Henric Benzelius

Född:1689-08-07 – Strängnäs stadsförsamling, Södermanlands län
Död:1758-05-20 – Uppsala domkyrkoförsamling, Uppsala län

Präst, Teolog, Ärkebiskop, Orientalist


Band 03 (1922), sida 264

Meriter

4. Henric Benzelius, son till B. 1 i hans första gifte och broder till de båda föregående, f. i Strängnäs 7 aug. 1689, d. i Uppsala 20 maj 1758. Student i Uppsala 16 febr. 1701; disp. 26 apr. 1711 (De Alexandria Aegypti; pres. F. Törner); gjorde därefter en färd genom Norrland, varunder han besökte Torneå vid sommarsolståndet; företog 1712—18 en studieresa till Österlandet; disp. på återresan 1718 i Altdorf (De gratia Dei erga homines lapsos et redemptione Christi; pres. doktor Bayer). Praspositus vid Lunds universitets kommunitet 9 okt. 1719; e. o. professor i fil. fakulteten i Lund 3 mars 1720; professor i österländska och grekiska språk 30 dec. 1728; tredje teol. professor samt kyrkoherde i Stångby och Vallkärra 10 okt. 1732; universitetets, rektor 1734; andre teol. professor med bibehållande av Stångby och Vallkärra som prebende 28 juli 1735; uppförd på andra förslagsrummet till biskop i Lund 31 aug. 1738; förste teol. professor och domprost. 6 dec. s. å.; deltog i riksdagarna 1740—41 till och med 1755—56 och var därunder prästeståndets talman 1751—52 och 1755 —56; biskop och prokansler i Lund 18 aug. 1740; uppförd på andra förslagsrummet till biskop i Skara 2 nov. 1743; ärkebiskop och Uppsala universitets prokansler 16 sept. 1747; ledamot av uppfostringskommissionen 1748; begravde konung Fredrik 27 sept. 1751, krönte Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika 26 nov. s. å. samt döpte prins Karl 28 sept. 1748, prins Fredrik 11 juli 1750 och prinsessan Sofia Albertina 11 okt. 1753. Teol. doktor 10 mars 1733; LVA 1746.

Gift 15 juli 1725 med Emerentia Rudenschöld, f. 27 maj 1708, d 2 jan. 1770, dotter till biskopen; i Linköping Torsten Rudeen.

Biografi

Under sin långvariga studieresa ville B. dels lära känna Orientens land och folk, särskilt naturligen det heliga landet och de orientaliska kristna kyrkorna, dels framför allt förvärva sig djupare insikter i de orientaliska språken. Studiet av dem låg i familjetraditionerna (man jämföre morfadern Erik Odhelius, fadern, brodern Erik och även brodern Jakob), liksom det krävdes av tidens anspråk på lärdom och särskilt på teologisk vetenskaplighet. Förutom att vidga sina kunskaper avsåg han även att samla handskrifter och orientalisk litteratur. Det var 1712, som han anträdde färden. Från Stockholm begav han sig sjövägen till Königsberg, därifrån vidare till lands, med besök i bl. a. Berlin och Wien. Närmaste mål var konung Karl XII i Bender. B. blev nådigt mottagen av denne och tillsades att avvakta vidare befallningar. Kort därefter inträffade den ryktbara kalabaliken. Även B. blev tillfångatagen och frigavs av turkarna först på nionde dygnet (brev till Erik Benzelius 14 juni 1714). Han begav sig då till Demotika, varifrån han sedermera följde konungen till Timurtasch. Upprepade gånger predikade B. för Karl och hans män samt fick tillfälle att göra sig närmare känd av sin konung. Tiden gick, och B. hade redan begärt att få resa hemåt, då han fick konungens befallning att fortsätta sin resa till Konstantinopel (brev till Erik Benzelius 10 jan. 1714). I jan. 1714 styrde han kosan till denna stad, där han stannade till ett gott stycke in på följande året. Med iver utnyttjade han tiden. Han studerade de orientaliska språken, förvärvade ett antal värdefulla orientaliska handskrifter, sökte vinna närmare kännedom om särskilt den grekiska kyrkans tillstånd samt skaffade sig kunskap om det turkiska väldet och dess förhållanden. Under denna tid fick han även tillfälle att närvara, då friherre Kr. A. Grotthuss å konungens vägnar hade avskedsaudiens hos sultanen. I apr. 1715 lämnade han Konstantinopel. Han for genom Propontis och Hellesponten, fortsatte resan genom Egeiska arkipelagen, där han besökte öar och platser, som voro kära för den med den klassiska litteraturen förtrogne, och kom till Cypern. Härefter gick resan till Fenicien, varifrån han begav sig inåt landet till Libanon, där han lärde känna druserna och maroniterna, ävensom till Baalbek, Damaskus och en del andra platser. Återkommen till kusten, for han från Sidon över Tyrus till Acre, som blev utgångspunkten för ett besök i Galileens genom evangelierna bekanta heliga platser. Över Nasaret gick färden förbi Genesarets sjö upp till Hermon och därifrån tillbaka till Acre. Så ställdes kosan över Cesarea till Jaffa, varifrån B. vallfärdade till Jerusalem och Betlehem, enligt sin vana uppmärksam icke blott på de med den heliga historien och Frälsarens liv förknippade ställena utan även på de olika kristna trosbekännarna i Jerusalem. Härmed voro emellertid hans orientaliska studier ej till ända. I jan. 1716 for han vidare till Egypten. Han besåg dess märkvärdigheter, intresserade sig för den koptiska kyrkan och sökte i Kairo ytterligare förkovra sig i de orientaliska språken. Den lärde rabbi Maliern Schahater, av vars undervisning B. begagnade sig, avlade sjutton år senare inför Edv. Carleson vid dennes besök där det vittnesbördet om B., att han i filolqgien och de orientaliska språken ej känt dennes like. Ävenledes efterforskade B. handskrifter och lyckades förvärva en utvald samling därav. Över Röda havet företog han en färd till Sinaihalvön och gjorde härunder noggranna forskningar rörande israeliternas utvandring ur Egypten. Omsider lämnade han Orienten och begav sig mot slutet av sommaren 1716 till Livorno och därifrån till Paris, dit han ankom i sept. Här blev den unge forskningsresanden väl mottagen i de lärdas krets, på grund av egen förtjänst men även för sina äldre bröders, Eriks och Jakobs, skull. I över ett halvt år stannade han här och studerade ivrigt i de rika biblioteken och handskriftssamlingarna samt drog ej mindre fördel av det väckande umgänget med och undervisningen av vetenskapliga celebriteter, sådana som Bignon, Huet, Montfaucon, Du Pin, Anne Dacier, Fourmont och Longuerue. För den sistnämnde studerade B. de arabiska dialekterna och vann hos honom så stort förtroende, att han fick i uppdrag att fortsätta den av Longuerue påbegynta! översättningen och utgivandet av ett arabiskt historiskt arbete om Tamerlan. B. nedlade härpå mycken möda men hann aldrig fullborda verket. Från Paris reste han i apr. 1718 över Strassburg till Altdorf, där han under Bayers presidium försvarade sin första teologiska avhandling. I juni gick resan vidare till Holland, där han en tid stannade i Leiden och Utrecht. På sistnämnda ställe gjorde han bekantskap med den lärde Hadrian Reland, som just då höll på med en ny upplaga av sitt bekanta verk över Palestina och härvid av den bereste svensken erhöll värdefulla upplysningar. Äntligen ställde B. nu kosan mot hemlandet och anlände i nov. 1718 sjövägen till Göteborg. På befallning av konungen begav han sig på väg till Fredrikshald. Kanske hade Karl, såsom Aurivillius förmodar, för avsikt att sända den i Orientens språk och förhållanden väl initierade B. till Konstantinopel att där tjäna sin kung och sitt land. B. nåddes emellertid i Strömstad av underrättelsen om Karl XII: s död och for så i stället genast till Uppsala.

Redan vid hemkomsten från sin orientaliska resa ägde B. en aktningsvärd lärdom, som han sedan genom grundliga studier förkovrade. Ända in i det sista fördjupade han sig gärna i sitt utvalda biblioteks skatter. Under den tid av hög blomstring för Lunds universitet, som inträffade i och med Karl Gyllenborgs kanslerstid, var han en värdig representant för detta lärosäte. Han utgav ett stort antal disputationer, vilka rönte den hedern att 1745 samlas och omtryckas i Tyskland. Den berömde J. E. Kapp gav dem det vitsordet, att de olika ämnena voro så grundligt avhandlade, att man kunde tveka, huruvida de mest utmärkte sig för teologisk eller filologisk lärdom. Ehuru vad han presterade som vetenskaplig författare sålunda var av betydande värde, hade man dock haft skäl att vänta mer av honom. Hans resebeskrivning, som var efterlängtad av den lärda världen och som själve kanslern genom löfte om bidrag till kostnaden sökte framlocka, blev aldrig utgiven. De sällsynta orientaliska handskrifter, han under sin resa förvärvade, blevo ävenledes obearbetade. En del av dem, utgörande ungefär ett tjugutal nummer, som inköpts för Uppsala universitets räkning, finnas i därvarande universitetsbibliotek. Hans egen privata samling, som utgjorde ett femtital nummer och vid hans död övergick i brorsonen biskop Lars Benzelstiernas ägo, såldes efter dennes bortgång till utlandet (Tornberg).

I tidens religiösa strider intog B. ett bemärkt rum. Liksom de äldre bröderna Erik och Jakob var han ortodox. Men han var främmande för den humana förståelse för de friare rörelserna, brodern Erik visade, och även för den relativa moderation, Jakob dock iakttog åtminstone vid den personliga behandlingen av de enskilda pietisterna. Han är en av tidens mest utpräglade ortodoxa ivrare och väjde, då det gällde den rena läran eller kyrkan och ämbetet, knappast för några åtgärder. Under den första tiden, han satt som ledamot av Lunds domkapitel, kunde han emellertid ännu icke dirigera domkapitlets åtgöranden mot pietismen, såsom han ville. Anledningar till ingripanden saknades icke. Strax före mitten av 1730-talet, vid tiden för Andreas Rydelius' tillträde till episkopatet, måste domkapitlet inskrida mot ett par bekanta radikala pietister, vedfogden Olle Norman och . greve Bengt Frölich. Redan vid behandlingen av dessa framträdde hos Rydelius en anmärkningsvärd moderation, bl. a. yttrande sig i motvilja mot användande av yttre våld. Ett par år senare kommo de båda konservativa pietisterna Peter Muhrbecks och Karl von Bergens mål inför domkapitlet. Mot dessa visade biskopen och hans likasinnade domprost Karl Papke stor förståelse och en vidhjärtenhet, som ingalunda var i B:s' smak. Men sedan Rydelius i maj 1738 dött, blev B. den bestämmande. Visserligen blev Papke biskop, men han var första tiden frånvarande vid riksdagen, och efter hemkomsten fick han endast en kort tid leda stiftets öden, i det han dog redan i febr. 1740. Först som domprost och efter 1740 som biskop har B. efter sin vilja lett domkapitlets åtgärder mot pietisterna. Nu blev behandlingen av dem en helt annan än förut. Alla hänsyn lämnades åsido, och alla förefintliga möjligheter att göra dem oskadliga användes. B. och det honom lydiga domkapitlet glömde ej blott barmhärtighetens och rättfärdighetens krav utan överträdde även lagens bokstav i sin nitälskan mot de farliga villoandarna. Muhrbeck blev med ingången av år 1741 lämnad utan anställning och i apr. samma år tills vidare suspenderad från prästämbetet. Han kunde sedan trots upprepade suppliker ej få suspensionen upphävd, förrän K. M:t, dit han vädjat, i apr. 1746 återinsatte honom. Mindre justitierevisionen, som dessförinnan prövat målet, hade uttalat, att en del av de förseelser, som lagts honom till last, vore obevisade och att de felsteg, han bevisligen gjort sig skyldig till, ej varit svårare, än att Ide kunnat »med undervisning och åtvarning försonas», varför domkapitlet förfarit »nog hårt» med honom. Än betänkligare var behandlingen av von Bergen. I sin iver att göra denne oskadlig överträdde domkapitlet gång på gång laga former. Sjedan han i okt. 1740 blivit suspenderad från prästämbetet, skred man i juli 1745 till hans avsättning, ehuru denna rättighet ej längre tillkom domkapitlet. Först 1752 vann den olycklige von Bergen upprättelse för en dom, som var så oproportionerlig i förhållande till de begångna förseelserna. Detta år upphävde Göta hovrätt, som fann, att rättegången varit felaktig från början till slut, både suspensionen och avsättningen, så att von Bergen borde i ämbetet återinsättas. B. hade under gången av dessa mål satt in allt sitt inflytande. Han begagnade sig av underordnade krypande eller fanatiska präster som spioner och angivare; han förmådde under sin vistelse vid då pågående riksdag K. M:t att 1741 genom en skrivelse stimulera domkapitlet till iver och stränghet; han sökte genom enskilda relationer påverka Göta hovrätts ledamöter. Svår bör därför utgången i bägge fallen ha känts för honom, även om det ena frikännandet kom så sent, att han då sedan flera år ej längre var den förföljdes stiftschef.

Ej osannolikt är dock, att B:s' missräkning över de båda pietistmålens slutliga utgång åtskilligt minskats därigenom, att hans värsta farhågor från slutet av 1740-talet började gälla herrnhu-tismen. Denna rörelse hade under större delen av 1740-talet ganska opåtalt fått utbreda sig och rent av stundom kunnat glädja sig åt en viss välvilja från kyrkans sida. Bland annat på grund av att svärmeri och andlig urartning med år 1745 från Tyskland trängde in bland de svenska herrnhutarna, råkade de emellertid i slutet av decenniet i svårt vanrykte och kommo en tid att framstå såsom den stora faran för kyrkan. När B. som nyvald ärkebiskop i sept. 1747 övertog talmansklubban i prästeståndet, uttalade kyrkoherde J. Kr. Hauswolff i sitt hälsningstal till honom ett beklagande av herrnhutismens farliga utbredning och sitt hopp, att B. skulle hjälpa ståndet att hejda rörelsen, medan tid var. B. sade sig i sitt svar dela Hauswolffs farhågor, och han har sedan med sin vanliga nitälskan sökt komma denna rörelse till livs. Sedan prosten Erik Beckman med anledning av prästeståndets uppdrag till honom att författa en skrift mot herrnhutismen översatt en traktat av den tyske teologen Ernst Salomon Cyprian och till denna fogat en ytterst ensidig och mot herrnhutismen fientlig »Inledning angående herrnhutiska secten», försåg B, arbetet med ett lovordande företal. Han sökte ock sedan befordra dess spridning bland prästerskapet (jmfr Gjörwell, s. 52). Men viktigare voro hans åtgöranden på högsta ort. Den 12 okt. 1748 avlät han en skrivelse till K. M: t. rörande herrnhutismen. Han utvecklade häri dennas villfarelser samt anhöll, att K. M: t måtte dels låta utgå en allmän varning till landets invånare för dessa villosatser och dels uppfordra konsistorierna att förmana sina präster och, om så krävdes, förfara med dem efter religionsstadgarna. K. M:t var ej benägen för en allmän varning, som kunde uppväcka »en skadlig nyfikenhet» att lära känna villfarelserna, men utfärdade 15 dec. 1748 en skrivelse till konsistorierna i enlighet med B:s' förslag. Ett par år senare fick han ny anledning att inför K. M:t uttala sig om herrnhutismen. Adolf Fredrik infordrade vid sin tronbestigning av ärkebiskopen en berättelse om det kyrkliga tillståndet i landet och anmodade honom att föreslå lämpliga åtgärder till skydd för församlingen. Med anledning av B:s' skrivelse (daterad 9 apr. 1751) och andra kyrkliga klagorop utfärdades ett K. brev till konsistorier, hovrätter med flera myndigheter med befallning till största vaksamhet och lagarnas allvarsamma tillämpning mot den farliga rörelsen. Vid 1751—52 års riksdag betygade alla stånden och särskilt prästeståndet K. M:t sin tacksamhet för denna åtgärd.

Men redan vid denna riksdag började prästernas oro gälla det begynnande fritänkeriet. Dalins ryktbara kalottpredikningar framkallade då skarpa klagomål från deras sida. Vid 1755—56 års riksdag voro anledningarna till bekymmer större. B. ingav i mars 1756 i prästeståndet ett memorial, däri han klagade över att det »rätt nu vill bli mod hos våra unga kavaljerer att agera själsvåldiga fritänkare» och säger sig skönja, hur ateisteri, naturalismus och deisteri alltmer utbreda sig. Han' föreslog även vissa åtgärder häremot. Ståndet gav uttryck åt sitt stora gillande av hans memorial men lyckades ej få riksdagens bifall till någon förordning mot fritänkeriet.

Som politiker har B. ej spelat en lika betydande roll som på det rent kyrkliga området. Han bevistade som biskop och ärkebiskop alla riksdagarna från 1740 till sin död. Hans politiska ställningstagande var från början ganska givet. Liksom de båda äldre, i riksdagslivet sedan länge deltagande bröderna Erik och Jakob räknades han till hattama. Redan vid 1740—41 års riksdag, hans första, blev han indragen i de då så våldsamma partistriderna och satt t. o. m. som medlem av denna riksdags beryktade förräderikommission, där han röstade för den hårdare behandlingen av Johan von Arckenholtz och Johan Mathesius. Som förespråkare för hattpolitiken uppträdde han ock vid de närmaste riksdagarna. Så var han under riksdagen 1746—47 en av dem, som vid de stormiga förhandlingarna i dec. 1746 inom prästeståndet medverkade till den hänsynslösa överrumpling, varigenom hattarna lyckades få riksrådsval till stånd, ehuru sammanträdena före jul av motståndarna ansågos avslutade. I sitt partis skrupelfria åtgärder under riksdagens fortsättning mot vissa motsidans män har han tagit sin del. Vid den extreme partimannen J. Brovallius' sida talade han i sitt stånd ehuru utan framgång for överlämnande av det Hedmanska målet åt en riksens ständers kommission. Likaså hörde han till dem, som inom sekreta utskottet talade för tillsättandet av en kommissorialrätt, som framför allt skulle företaga en ny rannsakning över dalupproret. Under de sista månaderna av denna riksdag ledde han efter broderns död som talman prästeståndets förhandlingar. Detsamma var fallet under riksdagarna 1751—52 och 1755—56. Vid dessa båda riksdagar var han ej längre samme partitrogne hatt som förut. Han hörde till de hattar, som närmade sig det nya hovpartiet. Också finna vi honom vid 1751—52 års riksdag tala försiktigt »rojalistiskt», då konungen vände sig till ständerna med begäran att utan råds råde få utnämna riddare och kommendörer i de nyinrättade ordnarna, ävensom då fråga var, om konungen för sina inrikes resor skulle behöva inhämta rådets samtycke. Vid 1755—56 års riksdag var B. sjuklig och ingrep ej synnerligen i händelsernas gång. Men obehagliga erfarenheter blevo honom icke besparade. Trots all motvilja mot drottningens fritänkeri torde det ha varit med föga entusiasm, som den åtminstone i viss mån rojalistiskt sinnade gamle ärkebiskopen, assisterad av den nitiske hatten biskop Troilius, frambar prästeståndets skarpa föreställning till Lovisa Ulrika efter det misslyckade revolutionsförsöket. Bitter måste även utgången av hans kamp mot hattarnas bekanta tidskrift En ärlig swensk ha känts. Redan före riksdagen hade han i en skrivelse till K. M:t (daterad 8 aug. 1755) besvärat sig över att tidskriften missbrukat bibeln och på den världsliga friheten tillämpat ord, som Paulus använt om återlösningen och den andliga friheten, samt fordrat teologisk censur, så snart det gällde förklaring av Guds ord. Censor librorum Oelreich försvarade sig skickligt, och rådet gav honom (7 okt. 1755) rätt mot ärkebiskopen. Då frågan om En ärlig (Swensk sedan var före på riksdagen inom stånden, meddelade B. sin klagoskrift för sina ståndsbröder. Vid riksdagens slut fick han å sitt stånds vägnar underskriva en begäran till K. M:t, att Oelreich måtte tillhållas att ställa sig gällande lagar till noga efterlevnad. Men utgången härav blev ett klart nederlag för B. och ståndet. Eran det segrande och övermodiga rådet erhöll han en ytterligt frän tillrättavisning över att ståndet genom sin skrivelse klandrat ett K. M: ts tidigare beslut (K. M:ts resolution 9 febr. 1757). Vare sig B. i detta fall handlat uteslutande av nitälskan om bibelns helgd eller även framdrivits av ovilja mot partiskriften, säkert är, att nederlaget var betingat av partiförhållandena. — B. »var av en ansenlig höjd, mager, svart ansikte, skägg och hår, såg grym ut» (Schlyter; avser troligen Lundatiden).

Författare

G. Walli.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Ett mindre antal brev till B. förvaras i Uppsala universitetsbibliotek (sign. G. 20), brev och skrivelser från honom, utom i flera ämbetsarkiv, i Uppsala universitetsbibliotek (sign. G. 20, G. 20 a och G. 22), i K. biblioteket (till brodern Jakob, ärkebiskop K. Fr. Mennander och bergsrådet Daniel. Tilas), i Linköpings stiftsbibliotek (till brodern Erik och brorsonen Karl Jesper) samt i Västerås läroverksbibliotek (till kyrkoherden J. Kr. Hauswolff). Några brev från honom äro tryckta i Svenska Mercurius (5:4, 1760). Han ligger begraven i Bälinge.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: a) akad. avhandl. och program: se J. H. Liden, Cata-logus disputationum, 1 (1778), 2 (1779) samt P. Sjöbeck, Program utg. vid Lunds universitet 1667—1867 (1912—-15) och E. Meyer, Program utg. vid Upsala univ. 1701—1854 (1908); B: s' avhandlingar i Lund; äro även utgivna med titel: Syntagma dissertationum in academia Lundensi habitarum, quibus yaria theologiss, philologiss, antiquitatum et historias capita illustrantur. Cum prasfatione Joannis Erhardi Kappii. Accessit rervm memorabilivm index. T.[l]—2. Frankfurt & Leipzig 1745. 4: o (8), 648; 448, (26) s.—b) övriga skrifter:-Opmuntring til christelig enighet genom en kort predikan, hollen i Stockholms slottskyrcka i Hans Kongl. Maj: ts och riksens ständers närwaro wed början af riks-dagen den 16. december 1740... Sthm 1740. 4: o 24 s. —• Guds barnas underliga ledande, betraktat i en christelig likpredikan öfwer kyrkoherden wid Malmö stads swenska försambling, och probsten i Oxie härad . .. Mag. Jöns Rönbeck som ... begrofs uti Malmö stads kyrka dert 27 augustii åhr 1740. Lund [1740]. 4: o (4), 44, (1) s. — En enfaldig predikan öfwer evangelium på fastlags söndagen om korset och thess angelägenhet, hollen för theras Kongl. Majestäter i Stockholm under warande riksdag, den 1. februarii åhr 1741. Sthm [1741]. 4: o (2), 22 s. — Guds barnas tröst under lidande betractat i en christelig likpredikan då kongl. archiatern, medicina; doctorn och historiarum professorn, wid Kongl. academien uti Lund... Kilian Stobseus til sitt hwilorum, i Lundas domkyrcka beledsagades d. 2 mart. åhr 1742. Lund [1742], 4: o 34, (16), (23) s. — Til then chrisBna läsaren (Nils Liebman, Christeliga betrachtelser, Jönk. 1743, s. 5—15; s. 12—15 Kyrckio- och huspostillor på svenska utkomne [och] Utländske på svenska öfversatte ...). —¦ I Herrans namn! Guds barnas dubbla tillstånd under theras wandring förestält i en christelig likpredikan wid. . . jungfru Petronella Widinghs anständiga jordefärd i Opmanna kyrckia d. 5 julii åhr 1743. Lund [1743]. 4: o (4), 30, (18) s. — Guds barnas tröst, under ett ,owar-acktigt lif, wissheten, om et tilkommande waracktigt uti en christel. likpredikan, då probsten öfwer Willands härad och kyrkioherden i Opmanna och Wånga ... Hans Widingh ... begrofs i Opmanna kyrka d. 12 decemb. åhr 1744. Lund [1744].. 4: o (4), 31, (9), (12) s. — Guds barnas tröst i detta lifwet, at efter kort mödo och arbete få en stor hugnad, då kyrkoherden i Borlunda och Skeilinge församlingar... Andreas Textorius, begrofs i Borlunda kyrka d. 4 junii 1745. Lund [1745]. 4: o (2), 30, (10), (6) s. — Tal, hållit vid... inträde i Kongl. vetenskaps academien den 29 november 1746 (Tal, hållna uti Kongl. vetenskaps academien, då... Henric Benzelius och... Olof Celsius derstädes intogo sina säten, Sthm 1746, s. 1—8). — Encaenia templi Fridericiani, eller Carls Crona stads nya swenska kyrcka, nämd efter Hans Kongl. Maj: t Fredric, i theras Kongl. Högheters höga närwaro, den 1. aug. år 1744, med böner och christeliga cerimonier, inwigd. Sthm 1747. 4:o (2), 12, (4) s. — En herde efter Guds hjerta; körtel, förestäld, i anledning ¦ af Jer. 3: 15. då, för thetta probsten i Wermdö . .. Mag. Andreas Båld, til kyrkoherde i Stockholms stads S: t Catharina? församling ordenteligen instältes Dom. 26. p. trin. år 1747. Sthm

1747. 4: o 24 s. — [Brev till Eric Beckman], tr. i.E. S. Cyprian, Förnuftig warning för then wilfarelsen, som wore alla sätt at tjena Gud, eller alla religioner lika goda .. , Sthm 1748, s. 3—6. — Tal widi Hans Kongl. Höghets prints Carls höga döpelse-act i Stockholm den 28 september 1748. Lund

1748. 4:o 14 s. (Omtr. i J. & H. Benzelius, Tal wid... prints Gustafs, prints Carls och prints Friedrich Adolphs... döpelse-acter, Sthm 1750, s. 15—32, och i A. Berghult, Sweriges härliga krants, Sthrw 1750, s. 81—90.) — En trogen Guds hemlighets skaffares rätta berömmelse, betracktad, i en christelig lik-predikan, tå för thetta probsten i Knutby contract och kyrkoherden i Knutby och Faringe församlingar... magister Eric Beckman... begrofs i Knutby kyrka den 6 julii 1749. Stockholm [1749]. 4: o 72 s. — Tal wid Hans Kongl. Höghets prints Friedrich Adolphs, Swea rikes borna arf-furstes döpelse-act, den 11 julii 1750 (J. och H. Benzelius, Tal wid... prints Gustafs, prints Carls och prints Friedrich Adolphs... döpelse-acter, Sthm 1750, s. 33—52; även i A. Berghult, Sweriges härliga krants, Sthm

1750, s. 163—173). — Guds barnas högsta lycksalighet i lifwet och i döden, betrachtad i anledning af Rom. 14. 8. tå .. . konung Friedrich then förstas ... kungliga lekamen med anständig prakt i Riddarholmskyrkan then 27 september 1751 jordfästes. Sthm [1751]. Fol. 32 s. — [Herdabrev.] Til wör-dige prästerskapet i Upsala stifft. U. o. [1751]. (8) s. (På tyska i Acta historico-ecclesiastica, Bd 17, 1753, s. 104—113.) — Tal hållit på prästaståndets vägnar uppå rikssalen i Stockholm wid riksdagens början then 23 september 1751. Sthm [1751]. 4: o (4) s. — Tal, hållit påskdagen 1753, då S. Claras kyrka efter den olyckeliga wåd-elden, som timade den 8 junii

1751. öpnades til förnyad guds-tjenst. Sthm 1753. 4:,o 8 s. — Tal wid Hennes Kongl. Höghets, Sweriges, Göthes och Wendes prinsessas Sophia Albertinas höga döpelses act, hållit på Kongl. slottet den 11 oct. 1753. Sthm [1753]. 4: o (4) s. — Företal (G. Buchner, Biblisk real och verbal konkordans, Sthm och Upps. 1754, s. [5—8]). — Tal och predikan hållne, i Deras Kongl.- Majestäters höga närwaro, wid den nya Kongl. slotts-kyrkans inwigning, på andra söndagen i adventet år 1754. Sthm 1755. 4: o 28 s. (Tills, med Jöran Schröder.) — Tal hållit på prästa-ståndets vägnar uppå riks-salen i Stockholm wid riksdagens början then 21 octobris 1755. Sthm 1755. 4: o (4) s. — Tal til Hans Kongl. Maj: t hållit på riks-salen wid slutet af 1756 års riksdag på preste-ståndets wägnar. Sthm [1756]. 4: o (4) s. — Til Hennes Kongl. Maj: t, archi-biskopen D. Henric Benzelii tal, tå han med prästeståndet togo underdånigt afsked then 21 octob. 1756. Sthm [1756]. 4: o (4) s. — Til Hans Kongl. Höghet Kronprinsen, archi-biskopen D. Henric Benzelii tal, tå han med präste-ståndet togo underdånigt afsked then 21 octob. 1756. Sthm [1756]. 4: o (4) s. — Bref till ärkebiskopen, h. doct. EtIc •Benzelius den yngre (Sv. Mercurius, Årg. 5, D. 4, 1760, s. 148—157).

Källor och litteratur

Källor: Bidrag till sv. kyrkans och riksdagarnes, historia, utg. af S. P. Bexell, A. Ahlquist och A. Lignell (1835); Bref til Erik Benzelius d. y. från Henric Benzelius (Sv. Mercurius, Årg. 5, D. 4, 1860); C. C. Gjörwell, Anteckningar om. sig själf, samtida personer och händelser 1731 —1757 (Sami. utg. f. de skånska landskapens hist. o. arkeol. fören., 3, 1875); S. Schlyter, Anteckningar (Skånska samlingar, utg. af M. Weibull, 2: 1, 1892). — Likpredikan över B. av M. Asp jämte härmed sammantryckta skrifter av C. Asp och C. Aurivillius (1758); inbjudningsskrift till Lunds universitets minnesfest över B. av G. E. v. Bildstein jämte liktal av S. Bring (1759); åminnelsetal i VA av E. Carleson (1758); C. Annerstedt, Upsala universitets historia, 3: 2 (1914); S. Cavallin, Lunds stifts herdaminne, 1, 3 .(1854, 56); J. E. Fant & A. Th. Låstbom, Upsala ärkestifts herdaminne, 1 (1842); A. Fryxell, Berättelser ur sv. historien, 37—39 (1903—04); K. Henning, Bidrag till kännedomen om de religiösa rörelserna i .Sverige och Finland efter 1730 (1891); N. Jacobsson, Från en forskningsresa till Herrnhut (Kyrkohist. årsskr., 1903); H. Levin, Religionstvång och religionsfrihet .i Sverige 1686—1782 (1896); J. H. Liden, Reper-torium ¦ Benzelianum (1791); C. G. Malmström, Sveriges polit. historia, 2—4 (1895—99); A. O. Rhyzelius, Episcoposcopia sviogothica (1752); A. Rydberg, Peter Muhrbecks verksamhet i Skåne (1904); dens., Peter Muhr-becks verksamhet i Stockholm (Kyrkohist. årsskr., 1913); C. J. Tornberg, Codices arabici, percici et turcici bibliothecae regiae Upsaliensis (1849); M. Weibull & E. Tegnér, Lunds universitets historia, 1—2 (1868); C. E. Wenström, Sv. kongl. hof-clericiets historia, 4 (1850); K. V. Zetter-stéen, Die abessin. Handschriften der K. Univ.-bibliothek zu Upsala (Zeitschr. d. deutsch. morgeni. Gesellsch., 53, 1899); dens., Verzeichnis der hebr. und aram. Handschriften der K. Univ.-bibliothek zu Upsala (1900).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Henric Benzelius, http://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18504, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Walli.), hämtad 2014-12-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18504
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Henric Benzelius, urn:sbl:18504, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Walli.), hämtad 2014-12-18.

Rättelser och tillägg

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel.
Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se