Meriter

Anna, Johan III:s dotter med Katarina av Polen-Litauen, föddes på Eskilstuna slott 17 maj (enligt Tegels uppgift 31 maj) 1568.

Biografi

Föräldrarna hade då sedan sju månader återvunnit friheten; A. föddes icke som sin broder Sigismund i fångenskap. Om hennes barndom och uppfostran är nästan intet bekant. Johannes Herbestus berättar 1575, att hon jämte brodern dagligen tog del i sin katolska moders andaktsövningar, utan att fadern gjorde några invändningar. Redan före moderns död, 1584, övergick hon dock enligt Johan III:s eget vittnesbörd till den luterska läran; uppgiften, att hon tagit anstöt av Stanislaw Warszewickis religionssamtal med modern, är obestyrkt. Frågan om hennes giftermål gav tidigt anledning till allehanda kombinationer. Redan 1577 dryftades inom den påvliga diplomatin förslaget, att hon skulle förmälas med en österrikisk ärkehertig, Mattias eller Maximilian, och hennes moster, drottning Anna av Polen, stödde ivrigt denna plan. Efter drottning Katarinas död föreslog hon Johan att sända dottern till Polen för att där uppfostras, men konungen, gav ett barskt avslag. Även A: s faster, prinsessan Cecilia, tänkte 1585 på att skaffa henne ett förmånligt parti med en katolsk furste, men Johan III avböjde under hänvisning till hennes protestantiska tro. Åtminstone vid denna tid hade A. sin egen hovstat; bland hennes uppvaktande hovjunkare nämnas Johan Sparre och Axel Posse. Under förhandlingarna om Sigismunds val till Polens konung 1587, som drottning Anna på allt sätt gynnade, yrkade hon ånyo, att A. skulle sändas över till henne, och Johan lät denna gång övertala sig; han ville icke beröva Sigismund den avhållna systerns sällskap. A. lämnade Sverige tillsammans med brodern 12 sept. 1587 och följde honom på den äventyrliga resan till Krakau. För hennes och åtföljande svenska hovdamers räkning hölls sedermera alltjämt lutersk gudstjänst vid det polska hovet, något som måste väcka anstöt hos de katolskt sinnade. Hennes första vistelse i Polen varade till hösten 1589, då hon följde Sigismund till Reval; fadern hade låtit henne stanna, på det att, såsom han i maj 1588 skriver, »tiden nu uti begynnelsen icke måtte varda din käre herr broder för lång». Från Reval medtog Johan henne till Sverige. Under konungens snart inledda förföljelse mot rådsherrarna sökte A. medla, och Erik Sparre vädjade stundom till hennes vittnesbörd och hjälp. Då Sigismund 1592 skulle fira sitt bröllop med den österrikiska ärkehertiginnan Anna, sändes A. som faderns representant till högtiden; hon åtföljdes av Johan Sparre och dennes maka Margareta Brahe, vilka åtminstone från denna tid uppträda som hennes hovmästare och hovmästarinna. Hon stannade i Polen; i juli 1593 bar hon Sigismunds dotter Anna Maria till dopet. Katolikernas ovilja mot henne hade omedelbart kommit till uttryck; under 1592 års räfst med konungens »kamarilla» angrep man också A., och ärkebiskop Stanislaw Karnkowski var så förbittrad över »de kätterska sångerna och predikningarna» vid hovet, att han rent av hotade A. och Sigismund med bannlysning. Denne visade sig undfallande, men drottning Anna lyckades avstyra alla ytterligt gående åtgärder. Även för övrigt betraktades A. med utpräglad misstro. Hon ansågs äga ett stort inflytande över brodern även i politiska frågor och misstänktes för att alltjämt gynna Johans tidigare plan på hans förmälning med den protestantiska prinsessan Kristina av Holstein-Gottorp. Själv var hon alltjämt föremål för giftermålsspekulationer; kardinal Batori önskade en förbindelse mellan henne och sin släkting, fursten av Siebenbürgen. A. åtföljde brodern på resan till Sverige i sept. 1593; överfarten var så stormig, att hon beredde sig till döden. Under de följande dramatiska händelserna i Sverige förnekade A. icke sin protestantiska övertygelse, och Malaspina såg med ovilja den fortsatta intimiteten mellan henne och Sigismund. Man finner henne gästa hertig Karl i Uppsala 5 febr. 1594. Hon drog sig icke för att åhöra Ericus Schepperus' våldsamt antipapistiska predikningar. Vid det tumult, som uppstod i Riddarholmskyrkan med anledning av den polske hovmusikanten Sowkas begravning i nov. 1593, framträdde hennes hovpredikant Olaus Simonis bland slagskämparna på den luterska sidan. Malaspina gjorde därför häftiga föreställningar mot konungens plan att föra henne med sig tillbaka till Polen; han tillgrep ånyo Karnkowskis bannlysningshot mot »den förhärdade kätterskan». A. kom i själva verket att stanna i Sverige; hon tog sitt residens på Stegeborgs slott, som hon 1595–1598 ägde i förläning jämte Hammarkinds samt delar av Björkekinds, Östkinds och Lösings härad. Som hennes »köksmästare» omtalas 1595 Polykarpus Kopp, såsom hennes »stallmästare» Hans Påvelsson. Hennes förhållande till hertig Karl var i början gott; denne hade efter konung Johans död lovat att Vara henne »en trogen och huld broder». Hon sände en faddergåva till Gustav Adolfs dop nyårsdagen 1595 och bevistade hertiginnan Kristinas kyrkogång 9 febr. s. å. Hon rådgjorde också med hertigen om sin förestående förmälning; Sigismund hade sedan 1592 förhandlat om giftermål mellan systern och markgreven Johan Georg av Brandenburg, son till kurfursten Joakim Fredrik. Hertigen hade intet att invända, och förmälningen utsattes till 11 nov. 1596 för att senare framskjutas till 23 apr. 1597. Men det brandenburgska huset ville på förhand se brudgummen tillförsäkrad en varaktig upphöjelse, antingen såsom polsk länshertig i Preussen eller såsom Sigismunds ståthållare i Sverige. Sigismund tvekade inför detta krav, och Malaspina motarbetade ivrigt hela planen; den växande spänningen mellan konungen och hertigen försvårade också denna familjetransaktion. Förmälningen blev alltjämt uppskjuten, ehuru förhandlingarna mellan hoven fortsattes; först 1609 blevo de nedlagda utan resultat. Sigismund hade dock 1596, då bröllopet syntes stå för dörren, skänkt A. 6,000 dlr och ett antal hästar, och frågan om hennes »brudskatt och utfärd» hade också blivit dryftad.

A:s goda förhållande till farbrodern äventyrades genom hennes medverkan till det enligt mångas mening skandalösa giftermålet mellan Johan Gyllenstierna och Sigrid Brahe, Erik Bielkes trolovade. Bröllopet firades i mars 1595 på Stegeborg, utan att A. förut rådfört sig med hertig Karl om saken. Då hon omedelbart bad denne beskydda de nyförmälda mot all förföljelse från släkten Bielkes sida, fick hon ett rätt skarpt svar: hertigen fann hennes handlingssätt »hastigt och obetänkt» och befarade, att hon icke skulle undgå »stort förtal» i och utom Sverige. Hon bemödade sig för övrigt att uppträda opartiskt och medverkade till släkternas försoning på Söderköpings riksdag 1595. Då A. i juni 1597 rustade till Henrik Totts bröllop med Erik XIV:s dotter Sigrid, som »stod under hennes lydno», och begärde ekonomisk hjälp av hertigen, ställde sig denne icke avvisande, ehuru han samtidigt lät förstå, att en sådan glädjefest icke var alldeles lämplig, så länge A: s styvmoder drottning Gunillas lik icke blivit jordat.

Till en skarpare konflikt mellan A. och hertigen kom det samtidigt i anledning av dennes brytning med Erik Sparre. Hon ogillade förfarandet mot Sparre och måste vara särskilt illa berörd av hertigens åtgärd att beslagtaga en honom tillhörig kista på Stegeborg; hon inbillade sig, att denna icke innehöll några »riksens handlingar» utan blott fru Ebbas smycken. Hennes förbittring steg, då hon fick mottaga Sparres och fru Ebbas brev, först sedan de öppnats av hertigen. Hon skrev till denne ett skarpt brev, i vilket han såg ett försök att försvara Sparre och dennes stallbröder. Han svarade, att han aldrig mottagit ett slikt brev »av någon fröken» och att han väntat annat av en närskyld; han söker förklaringen däri, att A. »såsom en kvinnsperson kan snart vara till att övertala och beveka». A:s brevväxling med Sigismund under denna tid är icke känd, men då Samuel Laski i febr. 1598 besökte Sverige såsom konungens sändebud, meddelade han hertigen dennes önskan, att A. redan före vinterns slut borde få avresa till Polen; bröllopet med markgreven sades nu vara utsatt, till påsktiden. Hertigen dröjde emellertid att ställa skepp till hennes förfogande, tills havet blivit isfritt (apr. 1598); han synes helst hava velat hindra hennes avresa. Han uppställde plötsligt en fordran, att hon före sitt uppbrott skulle överlämna ett inventarium över sina klenoder och enskilda tillhörigheter; om hon avlede utan bröstarvingar, skulle nämligen dessa enligt det uppgjorda äktenskapskontraktet tillfalla Sveriges krona. A. ställde sig dock döv för alla påminnelser härom men erbjöd sig för övrigt att medla mellan Sigismund och Karl; hon lät därvid förstå, att den senare borde visa konungen större tillmötesgående. Sina resplaner uppgav hon tills vidare, då hon i maj 1598 erfor Sigismunds förestående expedition till Sverige. Hon ådrog sig i aug. s. å. hertigens misshag genom att, enligt dennes uttryck, »skriva oss före uti sitt brev, huru vi Hans Kungl. Maj:t fägna skulle»; hertigen erinrade henne om att han var äldre och erfarnare än hon. Efter sin ankomst till Kalmar sökte Sigismund omedelbart förbindelse med A., och under de följande händelserna finner man henne vid broderns sida både på Stegeborg och i Linköping. Hon sökte förmodligen efter bästa förmåga medla mellan de båda parterna, men hon ägde icke hertigens förtroende och kunde föga uträtta. Hon trädde icke i någon beröring med de brandenburgska sändebud, som i egenskap av medlare besökte Sverige, trots att dessa hade ett särskilt ärende till henne i den segslitna giftermålssaken. Vid Sigismunds brådstörtade avresa från Sverige efter förlikningen i Linköping följde hon denne — och hade därmed definitivt brutit med farbrodern. Hennes förläning indrogs.

A. stannade denna gång i Polen till sin död, men om hennes levnadsöden under denna period är föga bekant. Sigismund förlänade henne starostien Strassburg 1605 och starostien Golbe 1611; båda voro belägna i Preussen, där städernas protestantiska befolkning sedan gammalt räknade A. som ett mäktigt stöd. Uppgiften, att hon skulle hava »talat för protestanterna» på riksdagen 1613, beror emellertid på ett missförstånd. I den lilla staden Strassburg synes A. gärna hava uppehållit sig, då hon icke vistades vid broderns hov. Bland hennes kvinnliga förtrogna nämnes Elisabet Oxenstierna, som hennes hovpredikant mot slutet av hennes liv Andrzej Babski. A:s namn skymtar alltjämt i sammanhang med olika giftermålsförslag; under hertig Karls av Gonzaga-Nevers besök i Polen 1602 är det från dennes sida tal om hennes förmälning med en fransk prins. En intressant episod utgör hennes förhållande till Karl Karlsson Gyllenhielm under dennes fångenskap i Polen. Hon visade honom en ädelmodig hjälpsamhet, sände honom penningar, »några linnekläder, skjortor och annat»; hon glömde icke heller att skänka honom en tysk bönbok. Efter fångens förflyttning från Rawa till Warschau hade hon ett märkligt samtal med honom i närvaro av Sigismund, som stod dold bakom ett förhänge. Hon anklagade därvid hertig Karl för att hava sökt stifta fiendskap mellan konung Johan och Sigismund men åhörde utan otålighet Gyllenhielms försvar för sin fader. — Hos Karl IX var A. sedan sitt avvikande från Sverige mycket illa anskriven. I ett brev till Sigismund 1607 kallar han henne »Eder förgiftiga syster, vilken är en stiftarinna till allt ont och född till land och konungarikes fördärv och undergång». Året förut hade han blivit oroad av ett lösligt rykte, att A. skulle förmälas med tsar Dmitrij, den förste pretendenten med detta namn, och han hade på allt sätt motarbetat denna kombination, Därvid hade han icke dragit sig för att giva det ryska hovet skandalösa meddelanden om A:s påstådda lättfärdiga leverne, troligen har det därvid varit tal om hennes förhållande till Sigismunds gunstling greve Gustav Brahe, varom han ordar mycket ohöljt i sin rimkrönika. Det är emellertid ovisst, om han därvid återger något mer än illvilligt skvaller.

A. avled i Strassburg 6 febr. (n. st.) 1625. Från katolskt håll utspriddes kort därpå rykten, att hon på dödsbädden avfallit från sin luterska tro. I Strassburg höll den katolska reaktionen sitt intåg, och A:s hovpredikant Babski fängslades för påstådda försnillningar. Sigismund sökte förgäves vid den påvliga kurian utverka tillstånd att begrava A. i Krakaus slottskyrka. Liket jordades icke förrän 16 juli (n. st.) 1636 i Maria-kyrkan i Thorn. Begravningen firades under livligt deltagande av denna stads protestantiska borgerskap och i närvaro av några polska magnater och tyska furstar. Tal höllos på tyska av Peter Zimmermann och på polska av Pawel Orlicz. En panegyrik över A. utgavs 1636 av den tyske skalden Martin Opitz, som vid denna tid stod i ett nära förhållande till det polska hovet. — A. betitlar sig i underskriften på bevarade brev »Sverigies prinsessa», resp. »Królewna szwedzka».

Författare

H. Almquist.

Källor och litteratur

Källor: Riksregistr. och Kungl. arkiv: Handl. ang. Johan III: s, resp. Sigismunds hov och egendom, RA; Stegeborgs räkenskaper i kammararkivet; Palmskiöldska saml. vol. 30 (biographica), UB; modern biografi: »Einiges über die Prinzessin Anna aus dem Hause Wasa», handskr., sedan 1855 på KB, en skäligen värdelös kompilation; Konung Carl den IX:des rim-chrörika5 (1759), s. 71; Handl. rör. Skandinaviens historia, 4 (1817), s. 238; Hist. handl, 20 (1905), s. 380 o. följ., 389 o. följ.; 23 (1907); Documents concernant les relations entre le Saint-Siège et la Suède (utg. av H. Biaudet); 2: 1 (1912), s. 9, 248; Archivum domus Sapiehanæ, 1 (1892); H. Almquist, Sverge och Ryssland 1595—1611 (1907), s. 96; dens., Bidrag till kännedomen om striden mellan kon. Sigismund och hertig Karl 1598—1599 (1916); dens., Den polit. krisen och konungavalet i Polen år 1587 (1916); J. A. Almquist, Den civila lokalförvaltningen i Sverige, 1 (1917), s. 326 o. följ., 330; O. von Dalin, Svea rikes historia, 3: 2 (1761—62); H. Hjärne, Sigismunds svenska resor (1884), s. 78 o. följ.; G. Lengnich, Geschichte der preussischen Lande, 4—6 (1726—29); J. Werwing, Konung Sigismunds och konung Carl den IX:des historier (1746—47).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Anna, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18719, Svenskt biografiskt lexikon (art av H. Almquist.), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18719
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Anna, urn:sbl:18719, Svenskt biografiskt lexikon (art av H. Almquist.), hämtad 2024-04-19.