Meriter

Sellergren, Peter Lorenz, f 9 april 1768 i Jönköping, Kristina, d 1 maj 1843 i Hälle-berga, Kron. Föräldrar: pistolsmeden Petter Sellegren o Anna Maria Björkander. Elev vid Jönköpings trivialskola, inskr vid LU 8 okt 88, prästv i Växjö 2 mars 94, pastorsadjunkt i Barkeryd 94, i Våthult o Båraryd 97, allt i Jönk, i Växjö 01, i Tolg 03, i Moheda 03, i Göteryd 04, i Hallaryd 06, allt i Kron, i Björkö, Jönk, 06, i Aseda 08, i Ryssby 09, båda i Kron, i Svenarum, Jönk, 10, komminister i Hälleberga från 17 mars 11 (tilltr 12).

G 5 juli 1823 i Hälleberga, Kron, m Anna Maria Petersdtr, f 12 nov 1787 i Alguts-boda, Kron, d 19 mars 1828 i Hälleberga, dtr till korpralen Peter Jonasson Stamp o Stina Pehrsdtr.

Biografi

S:s far, som var mästare vid gevärsfaktoriet i Jönköping, hade tagit sitt namn från byn Sällhult i Stenbrohults sn, varifrån han härstammade. S ändrade emellertid under studietiden sitt efternamn till Sel-lergren för att skilja det från prästen Petrus Sellegren, som vid mitten av 1700-talet blivit avsatt och avrättad för sedelförfalskning. Senare skrev S att "numera vill jag icke blygas att räkna himmelsk släktskap med brottslingen Sellegren", som blivit omvänd före sin avrättning. S växte upp i Jönköping under fattiga förhållanden. Då han var åtta år dog modern och sju år senare även fadern. Tack vare stöd från släktingar och vänner kunde han studera vid stadens trivialskola. I avgångsbetyget ställt till LU beskrivs S som en "väl begåvad yngling". Han hade alltså goda förutsättningar att förverkliga sin önskan att bli präst. Vid flera tillfällen under studietiden i Lund måste han ta informators- och predikokonditioner för att försörja sig. I synnerhet vistelsen i Hyby hos prosten F Swanander, som övade honom i talekonsten, tillskriver S stor betydelse. S:s oratoriska och poetiska begåvning gjorde honom uppskattad i studentkretsarna och han blev en "vän av bålarnas poesi och skålarnas prosa" (Wieselgren 1847).

Efter prästvigningen i Växjö 1794 följde de mörka åren i S:s liv. Hans svaghet för starka drycker och medföljande moraliskt förfall gjorde att han missiverades från den ena församlingen till den andra. Under 17 år hade han inte mindre än elva förordnanden - ett av dem i Växjö under domkapitlets ögon. Gång efter annan inkallades han till domkapitlet för varning och förmaning men med föga verkan trots löften om bättring. Inga predikningar av S är bevarade från dessa år - han talade utan koncept - men det framgår av hans senare uttalanden att de hölls i upplysningsteologins anda. S hade namn om sig att vara stiftets störste vältalare och poet. Han fick många vänner inte minst i de bildades kretsar. Tack vare hans begåvning höll stiftsledningen honom om ryggen så att han inte suspenderades. S sökte under dessa år flera gånger förgäves ordinarie tjänst. Först 1811 valdes han till komminister i Hälleberga i Älghults pastorat. Då han senare skulle avlägga ämbetseden inför domkapitlet kunde han inte göra det. Man misstänkte att han "tagit starka drycker till överflöd". Han inkallades åter, varnades och uppmuntrades att väl använda sina goda ämbetsgåvor.

Hösten 1813 sände C H Barcheus, brukspatron på Orrefors järnbruk i Hälleberga, ett brev till pastoratets kyrkoherde, med uppgift om att församlingens "eländige pastor" uppträtt berusad vid ett skriftermål och vid ett barndop varit så "plakat full" att dopet inte kunde förrättas. Därför borde S inte mer få beträda predikstolen i Hälleberga och en adjunkt borde anskaffas. Brevet vidarebefordrades till domkapitlet, som förordnade en sådan. Ärendet lämnades sedan till häradstinget i Lenhovda. Då målet kom upp i jan 1814 kunde S inte närvara på grund av sjukdom. Inkallade vittnen berättade, att S sedan en tid tillbaka led av syn- och hörselhallucinationer, hade orediga tankar och anfäktelser samt fruktade Guds och människors straff. Rätten ansåg att han inte var fullt frisk och därför inte kunde ställas till svars för de fel han anklagades för. Han rekommenderades vila och läkarvård.

S reste med en skjutsbonde de sju milen till Växjö, fortfarande med svåra anfäktelser, men varken hans överordnade eller läkare kunde hjälpa honom där. Han sökte då under bön efter räddning i bibeln och andaktsböcker. Hjälpen kom enligt S:s självbiografiska dikt En blick i mitt hjärta, då han påminde sig några ord i en postilla han läst: "Tid och nåd följas åt". Så länge han levde fanns det alltså hopp. Samtidigt manade honom Guds ord: "Bättra dig och tro så skall du finna nåd hos Gud och saligheten vinna." Han fattade då beslutet att upphöra med sitt gamla liv i dryckenskap, ett beslut han sedan höll. Även J Arndts Sanna kristendom betydde mycket vid hans omvändelse. Den gav honom "en första insikt i evangelii hemlighet" (Hultbring).

Långfredagen 1814 var S så pass återställd att han predikade i ottesången i domkyrkan. I predikan vände han sig med kraft mot upplysningsteologin och dess människosyn och betonade hur nödvändigt det var med bättring och omvändelse för att inte gå evigt förlorad. Ytterligare några gånger sommaren 1814 predikade han i Växjö och vid Evedals hälsobrunn med samma huvudinnehåll i förkunnelsen. Eftersom han fortfarande kände sig osäker använde han sig av koncept och förebilder, bl a J Möller (bd 26). Dennes konservativa pietism blev även i fortsättningen en grundton i S:s förkunnelse och enskilda själavård. Då S åren närmast efter omvändelsen rekommenderade lämpliga andaktsböcker följde han i huvudsak Möllers rekommendationer.

Den tionde söndagen efter Trefaldighet 1814 stod S åter i predikstolen i Hälleberga kyrka och bad under tårar Gud och människor om förlåtelse för sitt tidigare liv. Hans omvändelse upplevdes som ett verkligt mirakel. Många befarade emellertid att det hela skulle få ett hastigt slut. Man tyckte att han uppträdde excentriskt, då han bl a brände sina romaner och annan "otrons" litteratur, gav bort sin violin för att inte frestas att spela "världsliga" visor och predikade mot nöjen, dans och kortspel. Men under nästan 30 år skulle S fortsätta att verka i Hälleberga, nu som väckelsepräst.

1815 skrev S till psalmbokskommittén, som uppmanat församlingarna att insända synpunkter på förslag till den nya psalmbok som skulle komma 1819. Han kommenterade flera av psalmerna varvid han främst vände sig emot neologins antropo- logi. S kritiserade inte endast, han bifogade även själv förslag till dessa psalmer. I 1819 års psalmbok finns stora likheter mellan S:s förslag och den slutgiltiga utformningen av dessa. Hans poetiska ådra kom också till uttryck i hans Andeliga sånger. I P H Syréens sångbok skall han ha rättat eller godkänt alla sångerna.

Ungefär ett år efter omvändelsen, då S helt återvunnit självförtroendet, kunde han släppa sina förebilder vid predikoförberedelsen. Förutom Arndt och Möller hade också Luther, P J Spener, A H Francke, J J Rambach, A Nohrborg och C Scriver varit viktiga tillflöden i hans förkunnelse. En del av dessa författare hade han ordagrant citerat. Då han nu åter började predika utan koncept fortsatte han att använda bl a deras böcker till sin egen uppbyggelse. De predikningar av S som senare utgavs hade nedtecknats av åhörare. S:s gåva som talare kom åter till sin rätt. En person som hört honom predika yttrade: "När S talade väckelsens ord, kunde man tro att kyrkbänkarna skulle störta samman. Var det åter försoningsnåden som förkunnades, tyckte man sig lyftas över jorden och se den nya staden" (Bager). S:s förkunnelse och enskilda själavård byggde på den "nådens ordning" han själv upplevt. Han var varken en "utmärkande lagpredikant eller utmärkande evangelisk predikant. Han delade rätt sanningens ord" (Wieselgren 1827). Predikningarna avslutades i regel med en tillämpning, där han vände sig till olika grupper av åhörare: de sovande, uppväckta och omvända, ibland även till olika åldersgrupper.

Genom S:s förkunnelse skedde en väckelse i Hälleberga och bygderna däromkring. Väckelseprästen A Elfvings (bd 13) kvarlevande lärjungar, som kallades elfvingianerna eller "de gamle kristna" och som bodde främst i det dåvarande Kalmarstiftet, vände sig genast till S. De såg i honom "en rätt lärare". S deltog även i deras samlingar i hemmen. Genom dem lärde han närmare känna P Murbecks (bd 26) och Elfvings böcker. Väckelsen nådde också till bygder avlägsna från Hälleberga. Kyrkvandringar till Hälleberga är omvittnade från ett 40-tal församlingar belägna i Växjö, Kalmar, Lunds och Linköpings stift - vandringar på upp till 15 mil är kända. Människor från samma bygd gick i regel tillsammans och sjöng ofta under vandringen ur Mose och Lambsens visor. Den gamla kyrkan i Hälleberga blev för liten för att rymma alla. En större stod klar 1821, men även den visade sig vara för liten. I sockenstämmoprotokollen från 1820-talet står upprepade förbud för utsocknes att uttränga de egna sockenborna ur bänkarna eller att framtränga i koret. Däremot fick man stå i gångarna eller sommartid lyssna på kyrkogården genom de öppna fönstren. S hade en kraftig stämma som nådde fram till åhörarna.

Kyrkbesöken följdes ofta av enskilda samtal i S:s prästgård Högelycke. J Tern-ström, sedermera kyrkoherde i Fjälkestad, som bodde som student hos S ett halvår 1826, berättar att det dagligen kom människor från olika håll med "bekymmer i salighetssaken". Eftersom S själv upplevt både djupaste ångest och Guds nåd hade han en enastående förmåga att trösta och hjälpa. Samtalen gav ofta anledning till fortsatt kontakt genom brev. Över 500 brev "i andliga ämnen" är kända, varav ca 300 delvis är tryckta. S gav med tvekan tillåtelse till tryckningen, vilken boktryckare J P Lönnegren bad att få utföra. Orsaken till S:s tvekan var att breven var ställda till enskilda personer, som kommit olika långt på trons väg. Eftersom breven genom tryckningen skulle nå en större läsekrets, kunde de lätt misstolkas. Då S själv var sjuklig mot slutet av sitt liv bad han sina nära vänner J Sandell och P Wieselgren att avgöra vad som borde uteslutas. Det gällde främst adressaternas namn och personliga uppgifter. Av originalbrev till ett stort antal av de tryckta breven framgår att S var i brevkontakt med människor av vitt skilda yrken och samhällsklasser i hela södra Sverige, men även till mera avlägsna orter nådde hans själavårdande råd. Dessa är utförliga och har ofta hänvisning till bibelställen.

I sina brev varnade S bl a för vanekristendom och att tro sig vara omvänd utan att vara det. Man fick inte förväxla tro med känslor och inbillningar. Breven besvarade också många frågor om hur man skall leva som kristen. Flera av svaren gällde tillämpning av sabbatsbudet. Här gick S längre än 1687 års stadga om eder och sabbatsbrott. Anknytningen till P J Speners katekes är tydlig. Breven innehöll även hänvisningar till lämplig andaktslitteratur. I S:s rekommendationer av sådan kan man se en utveckling. Från 1814 stod S i en tradition i vilken ortodoxi, pietism och herrnhutism förenades liksom hos Möller. Det gemensamma för litteraturen han rekommenderade var att den betonade bättring och omvändelse. Då han på 1820-talet närmare studerade herrnhutiska böcker, bl a efter kritik från elfvingia-nerna, fann han att de inte framhöll lagen och anfäktelser. Därför avrådde han senare från böcker med den "herrnhutiska villan".

I företalet till tredje häftet av Utdrag ur bref i andeliga ämnen skriver S att även en del pietistiska böcker han tidigare framhållit, borde "läsas med största varsamhet". Bakom detta uttalande låg både att böckerna hade rekommenderats till enskilda personer i ett visst andligt tillstånd och den s k bokstriden på 1830-talet. H Schartaus (bd 31) brev hade orsakat stridigheter bland "läsarna" om vilka böcker man borde läsa. S och Schartau stod till stor del i samma kyrkoortodoxa pietistiska tradition och hade gemensam syn på bibelordets auktoritet och omvändelsen. Men i vissa andra frågor, särskilt i värderingen av äldre pietistisk andaktslitteratur, hade de olika uppfattning. S kände andlig släktskap med hallepietismen, medan Schartau till en del hade sina förebilder i württembergpietismen. Genom S:s ingripande förhindrades brytning mellan de båda åsiktsriktningarna i bokstriden. Han rådde de tveksamma att läsa endast Bibeln, om de inte hade förmåga att "pröva andarna".

Stiftsledningen var efter S:s omvändelse uppmärksam på om hans verksamhet skulle spåra ur och sektbildning uppstå. "Väckta" präster missiverades därför bort från hans närhet, men därigenom spreds väckelsen. Man märkte snart att S:s väckelse var inomkyrklig. Han manade dem som sökte honom att inte söndra sig utan vara trogna sina egna församlingar och präster. Biskop L Mörners (bd 26, s 288) uppskattning kom bl a till uttryck vid prästmötet 1817, då han utsåg S till predikant vid följande prästmöte. Biskop E Tegnér, som annars var kritisk till "läseriet", tackade S vid visitationen i Hälleberga 1831 för hans nit och skicklighet. Särskilt fann Tegnér S:s konfirmandundervisning föredömlig; den pågick längre tid än som annars var vanligt. Tegnérs uppskattning av S framgår även av ett brev till statssekreterare A af Kullberg (bd 21) 1825; "S har länge varit känd som den ypperst begåvade präst i stiftet, är dessutom en man av goda kunskaper och ett (numera) exemplariskt levnadssätt." S hade också ett slags söndagsskola med förhör av barnen mellan sex och nio år. Som handledning för föräldrarnas andliga fostran av sina barn översatte han en del utländsk litteratur. Hus-förhörslängderna visar att i hans prästgård bodde långa tider barn, förmodligen föräldralösa, och att även gamla människor omhändertogs.

Då S ofta var sjukledig, i synnerhet mot slutet av sitt liv, fick han adjunkter till sin hjälp; mest känd är P Nyman (bd 27). De flesta av hans 15 adjunkter tog intryck av S och blev själva väckelsepräster. Ett 35-tal unga präster stod i kontakt med S genom brev eller personliga besök, bl a J Sandell, P Wieselgren, C Ringberg och J Ternström. Till flera förmedlade S predikoutkast. Med skäl kan sägas att han blev "stiftare av en homiletskola för många bland Smålands präster "(Skarstedt). Wieselgren gav S namnet "Kyrkofadern i kaplanstugan".

En blivande präst som sökte S för råd var Erland Carlsson (bd 7) från Älghult. Han utvandrade senare till Amerika och blev en av de ledande vid bildandet av Augustanasynoden. Synodens namn visar att man ville vara trogen det evangelisk--lutherska arvet. Carlsson blev senare president för synoden. Väckelsen från Hälleberga kom därigenom att sätta påtagliga spår även bland svenskar i Amerika.

Många i den gammalpietistiska väckelsen var tveksamma till ideella organisationer vid sidan om kyrkan. Av den anledningen kunde de kritisera också ett i föreningsform organiserat nykterhetsarbete. Till de nykterhetsföreningar som bildades under slutet av S:s liv hade han en försiktigt avvaktande hållning. Han ansåg att nykterhet var en frukt av en sann bättring och en levande tro. Men han ville inte heller avråda någon från att gå med i en sådan förening. Inte heller till föreningsverksamhet i övrigt var S avvisande. Han var en tid medlem i Evangeliska sällskapet och spred ett 30-tal av dess olika traktater. Bibelsällskapets verksamhet stödde han genom att förmedla biblar i stort antal i församlingen. Övrig andaktslitteratur, såsom böcker av Arndt, Nohrborg, Rambach, Murbeck samt sångboken Mose och Lambsens visor spred han i över 1 000 exemplar. För evangeliets spridande genom Missionssällskapet verkade han med upprepade insamlingar.

Vid S:s bortgång skrevs bl a om honom att "han var en kyrkans prydnad, en fader i Kristo, en prydnad för sitt stånd, till ett ljus för oräkneliga. Om någon bland redliga lärare gjort sig förtjänt av att hans minne och verk bevaras åt eftervärlden, så är det Sellergren" (Ternström 1843). Predikningar och brev av S har tryckts på nytt över 100 år efter hans död. Den tionde söndagen efter Trefaldighet 1814, då S predikade som "en ny människa", firas ännu (2002) i Hälleberga som "S:s söndag" under stor uppslutning.

Den sellergrenska väckelsen kännetecknas av att den orubbligt höll fast vid den lutherska bekännelsen. Hela Bibeln var Guds ord och ett rättesnöre för människorna. Man tog "salighetssaken" på största allvar. Väckelsen var kristocentrisk och betonade betydelsen av Kristi försoning för den enskilda människan. Frälsningen var ett Guds verk genom tron på Kristus, men människan måste kämpa för att segra. L Linderoths (bd 23) psalm Ingen hinner fram till den eviga ron, som sig ej eldigt framtränger, sjöngs ofta i väckelsekretsarna. Omvändelsen skulle följas av ett helgat liv. Man höll strängt på söndagens helgd. Den dagen skulle ägnas åt gudstjänstbesök, läsning ur någon postilla och vila. Dagligen läste man Bibeln eller någon andaktsbok. Av omgivningen kallades väckelsens folk för "läsare" eller "gammalläsare". De var trogna och pålitliga i sitt arbete och tog det sociala och etiska li- vet på stort allvar. Väckelsen var inomkyrk-lig och har inte efterlämnat någon särskild riktning inom kyrkan med anknytning till S:s namn. Den sammansmälte med väckelsen från Murbeck, Elfving, Hoof, Nyman och flera andra väckelsepräster i den "gammalkyrklighet" som kom att prägla stora delar av sydöstra Sverige. Genom den fick Sv kyrkan där ett av sina starkaste fästen i landet. S är jämte Schartau centralgestalten för det kyrkliga fromhetslivets förnyelse i södra Sverige.

Till det yttre var S korpulent och något under medellängd. Ansiktsuttrycket var milt men ändå allvarligt. Han älskade sång och musik och tog senare tacksamt emot en violin i stället för den han skänkt bort vid sin omvändelse. S var ömtålig för köld och var sommartid klädd som andra under vintern. Många är de berättelser som återges om honom i Hällebergabygden, där han blivit något av en helgongestalt.

Författare

Olle Madeland

Arkivuppgifter

Handl:ar (bl a predikn:ar o predikoutkast) efter o om S i Hembygdsmuseet, Hälleberga. - Brev från S i GUB (bl a till P Wieselgren), KB, LUB (bl a många till J Sandell), UUB (bl a till C Ringberg), Kulturen, Lund (till C F Nilsson), hos Kjell Josephsson, Ryssby, Kron (bl a många till C Ringberg) o hos Bengt Hjelmqvist, Uttran, Tumba, Sth (bl a många till A Hjelmqvist).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Ottesångs predikan hållen uti Vexiö domkyrka på långfredagen år 1814 och till tryckning lämnad. Vexiö 1814. 32 s. - Enfaldig morgon- och afton-bön, att bruka vid enskildt hus-andakt. Calmar 1817. (8) s. [Nya uppl:] Jönköping 1828. Ekesjö 1846. Kalmar 1851. [2 tr.] 7.[!] uppl: Daglig morgon-och ... Sthlm 1856. Enfaldig ... Nybro 1888. 16 s. ... 1. Morgon- och aftonbön. 2. En christens dagliga bön ... Nybro 1903. 32 s. [3-5 av andra förf.] Enfaldig ... samt morgon- o aftonpsalm af S. Ödman[n]. Wexjö 1852. 8 s. Även i: Minne af komminister P L S, 3. uppl Kalmar 1853, 4.-7. uppl 1854,1856,1858,1860. -Tvenne anderika predikningar öfver ottesången och högmässotexterna på första böndagen år 1818. Vexiö 1826.30 s. [Enl uppg. Nya utg:] Christeliga predikningar hållne i Helleberga kyrka. Vexjö 1831. 32 s. Huru nödigt det är, att utan uppskof göra en sann bättring; och Herrans välsignelse öfver dem som honom frukta. Tvenne anderika predikningar öfver ... 1818. Carlshamn 1864. 30 s. - Den falska egna rättfärdigheten, som utestänger så många själar från himmelen. Föreställd uti en christelig predikan, hållen uti Helleberga kyrka, på sjette söndagen efter Trinitatis 1826. Carlskrona 1826. 38 s. [2. uppl] Fahlun 1839. 28 s. 3. upp) 1841. 24 s. 4. uppl 1844. 32 s. 5. uppl Sthlm 1857. Övers: Se väärä oma vanhurskaus joka ulossulkee niin monta sielua taivaasta, Turku 1843, 42 s, även: Jesuksen ni- meen väärä oma-vanhurskaus, joka sielut estää taivaan valtakunnasta, Kuopio 1845, 67 s. - Den enda vägen till det eviga lifvet. Framställd uti en christelig predikan, hållen uti Helleberga kyrka på annan-dag ping-est 1826. Carlskrona 1827. 42 s. 2.-3. uppl:... pingst... Fahlun 1840, 1842. 46 s. 4. uppl 1845. 47 s. 5. uppl Sthlm 1856. 44 s. 6. uppl 1863. 39 s. 7. uppl 1885.47 s. 8. uppl [föret]: ... Hälleberga ... Nybro 1943. 31 s. 9. uppl Jönköping 1968. 28 s. [Annan utg] Calmar 1860. 38 s. [Med gemensamt titelbl sammanhäftad med J O Hoof, På yttersta domen ... 1860. [Tills med föreg arb:] Christeliga predikningar. Den första: På annandag pingest ... Den andra: på sjette söndagen efter Trinitatis ... 1826. Ny uppl Carlskrona 1833. 77 s. [Ny utg] Kalmar 1875. 71 s. Övers av arb 1827: Ainoa tie ijankaikkiseen elämään, Turku 1842, 48 s (anon), 2. painos 1888, även: Hfors 1844, 46 s (ej anon); Den eneste Vei til det evige Liv, fremstillet i en christelig Prsediken, Christiania 1846,65 s. - Olikheten emellan Jesu ungdom och mängden af vår tids ungdom. Framställd uti en christelig predikan på första söndagen efter trettondedag jul 1818. Carlshamn 1828. 29 s. 2. uppl Fahlun 1839. 3. uppl okänd. 4. uppl 1844. 31 s. 5. uppl 1847. 34 s. 6. uppl 1849. 24 s. 7.-[8.] uppl Sthlm 1864, 1885. 24 s. [Ny uppl] 1895. 32 s. Övers: Eroitusjesuksen nuoruudenja ison osan välillä nykyi-sestä nuorisosta, Oulu 1853, 30 s, även: Nuorukainen Jesus ja meidän aikamme nuoriso, Hfors 1852, 26 s. -Andeliga sånger. 1834.127 s. 2. uppl 1839. 3.-4. uppl Carlshamn 1848, 1850. 72 s. 5.-6. uppl Carlshamn 1862,1868. 64 s. 7. uppl:... Jemte Yttersta domenEtt vallebarns qvädesång... Kalmar 1892.126 s. - Förklaring öfver några den Heliga skrifts rum. Carlshamn 1837. 48 s. (Tills med P. Muhrbeck.) - Utdrag ur bref i andeliga ämnen. H 1-3. Vexiö 1839-43. 736 s, 1 portr. 2. öfversedda o tillökta uppl: Bref ... H [l]-4. Sthlm 1853-54. 718 s, 1 portr. Supplementhäfte 1862. 62 s. 3. öfversedda o tillökade uppl Kalmar 1885. 718 s, 1 portr. [Utdrag:] U[ddevall]a 1951. 36 s. - Ett bref... till P. N. [Pehr Nyman] (Den 29 febr. 1829.) (Nordisk kyrkotidning, årg 4,1843, Sthlm, 4:o, s 249-251 [i n:o 22,1/11]).-Predikningar. Efter hans död utg. Jönköping 1845. 182 s. - Predikoutkast. Efter ... utg. Jönköping 1845. VI, 198 s. - Strödda andeliga verser samt råd och lärosatser. Ekesjö 1846. (8) s, - Andelig sång över publikanens ord Luc. 18. v. 13 ... Enfaldig morgon- och aftonbön ... Lund 1846. (8) s. - Några varningsord för villfarande lära, uttalade i ett bref till en vän. Ekesjö 1860. (8) s. - Bihang, hvaruti är upptäckt några villfarelser, som hålla på att göra sig gällande i denna tidpunkt, samt råd (hemtade utur Sellergrens brefsamling m. m. renläriga böcker ...), varningar o förmaningar ... Calmar 1861. 16 s. - Strödda predikningar. Carlshamn 1863. 179 s. - Det nya Jerusalem. Några betraktelser öfVer Uppenbarelseboken, cap. 21: v. 9-27 samt cap. 2: v. 1-5. Kalmar 1876. 32 s. - Ett andeligt bref ...jemte en kort minnesteckning öfver P. L. S samt en Graf-sång ... Sthlm 1885.15 s. - Det gamla budskapet. Predikningar och sånger. Ånyo utg av G Virdestam. Jemte kort levnadsteckn. Sthlm 1928. 270 s. - En nyfunnen predikan [Kristi förklaringsdag 1814] (Växjö stifts hembygdskalender, årg 19, 1928, Växjö, s 64-73, 1 bl faksimil). - En ny människa. Predikningar. Utg av G Stenvall. Lund 1944. 117 s, 1 portr. - [Inträdespredikan i Hälleberga kyrka 1812 o midsommarpredikan] (G Stenvall, kyrkligt fromhets-liv i gamla dagar, Lund 1948, s 54 f, 64-85). - Sign bidrag i: Siaren, en practisk christlig månadsskrift, årg 1*, 1831, s 19-27 (S***n.), 39-45 (it. & pls ...), 52-56 (***n.), 93-107, 161-180, 228-243 o 268-278 (it.), 155-161 (S***), 331-339 (S...), 429-434 (S.), 500-502 (S.), 641-654 (S.).

Översatt: Litanien genom Guds ord trösteligen förklarad samt en andäkdg bön, uti hvilken ett botfärdigt hjerta bekänner för Gud sin syndiga lefnad och beder om nåd. Calmar 1817. (15) s. - C F Stresow, Försök till enfaldiga samtal med unga barn öfver den christeliga trons söta hemligheter. Vexjö 1821. 228 s. J F Hähn, Bevekeliga böner till christeliga föräldrar, att vid sina barns uppfostran förnämligast se på deras bibehållande i döpelse-nåden; meddelade Evangelisk-Lutherska ungdomen uti Kloster-Bergiska scholorne vid jul-högtiden 1741, ... Öfvers från tyskan af ... Jemte trenne bref af magister A Elfving. Jönköping 1825. 72 s. [Ny uppl:] Undervisning och bevekliga böner till christli-ga föräldrar och schollärare ... Vexjö 1846. [Ny utg] Sthlm 1861, 1864. 45 s. - Levi söners rening, eller ett väckelserop till lärare, innehållande en allvarlig uppmuntran till dem som stå i prediko-embetet och en tydlig föreställning af de pligter som fromma åhörare böra iakttaga till sina lärares nytta... Vexiö 1840.122 s. -WC Dessler, Andeliga skalde-stycken ... utur W C Desslers Himmelska själa-lust ibland Guds ords blommor, Vexiö 1922, 4:o, 20 s, [dens,] Himmelsk själa-lust af Dressler. Tio betraktelser. Wexjö 1841. 204 s. 2. öfVersedda uppl Sthlm 1862. 198 s. - J Arndt, Udägg-ningar öfver morgon- och afton-bönen samt bords-bönerna öfvers ...Jemte A. H. Franckes enfaldiga förklaring öfver bönen Fader vår. [1-2. uppl okända.] 3. uppl Vexiö 1843. 48 s. 4. uppl Sthlm 1860. [Enl uppg.]

Källor och litteratur

Källor o litt: Prot, acta o visitationshandl:ar, Växjö domkapitels arkiv; husförhörslängder, kyrkoråds- o sockenstämmoprot från Hälleberga; Uppvidinge härads dombok 1814, allt i VLA. Brev från J P Hultbring o J D Lönegren till P Wieselgren, från Ch Ringberg o J Sandell till J Waetterdahl, allt i GUB. Brev från A Hjelmqvist till J Sandell (ms hos B Hjelmqvist, Utt-ran). O Madeland, P L S o omfattmen av hans själavård (otr lic-avh, Teol insttt, UU, 1970).

H P:son Backman, Eskatologiska motiv i sv predikan under 1800-talets första hälft; typstudier med särsk hänsyn till Lehnberg, Schartau o S (1941); E B[age]r, P L S (Församlingsvännen 1871, nr 2-5); O Bexell, Väckelse o kyrkoliv i Kalmar stift (dens o F Petersson, Kalmarstiftet under 300 år, 1980); YBrilioth, Predikans hist (1945); [M Cederschiöld,] Läsarne i Småland: ett utkast efter naturen (1854); E Dahlén, Bondpojken från Suletorp som blev president för Augustanasynoden i Amerika (Alghultskrönika 1947); N Forsander, Lifsbilder ur Augustana-synodens hist, 1 (1915); Från gamla tiders Hälleberga, ed A Ljungdahl (1973); C E Göransson, Biskop Tegnér i traditionen o verkligheten (1959); G Haglund, art:ar om S (Alg-hultskrönika 1947, 1951, 1953 o 1955); Q P Hult-bring,] Böner o personalier, ud Helleberga kyrka håll-ne, vid ... derstädes P L S;s jordfästn d 12 maj 1843 ... (1843); E Hård af Segerstad, P L S:s härstamn (Älg-hultskrönika 1966); A Jarlert, Romantikens o liberalismens tid (Sveriges kyrkohist, 6, 2001); C RJohans-son-Dahr, En mor o hennes barn (1942); S A Johansson, Ur minnet: skildnar o erfarenheter från den andliga brytmtiden i vårt land ... (1911); GJuels-son, P L S - Kyrkofadern i kaplanstugan (dens, Tio andliga vägröjare i den lutherska kyrkan, 2001); L O Larsson, Växjö stift under 800 år (1972); H Lenhammar, Kyrkan i sockenstämman: Uppvidinge härad/ kontrakt ca 1820 till 1860 (1994); G Linder, P L S (Kyrka o folk 1939, nr 12, o 1940, nr 1-5); dens, P L S o den klassiska uppbyggelselitt:en (Växjö stifts hembygdskal 1942); KLinge, Gestalter i sv väckelserörelse (1953); dens, Tre andliga vägröjare (1954); H Lyth, P L S (dens, Ropande röster: lefnadsteckn:ar ..., 1908); O Madeland, P L S -Jönköpingssonen som blev folk-väckare (Gudmundsgillets årsb 1968); dens, Hungern efter Guds ord var då stor i församlingen (Sv bi-belsällsk:s årsb 1968); dens, Bouppteckn: kring minnet av P L S:s liv o gärning (Växjö stifts hembygdskal 1968); dens, P L S 1768-1843 (Kyrka o hem 1968, nr 8); dens, Präst lever farligt: kring 200-årsminnet av S (Smålands folkbl 13 april 1968); dens, Kyrkvandring-ar på S:s tid (Hällebergaboken 1990); dens, P L S -den försupne Aseda-prästen som blev Kyrkofadern i kaplanstugan (Asedaboken 1996); C H Martling, De inomkyrkl väckelserörelserna under förra hälften av 1800-talet (Väckelse o kyrka i nord perspektiv: nord studier över brytn:arna mellan kyrkl ordn o religiös folkrörelse under 1800-talet, ed A Pontoppidan Thys-sen, 1969); Minnesskr utg av Sv evangelisk lutherska förs:en i Chisago Lake (1904); E Newman, Nordskånska väckelserörelser under 1800-talet, 1 (1925); dens, Jonas Sandells barndoms- o ungdomsår (Växjö stifts hembygdskal 1926); dens, Den Sellergrenska väckelsen i Blekinge (Lunds stifts julbok 1927); dens, P LS (dens, Svenskt o angloamerikanskt, 1933); dens, Gemenskaps- o frihetssträvanden i sv fromhetsliv, 1809-1855 (1939); dens, "Gammalpietismen" i gränslandet mellan Småland o Blekinge (Ordet o kyrkan: en bok tillägn prosten L M Engström, 1942); dens, Sv fromhets- o predikoriktmar i den romantiska kulturidealismens tidevarv (Sv teol kvartalskr 1943); dens, Tegnér inför brytmarna inom tidens teologi o fromhetsliv (1946); H Nilsson, Älghultssonen Erland Carlsson o hans insatser (Alghultskrönika 1959); G Olén, Religiösa väckelser i Blekinge (1937); B Olsson, Småländskt: studier o minnen (1952); A Palmqvist, De religiösa folkrörelserna o samhället ca 1750-1850: Sverige (Nord historikermötet i Hfors 1967, 1, 1967); P L S:s testamente (Alghultskrönika 1978); H Pleijel, Herrnhutismen i Sydsverige (1925); T Ribbner, De sv traktatsällskapen 1808-1856 (1957); H Rodén, Evangeliska sällsk:s verksamhet i Växjö o Kalmar stift (KA 1951); S Rosenberg, En dagbok ligger öppen: utdrag från riksdagsmannen o kantorn Sven Rosenbergs me- moarer, ed R Båge (1934); J Rosengren, Från P L S:s forna förs (Växjö stifts hembygdskal 1909); M Rosengren, Några minnen från Hälleberga (ibid 1939); dens, Vendia i Hälleberga (ibid 1942); V Rundgren, Den gammalkyrkliga fromhetstypen (ibid 1931); dens, Ur det Blekingska kyrkolivet (Lunds stifts julbok 1919); dens o VJ Ljunggren, Från fädernas tid: ett bi-dr till kännedom om fromhetslivets hist i vår kyrka (1917); O Samuelsson, Makarna Ängel påVäraboda-två pionjärer för väckelsen, mission o nykterhet (En bok om Ryssby, ed B Bexell, 1978); O Sjöfors, P L S:s prästbrev (Växjö stifts hembygdskal 1936); C W Skarstedt, Predikoverksamhetens o den andliga vältalighetens hist i Sverige till omkr 1850 (1879); G Stenvall, P L S: minnesteckn (1943); dens, Tegnér o väckelserörelsen (dens, Kyrkl fromhetsliv i gamla dagar, 1948); dens, Den gammalkyrkl väckelsen (Växjö stift i ord o bild, 1950); dens, Invign:en av Hälleberga kyrka år 1821 (Älghultskrönika 1952); P H Syréen, Christelig sång-bok till bruk wid ensk husandakt... (1826); E Tegnér, Om läseriet i Småland (dens, Saml skrifter, 5, 1924); [} Ternström,] P LS (Nord kyrkotidn 1843, nr 17, s 189-190, nr 18, s 203-207, nr 19, s 212-216); dens, Hvad jag upplefde: betraktelser i en adjunktskammare (ibid 1844, nr 12, s 129-132); O Thulin, Växjö stift i missionsperspektiv (1953); Till minnet av P L S: böner o personalier vid P L S:s jordfäste den 12 maj 1843 m m, ed O Madeland (1993); J Wickbom, När Pehr Nyman besökte Bäckebo (Barometern 26 sept 1923); P Wieselgren, Hvilken är Sveriges religion? (1827); [P Wieselgre]n, P L S (Biographiskt lexi-con öfver namnkunnige sv män, 14, 1847); A Wif-strand, Andlig talekonst: bidr till den sv prediko-stilens hist (1943); G Virdestam, art:ar om S (Växjö stifts hembygdskal 1923 o 1925-28); dens, Småländska gestalter (1930); dens, Växjö hm, 4 (1930); dens, Kring Östrabo o Sankt Sigfrids källa (1934); GÅberg, Sankt Sigfrids stift i historia o nutid (1996).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Peter Lorenz Sellergren, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/5860, Svenskt biografiskt lexikon (art av Olle Madeland), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:5860
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Peter Lorenz Sellergren, urn:sbl:5860, Svenskt biografiskt lexikon (art av Olle Madeland), hämtad 2024-04-19.