Meriter

zu Stolberg-Stolberg, Bernhard Ernst Viktor Ludwig Georg Michael, f 26 sept 1838 i Schönwitz, Oppeln, Oberschlesien, Preussen (nu: Karczów, Dabrowa, Opole, Polen), d 5 febr 1926 i S:t Bonifatiushaus, ’s-Heerenberg, Holland. Föräldrar: greve Bernhard zu S-S o grev Agnes Seherr-Thoss. Officer i österrikisk-ungerska armén 56–65, kandidat vid jesuitordens prästsem i Innsbruck 65, prästv i Brixen, Tyrolen, 14 juni 68, teol ex 69, missionär o präst i Sverige okt 69–75 o 81–25, kh i Malmö katolska förs jan 70–75, inträdde i jesuitorden 75, ordensbroder i Sthlm 81, kh i Gävle katolska förs 88, i Norrköpings katolska förs 97–25, sv medborgare 15 mars 89.

Biografi

Bernhard S föddes på fädernegodset Schönwitz utanför staden Oppeln i dåvarande tyska Oberschlesien, nuvarande Polen, som tredje barnet i den riksgrevliga familjen. Hans far var son till den berömde skriftställaren och katolske konvertiten Friedrich Leopold zu S-S. Modern Agnes var född grevinna Seherr-Thoss och uppvuxen på ett gods i Oberschlesien. Vid giftermålet var hon lutheran, men alla parets sju barn uppfostrades i den katolska tron, och 1865 konverterade Agnes till den katolska kyrkan.

S och hans syskon fick en strikt katolsk fostran. Hans biograf Josef Schweter, som haft tillgång till ett omfattande källmaterial som gick förlorat under andra världskriget, redogör utifrån samtida korrespondens för denna fostran och för böne- och andaktslivet i familjen. Grundläggande skolundervisning meddelades av guvernanter i hemmet, men 1851 skickades S tillsammans med två av sina bröder till det katolska gymnasiet i den övervägande protestantiska staden Sagan. Efter studentexamen med goda betyg inträdde han 1856 som kadett i det nionde österrikiska ulanregementet i Graz. Att han valde den österrikiska och inte den preussiska armén, kan ses som ett politiskt ställningstagande i den pågående kampen om den tyska frågans lösning. Under de följande nio åren kom S att tjäna som officer i den österrikisk-ungerska armén först i Steiermark och sedan i Ungern.

Sina permissioner använde S till att resa runt och besöka släktingar på deras gods runt om i Tyskland samt till att se sig om i Europa. Han bereste en rad länder, däribland de nordiska. I Sthlm, dit han anlände sensommaren 1863, mottogs han av överherden för katolikerna i Sverige och Norge, biskop Laurentius Studach. Denne hade i sin ungdom tjänat som informator hos S:s farfar. Han mottogs också i audiens av den katolska änkedrottningen Josefina (bd 20). Av S:s brev från resan framgår vilket starkt intryck besöket i Sthlm gjorde på honom. Det som framför allt väckte hans intresse var den katolska kyrkans situation i Norden, särskilt i Sverige. Från katolsk utgångspunkt var Sverige sedan 1783 ett Apostoliskt vikariat, direkt underställt den Heliga stolen och dess missionsdepartement, Congregatio de Propaganda Fide (kongregationen för trons utbredande). Från 1841 hörde även Norge, som sedan 1814 var förenat i union med Sverige, till det sv Apostoliska vikariatet.

Fram till 1860 hade det varit förbjudet för infödda sv undersåtar att tillhöra någon annan kyrka än den evangelisk-lutherska statskyrkan. Så sent som 1858 hade de sv myndigheterna tillämpat den gamla lagen om landsförvisning för avfall från den rena evangeliska läran och tvingat sex kvinnliga katolska konvertiter att lämna landet. Den kritik som detta väckte runt om i Europa påskyndade den planerade liberaliseringen av den sv religionslagstiftningen. 1860 antogs en så kallad dissenterlag, som gjorde det möjligt för svenskar att ansluta sig till ”främmande” trossamfund, däribland katolska kyrkan. Konversion till ett annat samfund förblev dock länge förbundet med vissa restriktioner, och den som blev katolik hade att räkna med diskriminering på en rad områden. Arvet från reformationen var ännu en självklar och viktig del av den sv nationella identiteten, medan katolicismen betraktades som en vidskeplig irrlära eller som ett farligt ideologiskt system.

Den nya religionslagen gjorde det emellertid möjligt för den katolska kyrkan att bedriva mission i Sverige. Fram till det andra vatikankonciliet på 1960-talet reste den katolska kyrkan anspråk på att ensam företräda Kristi kyrka, och även kristna men icke-katolska områden betraktades som missionsfält. Vid 1800-talets mitt svepte en ”ultramontan” väckelse genom den katolska världen, som ledde till en reaktivering av den motreformatoriska konfessionalismen och till en förstärkning av de katolska missionsinsatserna världen över. Denna katolska väckelse, som fått sitt namn genom sin anknytning till påvemakten ”bortom bergen”, bars upp av breda folklager men var också en rörelse bland tidens intellektuella. Den Stolbergska familjen var engagerad både i den ultramontana rörelsen och i det katolska diasporaarbetet. Strax efter återkomsten från Nordenresan tog S initiativet till en insamling bland sina släktingar till förmån för missionsarbetet i Sverige.

Sommaren 1865 inträdde S som prästkandidat vid jesuiternas prästseminarium i Innsbruck. Jesuitorden framträdde vid denna tid som påvemaktens mest hängivna försvarare. Genom sina utbildningsanstalter, sin predikoverksamhet och sina insatser som själasörjare och biktfäder kom jesuiterna att utöva ett stort inflytande på det kyrkliga livet och på den allmänna utvecklingen inom katolska kyrkan vid denna tid. Huset Stolberg upprätthöll sedan länge goda relationer till jesuitorden och understödde dess verksamhet. Det var därför naturligt att S valde att studera vid ett jesuitiskt prästseminarium. Han blev också medlem i en mariansk kongregation, en form av religiös förening knuten till jesuitorden, och avancerade snart till prefekt (föreståndare) för denna.

Prästvigd 1868 firade S sin första mässa i närvaro av släkt och vänner i Minoritkyrkan i Breslau i Schlesien. Men själva prästutbildningen avslutades först ett år senare med en teologisk examen. Våren 1869 gjorde han en pilgrimsresa till Rom, där han mottogs i privataudiens av påven Pius IX. I Rom, som utgjorde den sista resten av den så kallade Kyrkostaten, härskade påven fortfarande som världslig suverän. Men följande år, mitt under det pågående första vatikankonciliet, annekterades staden av italienska trupper och utropades till det nya Italiens huvudstad. Detta blev inledningen till det krigstillstånd mellan kyrka och stat som bilades först med upprättandet av Vatikanstaten 1929. Liksom majoriteten katoliker vid denna tid försvarade S påvens världsliga herravälde, och han deltog hösten 1869 i en manifestation till förmån för påven på katolikdagen i Düsseldorf. S ställde sig också helt och fullt bakom den dogm om påvens ställning som ofelbar uttolkare av kyrkans lära och moral (ofelbarhetsdogmen), som proklamerats på konciliet. Denna dogm kom att bilda upptakten till den konflikt mellan den katolska kyrkan och staten i det nygrundade Tyska riket som går under namnet kulturkampen. De maktägande tyska liberalerna såg dogmen som ett hot mot den moderna statsmaktens suveränitet.

I okt 1869 inledde S sin verksamhet som katolsk missionär i Sverige, där det vid denna tid endast fanns katolska församlingar i Sthlm och Gbg. Han anställdes först vid församlingen i Sthlm (senare S:ta Eugeniaförsamlingen), där han tjänstgjorde som själasörjare för de tysk-språkiga katolikerna. Men i jan 1870, då han lärt sig svenska så pass att han kunde predika på detta språk, skickades han till Malmö för att grunda en tredje katolsk församling. S, som först firat mässa på hotell och därefter i en hyrd lägenhet, lät uppföra en katolsk kyrka med prästgård och skolhus. Denna kyrka (riven 1960), vilken fick namnet Jesu heliga hjärtas kyrka, invigdes under högtidliga former hösten 1872. Eftersom kyrkans namn uppfattades som alltför provocerande katolskt ändrades det snart till Vår Frälsares kyrka. Vid denna tid ansågs det självklart att katolska barn gick i katolsk skola och att det fanns ordenssystrar knutna till en katolsk församling. S inkallade ordenssystrar från S:ta Elisabeths kongregation till Malmö för att hjälpa till i församlingen. Dessa systrar, vilka hade sitt moderhus i Breslau och som några år tidigare inlett verksamhet i Sthlm, ägnade sig också åt ambulerande hemsjukvård. Senare kom de att öppna ett katolskt privatsjukhus i Malmö. Också sjukvården användes som ett redskap i den katolska missionens tjänst.

S finansierade sin missionärsverksamhet och sina byggprojekt till stora delar med egna medel, dels genom det apanage han regelbundet fick från sin mor, dels med hjälp av insamlingar i katolska länder. Han kunde alltid räkna med frikostiga bidrag från sina högadliga släktingar och vänner i Tyskland och Österrike. Från sin familj fick han förutom pengar också regelbundna sändningar av religiös litteratur, andakts- och gudstjänstföremål av olika slag.

I sept 1875 lämnade S kyrkoherdetjänsten i Malmö för att inträda i jesuitorden. Hans kallelse att bli jesuit hängde samman med kulturkampen i Tyskland, vilken tvingade den tyska grenen av jesuitorden i landsflykt. Hösten 1872 hade tyska jesuiter slagit sig ner i Ordrup utanför Khvn, där de upprättade en internatskola för pojkar. S stod i nära kontakt med dessa jesuiter, och det var i Ordrup som han begärde att få inträda i jesuitorden. De kommande sex åren tillbringade han på olika jesuitiska utbildningsanstalter i Holland och England. Efter slutförd utbildning skickades S 1881 åter till Eugeniaförsamlingen, som den tyska jesuitprovinsen nu övertagit ansvaret för. Han tjänstgjorde en tid också i den katolska församlingen i Gbg, som även den sköttes av tyska jesuiter. Jesuitfädernas verksamhet bestod förutom i gudstjänstfirande och själavård också i lärartjänstgöring vid de katolska skolorna och konvertitundervisning. Den katolska kyrkan var ju inriktad på att bedriva mission och vinna konvertiter.

Jesuiterna ansvarade för ett vidsträckt själavårdsdistrikt. S tyckte om utmaningar och strapatser, och han åtog sig gärna att göra långväga pastoralresor för att besöka katoliker i förskingringen, särskilt då sjuka och döende. Detta var bakgrunden till att han 1888 utsågs till kyrkoherde i den lilla församlingen i Gävle med ansvar också för diasporasjälavården. Under sin tid i Gävle upprättade han en katolsk församlingsskola och kallade elisabethsystrar till staden för att, på samma sätt som i Malmö, hjälpa till med församlingsarbetet och ägna sig åt hemsjukvård. För att finansiera verksamheten gjorde S återkommande kollektresor till Tyskland, vilket också gav honom möjligheten att besöka familj och släkt.

Då uppbyggnadsfasen i Gävle var avslutad skickades S till Norrköping för att bygga upp en katolsk församling där. Han fortsatte med diasporasjälavården, vilken från början av 1900-talet och fram till 1918 också kom att omfatta de mestadels polska säsongsarbetare, så kallade galizier, som i stort antal sökte sig till Sverige för att arbeta i fabriker och inom lantbruket. För att kunna ta sig an dessa arbetare av båda könen lärde sig S polska. Under 1920-talet ägnade han sig framför allt åt den katolska församlingen i Norrköping och det planerade kyrkbygget där. Kyrkan färdigställdes dock först efter hans död. De sista månaderna av sitt liv tillbringade S på jesuiternas utbildningsanstalt S:t Bonifatiushaus i Holland, där han avled.

S var livet igenom en övertygad ultramontan som ivrade för den katolska kyrkans rättigheter och som följde de kyrkliga föreskrifterna till punkt och pricka såväl vad gällde böneliv som asketiska övningar. Som själasörjare var han mild och överseende; men mot konfessionella och politiska fiender uppträdde han ofta barskt. En katolsk församlingsmedlem i Malmö som mot gällande kyrkliga förbud anslutit sig till frimurarna lät han offentligen exkommunicera. Vidare avskedade han den protestantiska kör som hans föregångare i Gävle anlitat och vars närvaro vid gudstjänsterna han ansåg vara ett uttryck för religiös ”indifferentism”. S åtog sig gärna att företräda katolska intressen gentemot sv myndigheter exempelvis vad gällde rätten till egen folkbokföring och vigselrätt. Han tog sig också an enskilda katolikers sak. Enligt sina medbröders omdöme var S en ivrig och offervillig präst, lydig mot sina överordnade och glad och munter i umgänget. Hans brev till syskon och släktingar liksom också hans rapporter i tjänsten vittnar om humor och självironi. Någon lysande predikant var S inte men han var av allt att döma omtyckt som själasörjare, inte minst bland enkelt folk. S:s främsta betydelse från sv utgångspunkt ligger i hans verksamhet som församlingsbyggare samt i hans insatser för de katolska invandrarna och deras integrering i det sv samhället.

Författare

Yvonne Maria Werner

Arkivuppgifter

S:s papper (räkenskaper m m) i Katolska biskopsämbetets arkiv (S:ta Birgittas katolska församl i Norrköping), RA. – Brev från S i KB (till G Klemming samt många till N Santesson), o i RA (många till E Ihrfors, i dennes Brevbok I 1881–99, Katolska biskopsämbetets arkiv).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten (bidrag): Våra ”diasporabarn” (Credo, årg 3, 1922, s 269–271). – Några personliga minnen av biskop Laurentius Studach (Ibid, 4, 1923, s 145–147). – S:t Michael 1872 i Malmö (Ibid, 5, 1924, s 214–216). [Om tillkomsten o invigningen av S:t Michaelskyrkan.]

Källor och litteratur

Källor o litt: O V 64 Suecia (1879–1902); Litterae annuae/historia domus provinciae Germaniae (1873–1926), allt i Archivum provinciae Germaniae septentrionalis, München. Justitiedep:s konseljakter 15 mars 1889, nr 7, RA.

B Lindqvist, Med altare i kappsäcken (Signum: katolsk orientering om kyrka, kultur o samhälle 1991, nr 5); P Overschie o A Meyer, Pastor B v S (Credo: katolsk tidskr 1926, nr 3); J Schweter, Apostolisches Heldentum: Bernhard Graf zu Stolberg-Stolberg, Priester der Gesellschaft Jesu, Missionär in Schweden 1838–1926 (1933); Y M Werner, Världsvid men främmande: den katolska kyrkan i Sverige 1873–1929 (1996).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Bernard Ernst Viktor Ludwig Georg Michael Stolberg-Stolberg, zu, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/20298, Svenskt biografiskt lexikon (art av Yvonne Maria Werner), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:20298
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Bernard Ernst Viktor Ludwig Georg Michael Stolberg-Stolberg, zu, urn:sbl:20298, Svenskt biografiskt lexikon (art av Yvonne Maria Werner), hämtad 2024-04-19.