Meriter

Sylvander, Josua, f 1 juni 1769 i Rödeby, Blek, d 28 aug 1833 i Sthlm, Hedv El. Föräldrar: landskamreraren Johan Gabriel S o Eva Elisabeth Molin. Elev vid trivialskolan i Karlskrona 76, inskr vid LU 11 nov 84, jur ex 11 juni 85, auskultant i Amiralitetsöverrätten i Karlskrona 2 aug 85, i Svea hovrätt 21 mars 87, extra kanslist där 20 april 87, eo notarie där 26 sept 87, notarie i Allm magasinsinrättn:en 25 aug 88, v notarie vid civilprotokollet i Svea hovrätt 12 maj 90, förordnad som sekr i komm ang reglemente för avskrivningsprocent vid kronomagasinen 90, v auditör vid änkedrottningens livreg 91, häradsh:s n h o v 94, v advokatfiskal vid Magasinsdirektionen 94, förordnad att i tre månader förrätta krigsfiskalsämbetet i Generalkrigsrätten 16 juli 96, olika domaruppdrag i Västernorrlands, Stora Kopparbergs, Västmanlands o Närkes lagsagor 98–99, sekr i Svea hovrätt 00, lagmans titel 01, led av lagkommissionen 30 juni 04–åtm 07, led av komm ang fattigvårdens ordnande i Sthlm 05, revisionssekr 11 febr 05–10, ordf i en länsgränssynerätt ang gränsskillnaden mellan Närke o Karlskoga hd i Värmland 07, häradsh i Åkers m fl härader 7 maj 10–12, v landsh i Hallands län 31 juli 11, ordf i Hallands läns hushålln:sällsk 12 dec 11–18, adl 10 juli 12 (introd s å), landsh i Hallands län 17 juli 12–18, deltog i riksdagarna 12 urt, 17–18 urt, 23, 28–30 (led av lagutsk 17–18), justitieråd 13 jan 18–26, led av komm till undersökande av det s k läsaresällsk i Västerbotten 19, av komm ang förbättrad fångvård nov 20–mars 23, av komm ang rymningar från Vadstena korrektionsinrättn okt–21 nov 21, av komm ang förordn om sysslolösa personer dec 25–sept 28, president i Svea hovrätt 21 sept 26–33, led av komm ang arbetssättet m m i hovrätterna juli–dec 27, frih 24 juni 30 (ej introd), led av komm ang ändringar i 1827 års skiftesstadga jan 31–maj 32, av 1833 års organisationskomm ang verksamheten på LA:s experimentalfält i Sthlm. – Korresp LLA 12.
G 1) 23 dec 1792 i Sthlm, Svea livg, m Catharina Charlotta Sten, f 1 sept 1760 där, Klara, d 18 mars 1799 där, dotter till krigskassören Carl S o Maria Zetterberg; 2) 15 okt 1802 (Inrikes Tidn:ar 1802, nr 121) i Sthlm m stiftsjungfrun o friherrinnan Eva Christina Carolina Gripenstierna, f 1 jan 1782 i Sthlm, Jak o Joh, d 14 nov 1815 där, Hedv El, dotter till protokollsekreteraren Carl G o friherrinnan Fredrika Christina Rudbeck; 3) 10 maj 1827 i Sthlm, Klara, m grevinnan Lovisa Gustava Ottiliana Cronhielm af Hakunge, f 13 jan 1788 i Ed, Sth, d 17 april 1842 i Sthlm, Klara, dotter till överstelöjtnanten Axel Otto C o friherrinnan Amalia Fredrika Pechlin.

Biografi

Uppvuxen i Karlskrona med fadern som landskamrerare vid länsstyrelsen påbörjade S sina juridikstudier i Lund redan 1784. Följande år blev han auskultant i Amiralitetsöverrätten i Karlskrona, sedan i Svea hovrätt. Ett antal kortare juridiska karriäruppdrag följde under 1790-talet, och S kunde utmärka sig särskilt som en av flera notarier i högprofilerade mål som det efter mordet på Gustav III 1792 och det mot Gustaf Mauritz Armfelt (bd 2) två år senare.

Före och under riksdagen i Norrköping 1800 uppstod kravaller till följd av bl a livsmedelsbrist. Som sekreterare i Svea hovrätt samma år fick S i uppdrag att följa de rannsakningar som blev konsekvensen. Från 1804 ingick han i lagkommissionen, ett traditionellt utredningsorgan som avvecklades 1808. Till revisionssekreterare och därmed föredragande i mål inför prövning i högsta instans utnämndes han 1805 och fick samma år även uppgiften att ingå i en kommitté rörande fattigvården i Stockholm.

Redan före omvälvningarna 1809–10 hade S alltså hunnit göra sig synlig som en ytterst duglig jurist och ämbetsman. Som häradshövding i Åkers m fl härader i Södermanland en kort tid i början av 1810-talet lyckades han effektivt lösa en konflikt med bönderna kring uttag av militärt förstärkningsmanskap. Vid urtima riksdagen i Örebro 1812 fick S tillfälle att bygga upp goda relationer till den nye kronprinsen Karl Johan, vars behov av att snabbt knyta skickliga anhängare till sig gav ytterligare fart åt karriären. Efter att en kortare tid ha fungerat som vice landshövding i Hallands län blev han 1812 ordinarie och adlades samtidigt.

Utan tidigare större erfarenhet av näringsliv, lantbruksfrågor och landskapet Halland är det uppenbart att S tog på sig sin nya roll med sakligt engagemang och inte bara som en representativ förvaltningsuppgift. Redan i slutet av 1811 tog han initiativ till att bilda ett hushållningssällskap, en utveckling som en tid varit på gång även i andra landsändar, allra först på Gotland 1791.

De tidiga hushållningssällskapen betraktade sig som utvecklare av lokalsamhället i stort. I Halland ville det av S ledda sällskapet ta itu med skolan på sockennivå, även om den formellt ännu inte var obligatorisk. Man såg en låg allmän kunskapsnivå och böndernas traditionsbundenhet i oskön förening som orsak till motståndet mot nödvändiga förändringar i jordbruket; i botten låg också tidstypiska moralföreställningar. Viktigast ansågs vara att ersätta det gödselkrävande ensädesbruket med ett växelbruk med olika grödor och mellanliggande träda, en klar trend under tidigt 1800-tal. Lönnbränningen sågs som ett problem att motverka. Sällskapet ville dessutom utöka den brukade arealen, få till stånd skogsplantering utanför jordbruksmarken samt främja fåravel och linodling med tillhörande hantverk.

Som ordförande verkade S utan tvivel pådrivande. Men sällskapet som sådant förblev under dessa tidiga år ett rätt högreståndspräglat elitprojekt, utan större egna resurser och maktmedel och därmed i det mesta beroende av ordförandens egen auktoritet i egenskap av landshövding. Under S:s tid hann sällskapet lyfta frågorna men i praktiken inte nå ut särskilt långt till de faktiskt berörda.

De traditionella arbetsvandringarna och då särskilt de till Skåne såg S som en farlig utarmning av länets näringsliv, och han försökte minska deras antal genom att inte utfärda inrikespass för sådana syften. Men 1813 fick han backa, sedan man på högsta ort gjort en annan bedömning. Arbetskraftens rörlighet betraktades av S och många med honom snarast som ett problem, där tvångsmedel inte borde uteslutas. På den punkten representerade S ett äldre defensivt förhållningssätt.
Lantbruksakademien, i praktiken en form av riksorganisation för hushållningssällskapen, hade även den bildats 1811. Snart kom S in som korresponderande ledamot och tycks även efter landshövdingetiden ha behållit ett aktivt intresse för lantbrukets utveckling. Han förordade starkt tidens pågående skiftesreformer och ingick i 1833 års organisationskommitté för att reglera verksamheten på akademiens experimentalfält i Stockholm. Det uppdraget hann han dock inte slutföra.

Utnämnd till justitieråd i Högsta domstolen 1818 ansågs S tillföra såväl juridisk kompetens och administrativ erfarenhet som en god penna. Han tycks ha varit mycket principfast, ovillig att jämka i sakfrågor och ofta benägen att redovisa skiljaktighet till protokollet. Samtidigt var S vid behov flexibel i formerna, som i den uppmärksammade högmålsprocessen 1822 mot oppositionsmannen Carl Henrik Anckarsvärd (bd 1). S ansågs då trots sin roll som domare ha underhand medverkat i själva åtalet. Det resulterade följande år i en anmärkning från opinionsnämnden, men S:s agerande låg helt säkert i linje med kungens politiska intressen.

Sista anhalt för S blev 1826 presidentskapet i Svea hovrätt, en i sak fullt rimlig men med tidens mått mätt inte självklar utnämning och troligen en kunglig belöning för obruten lojalitet. I domstolen genomförde S en administrativ uppstramning och tycks ha haft ett osedvanligt skickligt sätt att föra ordet vid förhandlingar. Politiserade domstolar är en evig problematik, och att S som hovrättspresident verkade i kunglig anda går inte att komma ifrån: så t ex i det liberalt färgade förslaget till allmän civillag från 1826, där S verkar ha förhalat hovrättens remissyttrande så att det aldrig hann bli ingivet.
Under 1810-talet hade motsättningarna mellan prästerskapet och de s k läsarna i övre Norrland, som börjat anordna egna sammankomster i strid med konventikelplakatet från 1726, blivit allt svårare. Ett första åtal hade väckts 1812. Det faktum att S var herrnhutare och medlem av Evangeliska brödraförsamlingen i Stockholm kan ha bidragit till att han hösten 1819 fick kungens uppdrag att leda en kommission för att om möjligt bilägga konflikten.

Vid kommissionens möten med parterna i Skellefteå blev det tydligt att S låg närmare en förståelse för läseriet än att stödja prästerna i området, något som inte uppskattades från kyrkligt håll. Läsarna fick själva förklara sig. Resultatet blev att motsättningarna tonades ner och det följdes några år senare av ett rätt tolerant hållet kungligt brev i frågan, som i realiteten innebar en form av dispens från konventikelplakatet för norrlandsläsarna. Men frågan var inte död, och S gjorde ett återbesök 1830 i samband med ett annat uppdrag.

Den lagtolkning som S förde fram är särskilt intressant på det sättet att han ansåg RF § 16 med sin allmänt hållna rätt till oförhindrad religionsutövning överordnad konventikelplakatet: en kanske inte direkt avsedd innebörd men dock en tolkningsmöjlighet, som S verkar ha varit den förste att direkt peka på även om han i kontakterna med läsarnas företrädare och kyrkan var återhållsam med att dra slutsatser som tiden inte var riktigt mogen för.

S verkar också ha ställt sig förhållandevis positiv till Peter Fjellstedts (bd 16) första sonderingar 1829 om mission bland samerna, något som dock först 1835 resulterade i Svenska missionssällskapet för just det syftet.

1820–23 ingick S i en kommitté om förbättringar i fångvården: ett resultat blev bildandet av Styrelsen över rikets fängelser och arbetsinrättningar 1825. Själv ansåg han fångvårdens främsta mål vara att återföra de intagna med religionens hjälp. S:s i den meningen humanitära inställning i frågan blev dock litet för mycket för samtiden.

På 1820-talet hade Karl XIV Johan förvärvat bruk och andra verksamheter runt Gällivare. Redan efter några år började dock problemen hopa sig, och S gjorde 1829–30 på kungens uppdrag en inspektionsresa för att undersöka läget. Hans rapport 1830 lyfte fram dålig ledning, ekonomisk byråkrati och svårigheter med transporter. Genom att visa på den framtida potentialen i malmen från Gällivare kunde han emellertid undanröja risken för omedelbar avveckling.

Utan tvivel stod S mycket väl till boks hos kungen för både skicklighet och lojalitet, och han blev friherre 1830 strax efter Gällivareutredningen. Kungen hade även i högsta grad uppskattat hans medlande insatser kring norrlandsläseriet och tycks själv ha haft en rätt öppen hållning i den frågan.
I en tid av allt skarpare brytningar mellan konservatism och liberalism kom S att bli rätt olika värderad, om än inte i sin uppenbara duglighet som jurist och ämbetsman. Både avundsmän i allmänhet och liberala motståndare ville främst se honom som en anpasslig kunglig karriärist, som var despotisk och oförsonlig i sitt arbete och hade religionen mest som en from fasad.

I hovrätten fanns den oböjlige Magnus Jacob Crusenstolpe (bd 9) i början av sin karriär som oppositionsman på Riddarhuset. Den predikan han blev utsatt för av S om bristande regeringslojalitet som ämbetsman fick snarast motsatt effekt. Trots en omvittnad förhandlingsskicklighet tycks S i uttalat principiella frågor ha saknat ett mått av smidighet och taktisk känsla.

Mer positiva bedömare betraktade S snarare som viljestark, resultatinriktad och samtidigt utrustad med en förmåga att om inte ena så dock lugna stridande viljor som i fallet med läsarna. Hans av allt att döma uppriktiga religiösa förankring fick betydelse både där och i synen på fångvården. Hårdhet i tjänsten kunde förenas med inslag av vekhet och välvilja i andra sammanhang. Och hans närmast reflexartade konservatism och lojalitet mot monarkin som princip framstår som genuin och konsekvent.

I det personliga umgänget tycks S ha haft väl nära till moraliserande och sarkasmer och kunde även upplevas som självupptagen och intolerant mot andras meningar. Samtidigt lyckades han i vissa fall utveckla förvånansvärt goda relationer med människor som inte fanns i hans omedelbara omgivning som Johan Christopher Toll och den unge Peter Wieselgren.

Familjelivet gav S motgångar och han blev änkling två gånger, den andra 1815 under tiden som landshövding. Utan större privat förmögenhet, som ännu nästan var ett måste för att kunna uppehålla högre ämbeten, besvärades han dessutom länge av svag ekonomi. Han avled av ett slaganfall mitt under ett samtal med kungen. Ryktet att han varit påtänkt som en blivande justitiestatsminister verkar inte helt otroligt.

Brorson till S var Gustaf Volmar S (1816–82), som efter skolgång i Karlskrona och Kalmar skrevs in vid Lunds universitet 1836, där han blev fil mag 1844 samt disputerade för en docentur i historia 1846. Följande år blev Volmar S, som redan tidigare fästs vid läroverket i Kalmar, ordinarie lärare där och förestod från 1849 undervisningen i filosofi. Till följd av tilltagande dövhet åtnjöt han alltsedan hösten 1855 i skiftande grad tjänstledighet och fick tolv år senare avsked med pension.

S:s blygsamma yrkeskarriär hindrade inte att han kom att bli en av Kalmars mer framträdande personer genom sin medverkan som skribent i Calmar-Posten liksom genom att uppträda som festtalare och engagera sig i föreningslivet och tidens bildningssträvanden. S tog bl a initiativ till och var första ordföranden i föreningen Enigheten, stiftad 1830 med uppgift att hjälpa behövande läroverkselever skaffa läroböcker, och var i slutet av 1840-talet eldsjälen bakom stadens bildningscirkel. 1853–54 var S sekreterare i länets hushållningssällskap och på 1860-talet engagerade han sig i den på orten starka skarpskytterörelsen. Även i 1840-talets livaktiga skandinavism tog S mycket aktivt del och han bidrog bl a verksamt till framgången för en stor festlighet för de studenter från Lund och Köpenhamn som 1843 anlöpte Kalmar på väg till Stockholm. Ett annat initiativ från S:s sida var uppförandet 1851 av ett monument vid Stensö udde till minne av att Gustav I enligt traditionen skulle ha landstigit där 1520 efter fångenskapen i Danmark.

Det var också ytterst staden Kalmars historiska minnen som fängslade S mer än något annat. Efter hans mångåriga forskningar skulle det resultera i att Kalmar fick den under 1800-talet utan jämförelse största historiken av alla svenska städer. Upptakten skedde i form av en arkeologisk undersökning vid Björkenäs strax norr om Kalmar som S 1848 genomförde på uppdrag av Vitterhetsakademien för att fastställa den äldsta stadens läge. I ett utslag av småländsk lokalpatriotism ville S, liksom Abraham Ahlqvist (bd 1) och Peter Wieselgren före honom, förlägga det forntida Birka till Kalmar sund och i avhandlingen De situ Bircae oppidi antiqui (1849) gav han sin röst för att detta var det av honom utgrävda Björkenäs.

Tesen återkommer i utbyggd form i det verk på vilket S:s namn inför eftervärlden vilar: Kalmar slotts och stads historia (1864–74) i 9 band och omfattande mer än 4 000 trycksidor. Draget av kritiklöshet och bristen på överskådlighet påtalades redan i samtiden, men ingen kunde förneka att S – inte minst på grundval av ambitiösa studier i arkiven i Stockholm, Köpenhamn och Lübeck – lyckats dra fram i ljuset en rikedom av uppgifter och notiser av stort kulturhistoriskt värde. S gav sig senare på att som komplement skildra Borgholms slotts historia (1877), men märkt av sjukdom orkade han inte denna gång tränga in i källmaterialet på samma vis. S gjorde också nedteckningar om ortens dialekter, vilka överlämnades till Östra Smålands och Ölands landsmålsförening.

S, som 1870 även tog initiativ till bildandet av Kalmar läns fornminnesförening, blev korresponderande ledamot av Vitterhetsakademien 1872. Som person uppges han i sin krafts dagar ha varit livlig i både rörelser och till sinnet, och han skydde då inga mödor för att nå ett en gång uppsatt mål. På stadens gator syntes S vanligen med en packe böcker eller något manuskript under armen, i hemmet satt han i nattrock och tofflor halvt dold bakom boktravar och papper.

Författare

Leif Gidlöf med bidrag av Jakob Christensson (Volmar S)

Arkivuppgifter

Enstaka brev från Josua S i KB (autografsaml), LUB, RA (bl a Ericsbergssaml) o UUB. – Brev från Gustaf Volmar S i VHAA (många till B E Hildebrand) samt i GUB (till bl a P Wieselgren) o KB.

Källor och litteratur

Källor o litt: G Ahlström, De mörka bergen (1966); S Carlsson, Ståndssamhälle och ståndspersoner 1700–1865 (1949); N Edling, För modernäringens modernisering (2003); Hallands historia, 2 (1959); G Hallingberg, Läsarna (2010); B Hammarlund, Den aristokratiske rebellen: Magnus Jacob Crusenstolpe i 1800-talets offentlighet (2017); C A Hessler, Stat och religion i upplysningstidens Sverige (1956); J Holmgren, Norrlandsläseriet (1948); E Hägge, Fattiglänet blir bördig bygd: Hallands läns hushållningssällskap (1962); T T:son Höjer, Carl XIV Johan, 3, Konungatiden (1960); U Lange, Experimentalfältet (2000); Phénomenet Peter Wieselgren, ed L Aldén, P Aronsson o L Johansson (2002); A Sandewall, Separatismen i övre Norrland 1820–1855 (1952); B Sundkler, Svenska missionssällskapet 1835–1876 (1937); Svea hovrätt 400 år, ed F Wersäll m fl (2014); G Ulfsparre, Från Karl XIV Johans dagar (1907); G Utterström, Jordbrukets arbetare, 1–2 (1957); H Wachtmeister, Anteckningar och brev från Carl Johanstiden (1915); B Wedberg, Konungens högsta domstol 1809–1844 (1940); S Wieselgren, Peter Wieselgren (1900); L Österlin, Thomanders kyrkogärning (1960). – Gustaf Volmar S: P G Berggren, Kalmar stad och dess historia (2. uppl, 1936); M Borgwall, Från flydda tiders Kalmar (1934); E Hilldoff, Kalmar läns fornminnesförenings verksamhet 1871–1921 (Meddelanden från Kalmar läns fornminnesförening, 12, 1922); M Hofrén, Barometern 1841–1966 (1966); P Nicklasson, Birkas belägenhet: en 1800-talsdebatt med sena ekon (Fornvännen 2009); R Ohlsson, Volmar Sylvander och förbundet Enigheten (2019); C Sjöström, Kalmar nation i Lund 1670–1914 (1915); SMoK.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Josua Sylvander, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/35024, Svenskt biografiskt lexikon (art av Leif Gidlöf med bidrag av Jakob Christensson (Volmar S)), hämtad 2024-05-09.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:35024
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Josua Sylvander, urn:sbl:35024, Svenskt biografiskt lexikon (art av Leif Gidlöf med bidrag av Jakob Christensson (Volmar S)), hämtad 2024-05-09.