämbete, han nu tillträdde, hade med åren fått en alltmera byråkratisk skötsel, och dess verksamhet syntes på väg att begränsas till att granska och offentliggöra statistiska uppgifter samt att, om svårigheter eller oegentligheter förekommo, så att säga efteråt konstatera faktum; betecknande nog hade bankinspektören icke ens erhållit plats i 1881 års viktiga bankkommitté. Med B:s tillträde till befattningen blev emellertid förhållandet ett annat. För att göra den erfarenhet, han på sitt område ägde och under ämbetets utövande ytterligare förkovrade, mera direkt fruktbärande i det praktiska arbetet, framlade han städse vid de allmänna bankmötena till dryftande spörsmål av intresse för bankverksamheten och sammankallade gärna ombud för bankerna för att med dem överlägga i viktiga bankfrågor av mera allmän natur. Genom skrivelser eller memorial påkallade han statsmakternas uppmärksamhet för än den ena, än den andra sidan av bankverksamheten. I de under hans ämbetstid tillsatta bankkommittéerna torde han hava varit en ledande kraft. Likaså anlitades han beträffande sparbanker och hypoteksinrättningar m. fl. områden av kreditväsendet för utredningar och lagstiftningsarbete. På hans initiativ ombildades slutligen bankinspektörsbefattningen år 1906 till ett centralt ämbetsverk, bankinspektionen, vars första verksamhet han såsom chef fick leda efter sina principer.

Då B. började sin verksamhet såsom bankman, levde man i bankvärlden ännu under intrycket av credit-mobilier-katastrofen år 1867, och union general's fallissemang 1882 återupplivade detta intryck. Det var därför ganska naturligt, att han blev anhängare av det banksystem, varå våra solidariska banker grundats, det engelska eller rena depositionsbanksystemet. De försök, som vid sekelskiftet gjordes att rubba detta system genom att bl. a. göra bankerna till deltagare i aktiehandeln, torde han hava försökt avvärja. Visserligen fann han sig längre fram böra i viss mån tillmötesgå dessa strävanden, men den försiktighet, varmed detta skedde, visar, att han fortfarande i princip vidhöll sin tidigare uppfattning. B. ansåg, att den naturligaste och verksammaste kontrollen över bankernas rörelse bereddes därigenom, att resultaten av deras verksamhet, såvitt möjligt framlades för allmänheten. Såväl inom de bankkommittéer, där han var ledamot, som i praktiken arbetade han också ständigt för en allt vidsträcktare publicitet. I hela sin verksamhet leddes han av grundsatsen, att en byråkratisk institution sådan som ett statsämbetsverk icke borde få inkräkta på bankernas rörelsefrihet eller klavbinda deras utveckling. Då det vid en uppmärksammad bankolycka påyrkades, att bankinspektionen skulle utrustas med ökade befogenheter gentemot bankerna, ställde han sig därför avvisande mot dylika förslag. Bankinspektionen borde, såsom han uttryckte det, »aldrig bli en banköverstyrelse», ty den kunde ändock »aldrig bli ett preventivmedel mot krascher».

Det torde utan överdrift kunna påstås, att då vårt lands bankhistoria under en på det ekonomiska området så oerhört expansiv period som den, vilken inföll under största delen av B:s ämbetstid, är på ett rätt enastående sätt fri från svårare olyckor, förtjänsten härav i hög grad tillkommer honom. Såsom ett bevis på bankvärldens höga uppskattning av hans verksamhet lät Svenska bankföreningen år 1913, då han i tjugufem år beklätt sitt ämbete, slå en medalj över honom. Inskriptionen å densamma var: »Vaksamhet, oväld», egenskaper, vilka jämte klokhet och kraft i sällsynt hög grad präglat hans ämbetsmannagärning.

Författare

F. v. Krusenstjerna.

Tryckta arbeten

Tryckta skrifter: Den statliga bankkontrollen (Ekon. studier, tillägn. Marcus Wallenberg, 1, Sthm 1914, s. 48–56). – Reservationer vid kommittébetänkanden samt talrika tidningsartiklar i bankfrågor.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Robert H Benckert, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18453, Svenskt biografiskt lexikon (art av F. v. Krusenstjerna.), hämtad 2024-04-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18453
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Robert H Benckert, urn:sbl:18453, Svenskt biografiskt lexikon (art av F. v. Krusenstjerna.), hämtad 2024-04-18.