Meriter

1 Gustaf Olsson (Stenbock), f omkr 1504/08^[1], d 24 maj 1571 i Kolbäck, Vm (Malin Stures släkbok, utg av S Leijonhufvud, PHT 1913, tr 1914, s 158). Föräldrar: häradshövdingen Olof Arvidsson o Karin Haraldsdtr (Lake). Riksråd senast 20 maj 34, riddare 37 vid Kristian III:s kröning i Khvn, ståth i Västergötland 9 april 40, häradsh i Kinds hd trol från 12 aug 53, sekrete råd 55, överste sekrete råd senast 5 febr 57, frih 29 juni 61, marsk från senast 26 jan 69, tf ståth över Vadstena slott o län från 20 febr 70.

G sept 1531 (Palmschöld a a) m Brita Eriksdtr (Leijonhufvud), f omkr 1514, d 25 mars 1572 i Dagsberg, Ög (Malin Stures släktbok, s 158), dtr till riksrådet Erik Abrahamsson (Leijonhufvud; bd 22) o Ebba Eriksdtr (Vasa).

Biografi

Trots att G på fädernet tillhörde en uppåtstigande ätt med omfattande släktkontakter och godsinnehav i södra Västergötland och västra Småland, stod han ännu i slutet av 1520-talet klart tillbaka för spetsarna inom landskapens talrika frälse. När dessa, med Ture Jönsson (Tre rosor) och Måns Bryntesson (Lilliehöök; bd 23) i spetsen, reste upprorsfanan mot kung Gustav våren 1529, intog G en försiktigt avvaktande hållning. Efter upprorets snara sammanbrott skyndade han sig att betyga kungen sin trohet och fick plats i den konungsnämnd som dömde de ledande upprorsmännen till döden.

Möjligen kan man se förläningen av Kungslena by i socknen med samma namn i Västergötland 1530 som en blygsam belöning för G:s välförhållande. Kungens alltmer adelsvänliga politik under 1530-talet, men framför allt hans nya äktenskap 1536 med Margareta Eriksdtr (Leijonhufvud; Margareta, bd 25), som var yngre syster till G:s hustru, kom på många sätt att gynna denne. G blev efter hand den mest anlitade och betrodde i det viktiga politiska nätverk som utgjordes av en växande skara högadliga "kungafränder". Redan G:s eget äktenskap med Brita Eriksdtr hade inneburit ett socialt avancemang, med nya betydelsefulla relationer till ledande högadliga kretsar.

Ett resultat var G:s utnämning till riksråd senast 1534, vilket också gav honom en första större territoriell förläning, Östbo hd i Småland. Två år senare ersattes denna med det långt större Kind i Västergötland, där också G:s befästa sätesgård Torpa, Länghems sn, var belägen. Hans förmåner och uppdrag utvidgades ännu mera påtagligt 1540, med förläningen av Älvsborgs slottslän, omfattande sju härader, därtill Bollebygd och följande år även Marks hd. Därmed blev G landskapets i särklass störste låntagare och förfogade över hela södra Västergötland, från Göta älv i väster till Smålandsgränsen i öster.

Redan som slottshövitsman och länsherre fick G en militär och politisk nyckelposition i Västergötland. Den s k regementsordningen, utfärdad i april 1540, gjorde dessutom G till ståthållare över hela landskapet med ett övergripande administrativt ansvar för såväl uppbörd som rättsväsende. Denna tidiga ansats till ett regionalt mellanled i centralmaktens uppgifter bar, liksom mycket annat vid denna tid, kanslern Conrad v Pyhys (bd 29) signum. Det blev mera ett mellanspel som upphörde efter kanslerns fall 1543. Titeln ståthållare fick G likväl behålla, vilket tenderat att ge en något överdriven bild av hans faktiska status.

G:s ställning som Västergötlands ledande storman markerades ytterligare med den nya evangeliska kyrkoorganisadon som lanserades 1540. Han utsågs då till konservator i Skara stift, en befattning som var avsedd att överta biskopens dömande verksamhet.

När en våldsam bonderesning bröt ut i sydöstra Småland försommaren 1542, beordrades G att med västgötafrälsets styrkor rycka in i Småland och försäkra sig om menigheternas trohet till kungen. Redan efter ett par veckor tågade G själv i spetsen för 400 man in mot oroshärden. I Värnamo tvang han ett i hast utlyst landsting för Finnveden att svära kungen sin trohet. Försöket att hinna fram till Växjö och på motsvarande sätt diktera ett pålyst landstings beslut fick däremot motsatt verkan och utlöste en allmän resning i kringliggande härader. Efter strider kring Bergkvara tvangs G inför hotet från överlägsna bondeuppbåd till en vapenvila med upprorsledaren Nils Dacke (bd 9) fram till 1 nov. Avtalet väckte kungligt missnöje och blev inte bekräftat, vilket ledde till upprorets snabba spridning långt upp i Östergötland.

Bondeoro och strider spred sig också till Västergötland. Kung Gustav gav flera gånger uttryck för missnöje med G för bristande initiativ och rapportering. I likhet med flera herrar inom rådsaristokratin torde G ha varit benägen att lösa konflikten förhandlingsvägen, i strid med kungens fasta föresats att krossa upproret med våld.

Sedan en ny vapenvila brutits under vintern 1543 efter omfattande kungliga värvningar, gjorde G en ny framstöt med västgötafrälset mot Växjöbygden som led i ett stort och samordnat anfall för att krossa upproret. I början av april erövrade hans trupper Kronoberg, som en tid varit Dackes högkvarter, men först sedan det militära avgörandet fallit längre upp i Småland.

Kung Gustavs misstro tonade snart bort, och G framstår i det följande som dennes högt betrodde medarbetare i det av "kungafränderna" helt dominerade riksrådet, vilket i sin tur till synes villigt dansade efter kungens pipa. Närheten till kungen blev ytterligare markerad genom dennes beslut att som nybliven änkling äkta G:s 16-åriga dotter Katarina (bd 20) 1552.

Några större ekonomiska belöningar följde inte med upphöjelsen till kunglig svärfar - de var redan betydande nog. Däremot anförtroddes G viktiga militära uppdrag, när kungen vistades i Finland i samband med det 1555 utbrutna kriget mot Ryssland och ett befarat danskt angrepp. Som ett led i aktiva försvarsåtgärder erbjöd sig G att överlåta sitt säteri Toftaholm, Dörarps sn, vid Lagastigen till kronan för att där uppföra en modern försvarsanläggning. Förläningen s å av det stora och indräktiga Västbo hd kan ses som en erkänsla för G:s insatser.

En viss krympning av förläningsinnehavet skedde däremot under kungens sista levnadsår, främst med Barne hd 1558, vilket dock var ett genomgående inslag för högadeln till följd av det k testamentet och hertigdömenas tillkomst. Förändringen blev långt mera påtaglig efter Erik XIV:s trontillträde. Visserligen upphöjdes såväl G som sonen Erik till friherrar 1561, men s å drogs Älvsborgs slott och län in till kronan. Kvar av G:s länsinnehav var huvudsakligen de tre sammanhängande häraderna Kind, Mark (till 1566) och Bollebygd (till 1564). Särskilt de båda förstnämnda blev svårt förhärjade under det 1563 utbrutna kriget mot Danmark.

Ett ganska kortvarigt uppdrag som fältöverste för de sv trupperna i Västergötland 1564 rönte kungens missnöje. Dennes misstänksamhet mot G:s söner Olof och Abram kastade en skugga även över fadern. Olof Gustafsson, 1564 dömd till döden av Höga nämnden för förrädiskt tal, blev visserligen benådad av kungen. Men dödsdomen mot den yngre sonen Abram verkställdes vid de s k Sturemorden i Uppsala 1567.

G:s anslutning till hertigarnas uppror mot Erik följande år hade därför även rent personliga orsaker. Men det finns inget som visar att han skulle ha varit någon drivande kraft bakom resningen. Efter Johan III:s trontillträde upphöjdes han till marsk, vilket snarast var en statusmarkering för nestorn i riksrådskretsen. Någon aktiv militär insats gjorde i varje fall inte de sv trupperna i Västergötland; de lät danskarna ostört belägra och erövra Varberg hösten 1569.

G:s under Eriks sista år starkt decimerade länsinnehav förbättrades åter vid regimskiftet med bland annat Västbo, Bollebygd och delar av Gäsene härader. Dessutom försågs han av Johan III med ett rejält friherreskap, uppkallat efter Kungslena och omfattande ett 40-tal gårdar. G var 1569 rikets näst störste förläningstagare, trots att innehavet inte alls kunde mäta sig med den gyllene tiden efter 1540.

Till detta kom hans privata godsinnehav som omfattade drygt 100 gårdar, flertalet i Västergötland. Huvudsätet var Torpa vid sydvästra stranden av sjön Åsunden, där redan farfadern Arvid Knutsson hade uppfört ett stenhus, vilket troligen på 1540-talet blev kraftigt förstärkt. Även i västra Småland ägde G ett omfattande arvegods kring den likaså befästa och strategiskt belägna sätesgården Toftaholm.

G var onekligen en av Gustav I:s mest betrodda män inom högadeln alltsedan slutet av 1530-talet. Framför allt tonar han fram som en anlitad prokonsul över den ur ett mälardalsfixerat centralmaktsperspektiv avlägsna västgötska gränsbygden. Något direkt självständigt agerande av den karaktär som präglade ledande västgötska högadelsmän under medeltidens slutskede är knappast skönjbart hos G, vilken helhjärtat tycks ha satsat på en stark kungamakt i den nya tidens anda. Mer än de flesta fick han röna en stor, men ingalunda okritisk, uppskattning av kung Gustav.

Om G:s faktiska förtjänster i de talrika frågor där han engagerades - utöver kontakter med bondemenigheter och andra västsvenska ståndskorporationer även utrikespolitiska förhandlingar med särskilt Danmark - är svårt att få någon mera konkret uppfattning. Kanske var främst hans status som kunglig svåger, svärfar och stor låntagare det tyngst vägande för hans kontakter med såväl det västgötska lokalsamhället som en vidare omvärld.

Om G:s utbildning tiger källorna. Men med rötter i en regionalt förankrad mellangruppsadel kan han snarast hänföras till en föga boksynt kategori av senmedeltida sv adel, vilken avsevärt skiljer sig från den som senare under 1500-talet började sända sina söner till utländska universitet för en framtida karriär i rikets tjänst. Frånvaron av uppgifter om att någon av G:s fem söner fick en högre utbildning bestyrker denna bild.

Författare

Lars-Olof Larsson

Arkivuppgifter

Handl:ar efter G ang egendomar, RA.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten (bidrag): Tvenne egenhändiga bref af riks-marsken friherre Gustaf Olofsson (Stenbock) till Torpa: det ena till den namnkunnige Jöran Persson, det andra till riks-rådet Hogenskild Bjelke, til Ullåsa (HSH, d 3, Sthlm 1817, s [75]-78). - Ståthållaren Gustaf Olofsson Stenbocks och biskop Svens i Skara redogörelse inför k. Gustaf öfver regiments-rådets i Westergötland förhandlingar åren 1540-1542 (HSH, d29, Sthlm 1848, s [83]-159).

Källor och litteratur

N Eden, Om centralregeringens organisation under den äldre Vasatiden (1899); O Ferm, De högadliga godsen i Sverige vid 1500-talets mitt (1990); GIR, 6-29 (1875-1916); H Gustafsson, Gamla riken, nya stater: statsbildn, politisk kultur o identiteter under Kalmarunionens upplösn:skede 1512-1541 (2000); C Härenstam, Finnveden under medeltiden (1946); Lags o doms; L-O Larsson, Det medeltida Värend (1964); dens, Gustav Vasa - landsfader eller tyrann? (2002); Lokalf, 2 (1919-22); K-E Löfqvist, Från medeltidens riddarslag till nya tidens riddarutnämn (Rig 1939), s 4; S A Nilsson, Krona o frälse i Sverige 1523-1594 (1947); L-A Norborg, "Västgötaherrarnas uppror" (Sc 1961); J Samuelson, Aristokrat eller förädlad bonde?: det sv frälsets ekonomi, politik o sociala förbindelser under tiden 1523-1611 (1993); I Svalenius, Georg Norman (1937); R Swedlund, Grev- o friherreskapen i Sverige o Finland (1936); P-O Westlund, Torpa slott (1942); E Österberg, Gränsbygd under krig: ekonomiska, demografiska o administrativa förhållanden i sydvästra Sverige under o efter nord sjuårskriget (1971).

Gjorda rättelser och tillägg

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Gustaf Olsson (Stenbock), https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/20067, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lars-Olof Larsson), hämtad 2024-04-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:20067
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Gustaf Olsson (Stenbock), urn:sbl:20067, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lars-Olof Larsson), hämtad 2024-04-24.