Meriter

Stenberg, Johanna Ulrika (Ulla), f 16 april 1792 i Jönköping, Slottsförs (fdb saknas), d 16 april 1858 där, Kristina. Föräldrar: prosten Nils Johan Colliander o Anna Christina Ribbing. Väveriidkerska o innehavare av Stenbergska damastväveriet i Jönköping från 29, led av dir för Flickskolan där 35.

G 5 maj 1822 i Bankeryd, Jönk, m snör-makaren o rådmannen Gottfrid Stenberg, i hans 2:a g, f 26 dec 1768 i Jönköping, Kristina, d 3 jan 1847 där, ibid, son till snörmakaren Johan Gottfrid S o Helena Rebecka Frisch.

Biografi

Ulla S växte upp i ett prästhem utanför Jönköping; fadern var från 1794 till sin död 1816 kyrkoherde i Järstorps och Ban-keryds församlingar. Det var förmodligen i denna krets av människor och genom S:s släkt, den småländska vävkunniga Oxel-grenska släkten, som hennes starka intresse för vävnadskonsten kom att väckas. Efter faderns bortgång bosatte sig S i Banke-ryd och ägnade sig helt åt vävning.

1700-talet har betraktats som det mest högtstående århundradet vad gäller sv damastvävnad, medan 1800-talet mer präglades av ett ökat marknadstänkande och konkurrens från billigare material. Som representanter för det förstnämnda seklets tillverkningar kan nämnas Flors manufaktur i Söderhamn med privilegier 1733 och Vadstena kammarduksmanufak-tur som 1784 böljade framställa duktyger i damast. Under det senare seklet kom det Stenbergska damastväveriet i Jönköping att i närmare 60 år, fram till nedläggningen 1883, inta en särställning. Under 1800-talet kom tillverkningen också att koncentreras till städerna och moderniseras med hjälp av ny teknik hämtad från utlandet. Samtidigt inriktades försäljningen alltmer på nya välbärgade konsumentgrupper.

Det var vanligt förekommande i början av 1800-talet att hushållningssällskapen gav stöd till olika hantverksyrken och näringar. Särskilda medel anslogs i Jönköpings län för linodling och ett antal flickor sändes till Ångermanland för att lära linnevävnadskonsten. Vid ett av hushållningssällskapets möten 1819 erhöll S en utmärkelse som "vittnade om Mamselle Collianders sällsynta färdighet i vävnad och deras uppbindning samt smak i rand-ningen, och hon dessutom, nog blygsam att själv söka någon allmän uppmärksamhet av flera närvarande ledamöter vitsordades såsom ovanligt arbetsam och kunnig i varjehanda fruntimmersslöjder".

1822 gifte sig S med rådmannen och snörmakaren Gottfrid Stenberg och s å annonserades i lokalpressen om att i hans affär i Jönköping försåldes "alla sorters ylle- och bomullstyger, mössor, tröjor, cale-cons av såväl eget förlag som tillsläppt gods mot vanliga fabrikspriser". Den första egna tillverkningen ägde således rum på vävstolar inrymda i det Stenbergska hemmet. Under senare delen av 1820-talet gav S även undervisning i vävning av olika damast-, duk- och möbeltyger och hade planer på att inrätta en vävskola i staden. I samband med koleraepidemin 1834 omorganiserades stadens fattigvårdsväsen och en särskild "fruntimmersdirektion", där S var ledamot, grundade en arbetsskola för flickor. Det är troligt att vävning där var ett viktigt inslag i undervisningen.

Vid en större slöjdutställning i Sthlm 1834 exponerade S åtskilliga linnevävnader med damastmönster, och sex år senare anordnades i prins Karls palats ytterligare en utställning där S:s tillverkningar kom att uppmärksammas. Av de tio artiklar som utställdes kan nämnas yllemattor, bordtäcken av bomull och linne samt borddukar, servetter och tedukar av damast.

Ännu så länge bar tillverkningen karaktär av hantverk, men i mitten av 1840-talet inträffade en förändring då makarna S gjorde en resa till Sthlm, varvid herr Stenberg vid hovet fick förevisa prov på S:s väv-konst. S begagnade vistelsen i Sthlm till att göra ett besök vid fabrikör K A Almgrens (bd 1) sidenväven. Där fick hon för första gången se en jacquardvävstol, i vilken de finaste mönster kunde vävas av blott en person. S imponerades av den sinnrika uppfinningen och lät inköpa två exemplar av denna vävstol.

1849 hade S tre jacquardvävstolar i sitt väveri och två år senare deltog hon med sina slöjdalster på världsutställningen i London. Till det Stenbergska damastväve-riet, beläget vid nuvarande Östra Storgatan 17, kom därefter beställningar inte bara från Sverige utan även från utlandet. Tillverkningsvärdet fördubblades i början av 1850-talet och uppgick året före stadsbranden 1854 till 8 500 rdr. Linneväveriet hyste då åtta jacquardvävstolar och 18 mantalsskrivna arbetare, mest kvinnor, och anläggningen betraktades nu som fabriksrörelse.

Mönstren för det berömda Stenbergska duktyget lär ha ritats av S själv tillsammans med dottern Elfrida och vävnaden var "tillräckligt yppig för att tillåta de olika glänsande ytorna i varp och väft att livligt spela mot varandra och åstadkomma hela den rika effekt, vilken är damastvävnadens stora hemlighet". Det var annars vanligt att damastväverier genom att använda tät varp och gles väft eller inslag kunde spara material och förenkla arbetet. S använde istället en motsatt tillverkningsmetod med glest spänd varp och packat inslag. Varan blev då visserligen dyrare, men å andra sidan ökade kvaliteten och fastheten i tyget.

Fabriken kom emellertid att så gott som helt förstöras i samband med den stora branden i Jönköping 1 mars 1854. Endast en vävstol kunde räddas, men med stöd av allmänna medel och ett räntefritt förlagslån återuppbyggdes anläggningen och den tidigare snörmakargesällen Reinhold Beck fick den närmaste tillsynen i väveriet. Beck hade varit anställd i S:s makes snör-makeri och i mitten av 1840-talet företagit en två år lång studieresa till Tyskland där han bl a lärt sig damastvävnad.

Efter branden flyttades anläggningen till Östra Storgatan 61 och utvidgades åter till åtta vävstolar med ett 20-tal anställda. Tillverkningsvärdet uppgick till drygt 10 000 rdr. Verksamheten bedrevs i två byggnader, en belägen utmed Storgatan och ett tvåvåningshus på gårdens motsatta sida åt Vättern. Den förra rymde förmak, kabinett, sal och Becks privata rum. I vindsrummet förvarades vävlagret. Det senare huset inhyste på övre våningsplan vävsalen, varprum och Becks arbetsrum. På nedre botten fanns mangel, bakstuga och brygghus samt blekbod med två stora kar, det ena för tvätt, det andra för blekning. På vindsrummet förvarades garnlagret.

Vid världsutställningen i Paris 1855 var Stenbergska väveriet åter representerat och dess alster belönades med "mention honorable". Det var ett segerns år för Jönköpings industrier. Hela staden talade med stolthet om tändsticksfabrikens säkerhetsstickor, nu för första gången utsläppta i handeln, och om de Stenbergska dukarna, som hemfört pris vid tävlingarna i såväl London som Paris.

Efter S:s död 1858 tog döttrarna Mathilda Gustava S (1827-1903) och Kristina Elfrida S (1829-1913) tillsammans med vävmästaren Beck över verksamheten. Beck blev i maj 1873 ägare till en tredjedel av rörelsen och under de nya ägarnas ledning vann företaget flera utmärkelser på utställningar i Skandinavien och i övriga Europa. I statistiken från mitten av 1860-talet omnämns i Jönköping även en annan väverifabrik med tio vävstolar vars ägare var en A Albrecht. Denne hade specialiserat sig på tillverkning av bl a kasinett, dvs en form av kypertvävnad, där varp och inslag bildar snett löpande linjer. De två väverierna i staden uppvisade tillsammans ett årligt tillverkningsvärde på över 22 000 rdr och sysselsatte fler än 20 mantalsskrivna arbetare.

1875 var alltjämt åtta vävstolar igång i den Stenbergska fabriken och fyra mönster vävdes, nämligen de så kallade a-, b-, c-och d-mönstren, dvs Kronprins, Filigran, Nya Snedderna och Druvmönstret. Anläggningen drevs av Beck och systrarna Stenberg tillsammans med ytterligare fem kvinnor. Totalt tillverkades detta år 8 395 fot damastväv till ett värde av 8 417 kr. Verksamheten pågick från sju eller åtta på morgonen till åtta på kvällen med en timmes middagsrast. På våren skulle vävnaderna blekas och på en gård i närheten av Huskvarna utsågs lämplig plats där dukarna exponerades i solen.

Fabriken var emellertid alldeles för oansenlig för att kunna stå emot den ökade konkurrensen från storindustrins billighetsvaror och den djupa kris i ekonomin som inleddes under senare delen av 1870-talet och pågick ett bra stycke in på följande decennium. När därför en strejk i Leeds gjorde det omöjligt att erhålla högklassiga engelska råvaror, fattades 1883 beslut om nedläggning. De Stenbergska vävstolarna försåldes i böljan av 1890-talet till ingenjören och föreståndaren för vävskolan i Borås, Arvid Gerhard Damm. Denne flyttade emellertid till Tammerfors 1897 och rörelsen avvecklades.

Författare

Bengt Berglund

Källor och litteratur

Källor o litt: B Berglund, J Christensen o R Tha-venius, Liberalernas Jönköping: stad i omvandl 1825-1875 (1990); C R Björkman, Stenbergska väfve-riet: ett blad ur Jönköpings hist (1908); E Thorman, Det Stenbergska Damastväveriet i Jönköping (Fataburen 1933): dens. Studier i sv textil konst (1950).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
J U (Ulla) Stenberg, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/20064, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Berglund), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:20064
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
J U (Ulla) Stenberg, urn:sbl:20064, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Berglund), hämtad 2024-04-19.