Meriter

Benedictus Olai, f. vid medlet av 1520-talet, antagligen i Örebro, d 28 juli 1582 i Uppsala. Son till Olof Nilsson eller Bengtsson. Student i Wittenberg febr. 1542; fil. magister därstädes 20 aug. 1549; med. doktor och troligen fil. magister. Läkare hos Erik XIV 1 maj 1561 samt hos Johan III från 1575; föreståndare för konungens kryddkammare 7 okt. 1580. — Ogift.

Biografi

B., Sveriges förste medicine doktor, var troligen den yngste av trenne bröder, vilka alla gjort sig kända för begåvning och duglighet. Äldst torde Nils varit, gemenligen »Nils skrivare kallad», som blev medlem av Stockholms råd och även innehade en del andra kommunala befattningar; sålunda förestod han någon tid rådhuskällaren och blev till sist en av stadens äldste. Den andre brodern var den kände sekreteraren. Andreas Olai (se denne). En nära kvinnlig anförvant blev moder till de båda lärda bröderna Nils och Johan Chesnecopherus, den förre juris doktor och professor samt hovkansler, den senare medicine doktor och fysiologie professor. Sin första skolbildning torde B. hava erhållit i Örebro eller ock i Strängnäs, där man har anledning förmoda, att han någon tid omhändertagits av Laurentius Andreæ och sedermera av domprosten Olof Broms. Under studieåren på utländsk botten hade B. att kämpa mot ekonomiska svårigheter och måste flera gånger avbryta studierna och resa hem men erhöll genom Gustav Vasas kraftiga bemedling understöd från domkapitlet i Strängnäs. En annan välgörare var hövitsmannen på Stockholms slott Botvid Larsson, med vilken B. stod i korrespondens under studietiden i Wittenberg, och därjämte var den äldre brodern Andreas honom under många år ett trofast stöd. Sålunda berättar B., huru han under studieåren i Leipzig av broderns medel haft en större summa utlånad till några borgare där i staden och för sitt uppehälle haft räntan av detta kapital att tillgå. B: s' och hans broders affärstransaktioner kommo emellertid för konungens öron och upp-togos mycket illa. I ett brev talar Gustav Vasa om »M. Bengt, som lever och underhåller sig mest utav det ocker, som han bekommer utav sin broders penningar». Konungens ord få dock säkerligen tolkas som ett uttryck för åsikten, att räntetagande över huvud är syndigt, ty om man får tro B:s' egen uppgift, skulle »ockret» ha inskränkt sig till beskedliga 5 á 6 proc. Ännu 1551 fanns B. kvar som student i Wittenberg, men sedan förlorar man honom för en tid ur sikte. Man vet endast, att han, åtskilliga år legat vid universitetet i Leipzig, att han besökt övriga tyska lärdomscentra samt även berest Italien. I ett brev från Lybeck 7 juli 1560 titulerar han sig filosofie och medicine doktor, men var han förvärvat dessa titlar, vet man ej. Det har från flera, håll satts i tvivelsmål, huruvida han verkligen haft rättighet till doktorstiteln, men ovissheten härom skingras genom en anteckning av Västeråsbiskopen Erasmus Nicolai Arbogensis, som studerade i Wittenberg 1558—62. Denne omtalar nämligen, att bland de svenska studenter, som i Wittenberg anno 1549 kreerades till filosofie magistrar, var även Benedictus Olai, »qui nunc est medi-cinas doctor». I slutet av 1560 eller början av 1561 befinner sig B. i Stockholm som praktiker och är inom kort fästad vid hovet som konung Eriks läkare jämte holländaren medicine doktor Vilhelm Lemnius. Sämjan mellan de båda kollegerna är emellertid ej den bästa, och redan i mars 1561 ger B. i ett brev till sin gode vän Göran Persson utlopp åt sin ovilja mot de utländska läkarna i staden. Hos konungen kommer han snart i gunst, är honom som läkare följaktig under danska kriget och begåvas 11 sept. 1564 med ett hus vid Svartmangatan (i nv. kvarteret Juno närmast söder om tyska kyrkan), vilket förut innehafts av Gustav Vasas livmedikus Johan Kop. Genom köp av ämbetsbrodern Lemnius förvärvade han därjämte några år senare egendomen Hundhammar i Botkyrka socken, som denne 1562 erhållit som gåva av konungen. Under hertig Johans och hans gemåls fängelsetid var B. flera gånger på besök på Gripsholm, troligen tillkallad i anledning av hertiginnans sjukdom, och har vid ett tillfälle i juli 1565 tillsammans med Lemnius och Mårten Helsing till ståthållarna i Stockholm insänt skriftlig rekvisition å vin för hennes räkning. Så småningom blev B. för Erik alltmer oumbärlig. Han deltog i de förtroliga aftonsamkvämen vid hovet, vid vilka konungen och Karin Månsdotter stundom infunno sig och där man ej sparade på druvans safter, varom åtskilliga anteckningar i hovets vinräkenskaper vittna. Likaså biträdde han vid Eriks astrologiska experiment och hade hand om den kungliga boksamlingen. Två dagar före kung Eriks fall inventerade B. densamma och lämnade tillsammans med Rasmus Ludvigsson en berättelse därom. Även under sjukdomens och bedrövelsens dagar var B. sin konungs nära, ja kanske ende förtrogne. Han berättar i brev till Ture Bielke, huru han fick hålla vakt vid kök, apotek och konfektkammare, huru han kredensade mat och dryck för att skingra sin herres fruktan för gift och huru han själv med eder fick fria sig från misstankar. Han fick även stundom tjänstgöra som privatsekreterare och förmedlare av viktiga budskickningar. Vid konungens fall fick han till en början följa sin herre i fångenskapen men blev snart skild från honom och förd till Åbo, där han satt fängslad i nära tre år, Från denna tid förskriva sig dels ett på latin avfattat brev till drottning Katarina Jagellonica med bön om hennes bemedling, dels ett brev till konungen, i vilket B. noga redogör för förloppet vid mordet på Sturarna och vad som föregått detsamma. Den 4 aug. 1571, samma dag som Erik flyttades från Åbo till Kastelhbim på Åland, fick B. lämna sitt fängelse, men konung Johan, som följde honom med misstänksamma blickar, fordrade, att han skulle ställa »löftesmän» för sig, och befallde honom att begiva sig till Uppsala kollegium. Man har på grund härav ansett troligt, att Johan velat anställa B. såsom lärare i medicin i Uppsala, men något bevis för att han verkligen utövat sådan verksamhet existerar ej. Möjligt är emellertid, att han här sysslat med sammanskrivandet av sin läkarbok, som utkom av trycket 1578. År 1575 är B. ånyo uppförd såsom läkare vid hovet på beställningsregistret, där han saknats sedan 1569. Enligt vad Stockholms stads tankebok upplyser, har han även erhållit ersättning för förluster under oroligheterna vid regementsförändringen 1568, då det hus, i vilket han hade sin bostad, blev plundrat. Genom ett K. brev av 7 okt. 1580 fick han sig tilldelat ett särskilt årligt anslag såsom föreståndare för konungens konfektkammare. — Ehuru B. ej intagit någon officiellt mera framskjuten plats vid hovet, har han dock av allt att döma spelat en tämligen betydande roll ej blott såsom kunglig läkare utan kanske än mera som Eriks vän och förtrogne. Såsom sådan har han utövat ett stort inflytande på den olycklige konungen, särskilt under dennes svaghetsperioder, och i rättegångshandlingarna rörande Göran Persson uppräknas han också bland de rådgivare och »tisseltasslare», som buro sin dryga andel i ansvaret för kung Eriks »alla okristliga och tyrannliga stämplingar». Och detta var så mycket mer naturligt, som B. var en mångårig och förtrolig vän till Göran Persson. Man får ett intimt intryck av de båda herrarnas förhållande till varandra genom några i riksarkivet förvarade egenhändiga brev från B. till Göran. En annan av de uppräknade »tisseltasslarna» var Per Lydersson, som stod B. nära genom släktskap. Han var nämligen gift med dennes brorsdotter. Man har dock ingen direkt anledning misstänka, att B. deltagit i stämplingarna mot herrarna. Värdigt och bestämt fritager han sig själv härifrån. »Oskyldig är jag», skriver han till drottning Katarina Jagellonica, »då jag aldrig betjänat konung Erik XIV annat än då jag i mitt eget kall aktade på hans hälsotillstånd, såväl då han förra året anfäktades av en mycket svår sjukdom som nu, då han var alldeles särskilt övergiven och berövad alla sina tjänare. Och det anstod ej mig, ej heller var det mitt kall värdigt att låta konungens hälsa försummas, låt vara att de övriga tjänarne kunnat göra detta i deras ställning.» Ej heller kan man bevisa, att B. använt sitt inflytande till att skada sina fiender eller för att bereda sig själv fördelar. Den ende, som av honom vid flera tillfällen blivit mindre väl omtalad, är ämbetsbrodern Lemnius, vilken han t. o. m. beskyller för »falskt lögnaktigt förräderi» mot herrarna. I förhållandet till sin herre och konung var B. utan vank, och det förtroende, denne i så hög grad visade honom, återgäldade han på ett vackert sätt, då denne stod ensam och övergiven. I hög grad tilltalande är hans eftermäle i Karl IX: s rimkrönika. Härom heter det, då tal är om Stockholms övergång till hertigarna och Eriks fängslande i S:t Nicolai kyrka:

Svarade honom en hans man,

som var en doktor, jag säger försann.

»Herre, annan råd I nu icke have.»

»Jag låter mig Edert tal behaga,

ty viljom vi öppna vår port

och denna resa ej tala mera stort

utan i kyrkan gånga,

anse vad vill påkomma.»

Fullsnart konungen av slottet gick

och lät åt kyrkan leda sig.

Då sade doktor Bengt, som honom följde:

»Nådige herre, varer honom hulde,

regementet kan hän ej längre förestå,

det kunnen I se både stora och små,

att hans huvud är honom försvagat,

och varder mer dagligen daga,

ty är det konungens bäste,

att I given honom ett näste,

där han kan hava sin ro,

medan han skall här i världene bo.

Svartsjö kunnen I sval honom unne.»

Sade doktoren i samma stunde.

De uppgifter, man inhämtat om B., äro som synes mycket knapphändiga, men tillsammans med hans få förvarade egen-händiga brev ge de dock ett samlat intryck av hans person. Någonting brett och tryggt vilar över denna gestalt med svenskens typiska fel och förtjänster. Utgången från ett fattigt hem men begåvad med släktens starka bildningsbegär och sega energi, kämpade han sig fram genom de svårigheter, som alltid möta den obemedlade studenten. Från den ena lärdomsstaden till den andra drog han under många år Tyskland och Italien runt, och under samlandet av teoretiska och praktiska kunskaper i sin egen disciplin fick han på nära håll studera det växlande livet i stora världen och förvärvade den för läkaren så viktiga konsten att känna människorna. Som Sveriges förste medicine doktor fick han genast en bemärkt ställning i hemlandet, där förut endast funnos utländska doktorer. Här kommer åter hans svenska kynne till synes, då avunden jäser i hans sinne mot de främmande kollegerna. Men han förvärvade sig mäktiga vänner såväl bland herreklassen som bland monarkens ofrälse rådgivare och visste att genom klokhet och försiktigt undvikande av alla stötestenar bibehålla sin vunna position. Han ägde humorns förlösande gåva och kunde bära av med ett skämt men visste också att uppträda med värdighet och tungt vägande allvar. Svag för penningen var han, kanske t. o. m. ej fullt nogräknad i sättet för dess förvärvande, men tidsandan och omgivningen bära mycken skuld härutinnan, och allt klander faller till föga, då han, svensk i trohet och oräddhet, håller fast vid sin olycklige herre in i det sista och söker mildra hans öde inför de uppretade och stränga bröderna. Om hans kompetens som läkare vet man föga.

Författare

O. T. Hult.

Arkivuppgifter

En av hans hand uppsatt, i riksarkivet förvarad mycket omständlig ordination, innehållande detaljerade föreskrifter och levnadsregler utan angivande av patientens namn men troligen ämnad för konung Erik eller hertig Magnus, röjer omsorg, klokhet och läkarblick samt är fullständigt fri från heroiska kraftåtgärder. Väsentliga delar av densamma skulle än i dag kunna godtagas (Wigert). Det enda större verk, vi äga efter B., är den förut omnämnda läkarboken. Den skiljer sig i intet avseende från samtida alster av samma slag och är för övrigt, som författaren själv i företalet angiver, endast ett excerpt, i vissa delar en ren översättning, från tyskan. För boksynthet och omfattande bildningsintresse talar det för sin tid storartade bibliotek, B. efterlämnade; delvis var det emellertid tillkommet genom arv efter brodern Andreas.

Tryckta arbeten

Tryckta skrifter: Een nyttigh läkere book ther vthinnen man finner rådh, hielp och läkedom til allehanda menniskiornes siwkdomar bådhe in-wertes och vthwertes. Serdeles ock een vnderwisning och rättelse, huru swaghe och siwklighe quinnor sigh vthi alla förefallande siwkdomer hielpa kunna. Item emoot the kranckheter som små spädh barn lätteligha henda kunna. Item een ynderwisning och ingång til chirurgiam. Tilsamman draghen genom migh Benedictum Olaui S. medicinse doctoreni. Sthm 1578. 4: o (6), 109, (3) bl. — Benedicti Olaui Sveci Berättelse til H. Ture Bjelke om K. Erik (E. M. Fant, Supplementum IV annalium typographicorum seculi XVI in Svecia, Upps. 1800, s. 5—6). — Docter Benedicti Olai bekennelsse i sitt br-eff aff sitt fängelsse på Åboo slott til konungh Johann om det oskyllige, förschrechelige och ynchelige mordh upå någre aff rlchzenns förnempste rådh och adell, som bedreffz i Upsala den 24 maij (Hist. handl., 20, Sthm 1905, s. 187—194). — [Brev från Benedictus Olai till ståthållarne på Stockholms slott samt till Göran Persson och Katarina Jagellonica], tr. i O. Hult, Vilhelmus Lemnius och Benedictus Olai, Sthm 1918, s. 93—103. — [Ordination], tr. i V. Wigert, Erik XIV, Sthm 1920, s.' 190—191.

Källor och litteratur

Källor: Svea hovrätts libri causarum 13 och 41 (akterna i processer mellan B. och Vilhelm Lemnius om Hundhammar samt mellan' B : s arvingar om hans kvarlåtenskap); Concept till inventarium öfver konung Erik XIV: s böcker, upprättadt d. 27 sept. 1568 (Handl. rör. Skandinaviens historia, 27, 1845). — O. Hult, Vilhelm Lemnius och Benedictus Olai (1918); E. Kock, Till Benedictus' Olai släktförbindelser (Personhist. tidskr., 1920); dens., En svensk bokkatalog från 1500-talet (Nord. tidskr. f. bok- o. bibl.-väsen, 1920); V. Wigert, Erik XIV (1920); N. Östman, Ingrid Svenonis Olai (Personhist. tidskr, 1920) samt replik därå av E. Kock (ibid.)."

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Benedictus Olai, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18477, Svenskt biografiskt lexikon (art av O. T. Hult.), hämtad 2024-04-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18477
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Benedictus Olai, urn:sbl:18477, Svenskt biografiskt lexikon (art av O. T. Hult.), hämtad 2024-04-16.