Meriter

 2 Säve, Carl Fredrik, bror till S 1, f 22 okt 1812 i Roma, Gotl, d 27 mars 1876 i Uppsala. Elev vid Visby gymn 1 sept 27–juni 30, studentex vid UU 2 okt 30, inskr 5 okt 30, mediko-fil ex 15 juni 33, allt vid UU, tjänstg vid Garnisonssjukhuset, Sthlm, 34–35, disp pro exercitio vid UU 20 maj 37, VHAA:s stipendiat för resor till Dalarna resp Gotland 43 o 44, studieresor till Dalarna, Gotland o Hälsingland 45, 49–54, fil kand-ex vid UU 12 april 48, prom fil mag 16 juni 48, disp för docentur 26 mars 49, docent i fornnordiska språket 29 jun 49, förordnad att bestrida de offentliga föreläsningarna i historia litteraria o arkeologi ht 50–ht 51 o 54–55, allt vid UU, vistades med anslag vid Köpenhamns univ aug 52–juli 53, förordnad att förrätta examina i historia litteraria o arkeologi vid UU 23 okt 57–26 aug 59, prof i nordiska språken där 26 aug 59, prefekt för UU:s mynt- o medaljkabinett o dess historisk-etnogr museum 31 okt 59. – SA:s mindre pris 42 o 54, led av Sv fornskr:sällsk 44, korrespLVHAA 59, LVHAA 62, LVS 65, led av ett flertal utl lärda sällsk.

G 11 sept 1866 i Uppsala m Ottilia Rosina Johanna Schenson, f 21 juli 1830 i Sthlm, Hedv El, d 10 aug 1895 i Södertälje, dotter till akademikamreraren John S o skolföreståndarinnan Maria Magdalena Hahr.

Biografi

Efter gymnasiestudier i Visby kom Carl S höstterminen 1830 tillsammans med brodern Per till Uppsala för att studera medicin. Tre år senare tog han medicinsk-filosofisk examen och försvarade 1837 en avhandling om Gotlands flora för professorn i medicin och botanik Göran Wahlenberg, men en återkommande reumatisk sjukdom gjorde honom sängliggande under långa perioder och tvingade honom att byta bana. I stället började S läsa nordiska språk. Den nya studieinriktningen kan nog ses i ljuset av att hans fader var intresserad av gutniskan och förtrogen med Lars Neogards samling av gutniska ord och uttryck i Gautauminning (1732, publicerad 2009).

I ett brev till brodern Per Arvid beskriver S hur han under ett sjukdomsanfall hösten 1839 kommit att ”titta i et isländskt lexicon” och då slagits av ”en högst förvånande upptäckt, den nämligen att vår gotländska dialekt, förnämligast bondemundarten har en utomordentlig likhet med Isländskan” (Frängsmyr, s 186). Iakttagelsen fick S att på allvar börja studera isländska och i samband med det även göra förteckningar över gotländska allmogeord.

Nordiska språk var när S inledde sina studier ett i stort sett obearbetat forskningsfält. Vad gäller dialekterna, som intresserade honom särskilt, hade de visserligen på 1700-talet tilldragit sig viss uppmärksamhet, men efter det att Johan Ihre (bd 19) 1780 avlidit hade de inte studerats i någon större utsträckning i Uppsala. Inte heller fanns det någon lärostol i ämnet, så någon utstakad karriärväg gick inte att ana. S anträdde därför en i dubbel mening knagglig lärdomsbana. Länge fick han dra sig fram genom att inneha akademisk kondition och erhålla stipendier till vilket kom att han tidvis arbetade som timanställd gymnasielärare i modersmålet liksom gav privata lektioner i isländska.

Emellertid var en strömkantring på gång. Liksom nationalspråken överlag vann svenskan under 1800-talets förra hälft alltmer terräng och fick en vidare användning än förr i akademiska sammanhang. Dessutom påbörjades och utgavs sådana för det historiska språkstudiet grundläggande arbeten som Carl Johan Schlyters (bd 31) utgåva av landskapslagarna, Corpus iuris Sveo-Gotorum antiqui (1827–77), och Johan Erik Rydqvists (bd 31) Svenska språkets lagar (1850–83). Stimulans för studiet av svenska språket och dialekterna gav också Carl Jonas Love Almquist (bd 1). Hans Svensk språklära innehöll i tredje upplagan (1840) ett utförligt kapitel om de svenska landskapsmålen i vilket S hade hjälpt till med insamlingen av gotländska ord.

Sommaren 1842 besökte den danske historikern och språkforskaren Christian Molbech Uppsala. Han imponerades då av den närmast självlärde S, uppmuntrade honom att fortsätta sina språkstudier samt lade sitt ord för honom hos såväl kronprins Oscar som Erik Gustaf Geijer (bd 17). Följande år lät Molbech i Historisk tidsskrift trycka S:s första vetenskapliga arbete, Bemærkninger over Öen Gotland, dens Indbyggere, og disses Sprog. Även senare skulle S ha en viktig gynnare i Molbech, som 1847 också publicerade hans uppsats Om Dalarne og om Dalkarlenes Folke-Egenheder.

Vid sidan av gutniskan intresserade sig S mest för just dalmålen. Sin första möjlighet att studera dem närmare fick han 1843 då han som Vitterhetsakademiens stipendiat gjorde en resa till Dalarna för att samla folkvisor, sägner och material till en ordbok. Följande år reste han med hjälp av ett nytt stipendium till bl a Fårö, Bunge och Lau socknar och dokumenterade gutaord med hjälp av brodern. Samtidigt dokumenterade S även det gotländska runmaterialet. Alla resor skedde inte i språkliga och antikvariska ärenden. S var också en ivrig skandinavist och deltog i alla skandinaviska studentmöten på 1840- och 1850-talen.

1848 kunde S ta kandidatexamen och promoveras till magister. Under flera år på 1850-talet var han förordnad att i frånvaro av Johan Henrik Schröder (bd 31) hålla föreläsningar i arkeologi och fornnordiska, i övrigt gav han enskild undervisning. 1852–53 studerade S fornisländska i Köpenhamn under N M Petersen och fornengelska under George Stephens (bd 33). 1854 fick han Svenska akademiens mindre guldmedalj för sin översättning av Ynglingasagan och uppsatsen De starka verberna i dalskan och gotländskan. Med denna uppsats lade S grunden till svensk dialektforskning. Samma år avslutade han fältarbetet med de gotländska runinskrifterna.

Som runforskare ägnade sig S även åt fastlandets runinskrifter. 1851 undersökte han runstenar i Hälsingland, Medelpad och Gästrikland. Hans läsningar av dem publicerades långt senare av Stephens i Some runic stones in northern Sweden . Trots att arbetet med att läsa de stavlösa runorna på Malstastenen i Hälsingland genomfördes i ”styggt duggregn och stående på en lerig åker” och trots att stavlösa runor dessutom i allmänhet är ganska svårlästa, är hans läsning, om än inte fullständig, dock korrekt i flera avsnitt. Hans läsning av flera av de andra stenarna är i stort sett felfri.

Efter 1600- och 1700-talens insatser hade intresset för Sveriges runstenar dalat kraftigt. I Nordisk universitets-tidskrift uppmärksammade S 1857 hur de tilläts förfalla och t o m utsattes för åverkan, ”som om det låge en förtjänst uti att utrota dem”. Av 32 kända runstenar i Bälinge socken utanför Uppsala återfann han endast tolv, i Åkerby tre av sju, medan Vaksalas runstenar lagts in i kyrkogårdsmuren på otillgängliga platser. I artikeln redovisade S också dokumentation av runinskrifterna och gav en målande beskrivning av fältrunologens vedermödor: ”Visse runstenar eller vissa ställen å dem kunna icke läsas utom vid full dager, eller ock när solstrålarne falla under en viss vinkel mot deras yta; stundom kommer ett slagregn, nedblötande ritarens papper just när han medhunnit halfva eller en större del av inskriften; åter en annan gång påskyndar honom en otålig vägvisare, af hvilkens biträde han beror, för att kunna hitta en annan ännu viktigare sten i grannskapet.”

Även om arbetet i många stycken kunde tyckas ske i ständig motvind var S nu nära sitt mål som akademiker. 1857/58 beviljade riksdagen ett anslag för inrättandet av två lärostolar i nordiska språk i Uppsala och Lund. När professuren i nordiska språk utlystes i Uppsala lät S trycka avhandlingen Gutniska urkunder (1859) som professorsspecimen. Omkring 200 runinskrifter, flera av dem nu förlorade, ingår i avhandlingen liksom Guta lag och Guta saga, bevarade i en handskrift från 1200-talet. Inledningskapitlet är en första sammanhängande skildring av gutniskans utveckling från vikingatid till 1800-tal. Den gutniska S beskriver bevarar ännu mycket av den medeltida grammatiken och ordförrådet.

Som ämnesföreträdare lockade S många åhörare. Till hans elever hörde bl a Artur Hazelius (bd 18), Oscar Montelius (bd 25) och Hans Hildebrand (bd 19). Särskilt lyckades S med att få sina elever att intressera sig för dialektforskningen. En av dem var sedermera professorn i svenska vid Helsingfors universitet, Axel Olof Freudenthal, som bearbetade de estlandssvenska dialekterna utifrån bröderna S:s samlingar, en annan var Nils Gabriel Djurklou (bd 11), som 1856 tog initiativ till Föreningen för Nerikes folkspråk och fornminnen, den äldsta av Sveriges folkminnesföreningar.

Alltid generös med att hjälpa till i vetenskapliga frågor kunde S vara desto kantigare i konsistoriet och invecklade sig i många interna akademiska strider ”hvilka vållade både honom sjelf och andra obehag” (nekr i Ny ill tidn). Kanske var det kännedomen om S:s humör som gjorde att han inte blev invald i SA när hans namn var uppe till diskussion på 1850-talet.

På 1870-talet var S:s hälsa bruten och han förmådde aldrig samla sig till att vetenskapligt bearbeta alla de gutaord som han samlat in med hjälp av brodern; i stället gavs de ut av Herbert Gustavson i Gotländsk ordbok (1918–48). S:s intresse för runorna var oförminskat in i det sista, han granskade runinskrifter inför publicering i Upplands fornminnesförenings tidskrift 1871–76 och diskuterade materialet i brev till Richard Dybeck (bd 11).

Den antikvarisk-patriotiska prägel S gav ämnet nordiska språk i Uppsala fick ge vika redan under hans närmaste efterträdare som professor, Mårten Richert (bd 30), vilken företrädde en mer ”naturvetenskaplig” uppfattning av språkets utveckling. Det hindrar inte att S kom att ses som en vägröjare för 1870-talets landsmålsrörelse. Likaså framstår han inför eftervärlden genom sin opinionsbildning för runristningarna som en pionjär inom kulturminnesvården. Hans kamp för deras vård har bidragit till att den tid då allmogen släpade bort runstenar för att mura in dem i spisar och källare för länge sedan är förbi.

S:s efterlämnade arbetsbibliotek med huvudsakligen språkvetenskaplig litteratur – ansett som det främsta på sitt område i landet – inköptes av grosshandlaren James Dickson och skänktes till Göteborgs musei bibliotek, numera Göteborgs universitetsbibliotek.

Författare

Thorgunn Snædal med bidrag av Jakob Christensson

Arkivuppgifter

S:s arkiv i GUB (25 vol, se ovan), UUB (handl:ar rör språkforskn, uppsatser, särtryck, biographica m m), ATA (7 vol: runologiska anteckn:ar o brev från G Stephens) o ViLA. – Brev från S i GUB, KB (bl a till C J L Almquist, N Linder, H O Wieselgren, stort antal till J A Ahlstrand, G E Klemming, G Stephens o H O Wieselgren samt brevväxl m P A Säve), LUB (bl a till G Ljunggren o A Nybleus), UUB (bl a till B E Hildebrand, S R D K Olivecrona, F W Scholander, P A Säve o C J Tornberg samt stort antal till L F Rääf), LSB (till K A Hagson), NordM (tills m enst teckn:ar), SA (till B v Beskow o J E Rydqvist), VA:s Centrum för vetenskapshist (till G Lindström), VHAA (till R Dybeck o J E Rydqvist) samt Huseby bruks- o godsarkiv i Linnéuniv:s bibl (många till G Stephens), Växjö.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten (egna verk): Synopsis florae Gothlandicae. [Akad avh UU.] Upsaliæ 1837. (Reg. Acad. typogr.) P 1–2. ([4], 34 s). 8:o. [Preses G Wahlenberg. S var respondent för p 1 och A Sundberg för p 2. En bokhandelsutgåva med S som förläggare utgavs samma år.] – Helsning till studenterna från Köpenhamn, Christiania och Lund vid deras ankomst till Upsala d. 5 junii 1843. Upsala 1843. (Leffler och Sebell). [4] s. 8:o. [Anonym tillfällesdikt] – Prolog och epilog från Upsala theater 26 Nov. 1843. U o u å [Upsala 1843]. (Akad. boktr.) [7] s. 8:o. [Innehåller två dikter. Dikten med rubrik: Prolog. (Framsagd af danska acteurn Chr. Sax), s [3]–[5] är undertecknad –l och har tillskrivits S.] – Till qvinnorna i Wisby med vördnad och tacksamhet af Gotlands nation i Upsala. Upsala 1844. (Akademiska boktr). [4] s. 8:o. [Anonym.] – Helsning från Upsala. Köpenhamn, midsommaren 1845. Upsala u å [1845]. (Leffler och Sebell). [4] s. 8:o. [Annan utgåva: Lund 1845, (Berlingska boktr), [4] s, 8:o. Anonym tillfällesdikt. Dikten återges också i Berättelse om studenttågen till Lund och Köpenhamn sommaren 1845 (1846; se nedan), s 89, där den är attribuerad till S.] – Helsning från Upsala. Lund, midsommaren 1845. Upsala u å [1845]. (Leffler och Sebell). [4] s. 8:o. [Anonym tillfällesdikt. Dikten återges också i Berättelse om studenttågen till Lund och Köpenhamn sommaren 1845 (1846; se nedan), s 49–50, där den är attribuerad till S.] – Berättelse om studenttågen till Lund och Köpenhamn sommaren 1845. Utgifven af Upsalastudenternas direktion. Upsala 1846. (Wahlström & C.) 235 s. 8:o. [Direktionen bestod av E A Carlsten, F R O Meijberg, P J Peterson, A Sundberg och S, vilka även undertecknat berättelsen. Enligt Linnström utgavs boken enbart av P J Peterson och S, vilket är en uppgift som återkommer i andra källor.] – Eriksvisan. Ett fornsvenskt qväde, behandladt i språkligt afseende. Sthlm 1849. (Norstedt). [1], 64, [1] s. 8:o. [Bokhandelsutgåva med S som förläggare. Tidigare utgiven som akademisk avhandling UU, 1848–49, i fyra delar med fyra olika respondenter. För del 1 var J H Schröder preses och S respondent, för övriga delar (utgivna 1849) var S preses.] – Några upplysningar om dalmålet och dalalmogens folklynne. Upsala: Wahlström & C., 1852. [1], 38 s. [Särtryck ur: Tidskrift för litteratur, 1852, Upsala: Wahlström & C., 1852, s [257]–294. 2. uppl 1855 (med S som förläggare): Sthlm, (Typografiska föreningens boktr), 40 s.] – De starka verberna i dalskan och gotländskan. Upsala 1854. (C A Leffler). [1], 27 s. 8:o. [Bokhandelsutgåva med S som förläggare. Tidigare utgiven som akademisk avhandling UU, 1854, med S som preses och med G Lindström som respondent.] – Gutniska urkunder. Guta lag, Guta saga och Gotlands runinskrifter. Språkligt behandlade. Academisk afhandling [UU]. Sthlm 1859. (Norstedt). [2], xlii, 81 s. [Även som bokhandelsutgåva samma år med S som förläggare.] – [Rubrik:] Om språkskiljaktigheterna i svenska och isländska fornskrifter. Strödda anmärkningar. [Kolofon:] Upsala 1861. (Edquist K). 16, [2] s. [Särtryck ur: UUÅ, 1861: Philosophi, språkvetenskap och historiska vetenskaper, [3].] – Sigurds-ristningarna å Ramsunds-berget och Göksstenen (1869). Se: Zur Nibelungensage (1870). – Zur Nibelungensage. Siegfriedbilder beschrieben und erklärt von C S. Aus dem Schwedischen übersetzt und mit Nachträgen versehen von J Mestorf. Hamburg: Meissner, 1870. 88, iii, [1] pl-bl, ill. [Eget titelblad: Die Sigurd-Bilder auf dem Ramsundberge und dem Gökssten. Zwei altschwedischen Denkmäler Sigurds des Fafnetödters beschrieben von C S. Boken består till stor del (s [5]–46) av en översättning av S:s inträdestal i VHAA den 6 okt 1868 (Sigurds-ristningarna å Ramsunds-berget och Göksstenen. Tvänne fornsvenska minnesmärken om Sigurd Fafnesbane) tryckt i VHAAH, d 26, Sthlm: på Akademiens förlag, 1869, s [321]–364, pl-bl 1–2. Även publicerat som särtryck (med rättelseblad): [Kolofon:] Sthlm 1869, (I Hæggströms boktr), 44, [1] s, 2 pl-bl.] – Frågan om seminarier vid Upsala universitet. Yttranden af C S och E Walmstedt. Upsala 1876. (E Edquist). 16 s. 8:o. [Innehåller två protokollsyttranden av S numrerade I och II (s [5]–14) med anledning av Filosofiska fakultetens vid UU behandling av frågan om inrättande av seminarier under januari 1876. S:s texter hade tidigare utgjort delar av en artikelserie publicerad under rubriken Seminarier vid Upsala universitet i Upsala-Posten den 15 och 17 mars 1876.] – Some runic stones in northern Sweden. From the papers of the late Carl Säve. Edited by G Stephens. (Presented to the Royal Society of Upsala, the 7 April 1877). Upsala 1878. (Ed. Berling). [1], 50 s, ill. (Nova acta Regiæ Societatis scientiarum Upsaliensis, Ser 3, vol X, [VIII]). – Brevvexling mellem N. M. Petersen og C S. Et bidrag til skandinavismens og den nordiske filologis historie. Udgivet af C S Petersen. København: Det Schubotheske forlag, 1908. [2], vi, [2], 198 s. [Brevväxlingen ägde rum 1853–61 och omfattade 32 brev, därav 14 från S.] – [Omslag:] Gottländsk ordbok. På grundval av C. och P. A. Säves samlingar. H 1 (A–ben). Uppsala: Akademiska bokhandeln, 1918. 48 s. [A–baxna redigerade av G Danell och Beata–ben av A Schagerström. Utgivningen avbröts efter det första häftet.] – Gotländsk ordbok. På grundval av C. och P. A. Säves samlingar redigerad av G Danell (a–ba-), A Schagerström (be–ben) och H Gustavson. Uppsala: Lundequistska bokhandeln; [bd 2 även:] København: Munksgaard, 1936–45. 2 bd. (Skrifter, utgivna genom Landsmålsarkivet i Uppsala. Ser. A, [Folkmål], 2). [Utgavs i fem häften. De tre första häftena (tryckta 1936–40) ingick vid utgivningen ej i serien. Nyutgåva 1991: Ödins förlag, Hanseproduktion AB (ingår ej i serien). Inlagan i nyutgåvan (frånsett ett nytt förord) utgörs av faksimil av originalupplagan.] Bd 1, A–N. Uppsala 1918 [dvs 1936]–1940. vii, [1], 679 s. [Nyutgåva 1991: xv, [1], 679 s.] Bd 2, O–Ö. Tillägg och rättelser. Efterskrift. Uppsala, København 1941–45. [3] s, s 682–1271, liii s. [Nyutgåva 1991.] – Alskogsstenarna. [Verso:] Språklig bearbetning av B W Axelsson. Fotografierna är tagna av B W Axelsson. Sthlm: Historiska förlaget, 1993. 90 s, ill. [Boken består av två artiklar av S, redigerade till en sammanhängande text. De två artiklarna är: Tjängvide-stenen på Gotland (Runa: antiqvarisk tidskrift, 1845, s 82–93, [2] pl-bl) och Alskogs-stenarne på Gotland (Annaler for nordisk Oldkyndighed og Historie, 1852, Kjöbenhavn u å [1853], s 171–207, pl-bl v–vii).] Tryckta arbeten (bidrag): Bidrag som nämns i biografitexten ovan: Bemærkninger over Öen Gotland, dens Indbyggere, og disses Sprog. Med en historisk Forerindring af C Molbech (Historisk Tidsskrift, bd 4, Kiøbenhavn 1843, s 167–252). [Även utgiven som särtryck samma år: Kiøbenhavn 1843, (Bianco Lunos Boktrykkeri), [3] s, s 168–252.] – Om Dalarne og om Dalkarlenes Folke-Egenheder, med et Forsøg paa at forklare nogle af Aarsagerne til Dalsprogets Eiendommelighed. I et Brev til Tidskriftets Utgiver af C S (Nyt historisk Tidsskrift, Bd 1, Kiøbenhavn 1847, s 531–562). – Sveriges runstenar och nödvändigheten af deras vårdande (Nordisk universitets-tidskrift, årg 2, 1856, h 4 (tr 1857), s [123]–140). [Även utgivet som särtryck av S 1857.] – S:s bidrag i övrigt har ej efterforskats.

Utgivit (redigerat): Nordisk universitets-tidskrift. Årg 3, 1857, h 4. Uppsala: Wahlström & C., 1858. 140, [4] s. – [Rubrik:] Guðrúnarkviða fyrsta. Uppsala 1859. (C A Leffler). 4 s. [Utgåva av Eddadikt till S:s provföreläsning den 29 april 1859. Texten följer helt P A Munchs edition i Den ældre Edda (1847), s 130–133.] – S Ödmann, Hågkomster från hembygden och skolan. 1. Ett presthus i Småland från förra århundradet. 2. Om disciplinen och lefnadssättet vid Vexiö skola och gymnasium intill 1780-talet. 4. uppl, tillökt med en förut otryckt uppsats: Lenaeus i Delsbo och hans församling på 1760-talet. Jemte anmärkningar. Örebro: N M Lindh, 1861. 103 s. –103) är undertecknade ”S.”.]

Översatt: Grímur Thomsen, Karaktäristik öfver den isländska litteraturen. Öfversättning af Carl Säwe. Upsala 1848. (Wahlström & C.) [2], 27 s. [Med flera fotnoter av S. Särtryck ur Frey, 1848, s [65]–91.] – Snorre Sturlasson, Snorre Sturlesons Ynglinga-saga. Tolkad och upplyst af C S. Upsala 1854. (C A Leffler). iv, 83, [1] s. 8:o. [Bokhandelsutgåva med S som förläggare. Tidigare utgiven som akademisk avhandling UU, 1854, med S som preses och med sex olika respondenter.]

Källor och litteratur

T Säve, Släkten Säve (opubl skrift), UUB.

Christian Molbechs brevveksling med svenske forfattere og videnskabsmaend, 2–3, ed M Borup (1956); G Djurklou, Inledningsord (Nyare bidrag till kännedom om de svenska landsmålen och svenskt folkliv, 1, 1879); C Frängsmyr, Uppsala universitet 1852–1916, 2 (2010); H Gustavson, P A Säve som gotländsk språk- och folkminnesforskare (Gotländskt arkiv 1937); dens, Carl Säve (Saga och sed 1958); dens, Per Arvid Säve (Saga och sed 1961); J Hambræus, Minnestal över dr Per Arvid Säve hållet inför Sällskapet D B W den 9 juli 1891 (Gotländskt arkiv 1937); A Noreen, Vårt språk, 1 (1903–07); U Palmenfelt, Bröderna Säve mellan tradition och modernitet (Saga och sed 2004). – Nekr över S i Ny ill tidn 1876, nr 14.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl Fredrik Säve, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/35090, Svenskt biografiskt lexikon (art av Thorgunn Snædal med bidrag av Jakob Christensson), hämtad 2024-05-09.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:35090
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl Fredrik Säve, urn:sbl:35090, Svenskt biografiskt lexikon (art av Thorgunn Snædal med bidrag av Jakob Christensson), hämtad 2024-05-09.