Meriter

1. Michael Benedicks, f. 5 juli 1768, d. 28 jan. 1845. Son till Baruch Benedicks i Bleicherode. Bokhållare hos en judisk köpman Jakob Gumpertz; tjänstgjorde i preussiska krigskommissariatet; upptogs som kompanjon av juveleraren Aron Isak och inflyttade till Sverige på 1790-talet; hovjuvelerare; erhöll tillstånd att för egen räkning driva handel med juveler, pärlor och kontrollerat guld, dock blott i Stockholm, 12 jan. 1802; fick 30 juni 1806 jämte Isak Michaelson tillåtelse att anlägga en juvelerarfabrik i Stockholm; erhöll jämte Isak Michaelson och brodern Vilhelm Benedicks, vilken inträtt i affären, genom K. M:ts resolution 31 juli 1811 svenskt medborgarskap samt genom K. M: ts resolution 4 maj 1814 rätt att vinna burskap, varpå samtliga blevo borgare som grosshandlare i Stockholm 7 juni s. å.; köpte 1 sept. 1820 Gysinge bruk. 

Gift 1) med Aron Isaks brorsdotter Fanny (Vögelche), f. 1775, d 7 sept. 1802, dotter till handlanden Abraham Isak i Schwerin; 2) 1804 med Henriette von Halle, f. 12 juli 1786 i Hamburg;, d 1 apr. 1855 i Stockholm.

Biografi

B: s' far var svåger till Isak Michaelson, den bekante stockholmske juveleraren Aron Isaks måg och medhjälpare. Aron Isak har själv på sitt livfulla sätt berättat, hur hans uppmärksamhet fästes på den unge mannens duglighet och redan förvärvade förmögenhet samt hur han på gammaljudiskt vis ombestyrde förlovningen mellan B. och sin brorsdotter och på så sätt förvärvade honom till kompanjon. Då B. kom till Stockholm för att inträda i affären, hade han företrädesvis handlat med siden och vita varor och kunde »ej skilja en briljant från en rosensten, långt mindre sätta pris på dem». Men han visade sig beundransvärt läraktig och gjorde redan under sitt första år i Stockholm affärer med hertig Karl; snart hade han stort anseende vid hovet och hos alla förnäma, så att firmans handel tack vare honom fördubblades. Allt vad hovet behövde av juveler köptes genom B., »och icke för en pfennig av icke-judar». År 1802 betrodde Aron Isak till och med B. att ensam resa till Leipzigmässan för att inköpa firmans behov av pärlor och juveler, ett uppdrag, som han utförde till den gamles fulla belåtenhet. Vad som emellertid säkerligen mer än juveleraraffärerna bidrog till B: s' och hans kompanjoners insteg hos den förnäma världen var den bankirrörelse, firman liksom i regel gamla tiders juvelerare bedrev. Vilken betydande ställning B. vunnit, visade sig,under 1808 års krig. Sverige erhöll då engelska subsidier, som blott fingo användas till inköp av förnödenheter i England, och B, sändes till London för att sköta upphandlingen. Det krävande uppdraget förnyades under enahanda förhållanden år 1812 och utfördes på ett sätt, som tillfullo ådagalade B: s' utmärkta köpmannabegåvning; enligt en uppgift skola de vid det ena av dessa tillfällen av honom betalade prisen med 200,000 rdr ha understigit de i hans instruktion utsatta maximiprisen. Även direkta leveranser till staten synas ha lämnats åt honom. B: s' till större delen av de engelska uppdragen föranledda brevväxling med K. E. Lagerheim och G. F. Wirsén visar, att han stått i mycket nära förbindelse med dessa på statsfinansernas ledning inflytelserika män, och samtidigt vann han även Karl Johans synnerliga förtroende. Då denne år 1811 företog sig att söka råda bot på den svenska valutans' fall genom konstlade växeloperationer, anlitade han bl. a. B: s' biträde; en anekdot berättar, huruledes kronprinsen, efter att själv ha ålagt B. att köpa växlar till lägre kurs än den gällande, i sittande statsråd entusiastiskt prisade honom såsom »en fosterlandsvän, en välsinnad man, som nöjer sig med en måttlig vinst och som inte vill förstöra våra finanser». Sin egen uppfattning i valutafrågan framlade B. år 1823 i en broschyr, vari han med klart genomtänkta ehuru ej för den svenska diskussionen nya argument hävdade en rent kvantitetsteoretisk uppfattning. B: s' och hans firmas stora framgångar blevo nödvändigtvis ett moment av betydelse i den starka antisemitiska rörelse, som kulminerade under fredskrisen år 1815, och detta än mer därför, att firman låtit ett och annat komma sig till last, som gav dess fiender vapen i händerna. År 1812 beslagtogos sålunda i dess juvelerarverkstad okrönta ehuru visserligen ej oriktiga vikter, och samtidigt uppdagades omfattande underslev med falska guldarbeten, för vilka dock ansvaret stannade på verkmästarn. Processerna om dessa oegentligheter väckte otvivelaktigt ett icke ringa uppseende, som återspeglades även i den antisemitiska broschyrlitteraturen, men rubbade ej B: s' inflytelserika ställning.

Traditionen berättar, att B. 1813 i förlitande på Napoleons fall uppköpt stora partier svenskt stångjärn, vilket då till följd av handelskriget, stod i vanpris. Det var en djärv spekulationsaffär, som i hög grad skall ha oroat hans kompanjon men som tack vare de allierades seger kröntes med fullständig framgång. Huruvida firman i övrigt i likhet med de flesta stora kreditgivande handelshusen under äldre tid jämväl bedrivit export- och importrörelse, är ej känt men synes ganska sannolikt, då bruksrörelsens målsmän voro företrädda bland dess låntagare, och i varje fall kom B. personligen ätt göra en betydande insats även i den svenska järnhanteringens historia genom förvärvet av Gysinge. Detta bruk, som sedan 1700-talets slut innehades av familjen Bedoire, hade till följd av bristande kapitalstarka och mindre lycklig ledning i ovanligt hög grad lidit av bruksrörelsens svårigheter under Napoleonskrigen och befann isig vid försäljningen i ett tillstånd, som synes ha närmat sig verkligt förfall. Den nye ägaren tillförde företaget friskt kapital och gav det den effektiva affärsledning, som utgjorde förutsättningen för ett nytt uppsving; tack vare hans merkantila skicklighet och goda förbindelser i England uppnåddes sålunda väsentligt fördelaktigare pris för brukets tillverkningar, till gagn, säges det, även för övriga, producenter av Dannemorajärn. Den tekniska ledningen och förvaltningen på platsen överlämnade B. åt sin äldste son Gustav Samuel. Ehuru alldeles icke utbildad för en dylik uppgift, genomförde denne med ovanlig kraft och administrationsförmåga den behövliga nydaningen. Hans verk fullföljdes av brodern Bernhard, vilken även sedan fadern avlidit i enlighet med dennes testamentariska förordnande för samfälld räkning förestod bruksdriften, biträdd av sin yngre bror och efterträdare Edvard Otto. Ett yttre vittnesbörd om brukets framgångsrika förvaltning värden nya mangårdsbyggnaden, som påbegyntes av B. 1832 och i enlighet med hans i testamentet inskärpta önskan fullbordades av hans arvingar; färdigbyggd blev den först efter nitton år (1851).

Huset Michaelson & Benedicks hade under tiden fortsatt sin rörelse som förut. Relationerna med hovet och huvudstadens förnäma kretsar upprätthöllos, och B. åtnjöt alltjämt Karl Johans ynnest och synnerliga förtroende. I utlandet förfogade firman över de bästa förbindelser; bland dess affärsvänner märkas Salomon Heine i Hamburg, Rothschildarna i London, Paris och Frankfurt a. M. samt Mendelsohn i Berlin. Om dess kreditgivning till industrien saknas alla underrättelser, och dess verkliga insats i Sveriges näringsliv kan därför ej angivas. Så mycket mera omtalat har i stället huset Michaelson & Benedicks blivit för sin andel i den beryktade »skeppshandeln», vilken kom till stånd på grund av dess initiativ men för firman liksom för staten slutade med betydande förluster. — På äldre dagar blev B. blind. Skötseln av handelshuset och försäljningen av Gysinge tillverkningar uppdrog han i testamentet åt sönerna Vilhelm och Karl. Av dessa bedrev den sistnämnde med framgång affären till år 1864, då rörelsen till följd av de enskilda bankernas växande övertag över handelshusen i konkurrensen' om kreditmarknaden uppgick i Skandinaviska kreditaktiebolaget, till vars stiftare Karl Benedicks hörde.

Författare

B. BOETHIUS.

Tryckta arbeten

Tryckt skrift: Penningväsendets natur, betraktad utur en filosofisk ¦synpunkt. Sthm 1823. 46 s.

Källor och litteratur

Källor: Meddelanden av fröken E. Raphael; biographica samt brev till K. E. Lagerheim och G. F. Wirsén, RA; W. Nauckhoff, Gysinge bruks historia (manuskr., hos förf.). — Aron Isaks sjelfbiografi, utg. af J. Seligmann (1897). — S. Aberstén, 1815 års judefäjd i Sverige (Tidsskr. f. jodisk Historie og Literatur, 1920); Sv. Brisman, Realisationsfrågan 1808—1834, 1 (1908), s. 109; [C. F. Lindahl], Sv. millionärer, af Lazarus, 1, 2 (1897, 98); E. Meyer, Die Literatur für und wider die juden in Schweden im Jahre 1815 (Monats-schr. f. Geschichte u. Wissenschaft des Judentums, 1907); B. Ohlin, Kvantitetsteorien i den sv. litteraturen (Ekon. tidskr., 1919, D. 2: Nationalekon, studier tillägn. D. Davidson).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Michael Benedicks, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18470, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. BOETHIUS.), hämtad 2024-04-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18470
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Michael Benedicks, urn:sbl:18470, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. BOETHIUS.), hämtad 2024-04-20.