Meriter

11. Karl Baner, broder till de fyra föregående [B. 7, B. 8, B. 9, B.10], f. 17 okt. 1598 på Segersjö i faderns fängelse, d. 11 apr. 1632 i Elbing. Erhöll enskild undervisning i hemmet; student i Uppsala 1 juni 1615; lämnade universitetet 14 apr. 1617; företog utländska resor 1618–24. Kammarherre 1624; överkammarherre 1625; användes i diplomatiska uppdrag; guvernör i Marienburg 1626 (instruktion 15 juli)–okt. 1627; statssekreterare 1629 (K. brev 17 maj); legat i Pommern 12 aug. 1630; v. guvernör i Preussen. 30 okt. 1631.

Gift 6 jan. 1628 med Kristina Sigrid Bielke, f. 11 nov. 1603 på Kråkerum, d. 28 maj 1645, dotter till rikskanslern Svante Bielke.

Biografi

B. ägde utpräglad håg och fallenhet för studier. Långt innan han blev gammal nog att släppas till boken, låg han över modern och brödernas lärare med böner om att få lära sig läsa och tillgodogjorde sig sedan undervisningen med sådan lätthet, att han blott behövde ledas och hjälpas, aldrig pådrivas. Efter ett par studentår i Uppsala, varunder han bl. a. inhämtade kunskap i latin och tyska, anträdde han 1618 den sedvanliga utrikesresan tillsammans med sin preceptor Johannes Laurentii Stalenus, sedermera professor i grekiska och slutligen biskop i Växjö. Enligt anvisning av konungen, vilken även bidrog till kostnaderna för B:s utbildning, stannade de först i tre år vid det berömda universitetet i Leiden. Här grundlade B. en färdighet i engelska och franska språken, som sedan befästes och fullkomnades under ettåriga studier i Oxford och en tvåårig vistelse i Paris. Hemkommen 1624, upptogs han liksom bröderna i Gustav Adolfs närmaste omgivning och omfattades, som det sades vid hans grav, av denne med en bevågenhet, som snarare kunde kallas faderlig än kunglig; ett rykte, att han i Paris skulle ha tryckt en broschyr om avrättningarna i Linköping år 1600, synes ha uppkommit genom ett missförstånd och rubbade i varje fall ej konungens förtroende för honom. B:s utbildning och mångsidiga språkkunskaper förutbestämde honom till diplomatiska värv. Då Gustav Adolf efter misslyckandet av underhandlingarna om Sveriges deltagande i tyska kriget i juni 1625 sände Gabriel Gustavsson Oxenstierna till Tyskland, England och Holland för att sondera ställningen och bevara förbindelserna, fick B. följa med och erhöll därjämte (28 juni) det hedrande uppdraget att ensam fortsätta till Frankrike i enahanda syfte. Ehuru han till följd av sina instruktioner trots enträgna inviter ej kunde gå längre än till allmänt hållna komplimanger, bemöttes han under sitt besök vid det franska hovet i okt. 1625 med en förekommande artighet, som tillfyllest vittnade om att man även där ville bevara de vänskapliga relationerna för framtida eventualiteter. B:s nästa uppgift blev att såsom guvernör i Marienburg taga ansvaret för denna viktiga orts försvar samt stadens och den kringliggande traktens förvaltning. Medan det rent militära sköttes av under hans uppsikt ställda officerare, fick han här under Axel Oxenstiernas ledning göra sina lärospån i den civilmilitära och civila administrationen. Särskilt ålåg det honom att bringa reda i de genom kriget tilltrasslade kamerala förhållandena, och penningbekymren voro som alltid tryckande. På hösten 1627 fick B. återvända till den diplomatiska banan. Jämte K. L. Rasche sändes han till Danmark med det viktiga uppdraget att genom löften om svensk hjälp förebygga ett kapitulationsartat danskt fredsslut (instruktion 27 okt.). Det omedelbara resultatet av detta svenska närmande blev den danska beskickning, som 4 jan. 1628 i Stockholm preliminärt avtalade ett förbund mellan Sverige och Danmark. På nyåret 1628 firade konungen med stor ståt B:s bröllop på Stockholms slott. Kort förut, i nov. 1627, hade han i rådet nämnts bland adelsmän, som voro tjänliga till lantmarskalk. Under 1628 års preussiska fälttåg anslöt han sig till konungens omgivning. B. nämnes nu ofta i samband med viktigare diplomatiska steg. Han var sålunda på hösten 1628 påtänkt för en beskickning till kejsaren, som dock inställdes, och utsågs på nyåret 1629 att deltaga i fredskongressen i Lybeck, ehuru Gabriel Gustavsson Oxenstierna senare fick inträda i hans ställe. På sommaren s. å. mottog han med den nyskapade titeln »secretarius status» en framskjuten plats i kansliet, en utnämning, som dock till en början synes ha förefallit honom mindre förenlig med hans börd, emedan sekreterartjänsterna dittills plägat besättas med »nedrigare ståndspersoner». Då det mot årets slut blev fråga om att reda ut det oklara förhållandet till Danmark genom förhandlingar på ort och ställe, var det meningen att använda B. och Adler Salvius för denna ytterst krävande beskickning, som dock blev inställd. B. var en av de kommissarier, som i dec. 1629 och i febr.–mars 1630 underhandlade med det franska sändebudet Charnacé, och spelade därvid en framskjuten roll, vilket vitsordades även därav, att han var utsedd att avgå till Paris, då det i dec. var fråga om att förlägga de fortsatta förhandlingarna dit. Allt tyder på, att B. nu stod de ledande kretsarna mycket nära. I apr. 1630 nämndes han, ehuru ännu blott ett par och trettio år, bland påtänkta riksråd — en värdighet, som han dock aldrig hann uppnå — i maj satt han vid protokollet i riksrådet under två av de viktigaste utrikespolitiska överläggningarna, och slutligen utsågs han att deltaga i de tilltänkta förhandlingarna med kejsarens ombud i Danzig. Sedan dessa strandat, kallades han av konungen till Pommern för att avlägga rapport och togs där i anspråk som Sveriges ombud eller legat hos hertigen i Stettin. Han fick omedelbart deltaga i förbundsunderhandlingarna med denne och avgav bl. a. i konungens namn rörande fördragets då och ända till våra dagar omstridda fjortonde paragraf den lugnande försäkran, som förmådde hertigen att underteckna. Även i de samtidigt pågående, än en gång resultatslösa förhandlingarna med Charnacé framträdde han, om än blott i förbigående, men var däremot ej med om den slutliga uppgörelsen i Bärwalde, ehuru han sedermera i Stettin fick sätta sitt namn under fördragsurkunden. Ett uppdrag, som 21 juni 1631 gavs honom att jämte Åke Tott avsluta ett förbund med Mecklenburg, ledde ej till påföljd, då förhandlingarna på grund av krigsrörelsernas utveckling ej kunde förläggas till Pommern och B. ej kunde undvaras i detta land. Hans krafter togos där helt i anspråk av förhållandet till hertigen och hans ständer samt den mångfald civilmilitära och finansiella frågor, han hade att handlägga. Ställd mellan arméns omättliga behov och ständernas tröghet att betala, kunde han, helt visst till skada för alla, i sin administration ej uppnå den reda och organisatoriska ordning, som på papperet införts genom överenskommelserna med Pommern. Uppgiften var emellertid säkerligen olöslig, och allt talar för att han utfört sitt värv med fasthet och trohet gent emot Sverige men också med all den humanitet gent emot det ockuperade landet, som förhållandena tilläto. Som ett obetingat erkännande av hans duglighet får det givetvis betraktas, att han vid Oxenstiernas avresa till konungen 1631 kallades att ersätta denne på den viktiga guvernörsposten i Preussen. Det lyckades honom här enligt ett vittnesbörd att tillfredsställa såväl sina landsmän som de inhemska, och då han inom kort bortrycktes av en elakartad sjukdom, lär man allmänt ha beklagat att ej längre få tillgodonjuta hans förvaltning. Otvivelaktigt var det en mycket lovande bana, som avbröts genom B: s förtidiga död, och näppeligen var det med orätt, han på sin dödsbädd betygade, att han städse i första rummet satt sina plikter mot konung och fädernesland. Om hans personliga förhållanden och egenskaper är föga känt. Han skrev sig till egendomarna Örby, Huvudnäs och Västanå samt Werpel i Estland och erhöll samtidigt med utnämningen till guvernör i Marienburg Stuhm med underlydande i Preussen, en donation, som naturligtvis gick förlorad genom stilleståndet 1629. Vid hans begravning i Uppsala skildrade hans lärare professor Stalenus hans personlighet med ett tonfall, som synes röja uppriktig tillgivenhet, och hans avskedsord till hustru och barn, sådana de återgivas i Stalenus' tal, efterlämna trots den dubbla inklädnaden i tidevarvets omständliga teologiska uttryckssätt och den latinska retorikens fraser ett omedelbart och gripande intryck.

Författare

B. Boëthius.

Källor och litteratur

Källor: Riksregistr., B:s skrivelser till K. M:t och Axel Oxenstierna samt Gallica: B:s relation om 1625 års beskickning till Frankrike RA — Rikskans eren Axel Oxenstiernas skrifter och brefvexling, 1: 3-6 (1900-18), 2: 1, 3 (1888, 90); Sv. riksrådets prot., 1, 2 (1878, 80). — N. Ahnlund Gustaf Adolf inför tyska kriget (1918); G. Björlin, Johan Baner, 1 (1908); M. Bär, Die Politik Pommerns während des dreissigjährigen Krieges (1896); J. Hallenberg, Svea rikes historia under konung Gustaf Adolf den stores regering, 5 (1796), s. 336 o. följ.; N. Eden, Den sv. centralregeringens utveckling till kollegial organisation (1902), s. 192; Isr. Hoppe, Geschichte des ersten schwedisch-polnischen Krieges in Preussen, hrsg. v. M. Toeppen (1887); J. Laur. Stalenus, Oratio exeqvalis in funere . .. Dn. Caroli Baner (1633); L. Weibull, De diplomatiska förbindelserna mellan Sverige och Frankrike 1629—31 (1899).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Karl Banér, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/19044, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Boëthius.), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:19044
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Karl Banér, urn:sbl:19044, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Boëthius.), hämtad 2024-04-19.