Meriter

Svensson, Nils John, f 25 april 1898 i Sthlm, Kungsh, d 3 dec 1982 där, Matt. Föräldrar: smeden Carl August S o Hilma Johanna Pettersson. Diversearbetare, led av styr för Sv fören:s för dövas väl avd i Malmö 33–41, av styr för dess (från 47 Hörselfrämjandets riksförb) avd i Sthlm 43–59, kassaförvaltare där 44, vice ordf 48, ordf 50, hedersordf 55, ansv utg för Språkröret 44–58, led av centralstyr för Hörselfrämjandets riksförb 50, förbundssekr o adm chef (från 62 riksombudsman) där 55–66, hedersled 66. – Hörselfrämjandets guldmedalj 62.

G 12 mars 1927 i Sthlm, Joh, m kontoristen Ingrid Matilda Hermansson, f 17 febr 1897 i Fredsberg, V Göt, d 27 dec 1974 i Sthlm, Matt, dotter till hemmansägaren August Herman Gustafsson o Matilda Augustsdotter.

Biografi

John S föddes utom äktenskapet men fadern var sammanboende med familjen även om han vid S:s födelse fortfarande var gift på annat håll. Då modern dog och efterlämnade en talrik barnaskara var S i övre tonåren och fick snabbt lära sig att ta ansvar för sig själv. Någon mer omfattande skolgång eller utbildning blev inte aktuell, och S försörjde sig under större delen av sitt liv som vedhandlare, grov- och lagerarbetare m m. Det var emellertid inte i sin ordinarie yrkesverksamhet som S kom att göra sin största insats.

S:s hörselnedsättning uppstod i vuxen ålder och tilltog snabbt, vilket ledde till de första kontakterna med Svenska föreningen för dövas väl, sedermera Hörselfrämjandets riksförbund. Han bodde vid den tidpunkten i Malmö med sin hustru och de första erfarenheterna av styrelsearbete på området fick han således inom den lokala föreningen, där han för övrigt förblev medlem långt efter att ha lämnat staden. Tillsammans med en folkskollärarinna som dessutom var hörsellärare tog han initiativ till kurser i labiologi (läppavläsning), en färdighet som underlättade för hörselskadade att kommunicera med hörande. För S var det redan från början en angelägen uppgift att motverka det utanförskap som många döva hamnade i och att skapa förutsättningar för ett bättre fungerande vardagsliv, vilket läppavläsning kunde bidra till. Hörapparater fanns visserligen men fungerade inte särskilt väl och var långt ifrån diskreta, och många upplevde det som besvärligt och stigmatiserande att bära dem.

S återvände 1941 till Stockholm, där han snart engagerade sig i förbundets relativt nybildade stockholmsavdelning och på kort tid blev en drivande kraft. Han valdes tidigt in i styrelsen, blev kassaförvaltare och inom några år ordförande. Protokollen vittnar om ett stort intresse för både stora och små frågor. Till hans mer bestående insatser hörde lokalföreningens tidning Språkröret, som ännu idag (2018) utkommer. Den började ges ut 1944, nästan omgående efter att S lagt fram förslaget. Under mottot ”Ärlig, orädd och storsint kamp för Dövas Väl!” redogjorde tidningen för aktiviteter inom föreningen, förmedlade reflektioner från medlemmarna, informerade om utvecklingen av hjälpmedel m m. Den blev snabbt mycket uppskattad.

Redan i det första numret av Språkröret efterlyste S ”manligt intresse” – männen lyste med sin frånvaro på sammankomsterna och han tog därför initiativ till en herrklubb inom föreningen. Med intressanta föredrag, följda av smörgåsbord och möjligen också tillfällen till enstaka snapsar i den annars tämligen nyktra föreningen, lyckades S skapa en livaktig sammanslutning som han ledde i många år. Klubbarna för särskilda aktiviteter blev med tiden många och S var särskilt pådrivande i fråga om ungdoms- och föräldraverksamheten, likaså i det s k Sociala utskottet som bland annat samordnade kuratorsinsatser.

Verksamheten i Dövas väl kom att bli en livsuppgift för både S och hans hustru. Likaledes hörselskadad – ”dock inte så svårt lomhörd” att det hindrade arbetet – fick Ingrid S 1945 anställning som kontorist på föreningens expedition. Paret hade inga barn och det är tydligt att arbetet för föreningen upptog all tillgänglig tid. Föremål för varmt engagemang var inte minst semesterhemmet Backebo på Värmdö, som förvärvats 1943. Medan hustrun organiserade personal och bokningar kämpade S med den ofta ansträngda ekonomin, som han genom inrättandet av en stiftelse såg till att separera från föreningens allmänna kassa och därmed skydda den från att ätas upp av andra behov. Under många år administrerade han också fonden Eget hus, som trots ett idogt insamlande av donationer – där han själv regelbundet bidrog med jämförelsevis substantiella summor – dock aldrig resulterade i de egna lokaler föreningen önskade sig. Paret S medverkade dessutom i de studieveckor för äldre hörselskadade som från 40-talet anordnades vid framför allt olika folkhögskolor runtom i landet.

1943 var ett genombrottsår för föreningens kontakter med stadens styrelse, vilket resulterade i erhållande av medel för kuratorsverksamhet, labiologiundervisning och inköp av hörapparater. Föreningen växte och det var nödvändigt med en organisation med god samordning. S förefaller ha varit styrande i planeringen av en tydlig föreningsstruktur, och tillsammans med sin hustru ha handlagt många uppgifter av såväl praktiskt som administrativt slag.

Ett par år senare blev S invald i riksförbundets styrelse. Han var inledningsvis endast suppleant men uppdraget gav god insyn i det arbete som bedrevs på det rikstäckande planet. Under 40-talet inleddes satsningarna på stora välfärdsstatliga reformer, och även de handikappades villkor uppmärksammades. Möjligheterna till yrkesutövning var begränsade för s k partiellt arbetsföra – dit inte minst döva och hörselskadade räknades – och förslag till effektiviserad kuratorsverksamhet och utbyggd yrkesvägledning lades fram i en serie utredningar. Även dövstumundervisningen på skolnivå utreddes, och som stridbar debattör och aktiv styrelsemedlem följde S noga kommittéernas arbete. Han redogjorde regelbundet i Språkröret för hur det fortskred och menade att Dövas väl borde inleda viss arbetsgivarverksamhet.

I stockholmsföreningens herrklubb lyckades S skapa opinion för ett namnbyte, och efter intensivt debatterande bytte hela förbundet 1947 namn till Hörselfrämjandet. Namnbytet skulle markera en positiv strävan och tillmötesgick också önskemålen från de unga medlemmarna vars deltagande man ville uppmuntra. Det var en hjärtefråga för S att motverka den isolering som riskerade att drabba många hörselskadade, och han såg det som särskilt viktigt att stärka de yngres ofta bräckliga självkänsla. Hans kolumner i Språkröret handlade inte sällan om hur berikande föreningslivet var i allmänhet och för de döva och hörselskadade i synnerhet – det var som att skaffa sig ”en försäkring” mot isolering. S:s önskemål om en särskild ungdomssektion inom Hörselfrämjandet blev under 60-talet verklighet.

Under många år förde S en energisk kampanj mot den s k hotellförsäljningen. Försäljare av hörapparater höll mottagning på hotell där de provade ut apparater utan någon föregående medicinsk undersökning av kunden. Marknaden var god för mindre seriösa entreprenörer som i brist på organiserad kontroll och effektiv lagstiftning kunde utnyttja de hörselskadades utsatthet. Samordning av samtliga hörselvårdsfrågor – läkarundersökning, apparatutprovning, träning och rådgivning – var därför ett viktigt mål för Hörselfrämjandet. 1950 bildades så i Örebro landets första hörcentral, en framgång som S:s ansträngningar bidragit väsentligt till. Fler centraler tillkom, liksom även hörselpolikliniker vid sjukhus. Dövas väl/Hörselfrämjandet hade under många år mottagit bidrag från Pensionsstyrelsen för inköp av hörapparater men arbetade samtidigt för att den ekonomiska behovsprövningen skulle tas bort, och 1962 blev apparaterna tack vare statsanslag kostnadsfria.

S var en sann folkrörelsemänniska och lade ner mycket arbete på att uppmuntra verksamhet runtom i landet. Välgörenhetstanken var honom främmande – genom att själv aktivt arbeta för att förändra sin situation skulle den enskilda individen växa och stärkas. Under S:s tid ökade antalet lokalföreningar från 37 till 90. För att öka organisationens inkomster initierade han lotteriverksamhet inom ramen för Rikslotteriet, distribution av julkort till hushållen m m. Han tog också initiativ till samarbete med andra handikappförbund, även över gränserna i Norden, vilket gjorde kontakten med myndigheter effektivare och bidrog till att göra organisationerna till naturliga remissinstanser vid uppbyggnaden av en modern statlig handikappvård.

Utvecklingen gick snabbt framåt under de ekonomiskt starka åren på 60-talet. Professionaliseringen inom hörselvården innebar tillsammans med tekniska framsteg att de hörselskadades liv och vardag blev avsevärt lättare än för föregående generationer. Men S såg samtidigt individens roll krympa och befarade att statligt och kommunalt övertagande hotade idealismen. I Språkröret framhöll han vikten av att se rörelsens tidiga pionjärer som förebilder och tvekade heller inte att kritisera vad han ansåg vara brister i Stockholmsföreningens arbete. Med sin väldiga energi i behåll var S beredd att sätta kraft bakom orden och ställde därför upp i ordförandevalet 1973, trots att de gamla leden börjat glesna och han själv sedan länge var pensionär. Händelsen blev i många avseenden ett generationsval där erfarenhet ställdes mot förnyelse. Men tiden hade gått ifrån den mer anspråkslösa gräsrotsverksamhet som S förespråkade, och posten tillträddes av den sannolikt yngste ordföranden någonsin.

S:s betydelse för Hörselfrämjandet på såväl lokal nivå som inom riksförbundet var det emellertid ingen som ifrågasatte. Idérik, orädd och av allt att döma outtröttlig blev han redan från början en viktig vägröjare, och fick som äldre en ställning som rörelsens ”grand old man”. Tack vare sitt idoga resande land och rike runt var S känd i de flesta lokalföreningar, och uppslutningen var stor då det vid hans avgång som riksombudsman inrättades en fond i hans namn.

Författare

Lena Milton

Källor och litteratur

Årsmötesprotokoll A I a:19 (1966), Hörselskadades riksförbund, RA. Styrelseprotokoll (1944), Hörselskadades förening i Sthlm, SSA. – Muntl meddel av Helena Lanzer-Sillén, Sthlm.

Å Ahlsén, Ur tystnaden: en hörselvård växer fram (1991); Kraftfull insats för att bryta de hörselskadades isolering (DN 23 dec 1982); Språkröret 1944–1982.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Nils John Svensson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/34926, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lena Milton), hämtad 2024-05-08.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:34926
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Nils John Svensson, urn:sbl:34926, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lena Milton), hämtad 2024-05-08.