Bengt Gustavsson
Död:1460-10-07Biskop
Band 03 (1922), sida 189.
Meriter
Bengt Gustavsson (tre rosor), d omkr. 7 okt. 1460. Föräldrar: Västgötalagmannen och riddaren Gustav Magnusson och Märta Jonsdotter. Var redan 22 maj 1431 ärkedjäkne i Skara; vald till biskop därstädes 1449 (mellan 21 jan. och 9 juli) och utnämnd av påven 5 dec. s. å.; avlade sin biskopsed 28 febr. 1451 och blev kort därefter (i varje fall före 9 maj) invigd i ämbetet; rymde till Danmark 1452, varefter han 15 sept. 1453 dömdes att mista liv och gods; återvände till Sverige 1457, då han ånyo tog sitt ämbete i besittning.
Biografi
B. tillhörde en ansedd Västgötasläkt, som efter vapenmärket och ett av familjegodsen brukar kallas Tre rosor till Horshaga. Ätten kan icke med säkerhet ledas längre tillbaka än till B:s fader Gustav Magnusson till Sjögerås, Skofteby och Horshaga, f. på 1360-talet, ej långt efter 25 mars 1434, då han gjorde sitt testamente. Riddare från 1392, lagman från 1401 till sin död och en av riksrådets mera bemärkta medlemmar under Erik av Pommern, uppträdde Gustav Magnusson som huvudvittne i den helige Brynjulfs kanonisationsprocess i apr. 1417, varvid han betecknas som »vir magne nobilitatis et maturitatis», och synes ha deltagit i konung Eriks slesvigska krig på hösten s. å. I sitt före 22 jan. 1385 ingångna äktenskap med Märta Jonsdotter, som troligen var dotter till frälsemannen Jon Birgersson till Skofteby, hade han flera barn, nämligen utom B. sönerna Magnus (d omkr. 1457) och Ragvald (d 1449) samt döttrarna Birgitta, gift med Anders Knutsson (öra), och Kristina, gift med riddaren och riksrådet Laurens Snakenborg.
B. är en typisk representant för unionstidens antinationella prelater. På unionsmötet i Halmstad 1450 tillhörde han den svenska delegationen, som svek Karl Knutssons intressen i fråga om den norska kronan. Då Kristian I i maj 1452 inföll i Västergötland, övergingo B. och flera av hans i landskapet bosatta fränder — svågern Laurens Snakenborg, systersonen Bengt Andersson (öra) och Västgötalagmannen Bengt Gylta (gift med en dotter till B: s syster Birgitta) — till fienden och uppmanade genom utsända skrivelser jämväl värmlänningarna att avfalla från Karl Knutsson. Sedan danskarna i aug. förjagats från Västergötland, måste emellertid B. och. hans anhang söka sin tillflykt ii Danmark. Konung Karl öppnade nu inför riksrådet rättegång mot förrädarna, vilka genast synas ha blivit fråndömda sköld och hjälm och därjämte genom stämningsbrev kallades att under lejd inställa sig i Stockholm midsommaren 1453 i och för rannsakning. Då de uraktläto att komma, avkunnades icke desto mindre slutlig dom över dem några månader senare, varvid de förklarades ha förbrutit liv och gods. Dödsdomen kunde på grund av vederbörandes frånvaro — de återkommo ej från landsflykten, så länge Karl Knutsson satt på tronen — icke verkställas, men deras åtkomliga egendomar, däribland att döma av biskopskrönikan även B: s, indrogos åtminstone delvis. Redan tidigare (hösten 1452) hade domkapitlet av konungen förbjudits att till B. utbetala biskopsstolens intäkter och uppfordrats att välja ny biskop; dess val föll på dekanen Peder Laurensson, som dock synes ha vägrat antaga kallelsen och nöjt sig med att t. v. administrera stiftet. Karl Knutssons fall 1457 betydde B:s fullständiga restitution, och han återtog sina funktioner som biskop och riksråd, varvid han fortfor att tjäna Kristian I:s intressen. Intrigant i politiken, synes han i sitt enskilda liv ha utmärkt sig för våldsamhet och hänsynslöshet: 17 mars 1460 nödgades han till hövitsmannen å Axvall Åke Jönsson (Svarte skåning) utbetala skadestånd för det övervåld (»hon och hogmodh»), som han själv och hans folk begått mot herr Åkes tjänare. — B. var sin ätts siste manlige medlem. Av släktgodsen tillföllo Sbofteby och Sjögerås systern Birgitta Gustavsdotters, ättlingar. Horshaga däremot hade B. år 1452 skänkt till Skara biskopsstol.
Författare
G. Carlsson.
Sök i Nationella Arkivdatabasen
Källor och litteratur
Källor: Pergaments- och pappersbrev, RA och UB; Cl. Örnhiälms diplo-matarium, 4, handskr, HA bibliotek (nu deponerat i RA); K. H. Karlssons avskr. från Vatikanarkivet, RA: bulla 5 dec. 1449 samt 'obligationes' m. m.. 5 dec. 1449 och 14 nov. 1450. — Bidrag till Skandinaviens" historia, utg. af C. G. Styffe, 3 (1870); Sv. diplomatarium fr. o. m. år 1401, 1—3 (1875— 1902); Handl. rör. Skandinaviens historia, 12 (1825), s. 78 o. följ.; Hist. handl, 8: 1 (1879), s. 71 o. följ.; Meddelanden fr. sv. riksarchivet, 1, H. 2 (1878), s. 39; Sv. medeltidens rimkrönikor, utg. af G. E. Klemming, 2 (1866); Scriptores rerum Suecicarum, 3:1 (1871), s. 28; 3:2 (1876), s. 119,. 147 o. följ.: Sverges traktater med främmande magter, 3 (1895), utg. af O. S. Rydberg. — K. H. Karlsson, Genealog, anteckningar, 1, 3 (Personhist. tidskr.. 1905, 07); H. Reuterdahl, Sw. kyrkans historia, 3:2 (1863); C. G.. Styffe, Skandinavien under unionstiden (1911).Hänvisa till den här artikeln
Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till.
Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Bengt Gustavsson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18483, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Carlsson.), hämtad 2024-04-24.
Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18483
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare.
Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Bengt Gustavsson, urn:sbl:18483, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Carlsson.), hämtad 2024-04-24.
