Meriter

Senander, Knut Erik Waldemar, f 17 nov 1889 i Gbg, Domk, d 12 aug 1975 där, Osc Fredr. Föräldrar: ångbåtsbefälhavaren Anders Gustaf Andersson o Carolina (Lina) Eriksdtr. Digelpresstryckarlärling 03–07, stamanställd vid Göta art:reg 07–11, underofficersex 10, anställd vid Tullverket 11, tullöveruppsyningsman 46–53, ordf i Sv tullmannaförb:s avd i Gbg 27–37, led av Tullverkets tjänstgöringsnämnd 27–35 o 39–40, av stadsfullm i Gbg 27–30 o 35–58, ordf i Gbgs kommunistiska arbetarekommun 29–57, i västra Sveriges kommunistiska partidistr 29, led av Sverges kommunistiska partis (SKP) centralkomm (från 44 partistyr) 34-61, av centralkomm:s politbyrå 34–44, av kommunistiska internationalens kontrollkommission 35, av AK 37–62 (sekr i kommunistiska riksdagsgruppen 37–44, 54-56 o 58A–62, led av gruppens förtroenderåd 49–56), led av komm ang revision av riksdagens arbetsformer okt 46–dec 47.

G 5 jan 1921 i Gbg, Masth, m Hilma Margareta (Greta) Andersson, f 16 maj 1902 där, Karl Johan, d 9 febr 1961 där, Johanneb, dtr till virkesmätaren Johan Albert A o Hilda Maria Kristoffersson.

Biografi

Knut S har skildrat sin uppväxtmiljö som ekonomiskt god men kärv och kärleksfattig, beroende på föräldrarnas, särskilt faderns, hårdhet och krassa syn på livet. S började vid 14 års ålder att arbeta i ett tryckeri i Gbg. Efter några år lämnade han dock det grafiska yrket på grund av ohälsa, förorsakad av den instängda miljön, för att bli stamanställd vid Göta artilleriregemente. Militäryrket hade den fördelen att arbetet till stor del bedrevs i det fria. 1911 anställdes S i Tullverket, där han sedan kom att stanna till sin pensionering drygt 40 år senare.

Bland kollegerna i verket vaknade S:s intresse för politik med socialistisk inriktning. Tullbevakarna organiserades i Sv tullmannaförbundet, som var ett tjänstemannaförbund trots att medlemmarnas politiska åsikter mera hörde hemma inom arbetarrörelsen, med starka motsättningar mellan socialdemokrater och kommunister. S anslöt sig till de senare. Han blev dock först medlem i det socialdemokratiska ungdomsförbundet 1916 och vid de följande partisprängningarna alltid i den radikalaste falangen, från 1921 i SKP, den kommunistiska internationalens, Kominterns, sv sektion.

Som kommunistisk agitator kom S att arbeta från tre plattformar, i Tullverket genom Tullmannaförbundet och på arbetsplatserna, i Gbg inom kommunalpolitiken och i riksdagen. Den fackliga kampen fördes med politiska förtecken av S redan i slutet av 1910-talet. Förbundstidningen Lanternan blev ett forum på riksplanet för den politiska debatten med socialdemokratin. Vid Tullmannaförbundets kongress 1921 valdes S till ledamot av förbundets förtroenderåd, ett organ som tillkommit för att så många grupper som möjligt skulle vara representerade i förbundets ledning. Samtidigt verkade han inom förbundets Göteborgsavdelning, där kommunisterna hade erövrat majoriteten och där han valdes till ordförande 1927.

S:s stridbara läggning medförde att Tullverket i början av 1920-talet förflyttade honom från Gbg, först till Karlshamn och därefter till Norrköping. Omplaceringen hade sin bakgrund i en skrivelse från S till Generaltullstyrelsen där han utan bevis och i ärekränkande ordalag anklagade en tullchef för bedrägeri. Bevakarna inom tullkåren gav emellertid erkännande åt S:s fackliga förhandlingsförmåga, då han lyckades uppnå förbättringar i de många gånger svåra tjänstgöringsförhållandena. Till Gbg återkom han 1925.

Under 1920-talet utvecklades Komintern till ett redskap för Sovjetunionens utrikespolitik. Förändringar i denna politik medförde motsvarande omläggning av Kominterns taktik, som i sin tur blev bestämmande för SKP:s agerande, på såväl riks- som lokalplanet. Detta kan bl a avläsas i de sv tullkommunisternas handlande och i de strider som därigenom uppkom inom Tullmannaförbundet.

Vid slutet av 1920-talet och början av 1930-talet skulle socialdemokraterna enligt Kominterns direktiv bekämpas eftersom de ansågs stå i vägen för kommunisternas inflytande över arbetarklassen. För tullkommunisterna blev det då ett mål att med lönefrågan som vapen ta över förbundet och försätta socialdemokraterna i minoritet. S föreslog därför att fackavdelningarna skulle ombildas till kamporganisationer. Initiativet ledde till en schism med Statstjänstemännens centralorganisation, och efter hätska debatter uteslöts S och två andra kommunister ur förbundet vid en extrakongress 1930. Avdelningarna i Sthlm och Gbg följde de uteslutna och bildade ett kommunistiskt förbund, De tullanställdas samorganisation (DTS), som utgav tidningen Tullmannen, där S var en av redaktörerna. När det vid 1930-talets mitt kom nya signaler från Moskva - nu gällde det att samarbeta med socialdemokrater och borgerlig vänster i folkfronter mot nazism och fascism - valde tullkommunisterna att återinträda i Tullmannaförbundet.

Samtidigt som S framträdde som en av de ledande tullkommunisterna var han under mellankrigstiden också den främste kommunisten i Göteborgsregionen. Dessutom var han ledamot av partiets riksorgan, centralkommittén och politbyrån. S:s agitatoriska tal vid offentliga möten mot samhällets institutioner och mot religionen renderade honom inte mindre än åtta åtal. Fyra av dessa gav några månaders fängelse vardera på Härlanda-anstalten, sista gången 1936. S å valdes han in i riksdagen. Det ryska överfallet på Finland i nov 1939 utlöste starka antisovjetiska reaktioner i Sverige, och hårda åtgärder sattes in mot de inhemska kommunisterna. I fackföreningarna blev det socialdemokraternas uppgift att ställa kommunisterna åt sidan. Vid Tullmannaförbundets extrakongress i slutet av mars 1940 förbjöds kommunister och nazister att inneha förtroendeposter inom förbundet. 1939 års kongress, där S varit ordförande, hade valt honom till ledamot i Tullverkets tjänstgöringsnämnd. Förbundsstyrelsen begärde nu att han skulle avgå, vilket han vägrade. Styrelsen hänsköt frågan till Generaltullstyrelsen, som i sin tur överlämnade ärendet till K M:t, som skilde honom från uppdraget.

Även inom Tullverket tillgreps åtgärder mot kommunisterna. S:s fall var dock känsligt eftersom riksdagsmannaskapet i viss mån gav honom en officiell ställning. I en anonym skrivelse i slutet av jan 1940 förordade 21 tulltjänstemän i Gbg att S skulle förflyttas till någon inlandstullkammare med liten transport på utlandet. Anledningen var att han hyste ett "oberättigat intresse för transporter" och att han skröt med sina möjligheter "att meddela sig med utlandet". Tullchefen i Gbg och stadens polischef kunde emellertid inte framföra bevis för ens misstanke om olovlig underrättelseverksamhet men ville ändå förflytta honom, med hänsyn till statens säkerhet. Generaltulldirektören Nils Wohlin beslöt emellertid att inte förflytta S så länge riksdagen pågick. Någon förflyttning blev senare heller inte aktuell.

Tillsammans med en minoritet inom SKP:s ledning drev S från mitten av 1940-talet en oppositionell vänsterlinje. Stärkta av valframgångarna 1944 och 1946, som gett partiet över tio procent av rösterna, hade majoriteten med Sven Linderot (bd 23) och Hilding Hagberg som främsta företrädare fastslagit att en fredlig väg till socialismen var möjlig och tom önskvärd samt förespråkat samarbete med socialdemokraterna. S kritiserade denna linje vid kongresser och interna debatter men slöt vid avgörande lägen ändå upp kring majoritetslinjen.

1962, under pågående valperiod, lämnade S sitt riksdagsmannaskap. Detta skedde delvis med ålderns rätt men mest i protest mot att majoriteten inom SKP:s ledning tog ställning för Sovjetunionen i konflikten mellan detta land och Kina. I den interna partidebatten var S en av företrädarna för den vänsteropposition som höll fast vid marxism-leninismen och därför av motståndarna kallades dogmatiker. Stödet bland partimedlemmarna var dock litet. S, som i tidigare skeden dominerat bland Göteborgskommunisterna, blev inte ens vald som delegat till 1964 års partikongress.

Inom sitt parti, som fackföreningsman och som medborgare företrädde S synnerligen radikala åsikter som ibland förde honom i djup konflikt med ett retat flertal och som renderade honom ett personligt lidande. Han "var en stridens man, som förbehållslöst kämpade för vad han ansåg vara rätt. Om hans namn stod ofta strid, men hans varma personliga utstrålning gjorde att han ändå var aktad och respekterad även av sina fiender" (Lanternan 1975).

Författare

Jan Berggren

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Nationalsocialismen - arbetarklassens dödsfiende. Kristianstad 1932. 31 s. (Utg av Västra Sverges [omsl: Skåne-Blekinge] distrikt av S. K. P. ...) - Högre lön utan barnpremier. Några synpunkter på statstjänarnas lönefråga. Sthlm 1937. 16 s. -1 Kabb-arps anda. Statstjänarna och lönekommitténs förslag. [Omsl.] Sthlm 1938. 15 s. - Statstjänarna åter förda bakom ljuset. Några erinringar inför kommunalvalen. Sthlm 1938. Ils.- Kamp för freden eller Händerna upp för Hitler? Tal vid remissdebatt i riksdagens andra kammare. 1938. [Rubr.] Sthlm 1938. 16 s. - Byggnadsarbetarlönerna inför årets riksdag. Sthlm 1939. 24 s. - Friheten torpederas. "Demokradn begår självmord i fruktan för döden." Sthlm 1940. 15 s. 2. uppl s å. - Krig eller fred? Remissdebatten 1940. Sthlm 1940. 31 s. [Föret; tills med H Hagberg.) - Socialistlagen -en parallell till partiförbudet. En redogörelse med kommentarer över riksdagsbehandlingen av 1889 års socialistlag. Sthlm 1941. 15 s. - Vem för folkets talan? [Omsl.] Sthl 1942. 23 s. (Dagspoli-tik 8 [omsl].) -Kommunisterna i riksdagen. Sthlm 1944. 31 s. - Hur skall en kommande kris mötas? (Dagspolitik 44. H Hagberg mfl, Kommunisterna visar vägen, Sthlm 1949, s 15-18). - Statstjänarna i lönestoppets bojor. Sthlm 1950.14 s. - Min Kinadagbok. Sthlm 1953. 79 s. (Utg av Svensk-kinesiska föreningen.) - Lagstadgad eller godtycklig löntagarpension. Ett bidrag till upplysningskampanjen inför folkomröstningen d 13 okt. Sthlm 1957. [Omsl.] 26 s. 2.-5. uppl s å. - Förord (N Holmberg, Vart går Sveriges kommunistiska parti. En stridsskrift, Gbg 1965, s 5 f). - Röd gryning - ett halvsekel i arbetarklassens tjänst. [Gbg, tr] Sthlm 1973. 322 s. - Bidrag i: Lanternan, organ för Svenska tullmannaförbundet, Sthlm, 4:o, o Tullmannen, organ för tull-anställdas samorganisation o oppositionen inom Sv. tullmannaförbundet, 1931-35*, Gbg, 4:o (i redaktionskommittén); vidare: Arbetartidningen o Ny Dag.

Källor och litteratur

Källor o litt: Förbundsstyrelseprot o skriv:er 1939-40; kongresshandkar 1939, 1940 o 1944, Tullmanna-förb:s arkiv, TAM, Sthlm. Generaltulldirektörens hemliga handkar, Generaltullstyns arkiv, Tullverkets huvudkontor, Sthlm.

J Berggren, Tullmannaförb, vinterkriget o kommunisterna (Tullhist udskr 1980); dens, TULL-FACK 90: personalorganisationerna i Tullverket (Argus 1989); S Classon, Sv tullmannaförb:s hist (1949); Från SKP till VPK: en antologi, ed S E Olsson (1976); Gbgs stadsfullm; Y Hirdman, Sverges kommunistiska parti 1939-1945 (1974); H Holmberg, Folkmakt, folkfront, folkdemokrati: de sv kommunisterna o demokratifrågan 1943-1977 (1982); AJohansson, Finlands sak: sv politik o opinion under vinterkriget 1939-1940 (1973); SMoK; Å Sparring, Från Höglund till Hermansson: om revisionismen i Sveriges kommunistiska parti (1967); Tvåkammarriksdagen 1867-1970, 4 (1990). -Nekr över S i Lanternan: Sv tullmannaförb:s tidn 1975, nr 9.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Knut E W Senander, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/5862, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jan Berggren), hämtad 2024-04-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:5862
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Knut E W Senander, urn:sbl:5862, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jan Berggren), hämtad 2024-04-16.