Meriter

Arvid Siggesson, folkledare, politiker, var från början skrivare hos Nils Sture på Västerås slott. Efter dennes död 1494 var han knuten vid Västerås domkapitel, där han erhöll prebenda apostolorum 19 maj 1495. Han kvarstod sedan som kanik i Västerås till sin död. Jämsides med kanonikatet innehade han efter vartannat flera pastorat inom det västmanländska stiftet. Sålunda förordnades han 19 maj 1495 till kyrkoherde i Barkarö (nu Västerås-Barkarö). År 1501 voro planer å bane att genom Hemming Gadhs bemedling hos Sten Sture d. ä. utverka hans befordran till kyrkoherde i Köping, men de torde icke ha lett till något resultat; däremot var han från 1502 kyrkoherde i Fellingsbro. Vid tiden för Svante Nilssons regeringstillträde 1504 erhöll han transport till Mora. Han nämnes sista gången 5 sept. 1520.

Biografi

A. var en av sin tids märkligaste personligheter. Utrustad med betydande politisk begåvning, var han »en Hemming Gadh i smått» (Allén). Helt den yngre Sturesläktens man, hyste han inga varmare känslor för Sten Sture den äldre, som indragit Västerås slottslän från hans älskade herre Nils Sture kort före dennes död och som under sitt första riksföreståndarskap ansågs ha behandlat jämväl Svante Nilsson mindre väl. Med den sistnämnde stod han på synnerligen förtrolig fot. Under sin Fellingsbrotid bevakade han dennes intressen både i Närke och i Västergötland — ett och annat tyder på att han var bördig från sistnämnda landskap — och förstod att med stor skicklighet befästa allmogens sympatier för herr Svante. Sedan denne blivit riksföreståndare, kom det på A:s lott att som kyrkoherde i Mora vara hans främste förtroendeman och förespråkare i den politiskt så viktiga Siljansbygden. Uppgiften var från början full av svårigheter, ty herr Svante hade genom sitt uppträdande mot Sten Sture 1497 i hög grad förspillt sin popularitet bland dalamännen, vilka alltfort misstänkte honom för danskvänlighet. A. mottogs därför vid sin ankomst med misstro av Morabönderna, som betraktade honom som en »herrehyllare och lackare», den där ditsänts för att »förråda allmogen». Men genom klokhet och duglighet lyckades han snart omstämma bönderna till sin herres förmån, och om Dalarna sedan blev det landskap, där kärleken till Stureätten var starkast och höll i sig längst, så är det icke minst A:s förtjänst. A. spelade emellertid en minst lika viktig roll som Svante Nilssons högt skattade rådgivare i den allmänna politiken. Han umgicks med denne som med en jämlike — härtill bidrogo väl de gemensamma minnena från herr Svantes fädernehem — och anslog i sina brev till honom en nästan faderligt förmanande ton med råd och anvisningar i dagens frågor. Hans uppslag vunno i allmänhet stort beaktande från riksföreståndarens sida. Han styrkte denne i motståndet mot förslaget om en årlig tribut till konung Hans, ett förslag, som ivrigt omfattades av det svenska aristokratpartiet. A. såväl som Svante ansåg detta projekt kränkande för den nationella självkänslan. I stället framkastade han (febr. 1508) en idé, som gick ut därpå, att Hans borde ställas till freds genom en pekuniär gottgörelse en gång för alla. Härigenom skulle konungen erhålla vederlag för sina obestridligt välgrundade anspråk på den svenska kronan, utan att riket därigenom komme i en »evig bepliktning», såsom fallet skulle bli med en årlig tribut. Tanken väckte anklang hos riksföreståndaren, som lät avfatta instruktionerna för de svenska sändebuden vid fredsmötet i Varberg juni 1508 i enlighet med A:s program, men kunde till följd av kung Hans' motstånd icke realiseras. A. är jämväl, såvitt man vet, den förste, som uttalat den sedan aldrig övergivna idén om det nationella konungadömets återupprättande för Sten Sture den yngres räkning — det sker, åtminstone antydningsvis, redan 1504 i ett brev till herr Svante. En sak, som låg A. varmt om hjärtat, var förbindelserna mellan Sverige och Norge, och han tröttnade icke att för herr Svante framhålla, hurusom norrmännen, med vilka han genom ständigt kunskapande stod i nära förbindelser, voro djupt missnöjda med det danska våldsregementet. Svenskarna borde, menade han, begagna sig av detta förhållande, med råd och dåd bistå norrmännen i deras kamp för sitt nationella oberoende och försäkra sig om deras bistånd mot den gemensamme danske fienden. »Bättre är, att konung Hans och hans parti hava två riken emot sig, än att han skall hava två riken med sig emot Sverige», skriver han 1508. Tyvärr togo Sturarna icke i önskvärd utsträckning detta kloka råd ad notam. A:s intime vän Peder Sunnanväders djupa försänkningar i Norge under 1520-talet och norrmännens då ådagalagda sympatier för det svenska Sturepartiet böra emellertid ses mot bakgrunden av A: s energiska agitation för en svensk-norsk allians tjugu år tidigare. Under Sten Sture den yngres regering framträder A. icke så mycket som förut i källorna, men detta kan bero på det bevarade materialets bristfällighet. Så mycket är emellertid klart, att han trofast bistod även denne, i den mån det var honom möjligt, och Kristian II och Gustav Trolle räknade honom ännu 1519 och 1520 bland sina verksammaste vedersakare. Den påvlige legaten Arcimboldi överhopade honom under sitt besök i Sverige 1518–1519 med gunstbevisningar under framhållande av hans inflytelserika ställning hos riksföreståndaren.

Författare

G. Carlsson.

Arkivuppgifter

Ett tiotal av A:s även stilistiskt högtstående brev förvaras i danska riksarkivet (Sturearkivet, A II och CV

Källor och litteratur

Källor: Sturearkivet med Arvid Siggessons arkiv, danska riksarkivet; Acta pontificum Danica, udg. av A. Krarup og J. Lindbask, 4 (1915); Bidrag till Skandinaviens historia ur utländska arkiver, utg!' af C. G. Styffe, 4—5 (1875, 84); Sverges traktater med främmande magter, utg. af O. S. Rydberg, 3 (1895); C. F. Allén, De tre nordiske Rigers Historie 1497—1536, 1—3: 1 (1864 —67); S. J. Boéthius, Bönder, bergsmän och brukspatroner i Dalarnas historia (Hist. tidskr. 1916); G. Carlsson, Hemming Gadh (1915). — Se i övrigt: A. Garfvé, Fellingsbro sockens historia (1904), s. 165, 294.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Arvid Siggesson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18855, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Carlsson.), hämtad 2024-04-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18855
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Arvid Siggesson, urn:sbl:18855, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Carlsson.), hämtad 2024-04-16.