Meriter

Olof Agrell, f. 4 okt. 1755 i Hyby, d 18 jan. 1832 i Göteborg. Föräldrar: kyrkoherden Jonas Agrell och Metta Maria Wrangel. Student i Lund 3 okt. 1770; disp. 7 apr. 1773 (De opprobrio Ægypti, Jos. V: 9, pres. Joh. Gersonius) och 31 maj 1775 (De priscis per Sueciam asylis, pres. S. Lagerbring); fil. magister 23 juni s. å.; disp. pro venia docendi 20 jdec. 1777. Docent i historia 11 sept. 1780; e. o. kanslist i inrikes civilexpeditionen 28 juli 1784; kopist i handels- och finansexpeditionen 5 jan. 1786; konsulatsekreterare i Marocko 7 nov. 1788; återkom 1791; ord. kanslist i inrikes civilexpeditionen 8 febr. 1793; tf. konsul i Marocko fr. o. m. juni 1795; hemreste med permission 1796 och återvände s. å.; erhöll avsked från kansliet med protokollssekreterares titel 10 jan. 1797; v. handelsagent i Algier 22 maj 1799; konsulatsekreterare därstädes 23 aug. 1800; återkom 1802; ledamöt av konvojkommissariatet 11 jan. 1809; erhöll kommerseråds titel 20 jan. s. å.; handelsagent i Tanger 22 juni 1814; svensk-norsk konsul därstädes 18 jan. 1815; erhöll avsked 20 juni 1821. LVVS 1821. — Ogift.

Biografi

A: s första självständiga arbete, hans docentspecimen om lagarnas ursprung, har sitt förnämsta intresse som ett vittnesbörd om det välde, Pufendorf ännu mot slutet av 1700-talet kunde utöva vid ett svenskt universitet. I avslutningen lämnas ett litet bidrag till den samtida svenska idéhistorien: författaren diskuterar monarkens plikt att lyda lagarna och kommer till det resultat, att någon sådan ej existerar annat än i fråga om leges fundamentales och sådana leges civiles, som ha sin grund i själva »naturrätten»; men han tillägger, att en furste dock handlar klokt och rätt, om han som Gustav III icke gör anspråk på att vara något annat än »den förste medborgaren bland ett fritt folk» och sålunda i alla avseenden placerar sig inom lagens gränser. Sin egentliga berömmelse har A. hämtat av de båda band resebrev, som utgöra det bestående resultatet av hans första marockanska sejourer, under årtiondet 1789–99. Hans studier gåvo honom visserligen inga särskilda förutsättningar för ett djupare inträngande i det nordafrikanska livet (hans universitetskunskaper i de orientaliska språken inskränkte sig uppenbarligen till en smula hebreiska), men hans vakna blick tillika med hans friska humör och lediga berättarkonst, egenskaper, vari A. ofta slående erinrar om Jakob Wallenberg, förläna dock redan åt hans första epistlar ett icke ringa intresse. Att A:s skildringar icke bidrogo mycket till den geografiska kunskapens vidgande, ligger i sakens natur, då författaren knappast kom utanför Tanger, om man frånser de tre gånger, han var med om att överbringa de sedvanliga presenterna till sultanen (1791, 1795, 1799), vilka resor dock i intet fall förde honom synnerligen djupt in i landet. Men i etnografiskt hänseende erbjuda de ett ganska betydande material trots de språkliga missförstånd, som naturligt nog emellanåt vanpryda framställningen; och som historisk källa synas de minst vara förtjänta av att glömmas, då de åtminstone ge en detaljrik bild av utsidan av de politiska händelserna i Marocko under den tid, då den ännu regerande scherlfdynastin Tiläli stod på höjden av sin makt. Särskilt det första bandet, som för övrigt synes ha fått en för sin tid rätt storartad publiksuccés, är värt beaktande från denna synpunkt. I det andra, vilket till väsentlig del utfylles av turistminnen från de pyreneiska staterna, där A. under åren 1796 och 1799 gjorde längre uppehåll, märker man redan spår av det slappnande av iakttagelseförmågan eller åtminstone berättarlusten, som så ofta i liknande fall gör sig gällande, allteftersom vederbörande absorberas av göromålen och upphör att frapperas av den exotiska omgivningen. Det anger sig också självt i företalet som mindre omedelbart än det förra; brevformen torde här åtminstone delvis vara fingerad, och själva utredigeringen har i varje fall ägt rum först tämligen långt efter återkomsten till hemlandet, då A:s papper och anteckningar vid hans hemresa från Algier 1802 »råkade taga en annan väg» och först hösten 1806 kommo honom till hända. Det »Sammandrag af Marocos, det gamla Mauritaniens historia», som A. här bifogat, vittnar visserligen om att hans ämbetsgärning ännu ej alldeles förkvävt hans ungdoms historiska intresse och innehåller också enstaka träffande anmärkningar; men man har dock genomgående intrycket av att stå inför ett tämligen grunt andrahandsarbete.

I sina omdömen om vad han sett och upplevat återspeglar A. i stort sett den Lagerbringska skolan, dvs. »upplysningens» måttstock anlägges rätt oförmedlat på allt. Det behov av mystik, som han ej alldeles saknade, tillfredsställde han efter tidens sed inom frimureriet. Någon djupare natur var han säkerligen icke; sådan han framträder i sina skrifter, synes han snarast ha varit typen för en angenäm salongsmänniska, icke utan en viss böjelse för det ekivoka, ett drag:, som nog också förklarar, varför han under ett karantänsuppehåll i Marseille 1802 valde att fördriva tiden med att till svenska översätta den något äventyrlige sydfranske litteratören Lantier's »Voyages d'Anténor», »budoarernas Anacharsis», som den kallats med hänsyftning på den lärde abbé Barthélemy's mera bekanta och betydande antika reseroman. En prägel av »upplyst» belletrist bevarade A. hela sitt liv, och det var förmodligen den mer än hans skriftställarskap, vilket då för länge sedan hade sjunkit undan, som motiverade hans inval i vetenskaps- och vitterhetssamhället i Göteborg.

Författare

Johannes Kolmodin.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: De origine tlegum in civitate earumque vi obligandi. Lund 1777. 4: o 26 s. (Diss.) — Bref om Maroco. Sthm 1796. (8), 661, (11) s. — Ytterligare bref om Maroco, samt till en del om Spanien och Portugal Sthm 1807. (7), 457, (7) s. ' .

Översatt: Antenors resor uti Grekland och Asien, med anmärkningar öfver Egypten. Grekisk handskrift, funnen i Herculanum, öfversatt på franska språket af E. F. Lantier. Fri öfversättning. D. 1—3. Sthm 1803—04. (12), 224, 278, 280 s.

Källor och litteratur

Källor: A Almquist, Kommerskollegium (1912—15); Biogr. lex. 1 (1874)

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Olof Agrell, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/5603, Svenskt biografiskt lexikon (art av Johannes Kolmodin.), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:5603
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Olof Agrell, urn:sbl:5603, Svenskt biografiskt lexikon (art av Johannes Kolmodin.), hämtad 2024-04-19.