Biografi

Strindberg (Strinnberg, Strimberg), släkt, härstammande från bonden Anders Olsson (d omkr 1565) i Strinne by, Multrå sn, Ångermanland. En ättling till denne i fjärde led, alla bosatta på släktgården, var bonden och kyrkvärden Henrik Henriksson (d 1729), vars son Henrik Strinnberg (1708–67) under sin studietid antog släktnamnet efter födelsebyn. Han studerade vid Härnösands skola och gymnasium, inskrevs vid UU 1733 och prästvigdes 1737. Efter en rad tillfälliga konditioner fick S tjänst som vice kaplan i Sundsjö annexförsamling i Jämtland för att 1745 bli ordinarie komminister där. Trägna självstudier förde honom till pastoralexamen 1763 och han kom sedan på förslag till flera tjänster men nödgades kvarstanna på sin föga framskjutna position till sin död. S var sedan 1746 gift med Maria Elisabeth Åkerfelt, officersdotter och tillhörig en senare utdöd adlig ätt med samma namn. Äldste son till dem var industrimannen och uppfinnaren Henrik Strimberg (S 1).

Från en yngre bror till S 1, Zacharias S (1758–1829), stammar Sthlmsgrenen av släkten S. Inflyttad till huvudstaden var denne först bodgosse men avancerade till kryddkramhandlare med många uppdrag inom borgerskapet och dess militärkårer. Han tillades där stadsmajors n h o v och erhöll i ett ordenskapitel 1816 serafimermedaljen. S intog en framträdande position i sällskapslivet, bl a som stormästare i den av honom 1815 instiftade Aurora-orden. Dess syfte var att befordra nöjeslivet, särskilt teatern, och S uppträdde även själv som författare till flera lustspel, varav några trycktes. Han var från 1793 gift med Anna Johanna Neijber, tillhörig en ansedd borgarsläkt, och deras dotter Johanna Magdalena Elisabeth (Lisette) S ingick äktenskap med industrimannen Samuel Owen (bd 28).

S:s äldste son Johan Ludvig S (1794–1854) blev minuthandlare 1820 och övertog 1828 faderns bod, som då utökats med försäljning av ångbåtsbiljetter. Han expanderade rörelsen kraftigt, bl a genom fastighets- och spannmålsaffärer, och hade vid 1840-talets slut etablerat såväl ett speditions- och växelkontor som en grosshandelsfirma. Genom växlingskontoret bedrev han en omfattande bankirrörelse som även upptog öppen inlåning från allmänheten. Verksamheten, som ägde rum innan det moderna bankväsendet formerats, har betecknats som till sina former systematisk och avancerat bankmässig. Ludvig S:s olika engagemang var delvis mindre lyckade och privat levde han på stor fot. När han 1852 gick i konkurs var det ett betydande handelshus som föll. Han har setts som en förebild för procentaren Carl Nicolaus Falk i August Strindbergs Röda rummet.

En son till ett av S:s tio barn, den kulturintresserade grosshandlaren Johan Oscar (Occa) S (1843–1905), var Nils S (1872–97). Tidigt inriktad på naturvetenskap avlade han 1890 mogenhetsexamen vid H realläroverket i Sthlm och blev 1893 fil kand vid UU med fysik som huvudämne. Han uppmärksammades av Svante Arrhenius (bd 2) och knöts till fysiska institutionen vid StH för att undervisa och bedriva licentiatstudier. Amanuens vid högskolan värvades S hösten 1895 till att jämte Nils Ekholm (bd 12) delta i S A Andrées (bd 1) planerade ballongexpedition till nordpolen. Förberedelserna upptog snart helt S:s tid och våren 1896 vistades han i Paris för att träna ballongflygning och navigering. Sommaren s å deltog han i uppbyggnaden av baslägret på Danskön vid Spetsbergen och svarade samtidigt för kartläggningen av närområdet. Ballongen fylldes med gas men ofördelaktigt väder hindrade avfärden varför expeditionen fick återvända till Sverige med oförrättat ärende. Åter i Sthlm utbröt en bitter strid mellan expeditionens medlemmar där Ekholm utifrån de praktiska erfarenheter som vunnits under sommaren underkände Andrées beräkningar av ballongens bärkraft och beslöt att frånträda sitt uppdrag. S var införstådd med riskerna men anslöt sig, trots varningar från bl a Arrhenius, till Andrées planer och lät sig ej heller påverkas av att han hösten 1896 ingått förlovning med fröken Anna Charlier.

Sedan Ekholm ersatts med Knut Frænkel (bd 16) fortsattes förberedelserna och i maj 1897 återsamlades expeditionen på Spetsbergen. S:s position var nu mer framskjuten än föregående år. Som ansvarig för instrument och mätningar representerade han vetenskapen, i viss motsättning till teknikerna Andrée och Frænkel. S var också navigatör och skulle som fotograf svara för den visuella dokumentationen, där expeditionens planer på luftburen fotogrammetri utgjorde ett i polarforskningens historia dittills oprövat inslag. Avfärden den 11 juli följdes av en 65 timmar lång luftfärd innan ballongens bärkraft gått förlorad. Från nedslagsplatsen, inte långt från Nordostlandet, vandrade sedan de tre männen under svåra umbäranden på drivisen innan de den 5 okt landsteg på den otillgängliga Vitön. Vid den lägerplats som ordnades där avled S inom kort som den förste av de tre expeditionsmedlemmarna. Han fick sin grav i en liten skreva mellan ett par klippblock i lägrets omedelbara närhet.

S:s dödförklarades 1906 sedan livstecken från expeditionen uteblivit och alla efterforskningar befunnits resultatlösa. Först i aug 1930 upptäcktes lägret på Vitön av en norsk expedition varvid det material som då var framsmält ur snön omhändertogs, liksom även liket efter S. Nyheten blev snabbt känd över världen och med den sv journalisten Knut Stubbendorff som initiativtagare begav sig ytterligare ett fartyg till lägerplatsen där flera viktiga fynd gjordes. Alla lämningar granskades i Tromsö av en svensk-norsk undersökningskommission och efter stora hyllningar gavs de tre männen en högtidlig jordfästning i Storkyrkan i Sthlm.

Andrées dagböcker utgör den centrala skriftliga källan till expeditionens historia men väl så betydelsefullt är det material som härrör från S: en almanacka med anteckningar och observationer, två observationsböcker med positionsbestämningar, kartor samt inte minst stenografiska brev till Anna Charlier, nedtecknade under isvandringens inledande fas. Sin viktigaste insats gjorde dock S när han som fotograf i den planerade karteringens ställe dokumenterade expeditionens kamp för överlevnad. På Vitön återfanns fem exponerade filmer och av de ca 240 bilder som S tog har 93 bevarats för eftervärlden. En första publicering av S:s material, däribland 12 bilder, skedde i Med Örnen mot polen, den breda dokumentation som med anmärkningsvärd snabbhet utgavs i nov 1930. Utöver den sv upplagan, som redan i samma års julhandel såldes i 75 000 exemplar, utkom boken i stort sett samtidigt i översättning på tretton andra språk. Som författare angavs de tre expeditionsdeltagarna. Delar av fotoserien, i huvudsak de i Med Örnen mot polen publicerade bilderna, har sedan reproducerats i otaliga sammanhang. S:s fotografier har i hög grad präglat eftervärldens syn på expeditionen och utgjort en given inspirationskälla när den myt som luftfärden utvecklats till gestaltats i olika genrer och medier, så t ex för Per Olof Sundmans roman Ingenjör Andrées luftfärd (1967) liksom för den av Jan Troell regisserade spelfilmen med samma titel (1982).

S:s yngre bror Tore S (1882–1968) utbildade sig i medaljkonsten hos Adolf Lindberg (bd 23) vid K myntverket, Sthlm, och var 1902–07 elev vid FrKA. Han var sedan verksam som skulptör och medaljgravör. Inom skulpturen anknöt S till Per Hasselberg (bd 18) och den tradition av linjerytmisk klassicerande realism som sattes högt under 1920och 30-talen. Han svarade under denna period för en rad dekorativa och monumentala arbeten i offentliga miljöer, bland dem skulpturen Crocus (1921) som senare uppställdes vid Sthlms stadshus och på andra platser runt om i Sverige. 1924 vann S en tävling om utsmyckningen av Järntorget i Gbg och skapade sedan den väldiga brunnen (avtäckt 1927), vars kvinnliga fontänfigurer i brons, symboliserande de fem världsdelarna, väckte särskild uppmärksamhet. Verket är S:s största och mest effektfulla, i dess mitt komponerade han in en urna i gjutjärn, tillverkad vid Näfveqvarns bruk, som vägde åtta ton. Ett mer abstrakt och i S:s produktion avvikande verk var hans gravmonument över brodern Nils och de övriga expeditionsmännen på Norra kyrkogården i Solna (avtäckt 1935). Skulpturen, med formen av ett isblock som pressas uppåt till en spetsig ving-form, var kontroversiell då den uppfördes och antyder drag av den modernism som S eljest kraftfullt avvisade. Inom medaljkonsten svarade S för en lång rad plaketter och medaljer över Selma Lagerlöf (1940) och andra välkända företrädare för sv kultur- och samhällsliv. Dessa verk utmärks av pregnans och stor hantverksskicklighet.

En son till S var Göran S (1917–91), som efter att ha studerat fotografi, bl a vid Kodaks skola i England, blev assistentfotograf hos Europa Film 1937. Han knöts 1942 till Sandrew-ateljéerna som chefsfotograf och vann inom kort kritikens erkännande för sitt lyriskt skimrande foto av Hasse Ekmans Ombyte av tåg (1943). Under de följande åren svarade S för en rik produktion, vari ingick flera av Ingmar Bergmans tidiga filmer. S:s utnyttjande av det svartvita fotots grafiska kvaliteter i Bergmans Musik i mörker (1948) och Fängelse (1949) har särskilt uppmärksammats. De sv filmfotograferna var vid denna tid världsledande och S bidrog i hög grad till det internationella genomslaget. Sitt genombrott fick han här med Alf Sjöbergs filmatisering av August Strindbergs Fröken Julie (1951), som erhöll ett delat första pris vid filmfestivalen i Cannes s å. Med sitt för S karakteristiska ljusdunkelspel har filmen betecknats som en av de vackraste som gjorts i Sverige sedan Herr Arnes pengar (1919). Till S:s internationella renommé bidrog också det stämningsfulla fotot av Arne Mattssons Hon dansade en sommar (1951).

Sin första färgfilm, Hasse Ekmans balettfilm Eldfågeln, fotograferade S 1952 och följande år sändes han till Hollywood för att studera det nya cinemascope-formatet. Han fortsatte som fotograf vid Sandrewateljéerna till 1958 men var samtidigt i allt större utsträckning verksam på den internationella marknaden, bl a som eftersökt porträttör av den europeiska filmens stora namn. S:s karriär som filmfotograf fick ett hastigt slut då en mur rasade över honom under en filminspelning i Sydfrankrike 1961. Han hade då svarat för kameraarbetet i 64 filmer, både svenska och internationella. Halvt invalidiserad anställdes S som chef för Sveriges televisions fotografer 1963 och som lärare vid Sv filminstitutets filmskola 1964 och vid Dramatiska institutet 1970. S tilldelades fotografipriset vid filmfestivalen i Berlin 1955.

Ludvig S:s åtskilligt yngre bror Carl Oscar S (1811–83) kom även han att ägna sig åt handelsnäringen. Han blev 1837 borgare i Sthlm och övertog en bod från brodern, med vilkens verksamhet hans tidigare yrkesbana var nära förenad. Med kontor i Riddarholmshamnen etablerade han 1846 en självständig rörelse huvudsakligen inriktad på ångbåtskommission, en modern servicebransch på stark frammarsch. Han försattes visserligen i konkurs 1853, till följd av broderns fallissemang, men kunde då behålla sitt bo orubbat och fortsätta sin rörelse. Antalet fartyg som han betjänade ökade stadigt och destinationerna blev alltmer avlägsna, med nära nog monopol på Mälartrafiken vid 1850-talets ingång utsträcktes efterhand Oscar S:s arbetsområde till många av ost- och västkustens hamnar. Känd för sin ordning och noggrannhet svarade han då för biljettförsäljning och kommissionsköp åt ca en tredjedel av de passagerarfartyg som anlöpte Sthlm. Rörelsen sysselsatte få personer, en eller två bokhållare var anställda, men gav sin ägare goda och stadiga intäkter. Den överläts 1875 på S:s andre son Oscar S.

S hade med ”tjänstekvinnan” Ulrica Eleonora Norling, de trolovade sig 1842 och vigdes 1847, sju till vuxen ålder komna barn. Äldste sonen Carl Axel S (1845–1927) hade liksom sin far starka musikaliska intressen och var 1860–62 elev vid MA:s läroverk. Han framträdde som violoncellist, bl a med engagemang vid K teatern 1883–87, och var 1887–96 orkesteranförare vid Dramatiska teatern. Under signaturen Cassius komponerade han sånger, festmarscher och skådespelsmusik. För sin försörjning uppehöll Axel S en rad olika lägre kontorsanställningar, under en lång period vid Skandinaviska kredit ab och 1883–1913 vid Lifförsäkrings ab Nordstjernan. S hade ett nära förhållande till sin yngre bror, författaren Johan August S (S 2), som var sina föräldrars tredje son. Han ägnade brodern ett mångårigt uppoffrande engagemang, fram till 1891 som affärsombud med uppgift att bl a förhandla med förläggare och tryckerier. Under 1880-talet var han broderns specielle brevvän i familjen och under 1900-talets första decennium hade de ett intensivt musikumgänge. En son till Axel S var författaren Bengt Axel Emanuel S (S 3).

Författare

Andreas Tjerneld

Källor och litteratur

Källor o litt: Allmänt: H Hartzell, Släkten S från Strinne (1963); K L-m, Släkten S (SvD 23 jan 1949); J Nordlander, August S:s förfäder (dens, Två ångermanländska bondesläkter, Norrländska saml:ar, 2:1, 1915); SMoK; Sv släktkal 1912 (1911), 1950 (1949); H Wasén, Släkten S från Strinne (2008); Örnberg, 8 (1892); www.strindbergska.se (6 aug 2009).

Henrik Strinnberg: Elgenstierna; Härnösands hm, 3 (1925); P Nilsson-Tannér, Ett blad ur Strindbergs släktkrönika (Meddel:en från Strindbergssällsk, 4, 1948).

Zacharias S: C Forsstrand, Den äldre tiden (Sthlms borgerskap, ed M Flood o A Palmgren, 1929); C Lundin o A Strindberg, Gamla Sthlm (1882); NF, 27 (1918).

Johan Ludvig S: A Hagsten, Den unge Strindberg, 1–2 (1951); G B Nilsson, Banker i brytn:tid: A O Wallenberg i sv bankpolitik 1850–1856 (1981).

Nils S: S Arrhenius, N S: lefnadsteckn (S A Andrée: hans följeslagare o hans polarfärd 1896–1897, ed G Andersson, 1906); G H Liljequist, High latitudes: a history of Swedish polar travels and research (1993); T Martinsson, N S: en biogr om fotografen på Andrées polarexpedition (2006); P Rydén, Den svenske Ikaros: berättelserna om Andrée (2003); G Sollinger, S A Andrée: the beginning of polar aviation 1895–1897 (2005).

Tore S: SKL; M Strömberg, T S 80 år (Sthlms-tidn 16 febr 1962); B Sydhoff, T S död (SvD 11 febr 1968). Göran S: B Fabricius, Hans filmer blev hist (SvD 13 jan 1987); L Furhammar, Filmen i Sverige (1991); P Lönndahl o R Waldekranz, Eftersökt filmfotograf (DN 30 mars 1991); Sv filmografi, 3–5 (1979–84). Nekr över S i SvD 19 mars 1991.

Carl Oscar S: Hagsten, a a; A Stade, Med ånga, gods o tidtabell: 1800-talets ångbåtstrafik mellan Sthlm o Mälarstäderna (2003).

Carl Axel S: SPG, 21 (1897); Axel Strindberg, Arvet från Strinne (1989).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Strindberg, släkt, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/34521, Svenskt biografiskt lexikon (art av Andreas Tjerneld), hämtad 2024-04-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:34521
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Strindberg, släkt, urn:sbl:34521, Svenskt biografiskt lexikon (art av Andreas Tjerneld), hämtad 2024-04-18.