Meriter

Svenson, Göthe Wilhelm, f 25 sept 1828 i Karlskrona, Stadsförs, d 25 aug 1906 i Sthlm, Skeppsh. Föräldrar: kofferdiskepparen Carl Olof S o Helena Sophia Lillia. Examen vid skeppsbyggeriinstitutet i Karlskrona 26 april 49, ritare vid Motala verkstad 9 juli 49, skeppsbyggmästare vid Lindholmens mek verkstad i Gbg 6 nov 54, fartygskonstruktör o verkstadschef vid Nyköpings mek verkstad 1 maj 57, vistades för tekn ändamål i Ryssland vintern 58–59, chef för ritkontoret vid Nyköpings mek verkstad 10 sept 62, vistades i England för att studera mek verkstäder hösten 64, förest för Oskarshamns mek verkstad 1 maj 67–68, ingenjör vid Mariningenjörstaten 16 jan 68, förest för maskin- o smidesverkstäderna på Karlskrona örlogsvarv 23 juni 68, inträdde i tjänstgöring vid Flottans station i Karlskrona 29 juni 68, dir vid Mariningenjörstaten 16 juni 75, chef för ingenjörsdep vid Flottans station i Karlskrona 17 juni 75, led av komm ang nya fartygscerter för flottan sept 79–juni 80, överdir o chef för Mariningenjörstaten 7 okt 81–11 aug 98, led av komm ang vissa förändringar i avseende på sjökrigsmaterielen sept 92–jan 93, av komm ang Sthlms flottstation febr 99–aug 00 o från 04. – LÖS 68, HedLÖS 82, LKrVA 84, LVA 89.

G 1) 7 okt 1856 i Uppsala, Domk, m Ebba Amalia Maria Atterbom, f 13 feb 1833 där, ibid, d 2 sept 1857 i Nyköping, S:t Nicolai, dotter till professorn o skalden Per Daniel Amadeus A (bd 2) o Ebba Fredrika af Ekenstam; G 2) 2 nov 1859 i Nyköping, S:t Nicolai, m Hedvig Fredrika Katharina Atterbom, f 27 sept 1829 i Uppsala, Domk, d 30 okt 1909 i Sthlm, Skeppsh.

Biografi

S började 1843 femton år gammal vid skeppsbyggeriinstitutet i Karlskrona och tog examen som skeppsbyggmästare 1849. Samma år fick han arbete som ritare vid Motala verkstad. 1854 flyttade S på rekommendation av sin chef Otto Edvard Carlsund (bd 7) till Lindholmens mekaniska verkstad i Göteborg i vilken Carlsund hade intressen. På detta varv fick S tjänst som skeppsbyggmästare, endast 26 år gammal. Han visade sig vara en duglig skeppskonstruktör med en vilja att prova nya idéer. Efter flera framgångsrika konstruktioner vid Lindholmen fick han erbjudande att bli fartygskonstruktör och verkstadschef på Nyköpings varv. Varvet hade fått i uppdrag att bygga Sveriges första oceangående ångare, Ernst Merck. Den nya tjänsten påbörjade han 1857 när han var 29 år gammal.

På Nyköpings varv blomstrade verksamheten under S:s ledning. Under en tioårsperiod sjösattes inte mindre än ett tjugotal fartyg. Vid varvet byggdes civila fartyg men även örlogsfartyg i form av kanonångslupar. Det är troligt att S:s goda kontakter med den högsta ledningen för marinen inleddes då. När varvets huvudägare gick i konkurs och det 1867 kom i nya händer sökte sig S bort. Redan nu var det nära att han knöts till flottan, men förhandlingarna strandade och istället blev S föreståndare för Oskarshamns mekaniska verkstad. Där blev han inte långvarig. Redan 1868 fick han anställning som ingenjör vid den nybildade Mariningenjörstaten och blev chef för maskin- och smidesverkstäderna på Karlskrona örlogsvarv.

Den svenska flottan hade vid denna tid inlett en modernisering efter att fartygsbeståndet under en period från 1800-talets början i stort sett inte alls hade förnyats. Flottan bestod huvudsakligen av träfartyg. Men den tekniska utvecklingen i omvärlden gick snabbt och det byggdes alltfler järn- och stålfartyg. När flottan nu skulle förnyas fanns ett stort behov av en erfaren skeppsbyggare med kunskap om järn- och stålfartyg. Det fick flottan i S som hade närmare 20 års erfarenhet av att konstruera sådana fartyg. Enligt egen uppgift hade S fram till 1869 konstruerat inte mindre än 47 fartyg, varav 40 av järn eller stål. Han kom att bli en av de mer framträdande och drivande i flottans tekniska förnyelse i slutet av 1800-talet. Han var även drivande vid moderniseringen av själva örlogsvarvet i Karlskrona.

När S kom till örlogsvarvet var det fortfarande utrustat för att enbart bygga och underhålla segelfartyg i trä. Där fanns ingen utrustning för att bygga eller reparera järnfartyg eller ångmaskiner. Det ändrade S på. Han lyckades skapa förutsättningar på varvet så att det kunde bygga järnfartyg. Maskiner införskaffades och nya byggnader uppfördes. Men S sysslade inte bara med att förnya varvet utan konstruerade även fartyg och maskiner till en del fartyg. Under sin tid på varvet i Karlskrona ritade han bl a kanonbåten Blenda som ansågs vara ett mycket lyckat fartyg. Blenda betecknas ibland som Sveriges första moderna örlogsfartyg. S hade även i uppgift att modifiera konstruktioner efter hand som erfarenheter gjordes med de nya fartygen. S visade sig vara en duglig konstruktör och chef. 1875 fick han uppdraget som chef för ingenjörsdepartementet på varvet och 1881 befordrades han till överdirektör och chef för Mariningenjörstaten. Han blev nu chef över de ingenjörer som sysslade med konstruktion av örlogsfartyg vilket innebar att han flyttade till Stockholm. Tiden som överdirektör präglades av en konflikt med Marinförvaltningen angående vilket inflytande över marinens tekniska utveckling som Mariningenjörstaten skulle ha i förhållande till Marinförvaltningen. Denna konflikt hindrade dock inte S från att fortsatt vara mycket produktiv och konstruera nya fartyg.

S var en av de ledande personerna i 1879–80 års certkommitté, som skulle lämna förslag till vilka fartygstyper som flottan behövde. Kommittén föreslog fyra nya fartygstyper: pansarbåt, torpedbåt, stångtorpedbåt och en lätt pansarbåt för insjöarna. S låg bl a bakom ritningarna till pansarbåten som senare kom att förverkligas som 1:a klass pansarbåten Svea. Det var en för Sverige ny fartygstyp och kom att utgöra modell för kommande svenska pansarskepp.

S gjorde flera studieresor utomlands och hämtade där inspiration till sina fartygskonstruktioner. Men hans främsta kännetecken som konstruktör av örlogsfartyg var att han skapade fartyg som var väl anpassade till behoven i Östersjön och på Västkusten. De rönte också stor uppskattning i flottan även om det fanns de personer som menade att de militära fordringarna tenderade att få stå ”tillbaka för de rent nautisk tekniska” (KrVAH). S tog sitt arbete på stort allvar och var mycket samvetsgrann. Samtida med S vittnar om att han arbetade hårt från tidigt på morgonen till sent på kvällen. Hans noggranna granskningar av alla medarbetares konstruktioner tillsammans med en allmänt stor arbetsbörda hade dock nackdelen att det ledde till förseningar av fartygsbyggen.

S medverkade under sina närmare 50 yrkesverksamma år i konstruktionen och byggandet av en stor mängd fartyg. Redan innan han tog tjänst i flottan hade han konstruerat ett femtiotal handels- och passagerarfartyg och i en del fall även deras maskinerier samt varit produktionschef för varvsarbetet. Under sin tid i marinen ritade, byggde eller kontrollerade han produktionen av ett nästan lika stort antal örlogsfartyg. S:s tid i flottan sammanföll nämligen med en stor expansion av antalet fartyg. S ritade en stor del av nytillskotten, bland annat pansarbåtar, kanonbåtar, torpedkryssare och torpedbåtar. Efter sin pensionering fortsatte han att engagera sig i fartygsbyggande och hade även flera officiella uppdrag, bland annat som ledamot i den kommitté som skulle utreda placeringen av Stockholms flottstation.

S gjorde en mycket betydelsefull insats som skeppskonstruktör för den svenska flottan i ett omvälvande teknologiskt brytningsskede från träfartyg till fartyg byggda i järn och stål. Hans betydelse för förnyelsen av den svenska flottan jämställs emellanåt med Fredrik Henrik af Chapmans (bd 8).

Författare

Andreas Linderoth

Arkivuppgifter

Brev från S i LSB (till C T af Ekenstam) o RA (till F W v Otter).

Källor och litteratur

Mariningenjörstatens chefsexpedition, rulla över Mariningenjörstaten 1868–1905, vol 1, KrA.

N Abrahamson, Göthe Wilhelm Svenson: skeppsbyggmästare på 1800-talet (Aktuellt / Marinmuseum, 1995); J Glete, Kustförsvar och teknisk omvandling (1985); G Halldin, Skeppsbyggmästare-mariningenjörer (1948); H Hammar, Lindholmens varv under 100 år: från 1845 till sekelskiftet (Lindholmens varv 1845–1945, 1947); A Hörsell, Från segel och trä till ånga och stål 1866–1910 (Karlskronavarvets historia, ed E Norberg, 2, 1993); NF 27 (1918); Svenskt skeppsbyggeri, ed G Halldin (1963); F Wedin, Amiralitetskollegiets historia, 4, 1878–1920 (1981). – Nekr:er över S i TiS 1906 o KrVAH 1906.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Göthe Wilhelm Svenson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/34884, Svenskt biografiskt lexikon (art av Andreas Linderoth), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:34884
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Göthe Wilhelm Svenson, urn:sbl:34884, Svenskt biografiskt lexikon (art av Andreas Linderoth), hämtad 2024-04-19.