Gustaf Mauritz Armfelt

Född:1757-03-31 – Finland (på Juva kaptensboställe, S:t Mårtens socken.)
Död:1814-08-19 – Ryssland (på Tsarskoje Selo, S:t Petersburg.)

Diplomat, Arméofficer, Teaterdirektör, En av rikets herrar, General, Överstekammarjunkare


Band 02 (1920), sida 203

Meriter

4. Gustaf Mauritz Armfelt (det senare förnamnet ej givet i dopet utan upptaget av A. på grund av beundran för Morits av Sachsen), f. 31 mars 1757, d. 19 aug. 1814 på Tsaxskoje Selo vid Petersburg. Föräldrar: generalmajoren och landshövdingen friherre Magnus Vilhelm Armfelt och Maria Katarina Wen-nerstedt. Studerade vid Åbo universitet 1770—71; kadett vid amiralitetsskolan i Karlskrona; korpral vid Åbo läns livdragoner 1771; sergeant 1772; avlade officersexamen maj 1773; fänrik vid livgardet 28 jan. 1774; löjtnant 30 apr. 1777; erhöll 12 juni 1778 tillstånd att träda i utländsk krigstjänst under två år; kavaljer hos kronprins Gustav Adolf juli 1781; kapten vid gardet 3 apr. 1782; kompanichef 17 apr. 1783; överstelöjtnant i armén och generaladjutant av flygeln 25 juni s. å.; överstekammarjunkare s. å.; överstelöjtnant vid Nylands infanteriregemente 12 apr. .1786 men med fullmaktsdatum 10 febr. s. å.; förste direktör för K. teatrarna 1 juli s. å.—1 apr. 1792; överste för nyssnämnda regemente och generaladjutant 30 juni 1787; erhöll självständigt befäl i Finland 1788; ordförande i utredningsdeputationen i Karlstad för gränsförsvaret 24 sept. s. å.; brigadchef för frikåren i Dalarna och befälhavare över trupperna vid värmländska gränsen 29 sept. s. å.; erhöll ånyo befäl över trupperna vid norska gränsen 10 febr. 1789; medlem av »hemliga krigsberedningen» maj s. ä. samt av kommissionen för flottornas utrustning m. m. (jmfr K. brev 15 dec. 1790); ledamot av regeringen under konungens frånvaro 1789; erhöll befäl i Finland i slutet av s. å.; generalmajor 10 juni 1790; förde befäl över andra livgardet 16 dec. s. å. —25 maj 1792; chef för Närkes och Värmlands regemente 29 mars 1791; kansler vid Åbo akademi 13 sept. s. å.— 21 nov. 1792; ledamot av regeringen 29 mars 1792;. överståthållare s. d.—7 sept. s. å.; generallöjtnant 15 maj s. å.; minister vid italienska hoven 7 sept. s. å.; erhöll avsked med pension från överstebeställningen 12 jan. 793; flydde 1794 från Neapel på grund av svenska regeringens begäran om hans utlämnande (av 5 dec. 1793); dömd förlustig liv, ära och gods 22 sept. 1794; genom nåd befriad från adömt straff och återställd till namn och heder 16 nov. 1799; svensk envoyé i Wien 17 sept. 1802; åter-' kallad 30 okt. 1804; generalbefälhavare i Pommern 9 nov. s. å. —1 maj 1807; general av infanteriet 7 apr. 1807; högste befälhavare för västra, mot Norge opererande armén våren 1808 till aug. samt ånyo efter revolutionen 1809 till sept. s. å.; en av rikets herrar vid Karl XIII:s kröning 1809; president i krigskollegium 29 juni s. å.; ledamot i kommittén angående arméns medicinalverk 17 juli s. å.; erhöll avsked ur svensk statstjänst 11 okt. 1810; finsk undersåte 1811; ordförande i kommittén för finska ärendena i Petersburg s. å.; rysk general av infanteriet och kejsarens förste generaladjutant 1812; ånyo kansler för Åbo universitet 5 juni (n. st.) s. ä.; finsk-rysk greve s. å.; tf. generalguvernör över Finland sept. s. å.—mars 1813. LMA 1788; RSO 1789; KmstkSO. 1790; RoKavKMO s. å.; en av de 18 i Sv. akad. 1786—94 samt ånyo (utan särskilt inval) 1805—11; arbetande HedLKrVA 1807 (styresman 1808—09); innehade ett flertal utländska ordnar.

Gift 7 aug. 1785 med hovfröken Hedvig Ulrika De la Gardie, f. 29 nov. 1761, d. 7 febr. 1832, dotter till överkammarherren greve Karl Julius De la Gardie.

Biografi

A. föddes på Juva kaptensboställe i S:t Mårtens socken i Finland. Efter undervisning i hemmet inskrevs han vid tretton års ålder vid Åbo universitet, blev följande år underofficer vid Åbo läns livdragoner och ingick såsom kadett vid amiralitetsskolan i Karlskrona, där han avlade officersexamen i maj 1773. Utnämnd följande år till fänrik vid livgardet i Stockholm, deltog A. under några år med liv och lust i de unga officerarnas glada kamratliv i huvudstaden, till dess en duell ådrog honom konungens missnöje och föranledde honom för att undgå degradering att begära tillstånd gå i utländsk krigstjänst. ! Resan anträddes i sällskap med Göran Magnus Sprengtporten på våren 1779, och färden togs över Petersburg och Warschau i syfte att vinna inträde i preussisk tjänst. Freden i Teschen, som gjorde slut på bajerska tronföljdskriget, ändrade planen, och i Berlin skildes A. från sitt sällskap. Efter en tids vistelse här och i Strassburg kom han på våren 1780 till Paris, där han utan framgång sökte få tillfälle att i fransk krigstjänst deltaga i frihetskampen i Amerika. I sällskap med svenske ministern i Madrid friherre M. Ramel och hans friherrinna uppvaktade A. konung Gustav på hösten s. å. i Spa och lyckades tillvinna sig konungens bevågenhet och löfte om anställning såsom kavaljer hos den unge kronprinsen. Först på sommaren 1781 tillträdde A. denna befattning, som medförde överstes rang och ständig vistelse vid hovet. Därmed var A:s lycka gjord. På grund av' sina yttre företräden, sina sällskapstalanger, sin kvickhet och intelligens blev han inom kort den ledande i hovets nöjesliv och konungens synnerlige gunstling. En sällsynt hastig befordran följde 1783 vid inrättandet av överstekammarjunkarämbetet blev A. en av de sex, som pryddes med denna höga hovcharge, som innehade generallöjtnants rang, och på den militära banan avancerade han redan vid trettio års ålder 1787 till överste vid Nylands infanteriregemente och generaladjutant. A. var konungen följaktig både vid det bekanta mötet med Katarina II i Fredrikshamn på sommaren 1783 och under den följande årslånga resan till Italien och Frankrike 1783 —84. Äktenskapet med hovfröken Hedvig De la Gardie 1785 gjorde honom befryndad med rikets högsta aristokrati och gav honom därtill en sällsynt nobel hustru, som under hela hans följande levnad blev hans goda, kloka och förlåtande genius. I hovets teaternöjen tog A. ivrigt del både som arrangör, medspelare och författare av tillfällighetsstycken — mest bekant av dessa är »Tilfälle gör tiufven», där uppslaget och intrigen torde vara A: s, medan den litterära utarbetningen tillhör Hallman. Utnämningen till chef för kungliga teatrarna 1786 gav honom på detta område en mer betydande verkningskrets. Ett erkännande av hans vittra intressen var väl ock hans kallelse till en av de aderton i den nystiftade svenska akademin. Under konungens besök i Köpenhamn på hösten 1787 var A. honom ånyo följaktig och smyckades trots danska hovets motstånd på konungens skriftliga begäran med den danska elefantorden.

Vid ryska krigets utbrott 1788 förde A. befäl över förtrupperna, som ryckte över gränsen in i ryska Finland, och utmärkte sig därvid för personligt mod och djärvhet. Under det kort därefter utbrytande officersmyteriet förblev A. troget på konungens sida och avvisade orubbligt alla lockelser att svika sin plikt. Han följde konungen tillbaka till Sverige efter underrättelsen om Danmarks krigsförklaring. Från denna tid börjar A. utöva även ett växande politiskt inflytande. Med stor iver deltog han i anordnandet av det frivilliga folkförsvaret i Värmland och Dalarna, drog själv omkring i socknarna för att egga befolkningens försvars-villighet och tjänstgjorde såsom ordförande i utredningskommissionen för gränsförsvaret och högste befälhavare Över såväl det nyorganiserade lantvärnet som de vid värmländska gränsen mot Norge sammandragna trupperna. Under riksdagen 1789 sändes A. ånyo till Dalarna och samlade en frikår, som under hans befäl förlades vid Drottningholm i tydligt syfte att imponera på oppositionen. Efter riksdagen tjänstgjorde A. såsom medlem av krigsberedningen i Stockholm men deltog även i kriget i Finland både på hösten 1789, då han överförde en brigad från Sverige till södra Finland och genom en rask kupp intog och förstörde det av ryssarna anlagda batteriet på Elgsö, och under 1790. I sistnämnda fälttåg kämpade A. i spetsen för sin brigad i Savolaks och utmärkte sig i striderna vid Pardakoski och Kärnäkoski i apr. och vid Savitaipale 3 juni, där dock hans för oförväget framskjutna trupper ledo ett svårt nederlag oc"h han själv sårades i axeln. Av konungen belönades A. med utnämning till generalmajor och med svärdsordens stora kors. Efter tillfrisknandet från sin blessyr fick A. i uppdrag att föra underhandlingarna med den ryske generalen Igelström i Värälä och undertecknade här freden å Sveriges vägnar 14 aug. s. å. A. belönades av ryska kejsarinnan med rika gåvor och hederstecken, av Gustav III med serafimerbandet.

De år, som följde, voro A: s mest lysande tid. Han var fortfarande hovnöjenas ledare ioch konungens främste gunstling och vän men på samma gång hans förtrogne rådgivare och en av rikets mäktigaste män. Arméns angelägenheter gingo till stor del genom honom, hän utövade stort inflytande på befordringar, var medlem av tillförordnade regeringen och kommendant i huVudr staden under konungens besök i Aachen. Särskilt betraktades A. såsom representant för den ryskvänliga politik, som inletts med fredsslutet, och användes vid avslutandet av förbundet i Drottningholm på hösten 1791. Kring den inflytelserike gunstlingen samlade sig flera av konungens mest använda rådgivare och ämbetsmän, såsom Håkansson och Nordin, medan Ruuth, Munck och Schröderheim slöto sig till A: s rival om konungens gunst, friherre Evert Taube, konungens följeslagare i Aachen och särskilde förtrogne i de franska planerna, vilka A. ej uppmuntrade. Ett erkännande av A: s ställning från hans. gamla hembygd var hans kallelse 1791 till kansler för Åbo universitet. Under riksdagen i Gävle förde A. befäl över de kring staden sammandragna trupperna och hade i uppdrag att påverka riksdagsmännen i konungens intresse. Han uppträdde härvid med en ståt och ett övermod, som verkade stötande. Efter återkomsten tillförsäkrades A. genom ett konungens handbrev en årlig pension av 3,000 rdr. Under Gustav III:s sista sjukdom efter mordförsöket var A. ånyo medlem av tillförordnade regeringen och vakade över ordningens upprätthållande i huvudstaden. Konungen utnämnde honom på dödsbädden till överståthållare.

Med Gustav III:s bortgång förlorade A. sitt förnämsta stöd. Den kodicill, varigenom den döende konungen velat trygga den dåvarande konseljens bestånd och inflytande under förmyndartiden, annullerades strax efter dödsfallet och ersattes med en värdelös försäkran av hertig Karl att behålla broderns rådgivare. Närmast syntes väl A:s ställning orubbad, hans utnämning till överståthållare bekräftades, och han befordrades till generallöjtnant. Efter Reuterholms hemkomst blev dock motsatsen mellan hertigen-regenten och gustavianerna uppenbar, och A. lämnade Stockholm för utrikes resa till hälsans "vårdande. Under sin frånvaro förordnades han på hösten s. å. mot sin önskan till svensk minister i Italien med högt gage och bibehållen pension men med frånträdande av övriga befattningar och förständigades att skyndsammast begiva sig till sin post. Det var en hedersam förvisning. Under år 1793 kom A. till Italien och slog sig ned i Neapel, där han i konungaparet förvärvade goda vänner. Hans åtgöranden övervakades emellertid noga och inberättades av Reuterholms spioner, och hans korrespondens hem öppnades i Hamburg. A:s glödande förbittring över sitt eget och vännernas undanträngande från makten och färgade underrättelser hemifrån, som ingåvo honom föreställningen om regeringens jakobinism och planer mot den unge konungens krona och liv, kommo honom att hänge sig åt strävanden att störta sina fiender1 från makten. Oförsiktig som vanligt, gav han i brev hem, framför andra till sin älskarinna, hovfröken Magdalena Rudenschöld, och vännerna Ehrenström och Aminoff, levande och överdrivna uttryck åt sin harm och sina misstankar och framkastade lösa projekt att åstadkomma en ändring i regeringens sammansättning. Till dessa hörde även ett förslag att anropa Katarina II om hjälp och förmå henne att genom en flottdemonstration utanför Stockholm framkalla en ministärförändring. Till Katarina själv överlämnade A. genom Razumovskij i Wien en begäran i denna riktning. Då förslaget ej fann uppmuntran från Ryssland, lät A. det falla och uppkastade i stället andra lösa projekt, som dock knappt voro allvarligt menade och av hans korrespondenter själva betraktades såsom »drömmar». Redan i dec. 1793 hade regeringen, dock på grund av ofullständiga underrättelser, arresterat några av A:s vänner och korrespondenter och väckt åtal för en sammansvärjning mot hertigen och Reuterholm. Försöket att arrestera A. i Neapel och hemföra honom på ett svenskt örlogsskepp misslyckades emellertid på grund av det neapolitanska hovets beskydd, och A. fick tillfälle i febr. 1794 att fly från Italien till Ryssland, där han fick sig en uppehållsort anvisad i Kaluga i maj s. å. Den Armfeltska högmålsprocessen i Stockholm fick en farlig vändning, när det lyckades en av Reuterholms agenter Piranesi att genom stöld sätta sig i besittning av A: s hos engelske ministern i Florens deponerade papper och därmed av otvetydiga bevis för A:s stämplingar. Den 22 juli 1794 dömdes A. av Svea hovrätt för uppmaningar till utländsk makt och stämplingar med inländska personer att med väpnad hand åstadkomma ändring i riksstyrelsen till förlust av liv, ära och gods och till fredlöshet. Genom Reuterholms påtryckning skärptes straffet i konseljen efter högsta domstolens hemställan med att A: s namn skulle uppspikas på skampålen. Hårda straff drabbade A:s medskyldiga. Genom utgivandet i tryck av akterna i målet sörjdes ytterligare för A:s fullständiga förintande, och med pamflettisten K. F. Nordenskiölds biträde sökte Reuterholm att även i utlandet ge spridning åt anklagelserna mot den fallne motståndaren. Genom nåd fick dock A:s familj behålla hans egendom.

De år, som närmast följde, voro de dystraste i A:s växlingsrika liv. En årlig pension av 5,000 rubel från ryska regeringen befriade dock den landsflyktige från de mest tryckande bekymren, och hans familj delade med honom landsflyktens bitterhet. Efter Gustav IV Adolfs tillträde till regeringen mildrades A: s lott, dock ej så fort som han hoppats. Först i sept. 1797 gavs order, att A. ej skulle efterspanas, varefter han äntligen fick lämna Kaluga och fritt vistas utomlands. Under de följande åren förde han ett kringirrande liv, mest i Tyskland och Österrike. Han knöt därunder en nära förbindelse med änkehertiginnan av Kurland och hennes döttrar och vistades långa tider på familjens gods i Sachsén, Schlesien och Böhmen. Ett kärleksförhållande mellan den redan till åren komne A. och den äldsta dottern, den unga sköna prinsessan av Sagan, vittnade om hans gamla svaghet för den kvinnliga skönheten, hans oemotståndlighet och hans lättsinne. Den fullständiga rehabiliteringen, varpå A:s ädla maka arbetade i Stockholm, följde efter hand. Den 7 febr. 1799 borttogs A:s namn från skampålen. Efter kronprins Gustavs födelse utsågs grevinnan A. till hovmästarinna för den späde tronarvingen, och. 16 nov. s. å. befriades A. genom nåd från ådömt straff och återställdes till namn och heder. Tillstånd att återkomma gavs först i sept. 1800. Hösten 1802 utsågs A. till svensk envoyé i Wien och hade därmed åter inträtt i svensk statstjänst. Under Gustav IV Adolfs långvariga besök i Tyskland 1803—04 vistades A. tidtals i konungaparets sällskap. Det gemensamma hatet mot revolutionen och Napoleon bragte A. ånyo i gunst hos den unge, honom eljest så olike konungen. A:s oförsiktiga klander av österrikiska regeringens undfallenhet för Frankrike tvang honom redan i slutet av 1804 att begära entledigande från legationen i Wien för att förekomma en officiell anhållan därom. Han utnämndes till generalbefälhavare i Pommern. Det var vid denna tid allvarligt ifrågasatt att placera honom som generalguvernör i Finland, och hans livliga fantasi sysselsatte sig redan ivrigt med de för hans lokalpatriotism lockande uppgifter, som tycktes vänta honom. Men planen gick om intet, och han fick stanna i Tyskland. Efter utbrottet av kriget mot Napoleon blev han befälhavare för en avdelning av svenska armén därstädes och befordrades efter fransmännens utdrivande ur Pommern i apr. 1807 till general av infanteriet. Då A. alltför djärvt förföljde de vikande fransmännen in i södra Pommern, blev han återkastad med betydande förluster. Sårad i striden och missmodig över motgången, nedlade han sitt befäl på obestämd tid. Efter finska krigets utbrott blev A. överbefälhavare över den västra armén och ledde infallet i Norge på våren och försommaren 1808. Företaget slutade snöpligt nog med svenska arméns återtåg redan i slutet av maj, varefter A. intog försvarsställning vid norska gränsen med högkvarter i Vänersborg, tills han i aug. s. å. i tämligen öppen onåd skildes från befälet. Den följande tiden vistades A. hos sin måg greve Piper på Ängsö eller på sina barns egendom vid Nynäs. A. var medveten om intrigerna inom officerskretsar för konungens avsättning, ehuru han ej kom att aktivt medverka.

Efter revolutionen i mars 1809 återfick A. sitt befäl samt blev vid Karl XIII: s kröning utnämnd till »en av rikets herrar» och strax därefter, med bibehållande av sitt befäl, till president i krigskollegiet. Under de följande förhandlingarna om tronföljarvalet slöt sig A. till de s. k. gustavianerna, som önskade bevara tronföljden åt prins Gustav. Den brytning med Adlersparre, som till följd härav inträdde, gjorde, att A. redan i sept. s. å. ånyo skildes från befälet över västra armén. I förbittring begärde A. avsked från alla ämbeten, men förmåddes kvarstå tills vidare på sin president-plats. Under sommaren 1810 vistades A. i Finland och gjorde även ett besök i Petersburg och Moskva för att undersöka politiska förhållanden och möjligheter. Misströstan om Sveriges framtid och den egna framtiden därstädes, önskan att bevara fädernegodset Åminne och väl även hoppet att kunna gagna sitt fädernesland i trängre mening bragte därunder hos A. till mognad föresatsen att överflytta till Finland. A. återvände på hösten endast föx att ordna sitt avskedstagande. Den 11 okt. 1810 utträdde han definitivt ur svensk statstjänst. Det nya tronföljarvalet, som ägt rum Under A: s frånvaro, var naturligtvis alldeles i strid med hans sympatier och stärkte hans beslut. Vid sammanträffandet med Karl Johan blev A. dock snart intagen av dennes vinnande personlighet, och ett ganska vänskapligt förhållande inträdde dem emellan. Detta bröts plötsligt, då den misstänksamme kronprinsen av A: s fiender intalades, att denne intrigerade till gustavianska familjens förmån, och plötsligt 29 mars 1811 lät förvisa honom ur riket. Efter att hava hos ryske ministern i Stockholm, van Suchtelen, avlagt trohetsed till Alexander I, lämnade A. för alltid Sverige 1 apr. s. å.

Ännu en gång skulle A. komma att spela en betydande roll. Nästan omedelbart efter ankomsten till Finland kallades han av kejsar Alexander till Petersburg och knöt snart med den ryske kejsaren ett vänskapsband, som varade ända till slutet av hans liv. Såsom en av Finlands främsta män fick A. tillfälle giva Alexander sina råd rörande Finlands angelägenheter. Han medverkade Vid inrättandet av kommittén för finska ärenden i Petersburg, och hans rådslag lågo till grund för dess första instruktion av 6 nov. 1811. Själv blev han dess förste ordförande och har i denna egenskap fått tillfälle göra Finland betydande tjänster. Så har han väsentligen påverkat kejsarens beslut att förena Viborgs län med Finland. En mängd viktiga lagstiftnings- och organisationsåtgärder rörande Finland befordrades ivrigt av A. och hade i flera fall hans personliga inflytande hos kejsaren att tacka för sitt genomförande. Såsom kansler för Åbo universitet, vartill han för andra gången utnämndes i juni 1812, har han kraftigt verkat för genomförandet av universitetets nya stat och befordrat dess utveckling i övrigt. En tid var A. även tf. generalguvernör i Finland. Genom sitt personliga förhållande till kejsaren -kom han jämväl att utöva inflytande på ryska riksärenden. Han hade en verksam del i den bekante statsmannen Speranskijs avskedande 1812. S. å. blev han rysk general av infanteriet och kejsarens förste generaladjutant. Sin största betydelse fick A. genom den iver och framgång, varmed han styrkte Alexander till motstånd mot Napoleon. Under den första delen av kampen var han kejsaren följaktig, men hans oförsiktiga kritik av krigföringen väckte sådan förbittring hos ryska krigsbefälet, att han under fälttågets fortgång fick hålla sig hemma. A. åtföljde även Alexander vid mötet i Åbo med Karl Johan och blev där föremål för mycken utmärkelse av den svenske kronprinsen. Efter mötet upphöjdes han av Alexander till grevlig värdighet. A., vars hälsa länge varit vacklande, avled på sin villa vid Tsarskoje Selo utanför Petersburg några veckor efter Alexanders triumferande hemkomst från fälttåget mot Frankrike på sommaren 1814. Hans stoft fördes på ett ryskt örlogsskepp till Åbo och ned-sattes i familjegraven i Halikko kyrka nära Åminne.

A:s bana och personlighet äro intressefängslande. Oavsett den personliga tjuskraft, som var honom egen och som gjorde honom till gunstling hos en svensk konung och en rysk kejsare och överallt, där han visade sig, förskaffade honom triumfer i sällskapslivet, var han tydligen även i andligt avseende en rikt utrustad person. Han ägde en rik fantasi och en intelligens, som gjorde det möjligt för honom att med lätthet sätta sig in i växlande spörsmål och lägen, därtill en ovanlig förmåga att nedkasta sina tankar på papperet i brevets eller betänkandets form. A. var känd för sin kvickhet och esprit, besatt tidens hela något ytliga aristokratiska modebildning och briljerade med litterära intressen. Efter hand samlade han även en betydande erfarenhet på olika områden. Statsman i egentlig mening var han icke. Han var för livlig och oförsiktig, för ombytlig och sangvinisk, för överdriven i klander och i hopp för att kunna konsekvent fullfölja politiska syften. Även som militär var han trots personlig tapperhet och verklig duglighet knappt vuxen ett självständigt befäl. På höga förvaltningsposter minskade hans otålighet, despotism och oförmåga att finna sig i de byråkratiska formerna i hög grad värdet av hans stora driftighet och uppslagsrikedom. Över huvud ligger något dilettantiskt över A: s offentliga verksamhet, väl beroende därav, att han genom kungagunst kom för tidigt fram till höga platser och betydande inflytande utan att hava vunnit nödig utbildning. — A: s karaktär visar också ganska blandade egenskaper. Han var i hög grad njutningslysten och lättsinnig, särskilt i ungdomsåren — hans förhållande till fröken Rudenschöld blir alltid ett mörkt kapitel i hans historia — därjämte egoistisk, intriglysten och ej alltid fri från egennytta. Under sin glanstid vid Gustav III: s hov förmådde han ej bära den stora framgången med nödig värdighet och sårade genom skryt och övermod. Men han var också ädelmodig och frikostig, ridderlig och snar att glömma oförrätter och ingå försoning. Såsom Gustav III: s intimaste vän och trofasta stöd under den sista stormigaste tiden av denne konungs levnad förtjänar han alltid att minnas i svensk historia, liksom han såsom Finlands främste förespråkare inför dess nye ryske härskare har anspråk på finska folkets erkänsla. Hans konsekventa fiendskap till Napoleon gav honom under hans sista tid vid kejsar Alexanders sida till och med en viss universalhistorisk betydelse.

A: s vid processen beslagtagna papper ha från utrikesdepartementet (med G. A. Reuterholms papper) och från Svea hovrätt kommit till riksarkivet, hans efterlämnade papper, dagboksanteckningar, memoarer och brevväxling samt diverse utkast i politiska och vittra ämnen, vilka förvarats på Armfeltska fideikommissegendomen Åminne i Finland, äro nu till större delen deponerade i finska statsarkivet i Helsingfors. K. biblioteket äger hans på franska avfattade memoarer 1792—94 samt nedannämnda, av Ridderstad 1851 i översättning offentliggjorda »Mémoire justi-ficatif». Under A: s livstid trycktes blott ett par broschyrer av hans hand, i senare tid ha stycken av hans memoaranteckningar jämte uppsatser och anteckningar samt brev och statsskrifter av honom offentliggjorts i olika publikationer. Äldre biografier över A. i Biografiskt lexikon, Svenskt pantheon m. fl. äro fullständigt undanträngda av Elof Tegnérs ypperliga levnadsteckning, på vilken även senare skildringar av Ä:s liv väsentligen stödja sig.

Författare

L. Stavenow.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Prospectus d'un ouvrage ayant pour titre Histoire de la vie & de 1'administration de Gustave III, roi de Suéde. Philadelphia [a : Prag] 1793. 4: o <2), 20 s. [Makulerad uppl., varav dock ex. i KB och UB.] Ny uppl.: U. o. [Lucca] 1793. 4:o 31 s. [Ang. denna skrift, som efter A:s utkast redigerats av. hans handsekreterare, abbé d'Héral, se Tegnér,' 2, s. 98 o. följ., 141 o. följ.] — Relation des événemens, qui ont rapport å la mort' de Paul I, empereur de toutes les Russies. [Sthm 1801.] S. 97—118. (Anon.) [Skriften trycktes utan A: s vetskap som fingerat tidskriftsnummer men blev genast indragen.] — Precis de la campagne de Norvége 1'an 1808. Upps. 1811. 20 s. (Anon.) [Även meddelad i tysk övers., men utan säker kännedom om förf., i E. M. Arndt, Schwedische Geschichten (1839), s. 301—312, samt efter denne i norsk bland bil. till J. Aall, Erindringer som bidrag til Norges historie fra 1800—1815, D. 1 (1844), s. 437—451. — En kortare relation är tryckt i M. J. Crusenstolpes Skildringar ur det inre af dagens historia. De närvarande, 2: a uppl. (1836), s. 90—97.] — Berättelse om generalen, baron Gustaf Mauritz Armfeldts lefnad och politiska öden, författad af honom sjelf (Handl. rör. Sveriges äldre, nyare och nyaste historia, 1, 1830, s. 88—126; 2, 1830, s. 26—121). — Anteckningar af generalen baron Armfelt, till hans rättfärdigande, författade i Neapel den 16 mars 1794 (C. F. Ridderstad, Gömdt är icke glömdt, H. 8, 1851, s. 3—25). — Apercu de la situation actuelle de la Finlande sous des rapports civils et économiques [1811], utg. av J. R. Danielson-Kalmari (Hist. arkisto, 23: 2: 3, 1913, 12 s.). — Ang. A:s medarbetarskap i tillfällighetspjäser för hovteatern se texten.

Källor och litteratur

Källor: C. T. Odhner, Sveriges polit. historia under konung Gustaf III:s regering, 1—3 (1885—1905) jämte politiskt-historiska och krigshistoriska arbeten samt memoarlitteratur rörande Ars tid; DelaGard. archivet, 15 (1876); Kongl. Maj:ts och rikets Swea hof-rätts protocoller uti undersökningsmålet angående förrädiska stämplingar, hwarföre åtskillige personer tiltalte och häcktade blifwit (1794); C. F. Ridderstad, Gömdt är icke glömdt, H. 4, 7, 8 (1847, 49, 51); Six lettres inédites de Gustaf Mauritz Armfelt ä Francis d'Ivernois, publ. par Otto Karmin et Henry Biaudet (Annales academiae scientiarum Fenhicaä, Ser. B., T. 8, N: o 3, 1912); Utdrag af de hufwud-sakeligaste handlingar, som lemna uplysning om det hos . .. Swea hof-rätt anhängige hög-mål rörande åtskillige personers förehafde stämplingar emot rikets antagne och beswurne regering och styrelse jemte en derpå grundad berättelse i målet (1794) [utkom även i italiensk övers.]; C. v. Bonsdorff, Gustaf Mauritz Armfelt såsom Åbo akademis kansler (Finsk tidskr. 1911); dens., Gustaf Mauritz Armfelt på förslag till generalguvernör öfver Finland fHist. tidskr. för Finland 1916); dens., G. M. Armfelt och R. H. Rehbinder (ibid. 1918); N. v. Dardel, Friherre Gustaf Mauritz Armfelt (Stockholms öfverståthållare, 20) (Personhist. tidskr. 1905); T. Hartman, De tre gustavia-¦nerna G. M. Armfelt, J. F. Aminoff och J. A. Ehrenström (1899); S. Ingman, Gustaf Mauritz Armfelt. En lefnadsteckning. Öfvers. af L. Saxen (1900); [C. F. Nordenskiöld], Gustav Moritz Armfeldts Landesverrätherey (1795; även-på svenska s. å. med titeln: Gustaf Mauritz, sitt fäderneslands förrädare. Öfwersättning); Ada Rydström, Armfeltarne på Hunnerstad och deras närmaste (1916); G. Schauman, G. M. Armfelt och Finlands ställning 1810 (Sv. litter.-sällsk. i Finland, Forhandl. och uppsatser, 15, 1901); M. G. Schybergson, Gustaf Mauritz Armfelt i Ryssland 1810 (Finsk tidskr. 1913); E. Tegnér, Gustaf Mauritz Armfelt, 1—3 (1883—87); P. O. v. Törne, Gustaf Mauritz Armfelt i Sverige och Ryssland åren 1810—1811 (Öfversikt af finska vetenskaps-societetens forhandl., Bd 57, Afd. B, N:o 4, 1915).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Gustaf Mauritz Armfelt, http://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18804, Svenskt biografiskt lexikon (art av L. Stavenow.), hämtad 2014-04-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18804
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Gustaf Mauritz Armfelt, urn:sbl:18804, Svenskt biografiskt lexikon (art av L. Stavenow.), hämtad 2014-04-24.

Rättelser och tillägg

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel.
Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se