Meriter

Swartling, Frans Johan Axel, f 18 mars 1840 i Norrköping, S:t Olai, d 15 sept 1918 där, Matt. Föräldrar: handlaren Per Johan S o Maria Mathilda Wefver. Elev vid Norrköpings förenade lärdoms- o apologistskola till vt 55, biträde hos Boëthius & Kling, Norrköping, 55–60, fabrikskassör där 60–65, kamrer vid Enskilda industribanken (från 70 Norrköpings enskilda bank) 65–75, led av styr för Norrköpings Tidningars (NT) ab från dec 74, av centralstyr för Norrköpings enskilda bank från 75, ordf där 98, led av stadsfullm i Norrköping 75, v ordf 89–97, ordf där 99–08, disponent o VD vid Drags ab från 75, rysk v konsul 77–03, led av styr för Norrköpings sparbank från 77, v ordf 86–98, ordf där 06, led av förlagsinteckn:komm dec 80–aug 81, ordf i Norrköpings fabriksfören från 80, led av komm ang industri- o handelskamrar okt 84–juli 85, av AK 84–12 (led av KU 88–89, av bevilln:utsk 90 o 95–99, av nya lantmannapartiets förtroenderåd 92–94, av det återförenade lantmannapartiets förtroenderåd 95–03, v talman 98–02, talman 03–12), led av sv bestyrelsen för utställn:en i Khvn 88, av tulltaxekomm juni 88–feb 91, av styr för Norrköpings bomullsväfveri ab från apr 91, av styr för Norrköping-Söderköping-Vikbolandets järnvägsab från 92, av styr för Norrköpings tekniska elementarskola 92, ordf där 98, led av komm ang 1897 års utställn i Sthlm apr 94–dec 94, av den sv-norska komm ang ny mellanrikslag 95–96, av centralkomm för 1897 års utställn i Sthlm, v ordf i överstyr för Sv arbetareförsäkr:anstalten Trygg (från 05 Sv lifförsäkr:antalten Trygg) juli 99–12, led av styr för Avesta järnverks ab aug 08–dec 16.

G 30 maj 1865 i Norrköping, S:t Olai, m Mathilda (Thilda) Charlotta Ståhlbom, f 13 okt 1842 där, ibid, d 20 nov 1919 där, Matt, dtr till handlaren Anders Wilhelm S o Maria Carolina Ljungberg.

Biografi

Uppvuxen i ett relativt fattigt hem och tidigt faderlös men med goda förbindelser gjorde Axel S snabbt karriär i Norrköpings näringsliv. Av stor betydelse blev kontakten med John Lenning (bd 22). Denne stödde S ekonomiskt och anförtrodde honom 1875 att ta över ledningen av textilföretaget Drags ab. Företaget, som hade S:s släkting Lars Magnus S (se ovan, s 390) som en av sina grundare, hade under Lennings tid som disponent expanderat kraftigt och sysselsatte på 1860-talet ungefär 400 arbetare men behövde nu p g a en svag konjunktur, tilltagande utländsk konkurrens och en stor skuldbörda finansiellt rekonstrueras. Denna uppgift föll på den unge bankmannen. ”Varför står den siffran där?” blev ett på företaget bevingat uttryck för S:s kamerala inställning till företagande (Carlgren, s 110).

Vid samma tid som S tog över Drags ab efter Lenning (som han även efterträdde som ordförande i fabriksföreningen) började han också engagera sig i lokalpolitiken, för att slutligen efterträda finansmannen John Philipson (bd 29, s 299) som ordförande för stadsfullmäktige. Liksom båda dessa betydande företrädare för Norrköpings näringsliv skulle S också komma att ge sig in i rikspolitiken, men till skillnad från dem tog han plats i AK, där han under årens lopp innehade en rad tunga förtroendeuppdrag. Som talman i AK företrädde han den gyllene medelvägen och blev i den rollen uppskattad även av sina meningsmotståndare. S:s allt större engagemang på den politiska scenen har satts i samband med åter vikande vinster för Drags ab (Carlgren). Vid riksdagsvalen, länge en närmast intern angelägenhet för de konservativa krafterna inom stadens sociala elit, hade S för vana att inte själv framträda vid valmöten men han hade ett gott stöd i pressen, inte minst NT i vars styrelse han också satt.

S tillhörde konsekvent de reformvänliga moderatkonservativa stadsprotektionisterna inom lantmannapartiet. Hans politiska och yrkesmässiga karriär kantades av det sena 1800-talets politiska stridsfrågor: tullfrågan, socialpolitiken, unionen med Norge och rösträtten.

Konservatismen under sent 1800-tal var mångfasetterad. Politik handlade fortfarande mer om individers uppfattningar än om partier eller partiprogram. Gränserna mellan konservativa och liberaler var ofta flytande och varierade från fråga till fråga. I tullfrågan var S i princip protektionist men som stadsrepresentant drev han inte frågan aktivt. Tullfrågan under 1880-talet präglades nämligen mer av intressen än av ideologi. Östergötland var, med mycket sädesodling på storgodsen, protektionistiskt. Sädeshandelns omfattning påverkade direkt det lokala bankväsendets utlåning där S var engagerad. Han hade också varit delaktig i tillkomsten av Norrköpings qvarn ab under 1870-talet, ett bolag som efter stora förluster på just handeln med spannmål 1878 gjorde en uppmärksammad konkurs. Högerns protektionism var aldrig entydig och bland de moderatkonservativa fanns både frihandlare och protektionister, så även i Norrköping. Som stadsrepresentant hade S ofta mer gemensamt med liberaler än med andra lantmannapartister.

Inte heller inom socialpolitiken rådde någon självklar uppdelning mellan höger och vänster. Lantmännen var normalt motståndare till ökade utgifter medan andra högermän såg fattigdom som självförvållad. S tillhörde den moderatkonservativa gruppen som accepterade ökade statliga utgifter och ett större statligt socialt ansvar. I 1891 års debatt om invalid- och ålderdomsförsäkring röstade han tillsammans med stadsradikaler och moderater av olika kulör för ett försäkringstvång. Vid införandet av olycksfallsförsäkring för arbetare 1901 hamnade S på samma sida som Hjalmar Branting (bd 6) i kravet att staten skulle träda in om arbetsgivaren inte kunde betala ersättning till drabbade arbetare. Hans syn i socialpolitiska frågor grundades i en patriarkal inställning som också ledde honom till att i vissa frågor hamna på arbetarklassens sida. S var bl a  motståndare till höjd majstull, trots att han var protektionist. Han röstade också 1899 mot Åkarpslagen som skyddade strejkbrytare. Ett drag i S:s patriarkalism var att försöka skapa arenor för arbetare och arbetsgivare där gemensamt ansvar kunde utvecklas.

S var positiv till utökad rösträtt, men i diskussionerna om denna uppstod många frågor, som handlade om att städernas representation skulle öka på landsbygdens bekostnad i och med urbaniseringen. Som stadsprotektionist hamnade han i dilemmat att antingen rösta med lantmännen, vilka också var protektionister, eller rösta med de andra stadsrepresentanterna, som var moderatkonservativa men också frihandlare. S hamnade på städernas sida men förordade en kompromiss. 1902 kom förslag på införande av proportionella val till AK tillsammans med rösträtt för män över 25 år, så länge de betalade skatt och gjorde värnplikten. Han stod bakom ett kompromissförslag som ökade det politiska inflytandet för nya grupper och ändå bevarade konservativt inflytande.

Rösträttsfrågan påskyndade partibildningen och en mer tydlig partipolitik. För S var moderna politiska partier någonting onaturligt och han såg riksdagsuppdraget som personligt. Han ingick visserligen i lantmannapartiet, men partiet dikterade aldrig hans ställningstaganden. I Norrköpingsvalen valdes under 1890-talet konsekvent S och den liberale Teodor Zetterstrand. De politiska skillnaderna dem emellan var små och de samsades som representanter för högern och för liberalerna. Att S av principiella skäl avstod från att framträda vid valmöten och hellre meddelade sin uppfattning i olika frågor genom skrivelser visar på betydelsen av individen i konservativt tänkande och hos S.

Liksom inom företaget Drags ab blev S i riksdagen något av en vördad patriark. Inte minst hans kompromissvillighet i tull- och rösträttsfrågorna gav honom en roll ovanför de politiska partierna som bäddade för hans val till talman. Som sådan vann S med sin djupa och klingande stämma och sitt vanligen urbana och lugna sätt respekt, men det var också som sådan han mötte några av de största problemen under sin politiska karriär.

Under S:s talmanstid upplöstes unionen med Norge 1905 och han fick i uppdrag att se till att en regering tillsattes som kunde lösa unionsfrågan. Det blev slutligen Christian Lundeberg (bd 24) som fick träda till, men först efter att flera namn avförts från listan, däribland S själv. Samtliga statsministerförslag var moderata kungatrogna män. Detsamma gällde processen före tillsättandet av Karl Staaffs (bd 33) liberala regering 1911. Som en följd av den alltmer radikala politiska atmosfären motionerade socialdemokraten Carl Lindhagen (bd 23) 1912 om allmän och lika rösträtt till AK även för kvinnor, avskaffandet av FK och slutligen om införande av republik. Denna frågas behandling blev S:s sista verkliga riksdagsframträdande. Han vägrade att låta motionen gå vidare till utskottsbehandling under förevändning att det var tre motioner i en. Lindhagen återkom då med tre enskilda motioner. S vägrade ånyo låta motionen om republik gå vidare till utskott med argumentet att riksdagen inte kunde avskaffa kungamakten. För honom handlade det om grundlagens ställning. I kammaren röstade majoriteten mot talmannen och senare underkändes S:s agerande även i KU. Han hade dock blivit sjuk i samband med omröstningen och avgick senare som talman. Lindmans omdöme om S var att han var alltför svag och borde ha avgått omgående.

Det politiska klimatet efter 1911 passade inte en sådan moderatkonservativ stadsprotektionist med sociala intressen som S. Svensk politik gick över i en ny fas där motsättningarna mellan liberaler och konservativa blev allt starkare med allt mindre utrymme för den gyllene medelvägen. De sista åren av sin levnad drog sig S gärna tillbaka till sitt lantställe Lida vid Kolmården, ”där det patriarkaliska i hans läggning kunde fritt få utveckla sig” (NT 16 sept 1918).

Författare

Fredrik Eriksson

Arkivuppgifter

S:s arkiv (21 vol) i Norrköpings stadsarkiv. – Brev från S i KB, LUB, RA o UUB.

Källor och litteratur

Källor o litt: Domkapitlets i Linköping arkiv, G VII d:2 (Examenskataloger), VLA.

L I Andersson, Tradition o förändring: den skånska högern i dess borgerliga omgivn 1928–1936 (2003); G Billing, Anteckn:ar från riksdagar o kyrkomöten 1893–1906 (1928); S Brisman, Östergötlands enskilda bank ab 1837–1937 (1937); W Carlgren, Drags yllefabrik 1642–1942 (1942); S Carlsson, Lantmannapolitiken o industrialismen … 1890–1902 (1953); L Drangel, Välfärdsstaten grundläggs: högern o 1913 års folkpension (Anfall eller försvar? högern i sv politik under 1900-talet, ed T Nilsson, 2002); C Ericsson, Kapitalets politik o politikens kapital: högermän, industrimän o patriarker 1890–1985 (2008); F Eriksson, Konservatism o demokrati: två högerledares tvekan inför rösträtten (PHT 2010:2); L Kihlberg, Karl Staaff, 1 (1962); Lindahl, 1 (1897), s 186–87; Carl Lindhagens memoarer, 3 (1939); A Lindman, Dagboksanteckn:ar (1972); R Myrdal, Norrköpings hist 11 (1972); T Nilsson, Mellan arv o utopi: moderata vägval under 100 år, 1904–2004 (2004); O Nyman, Högern o kungamakten 1911–1914: ur borggårdskrisens förhistoria (1957); E Ringborg, Till Norrköpingkrönikan, 6 (1923); V Spångberg, Från Arvid Posse till Per Albin Hansson (1936); Sv lifförsäkr:anstalten Trygg 1899–1909, ed A af Jochnick (1910); A Wåhlstrand, 1905 års ministärkriser (1941) ; dens, Regeringsskiftena 1900 o 1902 (1947). – Nekr över S i NT 16 sept 1918.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Frans Johan Axel Swartling, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/34802, Svenskt biografiskt lexikon (art av Fredrik Eriksson), hämtad 2024-04-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:34802
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Frans Johan Axel Swartling, urn:sbl:34802, Svenskt biografiskt lexikon (art av Fredrik Eriksson), hämtad 2024-04-16.